are you an old hippie, sir? - son of a plumber

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,876410,00.html
Författaren och debattören Elise Claeson påstår i en debattartikel i SvD att kvinnor är bättre lämpade än män när det gäller att ta hand om barn, detta då de enligt henne under årtusendenas lopp har skapat en naturlig instinkt och ett människointresse som män inte har, och som därför inte gör de till lika bra föräldrar, eller lika lämpliga till att ta hand om barnen under föräldraledigheten. Innan hon blev frilansande har hon jobbat som "jämställdhetsexpert".

Man undrar vad hon vill uppnå. Det känns jävligt märkligt att prata en massa om jämställdhet och samtidigt basunera ut att män inte kan utveckla empati och bli goda föräldrar. Hon uppnår inget realistiskt med det, men nog lyckas hon vara provocerande alltid. Och det är väl vad alla dessa feminister egentligen vill?
För övrigt upphörde idag Pluto att definieras som "planet". Ett beslut som säkert upprör ett flertal ortodoxa grundskolelärare, men i grunden så låter det vettigt. Det finns nämligen ingen riktig definition på vad en planet är.
Men när jag sitter här, med balkongdörren öppen och Elvis Presley skränandes sin verison av Sinatras "My Way" så känns Pluto exakt så avlägset som det faktiskt är. Det känns som att jag hamnat på helt rätt skola, på helt rätt program och i helt rätt klass.

Ändå är det något som känns som att det fattas.

Dagens citat; "Sweden doesn't have any army." -George W. Bush

I jukeboxen just nu; Elvis Presley - My Way

sweet dreams - eurythmics

Två dagar har nu förlöpt som gymnasist och elev på Österportskolan. Det mest underhållande hittills var att igår morse sitta i aulan och i stort sett chansartat gissa när mitt namn skulle dyka upp, då jag ju inte hade en aning om något när det gällde klasserna tidigare. Uppropad blev jag dock (som Linus Siölund) och detta som en del av klass SP1C.

Första dagen spenderades med diverse info i vårt klassrum, som ligger på fjärde (?) våningen med utsikt över torget, och efter det att vi i stort sett fick lulla runt fritt på skolan i lite mer än en timme innan det var dags för lunch. Efter det, ytterligare i klassrummet, och som avslutning fotografering i gymnastiksalen för matkort och liknande. Första dagen avklarad, relativt smärtfritt.

Så idag, en förmiddag nere vid Saltsjöbaden som gick ut på diverse "lekar", som det så gemytligt heter på svenska. Vi slutade tidigt i vilket fall, och jag spenderade sedan en stund med att vandra tillbaka till skolan med Matilda, Angelica och Christoffer med ch. Efter att ganska omotiverat begett oss upp till fjärde våningen så satt vi i vilket dall där och tjötade en stund, och när vi väl begav oss hemåt så kom det där riktiga regnet som jag nätt pessimistiskt förutspått hela dagen. Det enda som stämmer i YA:s väderrapporter är när det kommer att regna.

Hem kommer dock inte närmre för att man väntar ut lite fallande vatten, men när jag kom hem var jag i vilket fall soaked wet. Det enda jag gjort sedan under eftermiddagen ävar att återigen bege mig ut i regnet, ner till Åhléns. Därifrån så gick jag en stund med Anna samt en snubbe som hon kände, på jakt efter kalendrar, pennskrin och hänglås i tur och ordning.

Det enda nämnvärda i övrigt för dagen är kvällens "Midsomer Murders". befängd historia den här gången, men de där brittiska deckarna muntrar upp mig.

I jukeboxen just nu; Simon & Garfunkel - Sound of Silence

sommaren i city - angel

Klockan 09:00 imorgon, måndag den 21 augusti år 2006 inleds min gymnasietid i Österportskolans aula, detta efter att ha träffat Kótai halv nio för gemensam tur ner till vårt nya läroverk.

Det är overkligt.

Jag minns fortfarande exakt, exakt, vad jag tänkte och kände när jag stod utanför Västervångs aula den 23 augusti 2003, för att... börja högstadiet. Händelsevis bredvid samma Kótai, detta var dock innan han insåg att han skulle stava sitt namn med en accent över o:et. På tre år har han gått ifrån Kotai till Kótai. En intressant procedur.

Jag har ännu inte fått veta vilka jag ska gå med, eller i vilken klass. Det enda jag är helt säker på är att jag ska gå samhäll-samhälle. I vilket fall tror jag inte att jag ens vill veta det. Nu är jag in for a real treat imorgon 'morron, och det ska bli djävulkst intressant att se vilka kufiska typer man kommer tillbringa tre år med!

Cheers!

I jukeboxen just nu; Angel - Sommaren i city (jaja, skratta ni åt mig, men jag gillar den av någon anledning!)

kom ihåg mig då - lars winnerbäck

Åker nu (eller närsomhelst) opp till en tillfällig exil i skogen. Hemma igen på torsdag, och på fredag väntar huvudstaden, Köpenhamn.

Cheers
I jukeboxen just nu; Lars Winnerbäck - Kom ihåg mig då

ödet är ditt verk - nordman

Svaret på frågan om universum, livet och allting? Ingenting är så okomplicerat som två siffror när det gäller filosofi.

Universums början är nog det mest destruktiva jag kan komma på. Det försätter mig i ett eget dis, där jag praktiskt taget kan sitta och titta rakt in i väggen med tom blick och halvöppen mun. Med för mycket tänkande exploderar världen. Med för lite imploderar den.

Det är bara tragiskt att sitta och bli djup i en bloggpost som den här, så det tänker jag inte. Däremot kåsera lite kring ämnet att egentligen tänka. Jag menar, bara jag är ute och går på kvällen så stirrar jag rakt ner i marken, av rädsla att vända blickren upp mot skyarna. För om det är en stjärnklar natt så kommer jag hålla kvar blicken där, och antingen bli stående på stället eller gå in i någon/något.
Stjärnalltet råkar nämligen vara något av det vackraste som finns att beskåda på den här planeten.
Vita ljusfyrar utspridda i himlavalvet, inspirationskällor till hundra, och säkert tusentals generationer och likaså mysterier som inte de skarpaste av hjärnor lyckats lösa. Och det är inget som en enkel människa som jag kan slita sin blick ifrån när han beskådar det. Det inger hopp om en framtid, och om avlägsna världar. Om universum är så stort som de påstås så tror jag att det finns liv därute, det skulle vara ett absurt skämt att sätta de enda intelligenta livsformerna i kosmos på en liten planet nära en lika liten stjärna i Vintergatans utkant.

Jag tror att det finns en viss logik i det, att vi ska inges hopp just för att det kan finnas något mer därute. Något mer, något som vår mänsklighet ännu inte lyckats finna svaret på, och kanske aldrig kommer att göra. Mysterier fascinerar alltid mer än lösningar.

Jag sätter mitt hopp och min tro till stjärnorna, istället för en Gud som jag inte tror existerar. Mysteriet universum är och förblir min inspirationskälla, till tidernas slut.

Linnea, jag saknar dig. Du betyder mer än du anar.

I jukeboxen just nu; Nordman - Ödet är ditt verk

fields of gold - sting

Och ännu en dag har passerat i min sömniga lilla stad, en väldigt slapp sådan. Sparsamt med blåst och mycken sol har lett till att min övervåning blivit ganska kvav under dagen. Därav tog jag min tillflykt ut, i hopp om att kunna ta det lugnt. Detta visade sig dock snabbt vara ett dåligt drag, då luften var praktiskt taget likadan utomhus, minus fläkten jag håller på skrivbordet dagarna i ända.

Jag räknar till tretton ytterligare lovdagar, innan man ska äntra Österportgymnasiet. Samhäll-samhälle, det klingar fint iallafall. Slut på grundskolans lulliga inramning, slut på bild-musik-slöjd, slut med Västervång. För all del, jag kommer säkert sakna Västran allt vad det lider, men hittills känner jag ingen större nostalgi över "skolan som sett praktiskt taget likadan ut de senaste tretti åren", som indianerna brukar kalla det.

Efter att ha slutat nian väntade jag egentligen bara på att ångesten skulle infinna sig, att man skulle sitta och enormt sakna sina tidigare skolkamrater. Någon gång i juli insåg jag ganska snabbt att jag skulle förbli förskonad. Det var helt annat när jag förra sommaren kom hem från Jersey, då hade man ren ångest redan två veckor innan man skulle hem. Och så satt jag praktiskt taget hela sommaren på balkongen och längtade tillbaka till tre helt underbara veckor på en engelsk paradisö.

De kontakterna man skapade där är i och för sig numera till största delen försummade och bortglömda, och jag har endast regelbunden kontakt med en tre stycken, av de trettiåtta jag har msn till. Ganska tragiskt när jag tänker efter. Efter återträffen i oktober förra året bröts det.flesta kontakterna ganska snabb. En väldigt god vän till mig från språkresan, för övrigt en av de få jag har kontakt med, sa att det antagligen var för att man . . . ville släppa det, på något sätt. Glömma det och endast ha minnena från själva resan kvar, och därmed slippa saknaden.

Jag förstår henne.

Och vid den Gud vars existens jag betvivlar och förnekar, jag tror att jag fortfarande saknar mina tre Jersey-veckor mer än mina tre år på Västervång. Varför? Jag antar att det är på grund av att alla personer från språkresan är utspridda i Sverige, i Växjö, Malmö, Helsingborg, Mölndal, Mantorp, Kungsängen och tusen andra ställen tycks det.

Av alla nior på Västervång finnes alla i Ystad. Utom William förstås, min egen handyman, som återigen har flyttat efter en ettårig session i sydkustens pärla.

Därmed reduceras saknaden till själva högstadietiden i sig självt, en relativt fri tid och det sista steget innan det stadie av utbildningen som är tänkt att ta oss in i vuxenvärlden. En hel värld väntar på oss där ute, och den Gud som jag fortfarande förnekar ska veta att jag har väntat länge nog på att ta detta första steg mot den riktiga världen.

Pratade för övrigt med käraste Linnea idag. Alltid lika härligt.

Tills vidare,
/Linus

I jukeboxen just nu; Sting - Fiels of gold

the soulforged - blind guardian

Efter två stycken nästan regnlösa månader, som har bidragit till att vår gräsmatta nu kan betitlas som den enda savannen i Ystad, så har vädergudarna äntligen kommit ihåg vår lilla stad. På Status-konserten i lördags kväll fick första förbandet The Refreshments endast spela två låtar innan himlen öppnade sig. Men skam den som ger sig tänkte Jan och plockade fram medhavd plastpresenning som han styckade upp åt oss och de i närheten. Som jag senare sa, om han hade tagit en femma metern hade han säkert tjänat ihop biljetten igen.

I måndags hade vi ett likadant regn, enligt hörsägen var Dragongatan i stort sett översvämmad och på min lilla gata märktes det huvudsakligen av att sättsanden under de nylagda stenarna på uppfarten spolats bort, och likaså på Stefans tillhälften nylagda uppfart. Och igårkväll, runt halv elva-tiden när jag satt helt insjunken i datorn så började det smattra på taket. Jag slet mig från skärmen för en stund, och mitt vid den här tiden annars så kolmörka rum lystes upp av blixten utanför. Ettusenett, ettusentvå, ettusentre... Muller. Regnet och åskan hade kommit.

Vilket ju självklart är positivt. Inte bara för att vår stackars förtorkade gräsmatta nu får ännu en möjlighet till eventuell reinkarnation, men även för att regn och åska råkar vara otroligt inspirerande. Efter att ha stängt av dator, modem och annan elektrisk utrustning ställde jag mig sålunda i fönstret i en kvart och observerade regnet. Staden ser mycket annorlunda ut i regnet, och det är till det positiva. Allt får en egen lyster, man ser endast gatlamporna disigt genom regnet och när man vandrar i den gamla stadskärnan vågar man för några sekunder låtsas att man i själva verket vandrar i gamla tiders London eller Paris. När åskan dessutom kompar i bakgrunden stormar upplägg till flera hundra historier genom huvudet.

Det är något speciellt med naturens makter. Storm, regn, åska, snöstorm.Naturen åstadkommer saker som människan aldrig kommit i närheten av. När Homo Sapiens byggde pyramider svämmade Nilen över sina breddar varje år, och skapade genom detta jordbruksmark. När Svenska Ostindiska Compagniet sände ut sina handelsflottor var det stormarna som var det stora abert.

När människan skapat gravmonument och tempel, åt sig själva och åt gudar, har naturen skapat vyer som Anderna, Victoriafallen och Ayers Rock.

Människan är lyckligt lottad att få vandra Moder Naturs Jord.

I jukeboxen just nu: Blind Guardian - The Soulforged
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates