Beat It - Michael Jackson

They're out to get you, better leave while you can
Don't wanna be a boy, you wanna be a man
You wanna stay alive, better do what you can
So beat it, just beat it

You have to show them that you're really not scared
You're playin' with your life, this ain't no truth or dare
They'll kick you, then they beat you,
Then they'll tell you it's fair
So beat it, but you wanna be bad

Just beat it, beat it, beat it, beat it
No one wants to be defeated
Showin' how funky and strong is your fight
It doesn't matter who's wrong or right,
Just beat it

Det här får stå som min relativt oansenliga tribut till popens kanske största genom tiderna. Den får förbli kort. Jag har alltid föredragit rock, i vilket fall. Det är väl lite därför jag gillar Beat It -- Eddie Van Halen spelar trots allt gitarr på spåret.

Bohus klippor, Sveriges mest västra utpost. Det är där jag befinner mig nu. Kungshamn, för att vara mer specifikt, men eftersom jag aldrig varit tillräckligt populär för att få en stalker så spelar det nog rätt lite roll. [I tankepausen mellan föregående mening och nästa inmundigades en klunk iskall Staropramen.] Värmen har varit näst intill bitande, och om det så förblir sig lär jag vara brun som kavring när jag kommer hem.

De kala, karga klipporna, bredvid salt hav under varm sol, borde te sig ganska avslappnande. Jag vet dock spelet, och lär vara rastlös inom några få dagar. Jag har varit med förr, trots allt. Jag har spenderat en hel del tid de senaste dagarna med att gå över minnen, i huvudsak färska sådana. Balen, Kroatien, studenten, saker efter studenten -- huvudsakligen, men inte endast. Vad exakt om dessa behåller jag för mig själv, men det är ganska uniformt. Det ligger mycket saknad i luften jag andas för tillfället: saknad både efter tid, rum och människor som har befolkat det.

Emellanåt söker sig tankarna så långt tillbaka som Jersey 2004, men oftast uppehåller de sig vid den senaste en och en halv månadens händelser. Överraskande mycket av sagda minnen består av enstaka kommentarer eller gester från enskilda personer, ljud och rörelser som så passande illustrerar varför jag, i sanning, älskat och älskar personen ifråga. För älskar gör jag, även om det är ett laddat ord reserverat för poeter och kvinnfolk.

Jag älskar några få, gillar desto fler och trivs med de flesta, men kan samtidigt inte hitta en enda ovän. Det är en smått remarkabel, men väldigt trevlig insikt. Om inte annat ger det mig sinnesfriden av att veta hur jag tycks ha spenderat min energi på rätt saker de senaste åren, även om en del såväl älskade som bekanta endast tillkommit på senare tid.

Jag vet, jag vet! Jag är på semester. Jag borde ha bättre saker för mig än att sitta och tänka melankoliska tankar, och jag borde njuta av den totala ensamheten på en klippa som blickar ut emot Nordsjön snarare än sakna. Men sådan är jag, och jag brukar inte vara någon jäkel på att hålla båda fötterna -- eller ännu värre, huvudet -- på jorden. Det är alldeles för lätt att flyta upp i den tomma oändligheten i riktning mot Cassiopeia.

*
Han log. Oklart om åt sin filosofiska utläggning eller åt min
uppenbara förvirring.
"Kyparen, ett glas mineralvatten och en Magnecyl, tack."
*
Springsteen sjunger "Born to Run" i gälla mobiltelefonhögtalare -- ibland får man (eller åtminstone jag, men jag gillar att säga det i plural istället) nästan orgasm av det svenska språkets oändliga sammanskrivningsmöjligheter! -- bredvid mig, och har rätt som vanligt. Tramps like us were born to run, baby we were born to run. Eko, för fan, så jävla mycket eko att det hörs hela vägen till New Jersey. Jag måste skola någon vän i hans storhet så att vi kan sucka över poesin, träffsäkerheten och rocken tillsammans. [Mellan föregående mening och nästa inbemundigades hela fyra klunkar Stratopramen i ren upphetsning, dock utan sexuella undertoner överhuvudtaget då Bruce Springsteen trots allt inte har några tuttar.] Nästa köp blir, om allt går som det ska, Greetings From Asbury park, N.J. Spirit in the Night gör sig nog bra på LP.

Den nedåtgående solen lyser för tillfället in i mitt lilla kyffe. Kyffet ifråga är litet, ungefär två halv meter brett och fem meter långt, med nästan brutalt snedtak och en liten garderob med tapeter på insidan. En säng står i ena hörnan, tunn och nedsutten. Jag är kär i det här rummet -- när jag har orerat om mina drömmars vindsrum någonstans i Berlin är det något i den här stilen jag har föreställt mig, fast med kök och badrum, eller åtminstone toalett eller dylikt att dumpa kroppsvätskor i.

Så många tankar, så lite tid att skriva ned dem. Dessutom, med tanke på årstiden, så få läsare. Likväl så ger internet intrycket, for better or worse, att någon alltid tittar, läser och bedömer. Dagböcker är bara riktigt tilltalande vid känslomässiga besvär eller ilska, om ens då. Bristen på publik gör att jag storknar.

Men det ska de veta: "Jag gör allt för min publik, tammefan."

Det finns många fler teman att ta upp, men det skulle göra inlägget än mer frakturerat och osammanhängande än det redan är. Därmed, snarare än att fortsätta, vinkar jag ett digitalt adjö. Imorgon beger jag mig till Göteborg; på söndag åker jag hem; på måndag får jag mina betyg och ska därefter ut för att rehabilitera mig med f.d. klasskamrater; och på tisdag åker jag till Hultsfred. Jävlar i det. [Efter denna avslutande mening avslutades även flaskan med Staropramen, ackompanjerad av en suck av nostalgi, saknad och gott hopp om framtiden.]

/wellington.

Read My Mind - The Killers

I never really gave up on
breakin' out of this two-star town
I got the green light,
I got a little fight.
I'm gonna turn this thing around,

Can you read my mind?
Can you read my mind?

The good old days, the honest man;
The restless heart, the Promised Land,
A subtle kiss that no one sees;
A broken wrist and a big trapeze

Oh well I don't mind, if you don't mind
'Cause I don't shine if you don't shine
Before you go, can you read my mind?

Det som skiljer Ystad från exempelvis Skurup eller Svedala på Sveriges antagligen sydligaste järnvägssträcka är att ljusen börjar tidigare, och pågår längre, innan dess att tåget stannar vid perrongen. Det är en meningslös observation, men likväl ett svar på min tysta fråga till mig själv, varför jag aldrig försovit mig och därefter vaknat så långt bort som Simrishamn eller, gud förbjude, Köpingebro. Så nära, men ändå så långt borta, och minst en natts promenad hem längs de av badjävlarna trafikerade landsvägarna.

Badjävlar sover väl också, så jag skulle åtminstone inte löpa risk att bli på- eller överkörd.

Något annat som är ett omisskännligt tecken på att man är en sann nattens riddare, med lila springare döpt efter äldre, vita män -- och en kvinna, som dock skrev med manlig pseudonym, och det är denna pseudonym som tåget är döpt efter -- är att man kan förutse vilken av de två perrongerna som springaren frustande och gnisslande kommer sakta till halt vid. Det blev trean, då tågsetet skulle vidare mot Simrishamn. Jag steg helt sonika genom dörren ut i juninatten, med moln som dolde stjärnorna och hamnens oranga gatlampor som ilskna eldflugor femti meter bort.

Dagens tågfärd saknade både gårdagens sällskap och allt som associeras med sagda sällskap. Jag frös när jag korsade vägen mot Continental, strax innan rödljusen. I brist på mänsklig värme övervägde jag att söka mig till rykande fritösers härd, men Max hade stängt bara minuter innan mina nattvandrande steg styrdes förbi den grällt inredda lokalen. Strax efter det turkos-vit-oranga vidundret, Norrlands stolthet, gick jag förbi en grupp på fem till sex människor som högljutt försökte reda ut "Vad fan [som egentligen] är öppet", i referens till nattklubbar och pubbar. De tycktes kamma noll, och de pratade märkligt. Badjävlar även dem, säkerligen. En infödd skulle aldrig vara förvånad över brist på aktivitet en vanlig, simpel torsdagskväll.

Fontänen på torget svämmade av någon anledning över, med följden att sex armar av strilande vatten tycktes sträcka sig från pelaren på vilken Bäckahästen sprutar vatten ut näsborrarna. Det var vackert på något odefinierbart plan, fram tills dess att jag kom att tänka på att Bäckahästen nog också var pollenallergiker, så som hans näsa tydligen rinner. Jag rös till och gick vidare.

På väg längs Stora Norregatan stannade jag helt plötsligt och oöverlagt till vid ett skyltfönster till en frisör, alternativt skönhetssalong, kallad (wo)men. Vilka revolutionerande hårsprayer eller kindklet som stod där vet jag inte, det som fångade min blick var åsynen av mig själv.

Kort, buskiga ögonbryn. Relativt välkammad, luggen noga placerad i fall åt höger. Händer i jackfickor, bylsig hoodtröja. Oleende mun -- svårdefinerade ögon. Jag har ofta funderat över mina ögon och deras uttryck. Glädje kan jag oftast utläsa när jag tittar i en spegel, även för den delen sorg eller deppighet. Den något suddiga blick som ges av några glas och som man ofta möter på pubtoaletter är lättidentifierad redan då ens blick ju är suddig, och man ser sig själv otydligt.

Men ibland kan jag inte tyda den alls, trots att jag borde hålla på facit. Är det tomhet och apati? Är det en brinnande längtan att ta sig ur buren? Tyst bestämdhet? Längtan?

Är den stängd eller öppen? Signalerar den en slutenhet och en tyst varning om att träda längre -- här nere finns inget för dig, baby. Glo bäst du vill. Eller är det tvärtom, en näst intill utmanande öppenhet? Skåda djupare, I dare you, I double-dare you. Håll blicken låst och se hur djupt du vågar skåda in i mig.

Blickar är märkliga, men jag visste inte att jag hade så mycket att tänka eller säga om min egen. Fönstret till själen, är det inte så de brukar kallas? Jag borde kanske nå min själ på ett lite djupare stadium.

Jag gick vidare. Förbi Arbetsförmedlingen, vari en ensam dator stod igång med enfärgad skärm som bytte kulör då och då. Hade jag hetat Gordon Freeman hade slemmiga varelser hoppat ut genom den, och jag hade fått hämta min kofot. Därefter solariet, från vilket ett spöklikt blått ljus bröt halvmörkret utanför. Hade jag hetat Beck, Barbarotti eller för den delen Salander eller Wallander hade jag antagligen sett ett lik ligga i ett av de gigantiska våffeljärnen. Jag gick vidare, återigen.

Nu är jag hemma, varm och redo för sängen efter en reflektiv promenad med tankarna inte bara på mig själv, utan även på gårdagskvällen och kanske än mer hemresan därefter. Det krävs ibland så lite för att sätta igång en lavin av tankar och funderingar.

Nog nu.

/wellington.

The Parting Glass - The Pogues

Of all the money e'er I had,
I spent it in good company
And all the harm I've ever done,
alas! it was to none but me
And all I've done for want of wit
to mem'ry now I can't recall
So fill to me the parting glass
good night and joy be with you all

Att ta studenten var en väldigt omvälvande händelse, på alla sätt. Dagen var precis så späckad som man kunde förvänta sig och flög likaså förbi alldeles för snabbt. Likväl så vågar jag säga att dagen, åtminstone för min del, nog inte kunde ha blivit bättre. Alltifrån munterheten runt fontänen i Stadsparken under champagnefrukosten; till att gå omkring och tala folk i tid och otid; till fotograferingen vid trädet; till att sjunga Kaizers Orchestra med min favoritpolack på väg till lunchrestaurangen; till att sitta med hela klassen på restaurang; till att lyssna på Kens tal, och få hålla ett själv; till att rumla fram och tillbaka i stan och så småningom, likt alla andra, hamna på skolgården; till att tala med Koc kamrater från Arlöv medan större delen av min klass stod några meter längre bak och blåste upp ballonger (jag beskyller min aktivitet på att jag var upptagen med att i rask takt dricka upp de två Mariestad jag fått levererade från Stina); till att sitta med alla andra treor, euforiska och säkerligen småfulla, i matsalen; till att ta täten med Jacob och springa emot dörren ut till skolgården; till att slå upp dörren,

till att stå, hoppa och skrika på avsatsen,

"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten...!"

till att bana sig igenom folksamlingen,

till att hitta familj och emotta graulationerna,

till att under en icke specifierad tidsperiod uppleva den eufori som associeras med de där få stegen nerför den provisoriska trappan. Kramar, leenden, skratt på reflex, gruppbilder, krimskrams runt halsen, märkliga babybilder på klasskamrater, skumpaskålande och slutligen vidaretransport till Gyllekroks Allé för flakturen. Därefter en hoppande tur genom östra centrala Lund till ljudet av usla beats och märkliga låtval, även detta under en för mitt medvetande helt okänd tidsperiod. Så småningom stannar flaket, folk skingras -- vissa hemåt, jag skingras på egen hand emot Restaurang Italia istället. En snabbt inbeställd Hof och en kort, högst asocial gentemot min familj, sittande, tupplur. Därefter mat, ett gigantiskt fat tagliatelle med kalvkött Återvunnen energi och talförmåga. Fler lyckönskningar, frågor om kvällen, överlämnande av gåvor och en nyvunnen rikedom på tvåtusen riksdaler, varav femtonhundra på banken och femhundra i form av en sedel prydd av mannen som brände Örkeneds socken.

Ytterligare vidaretransport -- promenad med fadern till bilen och småprat om framtiden, hösten och vårt gemensamma Lund. Bil till Norra Fäladen, studentskiva hos en explosivt social Alex med ett halvt kompani gäster. Plats gjordes fri vid bordet i trädgården, vilket påbjöd att jag, Isabella, Emma och Arthur begav oss dit; jag och den senare gjorde vad vi kunde för att reducera mängden öl i den intill oss stående skottkärran. Mer goda samtal och skratt, viss förväntan emot övriga kvällen. Alex och David dyker så småningom ner i sällskapet, i en ordning jag har glömt bort. Tiden närmar sig bussen ner till stan, på vilket flickorna får bråttom med vinet och jag och den blonde vikingen från Höganäs ser till att klämma ner en öl till.

Busstur. Linje 4, fredagsfyllornas ambulerande tempel. Ankomst till Tegnérs till vilket vi studenter hade styrt stegen, därefter en natt med lite samtal men desto mer skratt och alkoholhaltig dricka. Det senare avslutades i en tragisk katharsis med en av Jacob påbjuden tequila-shot, efter vilken jag gick omkring i bomull; sov fem minuter på trappan till Akademibokhandeln; och därefter somnade i en fåtölj i Tegnérs mörkare hörn. Vid tredje timmen återuppstånden och åter ute i friska luften med mina vänner.

Någonstans i röran bjöds jag på cigarr av en människa vars enda utmärkande drag var att jag aldrig sett honom förut, vilket har gjort honom svåridentifierad.

Sängens mjuka -- som jag då trodde -- fristad hägrade, vilket efter en lång dag full av intryck kändes värt att applådera. I samlad trupp gick vi norrut, vissa betydligt rakare än andra. Här börjar dock mitt minne svika mig, föga förvånande med tanke på hur rolig jag tydligen var enligt mina kamrater. Jag ställer mig dock fortsatt frågande till alla anklagelser om sluddrande.

Väl framme hos Alex, samtal sittande på en trottoarkant -- alternativt, liggande på vägen. Tårta i ett kök i ett sovande hus. Läggdags. Småprat. Sömn, med ett brett leende på läpparna.

Och av allting under hela dagen så var det bästa att gå armkrok med väldigt kära vänner mitt i natten efter ett väl genomfört dagsverke -- för nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division. Och även om vi hade tagit studenten så gick vi ju trots allt, åtminstone ett tag till, åt samma håll.

Och en dag kanske en mer utförlig redogörelse släpps för massan. Vem vet? Men nu, efter avslutat alster, känns det som dags att för en stund retirera till annan plats, dricka något kallt och skåda in i mig själv och mina minnen från en av de där dagarna som man bara upplever en gång i sitt liv, och därefter aldrig glömmer.

Det räcker nog här.

/wellington.

Kom Ihåg Mig Då - Lars Winnerbäck

När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går att nå
När du träffat botten
kom ihåg mig då

När du tagit första bästa tåg
och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
kom ihåg mig då

Det är en märklig kväll, det här: morgondagen är avskedet till livet så som vi känner det, och början på något både nytt och främmande. Ett liv där du deklarerar och bokar egen tid i tvättstugan -- vuxenlivet. Jag tror inte det lär sjunka in förrän jag så småningom, med K4-väskan lojt slängd över axeln, släpar mig igenom ett kyligt morgon-Ystad på torsdag så jag väntar tills dess. Morgondagen är precis så späckad och laddad att den lär gå lika snabbt som balnatten där man ena sekunden smuttade på ett både surt och vattnigt vitt vin i en inhägnad runt Universitetsplatsens fontän och i nästa sekund satt, trött och med en nätt huvudvärk, i Katedralskolans matsal medan någon ropade efter en stereo, en stereo, ge oss en stereo om ni vill ha en efterfest.

Champagnefrukost, fotografering, lunch med klassen, utsläpp, flaktur, restaurang med familjen samt mormor och morfar, vidare till Alex studentmottagning och sedan Tegnérs. Det är inte förrän nu som jag har insett att det är ganska så mycket, och någonstans i röran är det tänkt att man ska bli åtminstone lite behagligt småfull såväl som hålla ett tal. Jag satsar på lunchen -- det borde gå. Går det inte så får det väl vara som det blir, men morgondagen, om någon gång, känns som en av de för tal -- ej att förväxla med förtal -- lämpade dagarna jag har genomlevt hittills.

Resten säger jag antingen i det hypotetiska talet eller i en reflektiv post efteråt, så nu sätter jag punkt. Istället avslutar jag med den uttjatade, urtvättade och ganska meningslöst intetsägande konstaterandet att det känns sjukt på gränsen till patologiskt att det faktiskt, imorgon, är vår tur. Men vad vi har förtjänat det.

/wellington.

Day Seven: Hope - Ayreon

Let me take you back
To the time when we were chasing all the girls
Two maniacs
Indulging in the pleasures of this world

So much to see, so much to live for
Questions to answer, places to go
So much to be, so much to care for
Deep down inside I think you know
You are free... come back to me!

Look ahead and see
There are still so many borders we could cross
Just you and me
Making up for all the time that we have lost

Det är sent, och lördag har redan blivit till söndag. Jag borde gå och lägga mig, speciellt med tanke på att dagen, minst sagt, knappast har varit fruktbar. Vissa dagar är sådana: du vaknar och vet redan från början att du ska möta sexton timmar av apati och besvikelse, naken och endast beväpnad med ditt vittrande svärd av målmedvetenhet och driv, för sådant har du. Det finns alltid en drivkraft, om den så är att bara ta sig igenom dagen och därefter få avsluta den i samma ensamhet du vaknade ifrån och därefter börja nästa dag på nytt, utan den föregåendes bagage. Nå, jag är dålig på att ta korta sikten -- det hade med facit i hand blivit alldeles för deprimerande -- och längtar istället till hösten, men även det är en drivkraft. Visserligen motiverar den inte varför jag ska gå upp ur sängen en händelselös dag i juni när jag inget hellre vill än september månads ankomst, men löftet om ett stopp på det cykliska, mentala gatloppet räcker väldigt långt.

Jag borde gå och lägga mig, men det är whisky kvar i glaset och en mental bägare att tömma, om så hela världen eller inte en själ läser det. Det är märkligt vad formandet av arbiträrt meningsbelagda bokstavskombinationer kan göra för ens sinnesfrid.

Det är nästan tre år sedan nu, tre år sedan jag insåg -- alternativt bestämde mig för -- att livet här var mer än bara tröttsamt, det tärde på psyke. Jag tror jag minns det precisa ögonblicket, men det fläker jag inte ut här; det är ingen som tjänar något på det. Den mörka sommaren som följde är inte mycket till diskussionsämne heller, ej heller den plågsamma gymnasiesejouren i Ystad eller för den delen den slutgiltiga flykten, för en flykt var det. Det som kommer att sägas via ettor och nollor har redan sagts, och resten hör hemma mellan fyra ögon snarare än IPRED-nätet. Om ni läser, SÄPO, så är jag radikal kommunist och planerar statskupp på tisdag. Hade vi varit i Frankrike hade piketbussarna varit på väg till norra Ystad i detta nu. Heja världen, kanske vi har lärt oss något från Stasi trots allt. Men nu går jag av banan: det är tre år sedan, sånär som på några veckor. Ett märkvärt jubileum, sannerligen, för därifrån förändrades allt och efter ett stålbad där man intet kunde göra annat än att vrida sig i ensamhetens och isolationens, det instängda rummets plåga, syntes ljus först genom ett nyckelhål och därefter genom en vidöppen dörr, till det solbadande torg där jag trots allt står idag.

Det är märkligt att säga det, men de tre djävligaste månaderna av mitt liv tog mig till den ljusaste punkten jag har nått, och det är där jag är när klockan ringer in den sjunde juni 2009. Borde det firas eller skys? Borde jag försöka glömma gropen med rundade kanter och istället fokusera på nuet, eller bör blåslampan, minnets egen Bunsenbrännare, hållas tänd och blåglödgad som en påminnelse om en plats dit jag aldrig vill igen? Trots allt, näst kärlek finns det få saker som inspirerar lika obönhörlig, ilsken strid som rädsla.

Det är en sextonuddad blomma i botten på mitt lglas. Smak av ensligt belägna destillerier blandas med en syn från victorianska salonger, klädda med mörk panel och belagda med dyra mattor från imperiets alla hörn. Det är säkert köpt på Duka.

Hösten lär inte bli en regelrätt frälsning, men likväl en dumpning av en väldig massa bagage som har tyngt ner mig alldeles för länge, och som vid det här laget har börjat stinka. Jag undrar om något har dött i en av koffertarna: det luktar ammoniak, och jag vägrar att lyfta på locket. Gud -- om ni ursäktar blasfemin -- vet vad som möter den som gör det. Men det ska inte bäras länge till, och vid första möjliga tillfälle ska det antingen brännas eller sättas på ett enkelriktat tåg till Baruun-Urt. Som resesällskap följer apatin och nedstämdheten -- hösten ska bli en nystart, oavsett om ödet vill eller inte.

Kalla mig fatalist, det är fint för min del. I detta är jag fatalistisk då allt annat vore dårskap. Det finns inga halvmessyrer i detta, det finns inget nästan eller lagom, det finns bara den slutgiltiga konfrontationen med demoner som har dansat runt min säng tre år för länge och som har gjort sitt bästa för att förlänga skuggor och ruska i träd under nattliga promenader på väg hem. Det finns bara ett mentalt krig som inte kan förloras för det är min sinnesvärld och den har jag kontroll över om jag bara vill tillräckligt mycket. När augusti månad går mot sitt slut har jag givit mitt sista skrik av frustration och mitt sista ögonblick av tomhet i denna kontext. Jag är trött på att vandra ensam, och jag är än mer trött på att känna mig ensam, kall och övergiven, för det är dit du når så småningom även om det inte korresponderar med din de facto livssituation. Ensamheten i sin tur leder ner till gropen. Nog med det, nog för presens och futurum, och Gud nåde det öde som står emellan mig och mitt mentala Harmageddon. För många morgnar har börjat som denna.

Nog nu, och faktumet att jag valde en låt med titeln "Hope" snarare än en med titeln "Loser", som jag först tänkte, visar på att jag åtminstone trampar på rätt spår. Jag har något att hoppas på och det har eldats på av de mest karaktärs- och personlighetsbyggande åren jag har levt genom. Har man en gång smakat det ljuva livets bägare smakar allt salt efteråt, och du blir törstigare och törstigare.

Nu är whiskyn slut, så även orden, och för varje natt då jag stupar i min obäddade säng kommer hösten allt närmre, och avståndet till det förgångna ökar.

Snart så. Snart.

Godnatt.

/wellington.
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates