Rapport från Hultsfred

Ljus, ljud och en snubbe hög (låg?) på Valium bidrog alla till att min sömn förblev hypotetiskt. Valium-luffaren har nu gått och en stor del av campet -- en ohelig blandning av stockholmare, en raggande ljustekniker, en spelmannabartender och oss två, förenade under den vajande irländska flaggan -- har gått och lagt sig. Därmed, rapport till hemmafronten.

Festivalupplevelsen är hittills, förutom överdjävligt kalla nätter och usla matvanor, en tillställning värd sitt namn. Anarki råder: i Begynnelsen var tre stolar. Johan sade då "Varde stol" och vips så fanns tio. De flesta har därefter kvaddats, alternativt knyckts i andra hand.

Efter min korta lur fann jag att samlingen hade utökats med två presenningar, en hink och en rosa barnpool. De är företagssamma, Hässelbygrabbarna.

Saknas sittplats finns fler lösningar än att baxa en stol: lättare, och betydligt mindre kleptomaniskt, är att sätta sig i ett tält. Ingen tar illa upp, för alla gör det. I en grop av lera, en dimma av alkohol och pissodör från träsket där alla män gör vad de gör bäst, har den svenska tillknäpptheten inte bara släppt, utan gått i regress. Jag har ingen aning om hur många jag pratat med, och minns bara en fraktion av alla namn och ansikten som passerat. Många minnesvärda personer har påträffats -- "KGB! Killar gillar brudar, brudar brudar brudar, alla gillar brudar..."; Tom som var full och ville flytta sitt tält fem meter; den söta tjejen jag dansade med på Dropkick, som jag fortfarande hoppas att jag hittar igen -- men de är för många för att sammanfattas via mobil. Det går dock nog ypperligt över en öl på Ariman eller några glas vin, hint hint.

Mer finns att säga, men plats finnes inte. Satans mobil. Vid hemkomst får ni dock höra mer om mina bravader och upplevelser i småländska urskogarna.

Avslutningsvis saknar jag er en del -- seriöst, vem är på för nästa sommar? -- och vill också påpeka att jag inte är full. Alla märkligheter skylls på sömnbrist och min personlighet.

Er kurir i Hultsfred, signing off.

The Passenger - Iggy Pop

I am the passenger
And I ride and I ride
I ride through the city's backsides
I see the stars come out in the sky
Yeah, they're bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

I am the passenger
I stay under glass
I look through my window so bright
I see the stars come out tonight
I see the bright and hollow sky
Over the city's a rip in the sky
And everything looks good tonight

Singin' la la la la lalalala...

Gårdagen är svår att diskutera utan fula ord. Vilken jävla dag.

Då jag, någon gång under förmiddagen, insåg att jag nog skulle bli galen om jag stannade ens ett dygn till i Bohuslän såg jag raskt till att lifta med mormor och morfar till Vittsjö. Det låter dock lättare än det var, då Vittsjö är cirka fyra timmar från Kungshamn. Dog-gone-it, men det blir ju inte kortare av att vänta. Sålunda packade jag raskt ihop mina saker och lämnade Kungshamn i en vit Volvo vid 15:00.

Nattsömnen hade störts av ett högljutt och väldigt långdraget bråk ute på gatan, så några timmar spenderades först med att sova i baksätet, allt medan jag omedvetet manövrerade mitt huvud så att ansiktet skulle hamna någon annanstans än i den kraftiga vind som kom in genom vindrutan. Sagda vita Volvo har nämligen inte AC: sålunda fräste vi istället fram i 90-120km/h med tre nätt nervevade rutor.

Jag vaknade så småningom, och hade kortare, halvt skrikande konversationer med mina morföräldrar i framsätet. Den tidigare nämnda vinden lät nämligen som ett mindre flygplan.

Mat inbemundigades på MacDonald's vid Eurostop utanför Halmstad, en snabbt förtärd röra av pommes frites, utspädd läsk och konstgjorda cheeseburgare. Turen gick därefter vidare, och Vittsjö nåddes så småningom. Efter fem minuter av att övertyga mormor om att jag hittade både till bankomaten tvärs över gatan och busshållplatsen 100 meter bort sade jag adjö och noterade att jag nu nått den tidsmässiga mittpunkten av min resa -- fyra utav åtta restimmar avklarade.

Vittsjö var nästan lika varmt som Kungshamn, åtminstone inbillade jag mig detta. I värmen varvade jag djupa vattenklunkar med läsande ur Söderbergs Förvillelser och att smsa med Meng. Plötsligt fick jag även ett sms från Alex som jag raskt svarade på, sedan hörde jag inte av henne åter förrän jag hasade mig hem genom Ystad någon gång efter midnatt.

Bussen kom och gick åter med mig i ett säte nära mittdörren. Göingeskogarna är alltid vagt hemma, dock så är de aldrig särskilt varierande eller spännande. Åter fick Söderberg agera distraktion.

Utan några missöden nådde jag Hässleholm, början på andra etappen i min skånska odyssé. Med femti minuters väntetid hade jag tid att gå och ta en öl i en tom hotellbar vid Hotel Statt; krångla med en biljettautomat, hitta en annan, köpa biljett och återvända till perrongen; växla pengar åt Hässleholmsbrats i femtonårsåldern som krånglade med samma automat som jag tidigare hade brottats med; bevittna Kristianstadståget anlända, och det myrliknande myller det orsakade i folkmassan vid spåret; och så småningom gick jag på mitt eget tåg, mot Malmö. Det sista jag hörde innan jag lämnade Västra Göinges häradsstad var klirret av en vodkaflaska som mötte trottoar, och de efterföljande svordomarna från ett annat gäng femtonåringar.

Tågresan var utan några större händelser, tills dess att ett gäng på fyra personer gick på i Eslöv. Dessa svingade kassar med San Miguel och var väldigt muntra, oklart om av alkohol eller förväntan på festen de var på väg till. Det var svårt, näst intill omöjligt att inte lyssna på deras diskussion om minnen, kamrater, internskämt och ologiska spårväxlingar i samtalet. Någonstans vid Burlöv när en av dem sade om en annan att: "Han blev mobbad av Markus [Här chansar jag, ty jag vet ju inte hur sagda Marcus stavar sitt namn, det framkommer ju inte i talspråk; för allt jag vet kan han lika gärna heta Mahrckus. Jag hoppas ni ursäktar att jag tar mig denna frihet.] hela gymnasiet, och det har han tagit ut på mig under hela tiden vi känt varandra!" så brast det för mig, och jag gav ett kort skratt. De tystnade, tittade på mig och började därefter skratta själva. I denna munterhet bjöd de mig även på en öl och vi engagerade i löst prat om Hultsfred, fest, alkohol och liknande trevligheter. På Malmö C, där jag hade ytterligare 45 minuters väntetid, vinkade jag adjö med flaskan; drack upp; och gick vidare till O'Leary's.

En Sam Adams Lager dracks snabbt upp för att stilla törsten efter en tallrik vitlöksbröd, sedan intogs en fransk hot dog på Pölsemannen. Hemmet var inom räckhåll nu.

När jag satt på perrongen och via mobilen röjde runt på Facebook ljöd dock högtalarna, och meddelade att på grund av brand (!) så var tågtrafiken fördröjd och tåget till Ystad inställt. Piss i helvete tänkte jag, och tog tåget in till Lund tjugo minuter senare. Tid fanns fortfarande att ta bussen från Lund till Ystad, och det tycktes som en bättre idé än att invänta ett rent hypotetiskt framtida Ystadståg -- om ett är inställt kan mycket väl alla vara inställda, en sanning jag lärt mig den hårda vägen. Väl i Lund hade jag tjugo minuter till mitt förfogande och jag noterade -- besviket? irriterat? -- att min åtta timmar långa resa just hade förlängts till nio och en halv. När jag fiolosoferade detta faktum tittade jag ut över Bangatan, funderade över hur gul månen framstod, och mötte därefter helt oväntat Isabellas blick. Oddsen att jag på mina villovägar skulle stöta på henne och Meng kan inte ha varit fördelaktiga, men det var en trevlig överraskning som bjöd på gott sällskap under min väntan på bussen. Även om vi konstaterade att varken mitt eller Mengs schema tycktes särdeles välvilliga den närmaste tiden så bestämde vi att vi så småningom fick se till att ses. Det var ju trots allt ett tag sedan, och likväl så är det ju trots allt sommar.

Bussen kom och jag vinkade adjö till vännerna, och bordade därefter sista transporten för dagen. Söderbergs grammatiska krumbukter var vid det här laget för avancerade för att jag skulle kunna ta in dem, så istället tittade jag tyst ut genom fönstret och mindes några av alla de svarta nätter jag rest längs samma sträcka.

Ystad nåddes, och en kort, men tydlig fläkt mötte mig när jag steg av bussen. Ungefär samtidigt fick jag helt oväntat svar från Alex på mitt tidigare sms. Detta förvånade mig, då jag i min trötthet hade glömt att jag ens skickade det. När jag mindes muntrades jag dock upp, och hade sålunda åtminstone metafysiskt sällskap på den korta kvällspromenaden. Tröttheten tycktes dock ömsesidig, och ganska lite blev egentligen sagt -- jag utnyttjade inte ens den maximala meddelandelängden, som annars brukligt.

Så småningom nådde jag ytterdörren, vred om nyckeln, och kände för en gångs skull en lättnad över att vara hemma. Även med förseningar, väntan och långa resor så går det dock inte att förneka att det nog var en av de trevligare dagar jag spenderat på det sättet.

Wind of Change - Scorpions

Walking down the street
distant memories
are buried in the past forever

I follow the Moskva
down to Gorky Park
just listening to the wind of change

Take me to the magic of the moment
on a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
with you and me

Take me to the magic of the moment
on a glory night
Where the children of tomorrow dream away
in the wind of change

Jag var fjorton, och gick med shortsen nertyngda av en portabel cd-spelare längs kustvägen i St. Hlier. I hörlurarna sjöng Klaus Meine i Scorpions om världens förändring och järnridåns fall, och även om jag nöjde mig med att nynna snarare än sjunga med så uppfyllde musiken varje liten vrå av mina trumhinnor. Det tog ett tag innan jag förstod det, men jag upptäckte musik på riktigt under de där tre magiska veckorna på Jersey, något jag kan tacka HMV:s generösa priser för: Springsteens Born in the U.S.A. och Live 1975-85, Nirvanas samlingsalbum, Skid Rows 18 and Life och Scorpions Best of-skiva. Alla utgjorde de grundfundamenten i det musikintresse jag byggt upp sedan dess, till den grad att jag nu lyssnar på musik åtminstone halva min vakna tid. Under mina ensamma promenader -- för jag var den enda som skulle åt det hållet förutom mina rumskamrater, och de brukade vara på annat håll -- spelades alltifrån dagens titelspår till Youth Gone Wild och 18 and Life, blandat med betydligt muntrare låtar såsom Working on the Highway. Nirvana-plattan hade jag köpt lite för att några av mina nyvunna vänner -- jag kommer strax till det kapitlet -- var förtjusta i dem. En av de hade den dåliga ovanan att nynna med i den ganska depressiva Rape Me, även i sällskap av andra människor. Jag gjorde mitt bästa för att få henne att bryta den vanan.

Jag kom rent osökt att tänka på de där veckorna häromdagen, när jag gick längs Smögenbryggan på väg till taxibåten mot Kungshamn. Jag är inte säker på vad som utlöste det, men säkerligen var det en obskyr och ganska intetsägande stimulus som endast råkade beröra rätt del av mitt sinnelag vid rätt tillfälle.

En veritabel flod av minnen följde.

Hur jag tyst stod och observerade mina medresenärer en extremt tidig morgon på Malmö C; hur jag bekantade mig med Martin och Andreas i Paris, där vi delade rum under två nätter; mina och Andreas bravader i sagda grodstad och allt vi talade om, även om det huvudsakliga samtalsämnet var en lockig tjej från Växjö vid namn Terese; hur vi anlände till Jersey och hur jag där träffade mina nya rumskamrater; otaliga eftermiddagar av sol och bad, och än fler kvällar av sällskap, sentimentalitet och rent destillerad vänskap. Jag minns alla namn och ansikten som passerade: Andreas och Martin. Terese och hennes vän, Clara. Tor och Axel som bodde med Andreas på Jersey. Henry som jag aldrig blev klok på vart han kom in i bilden, men som likväl utgjorde gott, troget sällskap i en värld där alla andra helt plötsligt tycktes hångla med någon (något som ledde till korta och inte särskilt ihärdiga gayrykten gällande mig och den tystlåtne östgöten). Nils, som jag delade rum med, och som aldrig sade mycket -- han tycktes nöjd med att se nöjd ut. Jens och Peter som kom från Göteborg och bodde i samma värdfamilj som mig och den nöjde, och som alltid tycktes vara ute och festa mer eller mindre ihärdigt. Jennifer, som ett flertal killar nog var småkära i vid något tillfälle. Emma och Mikaela som var några år äldre än de flesta andra men som ändå fann visst nöje i att prata med några av oss småttingar. Viktor, som vid ett tillfälle köpte en gummibåt tillsammans med Henry och direkt efter lade beslag på den själv för att sova middag. Ruben, som var mörkt mörkhyad och gav mig väldigt konstiga blickar när han träffade mig första gången -- detta under min lol-nationalistiska period då jag gick omkring i Sverigetröja och torshammare. Vi tog oss dock förbi detta missförstånd rätt kvickt.

Listan kan göras så lång, och än längre blir listan med alla minnen, alla skratt och djupa samtal, alla från hjärtroten djupt ärliga löften om att hålla kontakt och vänskap vid liv. Alla utbyten av drömmar, alla dessa intryck.

Jag har nämnt det då och då, så det kommer inte som överraskning för någon när jag återigen påpekar att de där tre veckorna på Jersey förändrade både mig och mitt liv, och indirekt ledde både till den helvetiska perioden sommaren 2006, såväl som till den betydligt trevligare situation jag är i idag. Så långt allt väl. Men nu när nostalgin pockar på och min dagbok känns alltför introvert så kan det nog mycket väl vara att en del minnesbilder dyker upp här i den ärevörda, dammsamlande bloggen.

Minnen, minnen. Vad vore vi utan dem?
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates