you're the inspiration - chicago

Wanna have you near me
I wanna have you hear me sayin'
No one needs you more than i need you

Now, you should all know that it's not often that I share my written works, partly since there isn't very much, but there is just so much power in the hand-written word than in the typed one. So what you're about to read is my first hand-written notes published on the internet, I hope you enjoy it.

So, if you're sitting alone out in the woods, feeling all empty and non-existing, i.e. total lack of inspiration, what can you write about? Nothing I figured, and wrote about my lack ov inspiration.

(Unfortunately for my english-speaking readers, it's in swedish, but hey, I'm not even sure I have any...)

Hygget, någon gång runt 17:30; I skogen existerar ingen tideräkning.

Inspiration är lika flyktigt som energi vunnen med socker. ena sekunden är den så tydlig och konkret att du hade kunnat ta den i din famn och i nästa stund står du där och famlar i intet.
Går det egentligen att skriva om brist på inspiration utan att ha någon motivation? Nej, antagligen inte, såvida man inte har ett överflöd av något än viktigare: motivation! Att ha inspiration utan motivation är som att köra bil utan fötter (eller rättare sagt försöka), du må ha goda förutsättningar men i realiteten är det slöseri med tid.
Att skriva med motivation utan inspiration är samtidigt som att visserligen ha sina ben i behåll, men man är utan den där bilen. Därmed så funkar det visserligen, men det går så otroligt mycket trögare och tar dig inte alltför långt i det långa loppet.
Det enda riktiga alternativet är i båda fallen att åka kollektivtrafik, det vill säga att planka någon annans idé mer eller mindre rakt av.

Inspirationen kan vara allt emellan ett envetet kvicksilver som hela tiden tycks glida en ur händerna till en allt igenom underbar känsla av att vara uppfylld, levande och helt och hållet spirituell och livfylld.
På andra sidan finner vi tomhet, hopplöshet, och, om det vill sig riktigt illa, djup depression. En gnagande känsla av att inte räcka till, att inte kunna uppnå sin kapacitet. Uppgivenhet och självförakt, och slutligen dör den lilla känsla man väl hade om det så gällt löpning, spng, skrivande eller vilja att förändra världen. Ingen musa lever för evigt, åtminstone inte utan en hjälpande hand.
Detta enerverande tillstånd av "inspirationsbrist" eller vad det än må kallas, finns i mig ofta nuförtiden. Alltför ofta om jag får säga det själv, vilket jag ju får då det är jag som skriver. Det är hursomhelst inget jag uppskattar. Likväl bedriver det prenumeration på mitt medvetande.
Denna av speciellt mig så besjungna inspiration är och förblir dock sällsynt. De enda gångerna jag varit/är uppfylld av det är efter en teaterföreställning för två somrar sedan, samma sommar när jag hörde "Watching the stars" av Brolle Jr för första gången, och varje gång jag ser en viss flickas leende.
Och då har jag mått bra, då har jag varit lycklig och känt att jag rlr mig på rätt spår.
Men ack så sällan!
Ack så sällsynt!
Så det är väl nu dags att på allvar börja leta efter min flydda musa. Någonstans, och någon gång nu snartär det dags att återfinna henne och få reda på vad jag egentligen ska göra med det enda jag verkligen kan; skrivandet.

Svar till: "Jag skiljde mig från musan, men hon fick bilen."

Yep, that's all I've got. I want some comments on this, folks!

And finally, since I've been evul enough for a while and also've been impolite enough (probably?) I'll mention Sophie in this blog post: Sophie.

See you tomorrow I guess.

Cheers!

1 kommentar(er).:

Soph said...

I'm MENTIONED! Wiiie :D I like your non-inspiration-text btw. Really nice :)

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates