Time For Heroes - The Libertines, el. "2009, ett jävla år"

Well the stale chips are up and the hopes stakes are down
It's these ignorant faces that bring this town down
And I sighed and sunken with pride
I passed myself down on my knees
Yes I passed myself down on my knees

Now tell me what can you want now you've got it all
The whole scene is obscene
Time will strip it away
A year and a day
And Bill Bones
Bill Bones knows what I mean
There are fewer more distressing sights than that
Of an Englishman in a baseball cap
And we'll die in the class we were born
But that's a class of our own my love
A class of our own my love

Lågan flämtar i vinddraget från ett på glänt öppnat fönster. Om lite mer än ett dygn slocknar den för evigt -- men vilket ljus den brunnit ner på vägen!

Det man huvudsakligen läser om när tidningar, bloggare och twittrare sammanfattar det gångna året är hur allt tydligen sög, att ingen har pengar längre och att regeringen i USA tydligen har nått nya, oanade höjder av slöseri och dumhet. Nå, kul för dem, och gnälla bör man ty annars dör man sannolikt purken: gnäll får i alla fall ut det onda. Så länge man bara låter det vara exorscerat och därefter börjar på ny kula med återvunnen positivism är allt prima.

Jag kan dock inte hävda att jag delar den negativa synen på 2009. Det må ha börjat med en vår sänd från helvetet -- dock det finska helvetet; det var trots allt ganska så kallt, till skillnad från Lucifers domäner -- men det fortsatte med ett veritabelt kompani av händelser som har satt sig djupt in i ryggmärgen.

Se det här som min årskrönika.

- Post-IB-resa till Kroatien
Tvärtemot de flesta av mina klasskamraters dystra spådomar tycktes vi alla ha tagit oss igenom examensveckorna med åtminstone liv och lem, om än inte vett, i behåll. För att fira detta propert var resa bokad till billiga Balkan och en sol som fortfarande tittade förbi Sverige så irreguljärt att man gott kunde anta att dessa tillfällen helt enkelt var när han vandrade vilse på fyllan. Att ge sig av syntes alltså som en god idé, och så gjordes några dagar efter en på många sätt udda, men i en annan historia hemmahörande examsfest i Öja, av alla ställen på Jorden.

Mitt första minne av resan är att jag missar mitt planerade tåg från Ystad med en hel kvart, på grund av att stadsbussens linje 2 tar alldeles för mycket hänsyn till pensionärer och liknande, som tar lång tid på sig att sitta ner. Då jag dock var tvungen att vara inne i Lund långt tidigare än de flesta andra för att lämna tillbaka en aldrig använd ordlista från första gymnasieåret var jag dock likväl i ytterst god tid, och spenderade efter Lundaankomst och avlämnad ordbok en timme med att sitta på Arimans uteservering i sällskap med en kall Hof och överösa mig själv med komplimanger över det smakfulla initiativet att trots allt ta sig utomlands. Efter avslutad Hof tog jag mig till Centralen, vid vilken jag och mina klasskamrater turades om att le bredast åt faktumet att examensproven nu endast hägrade som ett cantervillskt spöke, och att nära nog en vecka i Split väntade. Vem som vann förblir okänt.

Det som följde var några dagar i en vacker Medelhavsstad med totalt fyra sorters öl till allmän försäljning, av vilka två var inhemska -- och en av dem äcklig -- och en tredje den internationella ölcancern Heineken. Sålunda fick jag istället leva på Löwenbräu, som visserligen inte är mycket bättre än Heineken men likväl är tillräckligt obskyr i Sverige för att ge mig ett blygsamt mått av indie-cred. Staden var dock som sagt vacker, luften varm och havet blått. Efter hemkomst sammanfattades resan av undertecknad som följer:
Fjolliga drinkar på barer, utflykt till nationalpark, bad från klippor i gassande sol och jazz på en sandstrand med Hajduk-Dinamo som fond. Skratt, kramar och kontemplativ tystnad. Ćevapčići, laxpasta och pizzaslice -- Fife och Spalatin. Raka, ingärdade gränder med vit stenbeläggning -- vattenfall i massor med en fantastisk ram av grönska. Skönhet på skönhet. Jameson och Grouse. En glädjebägare till brädden fylld och endast smolkad av annalkande farväls fruktkött.
En god polsk, kameraviftande vän till mig hade en än bättre sammanfattning av det hela, men då hans blogg gått ett internetmässigt seppuku till mötes finns inga spår av den prosan.

Några minnesbilder står ut från de andra: först, när jag och sagda polack började dela på den flygplatsköpta Jameson-whiskyn redan på bussen in till Split. Detta möttes med ett flertal menande flin från klasskamrater, som dock snart föll för frestelsen och ville smaka -- om inte annat på ren princip. När vi gick av bussen var vi båda storögda över palmerna som längs med strandpromenaden skuggades av Diocletianus gamla palats.

Andra, när jag satt med en stor del av resesällskapet på vandrarhemmets loft med ytterligare whisky, dock denna gången Perths stolthet, The Famous Grouse. Flaskan skickades runt och om en hade haft herpes hade resten strax anslutit till detta sjukdomstillstånd, men turen tycks ha varit på vår sida. Vissa blev lite roligare än vad som visade sig hälsosamt, vissa avstod helt -- själv drack jag ikapp med Jacob. Efter cirka en kvarts flaska var kallade vi det oavgjort och däckade så småningom på varsitt håll. Dock var det jag som blev titulerad "leadbelly" på morgonen, av skäl som alla inblandade känner.

Tredje, en promenad till en klippstrand utanför stadskärnan. Havet var skönt, himlen tycktes ändlös -- vilket den väl, påpekar vän av ordning, tekniskt sett är -- och Carlsberg fanns att finna en liten bit bort. Livet var härligt.

Fjärde, en hel hög svenska studenter vid en bar djupt in i Diocletianska palatsets labyrintliknande gränder, från vilka vågor av oljud, vad, sånger och tjut strömmade i timtal.

Femte, hur jag och min polske kamrat delade resten av Jameson-flaskan under en melankolisk tillbakafärd till flygplatsen och, indirekt, Sverige.

Kvar fanns en känsla av att en klass som egentligen blev en klass alldeles för sent trots allt fick en ordentlig avslutning, till slut -- så även en klar insikt av att det var många, många vars sällskap man skulle sakna till hösten.


- Studenten
Det var en jävligt udda känsla att ta tåget och bussen in till stan iförd vit keps och svart kostym, men desto trevligare blev den så fort jag nådde mina klasskamrater vid Stadsparksfontänen. Champagne, mouserrande vin och allehanda billigare substitut korkades upp in till förbannelse; det skrevs i mössor; det kramades i eufori och dagen tycktes redan från början perfekt.

Mitt i tumultet råkade jag av rent misstag, för att använda aningen mer alldagligt språk än jag är van vid i skrift, äga sönder några av mina klasskamrater. Då jag stod och nöjt rapade efter en snabbt slukad flaska Cinzano Asti -- som jag därefter skyr som pesten -- plockade några herrar i sällskapet fram fickpluntor av varierande storlek från sina innerfickor och började, nöjt skrockande, smutta whisky. En av dem slängde mig en blick och sade retsamt: "What's the matter, where's yours? Can't handle stuff like this?" Skrocket blev desto ihärdigare.

Nöjt flinande drog jag då fram en till hälften fylld reseflaska whisky, inköpt vid avfärden från Split. "Nah, but I couldn't fit it all into such a... small flask." Skratt följde, och flaskan inmundigades under dagen.

Följde gjorde fotografering; middag på Times (med, till ingens förvåning, tal av mig och Ken); och slutligen, efter att ha vinglat runt på stan lite, en kort avskedsfika i matsalen. Ljud överallt, förvirring total, men till slut började rektorerna läsa upp klass efter klass, efter vilket de uppropade under glada tjut rusade iväg genom korridoren mot dörren, trappan och friheten.

När slutligen IB2 lästes upp tog jag och Jacob täten, i mångt och mycket precis som den där natten med whiskyn på det kroatiska loftet.

Därefter är en stor del av händelseförloppet reducerat till en högst munter, men otydlig bild. Glädjeruset övervägde korttidsminnet, och alla tycktes vara såpass glada att de skrattade på gränsen till att gråta. Foton togs, familjer kramades om, och därefter skeppades vi runt i Lund på ett truckflak.

Efter middag med familjen på restaurang åkte jag norrut till Alex och drack öl på hennes studentfest; så småningom var vi alla samlade där, och drog oss in emot centrum till Tegnérs. Här är mina minnen ännu suddigare, men det dansades och hoppades och dracks och Jacob kom med den goda idéen att ta varsin tequila-shot. Efter den minns jag ännu mindre, undantaget att jag satt och sov först på trappan vid AFB och därefter i en fåtölj i en mörk hörna på Tegnérs.

Efter nattklubbstängning drog det återigen norrut, dit jag gick arm i arm med min gymnasietids käraste vänner till fågelkvitter och lukten av dagg.

Jag vinglade betydligt mer än någon annan, men är lika glad ändå.


- Hultsfred
Någon gång under våren slog min tidigare så riskkalkylerande, försiktiga hjärna slint och köpte en biljett till Sveriges lerigaste festival. Mina föräldrar var så att säga minst sagt skeptiska. Dock inte mer skeptiska än att de kunde medfinansiera både tält och nya gummistövlar.

Hultsfred föregicks av betygsfirande med klassen, då betygen opassande nog kom dagen innan avresan norrut. Detta ledde till en trevlig kväll under vilken jag blev aningen mer packad än vad som kan rekommenderas dagen innan en lång, lång tågresa; dagen efter hade jag kopparslagare i hjärnan. Efter en tågresa ifrån helvetet nådde jag dock Småland, och fick efter en liten stund sällskap av min resekamrat. Fylla av förväntningar gick jag och Emma emot campingen, och när vi några dagar senare vandrade i motsatt riktning hade vi upplevt dagar som jag själv åtminstone aldrig kommer kunna glömma. Alltifrån ett galet camp, till prima konserter, till en tjej jag dansade med på onsdagen och därefter försökte finna åter ända fram till söndagen, till expeditioner till fjärran tält, till "Never have I ever" på fyllan med endast mig och fyra tjejer som deltagare, till alla skratt åt skämt, historier och fyllepåhitt.

Jag kom tillbaka från Hultsfred som en annan människa -- på mer än ett sätt, skulle det visa sig.

- Sjukdom, sjukhus, och en livslång kompanjon
Det var egentligen ingen -- ej heller jag själv -- som tyckte det var särskilt udda att jag spenderade de två veckorna som följde Hultsfred med att ligga hemma, oförmögen att äta eller göra mycket överhuvudtaget, och stundom överfallen av kramper i magtrakten. Det var väl dålig kebab, för mycket öl eller dålig handhygien, resonerade omvärlden. Speciellt alla människor över 30 tycktes se detta som den enda rimliga förklaringen.

Fair enough, tänkte jag, och mådde efter antibiotikakur bättre. Sålunda återvände jag till livet i en vecka.

Därefter var jag nära att simultant svimma och spy i Ystads stekande sommarvärme, och åter tycktes jag vara knockad av den mystiska sjukan. Jag spenderade dagarna med att sitta uppkrupen i en fåtölj framför tv:n och drömde mig bort med hjälp av Hornblower och dylik eskapism. När jag nu var sjuk igen blev dock mina föräldrar förundrade, och sålunda åkte vi ner en liten runda till lasarettet för provtagning.

Tydligen var jag bra mycket sjukare än någon anat.

Med ett astronomiskt infektionsvärde som fick både en och två sköterskor att klia sig i huvudet och fråga om man egentligen kunde ha så högt och fortfarande stå upp -- vilket jag gjorde med nöd och näppe -- blev jag på kvällen inskriven på Ystads Lasarett av en kollega till min far, som såg lite för bekymrad ut för att avskriva mina föräldrars oro. Själv var jag inte särskilt orolig: jag var mest trött, jävligt trött. Hungrig var jag knappt; under de föregående tre och en halv veckorna hade jag ätit mat under en, och inte ätit något alls under en annan. Om det inte hade varit för en i flertalet oktaver snarkande sänggranne hade jag sovit som en stock natten igenom; nu fick jag göra det under dagen istället.

Det är en märkligare känsla än man kan tro, än någon av er kan tro, att ligga på sjukhus. Jag hade en nål i vänsterarmen genom vilken jag fick en måttlig dos näring från dropp. Jag sov i stort sett hela måndagen, förutom när min familj kom för att hälsa på, och orkade inte öppna laptopen förrän på tisdagseftermiddagen. Den hade hela tiden legat bredvid mig, men jag hade inte orkat lyfta armarna. Måndagen var för övrigt min farsas födelsedag. Ingen familj ska behöva spendera en sådan dag med en medlem nyss förlagd till sjukhusvärlden. Att meddela omvärlden var inte heller en baggis: e-mail utgick till de närmaste av mina vänner, och i stort sett var det en blandning mellan försäkran att det inte fanns anledning till oro, och försök till subtil bön om besök.

Om jag skulle förflyttas någonstans användes rullstol.

Förflyttas gjorde jag också på onsdagen, till Universitetssjukhuset i Lund. Ironiskt nog, tänkte jag när jag rullades in genom entrén, blir det här min första permanenta vistelse i Lund. Här blev allt plötsligt mer intensivt: jag fick fyra gånger så många piller, dropp med betydligt mer näring, blev tappad på blodprov flera gånger de första dagarna, och en coloskopi bokades in för att ta reda på vad fan som var fel på min tarm.

"Colon" på engelska betyder tjocktarm. Coloskopi är alltså kort och gott processen i vilken du får någon meter kamera uppkörd i röven, och hela tiden har en tv-skärm framför dig på vilken du ser hur din tarm ser ut på insidan. Detta samtidigt som du är vagt medveten om att det sitter en äldre man bakom dig och rör ett instrument, något obestämbart rör sig i din magtrakt, och du själv har fått godsaker som morfin och Tramadol. Det hela får anses som en av de mest bisarra upplevelserna jag varit med om.

Dagarna kom och gick, och välsignat nog var det endast en dag -- den innan min utskrivning två veckor senare -- då jag inte hade besök. Klasskamrater, nära som bekanta, kom en gång om dagen och familjen tittade in med jämna mellanrum. Koc höll mig sällskap via internet större delen av resten av dagarna. Filmer och böcker avverkades i rask takt; jag sov; jag fick mer dropp; jag väcktes klockan sex på morgonen för temperaturkontroll och blodprov. Detta liv pågick i två veckor tills dess att man konstaterade -- med viss reservation -- att jag led av Crohns sjukdom, en kronisk, dvs obotbar, tarmsjukdom som skulle leda till pillerknaprande resten av livet. Jag tog beskedet med ro: de hade redan i Ystad sagt att det mycket väl kunde vara kroniskt, och jag ställde villigen in mig på det värsta. Det kändes rimligt. De två sjukdomar det skulle kunna röra sig om var Crohns eller ulcerös colit: jag valde därmed att anta att det var Crohns, då jag för mitt liv inte kunde komma ihåg vad "den andra" hette. Sålunda diagnostiserade jag mig själv en och en halv vecka innan mina läkare gjorde samma bedrift.

När jag skrevs ut efter två veckor på sjukhus var jag smal, hade insjunkna kinder och förtvinade muskler, men jag var friskare än jag hade varit på länge och var än mer bestämd än tidigare att leva det liv som givits till mig.

Två veckor på lasarett är en lång, och på många sätt obekväm tid. Likväl skulle jag aldrig viljat ha vara utan den. Det är lite svårt att förklara.

- Lund och SSKK
Efter visst bönande till AFB lyckades jag med sjukintyget i handen tigga till mig en bostad i Lund, och livet såg plötsligt ljusare ut än det hade gjort på länge -- sommarens bostadsletande hade inte direkt bjudit upp till dans. Det första jag såg när jag vandrade in i mitt nya korridorskök var en gigantisk logga som jag kände igen sedan tidigare: SSKK, Sportsuparklubben Kamraterna -- alko-korridoren, AFB:s gissel. AFB själva hade i sitt telefonsamtal hävdat att min nya bostad låg i en lugn, studieinriktad korridor. Bra försök, säger jag.

Det tog inte lång tid att vaggas in i ritualer, stolthet över märket och historien, och en vilja att även i fortsättningen arrangera de främsta korridorsfesterna i Lund. Desto mer synd då, att min vistelse endast blir ettårig -- jag kan dock trösta mig med att jag under detta år lyckats bli vald till Präsident, endast två månader efter att ha flyttat in. Det torde vara ett rekord.


- Lund och Sydskånska nationen
Mycket kan sägas om min höst, men den hade aldrig varit sig själv om det inte vore för nationslivet, och då speciellt min hemnation och alla människor som därmed följer. Efter det att jag vandrade in som målmedveten men ohjälpligt grön novisch i augusti har jag upplevt novischfest, klubb- och pubjobb, sittningar, temakvällar, jobbarfester, julfester och fler festkvällar än jag är kapabel att minnas, av naturliga anledningar. Livet, som för inte så länge sedan var att sitta dystert klickande vid en dator var fredag och lördag, samtidigt som jag undrade vad riktig människor höll på med, har nu blivit en ändlös flod av glädje, gamman och god gemenskap. I processen har jag lärt känna ett pärlband av karaktärer: från världens sannolikt gladaste man, till två berömvärt partyglada tjejer från Borås, till de herrar som utgör mitt ständiga dryckessällskap: en bolmande sörmlänning och en guldlockig lundensare. Det skulle ta alldeles för lång tid att beskriva höstens eskapader och äventyr, men säg detta om du ska säga något: det har varit den bästa hösten i mitt liv.


*

Det är omöjligt att referera till en 365-dagarsperiod utan att lämna ute både detaljer, händelser och människor -- det är naivt att tänka annat. Det som ovan är skrivet är ett axplock från ett händelserikt år som började miserabelt men slutar i renaste dur; året då jag slutligen blev vuxen och fann det som tycks vara min riktning i livet. Det har varit ett år jag aldrig hade bytt bort, så till klasskamrater, familjemedlemmar, fyllebekantskaper, nationshängare, dryckeskamrater, gamla vänner och allsköns andra karaktärer man kan springa ihop med en sen natt i Alla Städers Pärla: ett gott nytt år, och tack för att ni har förgyllt det gångna. Tack.

Min Sång - Mimikry

Jag går ut och knackar dörr för att få veta
Om du kanske hälsat på mig men gått fel
Men du finns ingenstans och vintern känns så väldigt lång
Precis som min sång

Min sång den vet att den ska framföras av mig
Min sång den vet att den ska tystna när jag hittat fram till dig
Min sång den vet att den blir aldrig nånsin känd
Min sång den vet att den ska sjungas i det tysta
Det är min sång

Oavsett längd på uppehåll är bloggen aldrig död på riktigt, och det verkar som att fem-inläggs-principen håller i sig även i 2009:s sista skälvande månad. Livet går vidare, även om det tycks ha tagit ett smärre uppehåll över jul- och nyårsveckorna: Lund är en spökstad med tysta nationer och tomma gator, brutalt ackompanjerat av en gråvädrets orkester som bestrött gatukanterna med rester av det som för inte så länge sedan var ett mäktigt snötäcke. Längtan till Korsika och liknande ställen har inte varit starkare på länge -- snö tål man ändå, det ser fint, fridfullt och juligt ut. Det vi nu genomlever är baksmällan efter det vita underbara, med en gråmellerad värld och en pockande känsla av brist på riktning och mening; ett inverterat inferno och en annalkande vårvinters Gehenna. Att Delphi är tomt sånär som på mig själv och några enstaka asiatiska utbytesstudenter gör inte saken bättre. Jag kan inte bärga mig tills lovet är över och livet åter sliter tag i mig med välmenande våld.

Sydskånska nationen med nattklubbar, jobbarfester, gemenskap och te på tisdagar.

SSKK med ett korståg tillbaka mot rampljuset, och förhoppningsvis en rejäl festsäsong.

Vin, (kvinnor) och sång och inte en helgkväll med koll på tunga och fötter.

Livet, så som det ska vara och alltid borde ha varit. I början av januari öppnas åter dörren in i värmen av den värld i vilken jag numera har mitt läger och uppehälle. En stad av synd och dekadens, alla städers drottning, är ändå ingenting utan dvärgarna som håller maskineriet snurrande.

I januari får vi Lund att dansa igen. Tills dess håller jag persiennerna fällda och försöker glömma bort mina lediga dagar.

The Foggy Dew - The Chieftains feat. Sinéad O'Connor

The bravest fell and the requiem bell
rang mournfully and clear

For those who died that Eastertide
in the springing of the year

And the world did gaze with deep amaze

at those fearless men, but few

Who bore the fight that freedom's light

might shine through the foggy dew


Av någon anledning går jag, trots att jag leder min rostiga gamla cykel bredvid mig. Huvudet, om än inte sinnelaget, känns tungt efter en natt med för lite sömn och takten i min gång vittnar knappast om energisk ungdom; snarare om sliten sjukpensionär. Jag rör mig förbi sjön Sjøn och anar M-sektionens silhuett när jag går upp för backen och kort stannar till vid korsningen där en väg går rakt framåt mot Delphi, och en annan går österut mot Sparta. Förutom de närmaste omgivande träden är det svårt att urskilja annat än skuggor som skyndar förbi, samt Tekniska Högskolans rätvinkliga kolosser i fjärran.

Jag står stilla vid korsningen och känner behagligt tankarna flyta iväg. Vinden drar dimman tätare kring mig och gör att det lilla som tidigare synts nu är oidentifierbart. Jag sluter ögonen till ljudet av kanoner i fjärran.

Jag öppnar ögonen igen, och asfalten har blivit lerig. Kanonerna mullrar ihärdigare än tidigare någonstans norrifrån och kommandon ryts på diverse oidentifierbara tyska dialekter. Det första jag noterar är att dimman vid Lützen är tjockare än jag först trodde -- tjock nog att avskräcka ens den mest dåraktiga general från anfall. Mina pseudometereologiska observationer kommer dock på skam när dimman plötsligt börjar skingras av en oväntad vind. Larm hörs i bak- och förgrunden. Därefter, på betydligt närmre håll, hörs en röst som ryter attack åt det småländska rytteriet på sjungande fornsvenska; strax därefter rider en ensam ryttare förbi i full karriär. Han är småfet och närsynt -- och just därför är han väl inte medveten om att Smålands ryttare inte alls är bakom honom -- men svänger sin värja med god vigör och blixtrande ögon. Han försvinner i dimman lika snabbt som han kom, och kort därefter hörs en knall.

Dimman tätnar igen.

*

När den lättar har den tyska leran bytts mot illa medfarna kullerstenar och tio meter framför mig blockerar en vägspärr av taggtråd och sandsäckar vägen norrut. Bakom den sitter sju unga män i keps och slitna rockar och kramar med varierande grad av tillförsikt långa Mausergevär. Bredvid dem, invid en husvägg som inte på någon nivå kan tillhöra LTH-komplexet då den är i grå granit och faktiskt tycks ha ornament, står en kraftig man med buskig mustasch och ryter om att besvara eldgivningen. Först nu inser jag att kulor viner både kring mina, pojkarnas och mustaschens öron. Brittiska kulor, och byggnaden mustaschen lutar sig mot är Dublins postkontor i vilket påskupprorets Dáil har installerat sig själva. Året är 1916 och på mustaschen, James Connollys, order spelar de irländska pojkarna sweet Mauser music på en redan sönderskjuten Dublingata.

Åter bleknar scenen och larmet bort.

*

Många platser passerar revy i den sista scenen: Agincourt, Hastings, Stamford Bridge, Tours, Bannockburn, Lund, Narva och Lepanto. När jag slutligen öppnar ögonen igen står jag i samma korsning som innan och kom fram till att jag måste ha tappat fokus någonstans efter Irland, sannolikt på grund av att jag inte orkade äta frukost innan morgonens tidiga uppgång.

Jag börjar gå igen, förbi Väg- och Vattensektionen. Dimman kan med fantasi transportera en så långt ens fantasi räcker, även om man står i ett område som har föga att göra med slagfält och stadsstrider -- under dess täcke blir allt suddigt, och du kan skicka dig själv och dit medvetande varhelst du önskar om det så är Karl V:s Valladolid eller da Vincis Florens. Sådana resor, för att bryta det skandinaviska 2000-talets monotoni, gör under för ens sinnesfrid och kreativitet. Det är väl just därför jag gillar historia: lite gynnsamt väder är allt du behöver för att, om än tillfälligt, försvinna.

På din grinn - Organismen & DJ Large feat. Chords

Hänger vid din grind,
funderar på att öppna den,
bara glida in
och kyssa dig på kinden
som om du var Cecilia Lind
Jag hoppas att du ser mig
fastän kärleken är blind

Ur ett historiskt perspektiv känns det ändå lite otippat att jag lyssnar på hip-hop överhuvudtaget. Jag har haft en smått tragikomisk tendens att antingen vara fullt för eller radikalt emot något, och just den här musikgenren vallades aldrig riktigt i min hage, så att säga. Nå, man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig; hade jag varit det hade jag varken hamnat på Hultsfred eller Katedralskolan, och rent generellt hade livet då varit betydligt fattigare. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag knappast hade tagit hip-hop -- eller egentligen endast väl valda delar av den -- till mig om det inte hade varit för en viss bolmande dryckeskamrat ifrån Sörmland. Jag känner mig nästan tvingad att pracka på honom en fascination för lockiga New Jersey-rockare eller lyriskt skickliga brittiska indierockare i utbyte, men jag undrar om det går utan våld och i nyktert tillstånd.

Men med sömnhypnos, kanske?

Chords, som för övrigt slänger refrängen i På din grinn (som i vilket fall är en svensk re-make av en av hans egna låtar) spelar ikväll på Sydskånska. Han går sannolikt upp på scenen om en tio minuter eller sådär, och jag kan inte låta bli att fortsatt tveka över mitt beslut att inte dra mig till vad som enligt folk som vet tydligen kommer att bli höstens hetaste spelning på Tornavägen. Detta beslut får antagligen härledas till ett smärre wake up-call jag hade i början av veckan när jag insåg att ett överskott på alkohol och ett underskott på sömn kanske inte är det bästa för mig. Med tanke på att jag var ute både i förrgår och igår på speed-dejting respektive jobbarfest känns det alltså motiverat att ha flytt söderut, utom räckhåll för Göstabudssalens lockande basgångar, och bida min tid snarare än att fortsätta plåga ett redan lidande matsmältningssystem.

Herregud, någon borde skjutas för den där meningen. Jag behandlar bisatser som vore dem mitt tjack.

*

Att se Sydskånska förvandlat till fängelsehåla var en underhållande upplevelse, och mer sympatiska fängelsedirektörer än Hr. Maltén är nog svåra att hitta. Seniorskollegiet tycktes dock njuta ypperligt av att få ikläda sig rollen som fångvaktare, något som resonerar trevligt såhär när De Sades verk återutges.

Promenaden hem därifrån efter sittning, fest och efterfest någon gång efter tre på natten var speciell på både ett och två sätt, på ett högst trevligt manér. En sak lyckades dock få mig, trött och med en långsamt avvikande fylla, smått fundersam. Fåglarna sjöng.

Det var december och det var natt och jag gick i en tunn, hyrd munkkåpa och kunde nästan känna hur extremitet efter annan var på väg att ramla av i kylan, men fåglarna sjöng. Jag vet inte om det är mitt överromantiserade litterära sinne snarare än förnuft som talar, men sångfåglar får mig att tänka på sommarkvällar och -morgnar snarare än vinterfenomen. Det hör ihop med gröna kastanjelöv, morgondagg och flädersaft i bersån. Lik förbannat sitter en pippi någonstans i min närhet och kvittrar trotsigt sin melodi över ett frostigt LTH och en sovande stad av synd. Detta brott i vett och etikett muntrar upp mig ytterligare, och jag tänker stilla när jag går förbi Loftet och siktar mot Delfinvägen att det gjorde för ett gott slut på en promenad som ändå var en del utöver det vanliga trots bristen på fyllekebab.

Om du någon gång når ett högre medvetande och lär dig det latinska alfabetet, vinterpippi, och dessutom får för dig att specialisera dig på den skandinaviska språkfloran, så ta emot mitt beröm. Trots allt, behöver vintern egentligen vara kall och ogästvänlig om vi inte låtsas om att den är just det?

Jag kan verkligen inte vara stabil om jag blir så här inspirerad av en himla fågel. Godnatt på er nu, även om jag hoppas att de flesta -- till skillnad från mig -- lever livet på Sydskånska ikväll snarare än att sitta hemma och läsa en fabulerande kryptoromantikers tankar.

Alla Vill Till Himlen - Thåström

Jesus gick på vattnet, det är nåt visst med den idén
med två tomma händer byggde han sin månraket

en enkel man som du och jag, fast med något bättre manér


Jag vill,
Du vill


Alla vill till himlen
och
åka limousin förstås

Alla vill till himlen, till himlen, till himlen

Thåström känns höst och vinter på rätt många sätt, huvudsakligen på grund av den allmäna bristen på ljus i de flesta saker han är inblandad i. När jag går på Lunds gator -- för min cykel är fastlåst på Botulfsplatsen och jag letar fortfarande efter nyckeln -- i bitande vintervind blir jag mest bara lite irriterad om någon med sommaren starkt förknippad sång (Tony The Beat; Kom Ihåg Mig; Famous For Nothing; The Light From Your Mac; Resistansen) börjar spela, för det påminner mig om hur djävla varmt och skönt det var då och hur djävla kallt det är nu. Detta leder i sin tur till att jag påminns om att en hopplöshet nu är dömd att bli djupare, med tanke på att det kommer att bli betydligt kallare vad det lider.

Det fanns en tid när jag längtade efter det svenska höst- och vintermörkret. Det var en passande rock att svepa om sig på långa promenader i Ystads hamn eller på backarna kring vattentornen, när det ändå inte fanns mycket mer att göra än att tänka på livet och lyssna på spionromaner. Nu börjar det kännas som ett ok att bära mer än något annat: du fryser röven av dig både innan- och utanför hemmets väggar; det regnar stup i kvarten vilket gör allting lerigt, blött eller både och; mörkret lägger sig som en våt filt över ditt synfält långt innan kvällsmat.

Vanligtvis brukar jag överleva det med den vane svenskens genomsnittliga dos av höstdepression. Det är året har det fått mig att drömma om Korsika. Jag vet inte varför just Korsika, men det ligger vid Medelhavet och det tycks vara en vacker liten ö; efter 20 år i Sverige och minst fyra i Skottland kanske frestelsen kommer vara kraftig nog att motivera mig att prata grodska och fly till sydligare, varmare breddgrader? För tillfället kan jag ärligt säga att jag inte ser någon faktor som talar emot det. Jag är så trött på mörker, kyla och regn att det inte är sant. Visserligen sätter detta med tanke på min förestående emigration till Skottland mitt omdöme i högst tveksamt ljus, men det är inget beslut som kommer att ändras. Jag har sett Glasgow i solljus och det är tillräckligt för att motivera mig. Om inte annat torde det vara en mer filmisk stad att vandra i regnet i, än alla delar av Lund som ligger utanför centrum och Tornavägen -- den senare mindre för stämning, och mer på grund av personlig koppling och kärlek till dess liv.

Men ärligt, Korsika. Det låter väl inte helt uppåt väggarna?




Fan, jag behöver vin och en sollampa.

That's Entertainment - The Jam

A police car and a screaming siren -
A pneumatic drill and ripped up concrete -
A baby wailing and stray dog howling -
The screech of brakes and lamp light blinking -

That's entertainment, that's entertainment

A smash of glass and a rumble of boots -
An electric train and a ripped up 'phone booth -
Paint splattered walls and the cry of a tomcat -
Lights going out and a kick in the balls -

That's entertainment, that's entertainment

Gårdagens sombra inlägg kräver en muntrare uppföljare, för att påvisa för världen att 1) jag faktiskt fortfarande driver den här bloggen och inte alls har glömt bort den, och 2) att jag inte alls är deppig på något sätt. Det förra är något man då och då behöver påminna folk om, så att bloggen i fråga förblir bland deras bokmärken; det senare är ett resultat av rädslan för att vara avvikande i ett samhälle där allt artilleri fokuseras på att uppnå glädje.

So it goes.

Jag har för tillfället en levnadsbudget på 53,50 kronor. Denna ekonomiska ekvivalent till rövklåda varar dock endast till onsdag, då det åter är dags för Staten att regna Kapital över oss historiker, pressvetare, idéhistoriker, genusvetare och allehanda andra studenter inom samhällsviktiga områden. De strör visserligen samma Kapital över läkare och ingenjörer, men de har åtminstone ett politiskt korrekt existensberättigande. Själv rutar jag in mitt liv efter när det är god fest på gång, och en gång i månaden faller en pengaklump ner i skallen utan att jag riktigt är säker på varför.

Ibland är jag till och med i skolan. Det är dock tillräckligt långt emellan gångerna för att jag emellanåt ska glömma bort det, för att inte tala om tappa bort diverse kurslitteratur och anteckningar.

Likväl, jag tar glidarlivet med ro. Jag vet att det är sådana som mig som diverse ekonomiskt välutbildade politiker vill spara in och skära ned på men jag har inte dåligt samvete över en livsstil som kan liknas vid att vara en betald vagabond. Jag slet nära nog bort både vett och sans i våras och känner att jag har gjort mig förtjänt av en lång andningspaus. Att jag därefter flyr landet för att faktiskt få den utbildning jag vill ha är en helt annan historia; hade pappa Staten velat ha kvar mig, och diverse andra internationella baccalaureatörer i landet kunde han gott ha tagit sig tid till att förstå vårt förbannade system och gärna därefter ta oss på allvar. I brist på sådant engagemang ber jag att få tacka för mig i mitten av nästa september och fly till brittiska öarna. Där, någonstans i nordsjödimman på kung Arturs gamla mark, kan jag berätta mina betyg för en företrädare för Systemet utan att få en frågande blick tillbaka.

Trots landsflykten kommer jag dock fortfarande att tacka och ta emot pappa Statens Kapital, men det är en annan historia.

Värt är dock att påpeka att det kommer bli svårare än jag trodde att lämna Lund. Det är en av nackdelarna med att trivas och leva livet: man blir fäst vid det hela och vill gärna försäkra sig om att man har kvar det. Säkerligen är det svårt att hitta en like till en stad som erbjuder nationsfest på annan; sittningar av vettiga som vettvilliga anledningar; malplacerade maskerader; och prima sällskap för både kvällens slag och följande morgons pinor.

Jag anar en del ångest i skiftet augusti-september nästa år, men den tiden, den sorgen. På onsdag kommer jag vara målad som en dalmatin på nattklubb, och på lördag vinglar jag återigen på Tornavägen med goda vänner och sjunger med till Lundalivets takt: det är lönehelg.

The Wrestler - Bruce Springsteen

Have you ever seen a one-trick pony
in the field so happy and free?
If you've ever seen that one-trick pony
then you've seen me
Have you ever seen a one-legged dog
making his way down the street?
If you've ever seen that one-legged dog
then you've seen me

Then you've seen me,
I come and stand at every door
Then you've seen me,
I always leave with less than I had before
Then you've seen me,
bet I can make you smile when the blood hits the floor
Tell me friend, can you ask for anything more?
Tell me, can you ask for anything more?

Jag minns en vår, från en molande smärta vid dess uppenbarelse till den hoppfulla lyckan vid dess sjunde insegel. Ingen må någonsin säga att våren 2009 var en mentalt händelselös sådan för min del; stora delar av den må ha varit öken rent aktivitetsmässigt, men inom mig slogs storm med tomhet om dominans över mitt sinnelag.

Det blir väl så när man inleder den med att, redan andra dagen på det nya året, sätta ett streck för något som innan dess varit det käraste du har haft. Att toppa tomheten man känner efter ett sådant beslut, speciellt när man själv är medskyldig anstiftare, är svårt. Kärlek som kommer till vägs ände genom svek, avundsjuka eller den andra partens brist på kvarvarande känslor berättigar både ilska, förtvivlan och rättmätig indignation. När det hela avslutas snyggt och planet landas enligt protokoll snarare än enligt hollywoodsk kraschlandning återstår endast tomheten -- det finns inget att reagera på, eftersom anledningen till det plågsamma som hänt var just bristen på känslor. Det enda som finns kvar är du själv och din minnesbild av en kärlek som brann i två år, och du är väl medveten om att minnesbilden är litet mer än ett med tiden bleknande fotografi. Den enda känsla som egentligen är nära att manifestera sig är sorg och saknad.

Det här är inget ämne jag har skrivit om tidigare och det finns flera anledningar till det, främst att det tog mig själv några månader att bearbeta det och vid det laget hade så mycket annat som rörde om i min värld för att det skulle kännas aktuellt att aktivt reflektera över. De tommaste månaderna i mitt liv följde det som sannolikt var den djävligaste månaden i mitt liv: med undantag för den slutliga flykten till skogs över jul och den meditation som kom därav -- samt ett nyårsfirande som för min del blev märkvärdigt trevligare efter sagda meditation -- var december 2008 rakt däruppe med sommaren 2006, men den har jag avhandlat tillräckligt för att lämna den åt handlingarna. Klart är dock att det finns få saker som tär mer på fysisk tillika psykisk hälsa än insikten av att allt håller på att skita sig. Du vill verkligen inte att det ska göra det men du vet inte heller vad du har att sätta emot, eller var och hur allt började eller ens hur du ska hantera det hela dagen efter. Att det ens faktiskt var på väg åt helvete var du inte ens medveten om förrän du hade haft en uttömmande diskussion om det hela med någon du litade på, redan där behövdes åsikt och insikt från någon som kände dig väl. Men efter insikten var det ditt krig, och du både vann och förlorade. Du vann i att du löste upp knuten, men det du förlorade genom dess lösning lämnade ett hål efter sig.

So it goes, som Kurt skulle ha sagt.

Det som följer är en vår som karakteriseras av stress och den synbart ändlösa strävan att försöka minnas vad man egentligen har lärt sig de senaste två åren. Detta, i kombination med att vara placerad långt ifrån händelsernas epicentrum, ger dig betydligt mer tid över för dig själv och dina tankar än du skulle ha önskat. Nätter försvinner i sömnlöshet och dagarna förblir gråa alldeles för länge. Trots att du knappt tänker på något annat gör du ingen stor affär av det hela utan låter övriga världen ha sin gilla gång. Att släppa en sådan bomb är inte lätt på någon nivå, och i slutändan beslutar du enhälligt att det egentligen kvittar, för det är ändå ditt eget kross att bära. Folk vet när de vet.

Dagarna går och uppsats efter uppsats lämnas in. Humöret pendlar mellan stabilt neutralt och stabilt botten -- du klagar till de som orkar höra några av gångerna, men för det mesta kontemplerar du själv det hela i långa sessioner av självömkan. Mellan dessa när du din ångest med att skaffa dig ett körkort, vilket visar sig vara en nästan lika deprimerande process som att bryta upp.

Det är någonstans i denna oattraktiva livsstil som du slänger matematikboken på sängen, drar på jackan och går ut i marseftermiddagen. Himlen är på något sätt intensivt vitgrå och de få fantomer som rör sig på gatorna gör inte stadsbilden mer intressant.

Du styr stegen mot hamnen.

Det blåser som brukligt under vårdagar och vinden är varken varm eller välkomnande. Den biter och tycks försöka få dig att tappa balansen och tumla ner i Marinans djupgröna vatten, som för att kontrollera att du är på din vakt. Du utmanar den och går ut på piren.

När du står där tar titelspåret vid i dina hörlurar, och från skrikig rock and roll går ljudet till det stillsamma ljudet av en ensam sångare med gitarr. Du står stilla en stund och låter honom sjunga till punkt. Därefter startar du om låten inte en, inte två, utan fem gånger. Där, i vårvinden, tar du del av the wrestler's öde och låter textraderna sjunka in i din benmärg. Låten sjunger om att vara besegrad och att ligga i rännstenen, men på något sätt inspirerar den dig ändå åt att spotta blod på marken och gå vidare. Du måste vara skadad för att läka och ärret, synligt eller osynligt, lämnar en reva där huden är lite tjockare.

To be broken is to heal, som det en gång sjöngs. Under några månader krälade jag på marken och hade svårt att återfå balansen, men i takt med att temperaturen steg och knopparna slog ut hittade jag mina steg igen. I slutet av maj kunde jag springa och lärde mig att åter älska livet.

Sedan tre månader dansar jag till livets takt i Lund.

The Wrestler är kvar i min benmärg som ett minne som återvänder lite då och då, speciellt när jag är i Ystad om natten. Den minner om en jobbig tid, men finns kvar i både benmärg och blodomlopp. Oavsett musikalisk ideologi, ge den ett försök någon gång. Jag kan inte garantera att den ger dig något personligen, men om inte annat så kommer du att lyssna på en del av min själ i tre minuter och femtio sekunder. Vem vet, kanske du därigenom lär känna mig närmre.

Johnny Come Lately - Steve Earle feat. The Pogues

My P-47 is a pretty good ship,
And she took a round coming
cross the channel last trip

I was thinking 'bout my baby and letting her rip,

Always got me through so far

Well they can ship me all over this great big world,

But I'll never find nothing like my North End girl,
I'm taking her home with me one day, sir,
Soon as we win this war

Varför tänker jag på kärlek när jag duschar?

Nej, inget sådant.

Kärlek, och riktig sådan. Varför? Människor har tvagat sig sedan urminnes tider och även om tempererat vatten i kaklat badrum har ersatt kalla skogsbäckar och skitiga floder så är det i grunden samma process: du beger dig till en plats för att bli renare; du tvättar dig; du återvänder, förhoppningsvis renare. Det är ju inte så jäkla konstigt.

Men likväl, när jag står där driver mina tankar iväg än mer än vanligt, och då speciellt åt det i ingressen aviserade hållet: kärlek. Är det måhända värmen? Kan det vara att känslan av hur vattnet slingrar sig i små ilar över en minner om en omfamning? Är det för att man i duschen fysiskt sett är naken och utan någon av de skyddande barriärer man vanligtvis bär, på samma sätt som man mentalt är naken och utan försvarsrutiner i sällskap av någon man älskar? Jag vet inte, men tankarna återvänder var gång och hänger kvar ett tag efteråt.

Det är väl klart att de flesta längtar efter just kärlek, och att vissa gör det mer än andra, men varför i hela tiden ska det uppstå i duschen vareviga gång? Det är ett faktum som går mig förbi, även om jag får erkänna att dylika tankar dyker upp oftare även till vardags på sistone. Det hade varit underbart att veta på förhand precis när vägen kommer kröka sig, snarare än att behöva vänta, vänta, vänta och se.

What's Your Number - Cypress Hill

What's your name and what's your number?
I would like to get to know you,
Can we start a conversation?
The night is young, girl give me a chance

"Vilket djävla röj."

Det känns skönt att den tanken för tillfället resonerar i min skalle, med tanke på hur meningslös större delen av den gångna veckan har varit. Det är ett löst givet löfte, men fan, jag ska aldrig läsa in en kurs under sista veckan igen. Sådant slit kan sparas åt folk med mindre att göra än mig; visserligen överarbetas jag inte studiemässigt, men livet som student i Lund är som en lång vandring i en godisbutik. Så mycket att göra, så mycket att pröva, så många att träffa och så mycket att dricka. Att sitta inomhus dag efter dag och lära sig om kulturella mönster i Indusdalen för 3000 år sedan, de kinesiska kejsardynastiernas kronologi eller utmärkande drag för afrikanska kungadömen eller kulturer i Mesoamerika är inte riktigt på samma nivå som att vingla fram och tillbaka över ett dansgolv, eller avnjuta kombinationen öl och hamburgare på valfri nationspub.

What's your name and what's your number?
I would like to get to know you,
Can we start a conversation?
The night is young, girl give me a chance

Gårdagen, som sagt, "Vilket djävla röj". Sällan har en uteplats sett så party ut som när där ligger en vält grill, ett likaledes vält partytält, sopsäckar och mitt i kaoset en bunt stolar, bord och en soffa. När det under en del av morgonen dessutom satt två stycken nyligen uppstigna SSKK:are, den ena i jeans och korridortröja och den andra i skjorta och träningsbyxor, måste det ha varit ännu bättre. Ett slagfält för att minna om gårdagens bravader, och mitt i det två överlevare; den ena med havregrynsgröt, den andra med en juiceförpackning. Det är synd att det inte togs en bild på det.

Det var glädje att höra hur folk, när de vinglade vidare för efterfest; McDonalds eller hemmets lugna vrå, upprepade gånger konstaterade det grymma i att SSKK fortfarande levde. Jo, visst lever vi, och visst lever viljan att bjuda folk på en god kväll.

Huvudsaken är att det ska djävligt mycket till för att den skulle dö. En dag sitter jag i ett kontor någonstans och tänker tillbaka på mina dagar i den här korridoren med nostalgi.

Lilla Sofie - Eldkvarn

Gamle Charlie är trött, hans hjärta sargat och nött
kanonen är laddad men krutet är blött
Under hans fötter rullar T-banan på
han minns Boul’ Mich i December
och den varma metron
Hur han sov i ett frysfack, ett Eden i is
och hackade tänder, sa: “Gott nytt” i Paris

"Lilla Sofie, sången om dig är en ständig repris
Lilla Sofie, när du drog
blev jag ett tåg utan lokomotiv"

I och med att inspirationen tröt lite i slutet av November har jag lyckats med det estetiskt tilltalande konststycket att posta fem inlägg i månaden sedan augusti. På något sätt är jag lite glad över detta totalt meningslösa faktum, men jag antar att det pekar på kontinuitet om inte annat.

Det är nu natt och mörkt och även denna kväll kommer, om jag någonsin orkar släpa arslet ur stolen, att spenderas med studier inför stundande tenta. En klar indikation på att man inte är menad att läsa historia på universitetet är att man ger själve fan i vad som hände i Indusdalen för 3,000 år sedan och hellre skulle befatta sig med något radikalt annorlunda. Visserligen har väl just det med en viss intressemässig trångsynthet att göra då jag hade varit fullt nöjd med att läsa endast om ett medeltida Europa med riddare, korståg och groteska familjeband, men det finns få sådana kurser på grundnivå. Jag får stå ut med Harappakulturer och Tangdynastier tills vidare, men som läget är nu bidrar studierna bara med ännu en anledning -- tillsammans med Siste April-firande; en Alex på den här kontinenten; sol och grönska -- att längta efter våren.

Vintern har satt sina ondsinta hörntänder i Lund. Det känns märkligt att tänka att jag så sent som i lördags, efter en episk kväll som började med förfest tillsammans med Matias och Gustaf och slutade i dekadens på Sydskånskas Blackout, marscherade hem iklädd toga, shorts och t-shirt. Inte för att det var varmt, men jag klarade åtminstone av det utan att hacka tänder och få diverse extremiteter plågsamt krympta; under cykelturen hem ifrån Historiska Institutionen idag är jag inte säker på att jag hade samma tur. Andra hävdar att det faktiskt snöade men själv uppfattade jag det bara som djävligt kallt regn. Gott nog, antar jag, och kallt i vilket fall.

Det ogästvänliga vädret i kombination med vissa vänners rapporter om skeenden i sina liv, ackompanjerat av Hunger Hotell:s längtande texter, satte igång tankebanor som vilat ganska så länge. Jag är lite för bra för mitt eget bästa på att visualisera scener och därefter inte kunna förflytta dem från min hornhinnas presens till mitt långtidsminnes imperfekt, och scenen som för tillfället visar sig vartän jag tittar består av två människor som under en filt, med varm dryck som sällskap och stearinljus som enda upplysning sitter inomhus och tillsammans, under tystnad, observerar mörkret utanför. Den mänskliga värmen och intimiteten exorcerar annorstädes av mörkret framkallade känslor av kyla, hopplöshet och tomhet. Den ene tar den andres hand, och de förblir i varandras grepp.

Mellan längtande fantasier om mänsklig närhet konstaterar jag dock lite nöjt att den hopplöst klyschiga romantikern inom mig ännu lever och andas, om än måhända lite djupare än tidigare. Detta är väl i och för sig inte så konstigt när man lever där jag gör, i landets mest underbara stad av synd. Det är tur att avskedet till den är så långt bort i framtiden, för jag misstänker att det kommer bli plågsamt. Lund som stad har blivit ännu en kär vän att lägga till på listan över saker som blir kvar när jag inte blir det; desto större anledning att njuta av den i dess fulla prakt tills dess.

Jag ska för övrigt klippa mig imorgon och har fortfarande inte besämt mig hur jag vill ha det. Allt är med andra ord som vanligt på den fronten.

On Every Street - Dire Straits

A three-chord symphony crashes into space
The moon is hanging upside down
I don't know why it is I'm still on the case

It's a ravenous town
And you still refuse to be traced
Seems to me such a waste
And every victory has a taste thats bittersweet
And its your face Im looking for on every street

Jag har saknat Dire Straits. De har alltid varit en tillförlitlig kompanjon under sena nätter vid en dator, nätter som antagligen borde spenderats fridfullt sovande snarare än planlöst vakna.

Så kom den till slut, helgen då Alex drar till Oceanien. Jag minns när resan ifråga först nämndes -- det känns som en evighet sedan. Själva faktumet att hon om några timmar korsar gränsen över till moderlandet, för att därifrån flyga till andra sidan jorden påminner en om tidens förgänglighet; hur den ena stunden, en matematiklektion i ett kallt klassrum en grå tisdag i november tyck gå baklänges snarare än framåt. Efter lektionen följer en busstur som även den tycks uppta den bättre delen av ett halvår. Andra stunder, som de när din hand blir kramad av en annan i en gest av tillit och gillande, eller när du omfamnar någon du håller kär, så flyger den förbi och lämnar dig undrande vart ögonblicket, det där honungssött underbara ögonblicket tog vägen. I längden är det ju logiskt: i livets ljuva tider vill man inget hellre än att varje litet korn av sötma ska vara oss tillgängligt bara lite, lite längre än dess öde dikterat. I mörkare tidevarv vill man inget hellre än att det på ett eller annat sätt ska gå snabbare och vara över, om så genom att pinan ifråga försvinner eller genom att svälja tre Tramadol och fridfullt sova sig igenom dag, på dag, på dag.

Eftermiddagarna i skolans matsal känns fjärran och som en del av ett förflutet som inte går att förneka, men som likväl endast känns delvis bekant och självupplevt. Vi var alla så små en gång i tiden -- både mer oskyldiga och naiva än vi är idag. På vissa sätt var vi säkert gladare, på andra sätt hade livet långt ifrån börjat. Sedan de dagarna har jag sett mig själv förändras i grunden, jag har sett pojkar som var mina vänner växa upp och ta världen på ett annat sätt och jag har sett flickor jag lärde känna hösten 2006 bli till kvinnor. Mycket har hänt på en tid som både är väldigt kort, och väldigt lång. Paradoxalt nog kommer även de kommande två månaderna vara både momentära och oändliga: en dag kommer jag vakna och inse att endast två veckor återstår tills dess att en kär vän återvänder från en lång resa. Andra dagar och kvällar, när ingenting är planerat; matutbudet är sparsamt; och lusten tryter, så kommer det kännas som att hennes återkomst skulle vara i en framtid långt bortom mitt synfält. Det är så med allt man saknar. Dock så stämmer ju det evigt uttjatade ordstävet: den som väntar på något gott, och det gör vi. När vår väntan slutligen bär frukt kommer det firas på sällan skådat vis -- frågan är om det egentligen finns bättre sätt att spendera dagar runt julhelgen, än i skratt, gamman och kärlek med goda vänner. Jag betvivlar det, och ser redan fram emot julen 2009.

*

När vi stod på Malmö Central tidigt den där julimorgonen 2004 vill jag minnas att det sista är ett citat jag funnit mer sant än många spetsfundigheter: jag är usel på att säga hejdå. Det är få gånger, om ens vid något tillfälle, som jag lyckas ge mitt farväl på ett sådant sätt att det blir ett avslut, om än temporärt eller permanent. Ofta blir det ett halvkväde istället: jag känner att jag missat något jag ville säga, eller att jag hade velat stanna bara lite, lite längre, eller... Ja, oftast leder det till att jag ältar fram och tillbaka hur jag egentligen inte ville säga hejdå överhuvudtaget, och hur plågsamt det hela egentligen var. Än mer plågsamt är dock de gångerna man inte får chansen att säga ens sitt ångestfyllda adjöken, utan istället ser hur en kontakt långsamt tynar iväg för att aldrig nå sin tidigare potential och kraft. Jag skulle kunna rada upp många namn på människor som kommit och gått på detta sätt, men det skulle göra föga mer än att stimulera mina minnesnerver. Vissa ångrar jag bittert att jag tappade kontakten med, vissa inser jag att jag inte hade kommit överens med i längden, men gemensamt för alla är att jag hade velat säga adjö till dem -- om än så ångestfullt och plågsamt som jag tenderar att göra -- när vår relation stod på sin topp, så att de fick höra precis hur mycket jag tyckte om, eller uppskattade, eller älskade dem. Det hade de varit värda att höra, och i ett flertal fall blev sådana ord aldrig sagda.

Det är väl därför det känns så viktigt att poängtera sådana saker nuförtiden. Ken Casey i Dropkick Murphys gav i anteckningarna till The Meanest of Times det ganska tydliga budskapet att man aldrig ska låta någon man håller kär glömma det. Detta betyder inte att man ska överösa dem med lovord varje tillfälle man träffas, men man ska inte skiljas som ovänner och varje avslutande kram ska förmedla just den värme du känner för personen ifråga. Livet är för kort för att riskera att sådant blir osagt.

Just av denna anledningen lär jag explodera i en kaskad av allmän sentimentalitet och ångest i slutet av nästa vår och början av nästa höst, men det är en historia jag tar då. Inte ens en erfaren -- om än ganska så rehabiliterad -- misantrop som jag bör hantera mer än ett ångestmoment i taget.

*

Begrav mig till Telegraph Road. Mark Knopfler är ett geni.

*

Det börjar bli dags att stänga ögonen och glida in i drömmens rike -- klockan är, trots omställning till vintertid, ganska så mycket. Gårdagens avskedsfest tog ut sin rätt den också, både i energin som gick åt till att arrangera och driva det hela och i mängden sömn som gick förlorad på grund av sen sänggång. Sådan sömnbrist är dock alltid motiverad om man lyckas göra något vettigt istället. I det här fallet lyckades jag hålla en avskedsfest som ett ganska så förfriskat, men ack så charmigt bedårande objekt för festligheterna uppskattade. Sådant kittlar mina festfixarnerver och kan leda till försök på framtida stordåd: att kunna bjuda folk på en god kväll är ett ömsesidigt nöje varje gång.

Tankar är lika förgängliga som tiden, och det är därför jag skriver det här. Ty om två månader, när julen närmar sig, läser jag posten igen och minns både en god avskedskväll, de sista orden till en kär vän innan avfärd, och den efterföljande, för min del obligatoriskt pockande separationsångesten. Jag skrockar, blickar in i den öppna brasan och försöker stänga ute ljudet av Just D:s Juligen samtidigt som jag på ren rutin öppnar ytterligare en flaska kryddigt julöl. Medan jag klunkar i mig och försöker ignorera faktumet att Kalle Ankas Julafton snart kommer störa julfriden tänker jag på vart jag kommer befinna mig bara några dagar senare: i ett stängt rum med mat, dryck och vänner, samt en oöverstiglig vilja att ta igen den tid vi spenderat på olika håll. Sedan dör internetuppkopplingen och stormen utanför gör att strömmen går, men inte den mest aggressiva istid skulle kunna stoppa mig från att återvända till Lund på utlovad tid. Det är sådant, istider, vi har en pickup för.

Jag har inte känt mig såhär riktat sentimental på länge.

Jag älskar er.

Godnatt nu.

The Centre of the Heart - Roxette

You wear them so well, those innocent eyes
You're puttin' on a wonderful disguise

I want you so bad, I'm pushing my luck

It feels like being hit by a truck
This is no place special, don't know why I came
If someone has a minute, won't you explain

Så var det söndag igen, och ytterligare en dag har börjat efter det att klockan slog ett. Jag hade varit en usel kyrkobesökare. Dock får nämnas att mitt senaste kyrkobesök, med Alex någon gång i våras, var en trevlig tillställning. Det låg någon sorts sömnig fridsamhet över hela tillställningen som starkt kontrasterar till gäspande korridorare och en öppnad flaska absint i köket -- som det för övrigt är min tur att städa, vilket gör dagen ännu mera söndag än tidigare.

Jag kan ana en viss brist på håg och energi, vilket kanske inte är så konstigt efter att ha jobbat till tre och därefter varit på en rökluktande efterfest med fulla bandmedlemmar och trötta jobbare tills fyra. Klubben igår bjöd inte på många överraskningar, och för att vara helt ärlig kunde min tilldelning av arbetsuppgifter ha varit bättre: Lilla Baren, diskplock -- under vilket jag stod och vaktade dörren hela tiden, jag tycks vara den enda människan i världen som inte har något problem med den uppgiften -- följt av garderob och entré. Min olyckliga lottning på det avslutande passet gjorde att jag tilldelades toalettstädningen. Oh joy.

Det blev inte bättre av att en stor del av lokalens vita ytor var blåa, en hälsning från ett gäng fulla smurf-sjuksköterskor som hade sittning innan klubben. Min tro på sjukvårdens framtid har nog sjunkit lite, är jag rädd. Många ufon siktades dock och förbandet spelade Nintendopunk så kvällen får anses ha varit lyckad på underhållningsplanet. Ett trevligt jobbarlag gjorde också kvällen lite mer angenäm. Överlag får dock sägas att Krischan är trevligare. Det är så bara. Dock, utropar någon i publiken, seglar du i samma kavlugna vatten hela tiden! Vart är viljan att utforska horisonten? Nå, är mitt svar, hörde ni inte att det är söndag? Den vilar idag. Den växer sig dock starkare under veckorna och således står Östgöta och Lunds på min kortlista över framtida jaktmarker.

Ny vecka börjar imorgon och kommer inledas med att jag hämtar upp mitt bortsupna bankkort på Sydskånska Nationen och mina förträngda kursböcker på Fäladstorget. Därefter följer ett antal dagar med ganska så markant aktivitet -- jag har hittills lyckats hålla mitt schema späckat. Om inte annat så kommer ledig tid att ägnas åt planering av, eller fundering på fredagens avskedsfest och helgens riktiga avsked till en riktig vardagsinstitution: Alex. Veckan involverar därmed även den sista promenaden på en ganska så lång tid, vilket jag får erkänna att jag inte är särskilt nöjd med. Jag är inte bra på det där med att säga adjö till människor, temporärt eller ej (undantag kan självklart göras från denna regel, men knappast för nära och kära vänner). Ytterligare virke läggs på den mentala brasan då detta avsked påminner mig om framtida avsked; jag lär inte sitta här nästa höst, och nu har snart en halv termin på Lunds Universitet passerat.

Om man tar i bemärkelse hur snabbt sagda halvtermin har gått så kan man ganska så snabbt dra slutsatsen att snart är det jul, därmed är även Alex snart hemma igen trots att hon ännu inte har åkt och året går emot sitt slut. Tanken på snö, bjällror och julsånger av anglosaxiskt ursprung gjorde mig helt plötsligt ganska så munter mitt i den gråmellerade söndagen.

Under a Violet Moon - Blackmore's Night

Dancing to the feel of the drum
Leave this world behind
We'll have a drink and toast to ourselves
Under a violet moon

Tudor Rose with the hair in curls
Will make you turn and stare
Try to steal a kiss at the bridge
Under a violet moon

Raise your hats and your glasses too
We will dance the whole night through
We're going back to a time we knew
Under a violet moon

Det är dans ikväll, om än med bayerska snarare än medeltida förtecken. Platsen skrivs Sydskånska nationens källare med Oktoberfesttema och i ärlighetens namn vet jag inte helt och hållet vad kvällen kommer bjuda på eller för den delen om en vid det här laget rejält tilltagen skäggstubb ska bli kvar över kvällen för stämings skull. Är öldrickande tyskar skäggiga? Korv vet jag hur som helst att de äter, alltså kan jag konstatera att ytterligare en korvfest väntar, om än i annan bemärkelse än vanligt. Jag kan inte låta bli att förundras lite över den märkbara övervikten av män bland de bekantskaper som hittills vunnits i och med universitetsstarten. Trots allt vill jag minnas att övervikten varit åt det andra hållet ett flertal år. För att generalisera har såklart båda konstellationerna fördelar och det optimala torde helt enkelt vara en balanserad blandning av båda -- men hur kontrollerar och framförallt planerar man spontana bekantskaper med vilka en mer reell vänskap måhända kan födas vad tiden lider? Slutsatsen blir väl att det inte finns något sätt. Man flyter med i strömmen och ser vad som händer och vem man stöter ihop med, och får nöja sig med det i brist på bättre. Någon annan drar i tåtarna och du får dansa som Bergmans marionettdockor.

Sådana här haranger är rätt typiska för uttråkan å min sida. Dagen hittills har inte erbjudit mycket mer än slöhet orsakad av för mycket sömn, ett samtal till AF Bostäders ekonomiavdelning och en lunch som egentligen var betydligt mer sparsmakad än jag borde tillåta mig. De senaste dagarnas slöhet kan mycket väl vara relaterad till bristfälliga matvanor -- att hela tiden planera så att man har råvaror hemma, och därefter ta sig tid att faktiskt tillaga dem enligt rådande praxis, kräver både energi och organisation. Det senare har jag inte haft på väldigt länge, det förra har jag som sagt brist på med anledning av att mamma inte längre lagar mat åt mig var dag. Det finns ljuva delar med att flytta hemifrån, och det finns de som tär på dig. Så är det väl med det mesta? För varje ros en törn, ungefär. Likaså innebär ett eget tillhåll både möjlighet att närsomhelst, utan hänsyn till andra ha goda vänner över på besök -- det innebär dock också många timmar i vad som endast kan kallas ensamhet. Jag undrar dock om det inte är en försmak på livet: innan dess att du har rumskamrat eller egen familj så kommer du alltid att ha de postfestiva perioderna när du sitter emellan två händelser, fikakvällar, fester eller vad det nu kan vara. Du sitter, du lyssnar på din musik, du tar en cigarett om du inte har Crohns och är inställd åt det hållet. Måhända skriver du några sidor i ett anteckningsblock, sannolikt ägnar du några minuter åt att längta efter en plats eller person. Du tittar ut genom fönstret som överblickar antingen en kommunal gräsmatta i Linköping; ett buskage i mitten av Delphi; eller några hustak någonstans i västra Glasgow. Solen håller på att gå ner, det är sen höst och det blir mörkt tidigt. Det står disk på ditt skrivbord som behöver tas hand om och någonstans i högen av skolpapper -- PBL-protokoll, lagtexter eller matematiska formelblad -- ligger en hyresavi. De enstaka molnen på himlen färgas aggressivt rosa emot orange bakgrund och horisonten brinner. Du sneglar på busstidtabellen och konstaterar att du behöver åka och handla med nästa buss, du har slut på både ägg och mjölk och toalettrengöring. Tankarna går till balen för två veckor sedan och dansen du fick där, måhända går de än mer åt kyssen hon planterade på din kind efteråt.

Till helgen väntar ett roddpass, och på kvällen några glas med gamla vänner.

Någonstans där känner du att barndomen är över.

*

Men ikväll är det fest, och jag behöver en tyrolerhatt.

Riot Van - Arctic Monkeys

"Have you been drinking, son?
You don't look old enough to me
"
I'm sorry, officer

Is there a certain age you're supposed to be
?
'Cause nobody told me


Säg detta om ingenting annat, säg att gårdagen var grandios.

Om än mångfacetterad så känner jag att den sannolikt tar sig in på en topp fem-lista över de senaste nitton årens dagar. Den insikten fick jag i och för sig tidigt på dagen, långt innan de mer excentriska och illustra eskapaderna på kvällen och natten. Föreställ er scenen: ett café, slitet och med atmosfär i golvplankor och väggar. En grupp på sex människor som, även om det inte är något som en stilla betraktare kan märka, känner varandra väl sedan länge. Diskussionen går i vågor värdiga ett hav i kuling, en resa planeras. Folk avbryter varandra, visar sig prata om helt olika saker, missförstår varandra, avbryter varandra åter och sjunger emellanåt i ett försök att få uppmärksamhet. I mitten av sagda grupp sitter jag klockan kvart över tre en lördag och äter frukost bestående av te, Tuborg Grön och en gigantisk kalkonchiabatta och inser dels hur djupt jag känner för mitt sällskap, dels att jag kanske aldrig haft en bättre frukost i hela mitt liv.

Hur toppar man något sådant?

Man experimentgroggar och har fest i nära nog tolv timmar.

Det hela verkade betydligt mer harmlöst på planeringsplanet. Tanken var egentligen att utnyttja lite av spriten som jag beställt från korridorens senaste Tysklandsutflykt till att experimentera med drinkar. Endast gin och whisky fanns dock tillgängligt, men vi betvivlade att detta skulle stoppa oss. Även gruppen var till en början liten: endast jag, Alex, David och Isabella.

Kvällen inleds med en utflykt till det alltid lika ångestframkallande Willys och ingredienser inköps. Därefter sker, som Matias skulle uttrycka det, tilltaggning: drinkar blandas friskt med mig som en perversion på bartender. Detta leder till att det även är jag som provsmakar dem för att se om proportionerna tycks vettiga, vilket leder till aningen sämre blodvärden än mina kära vänner hade vid det laget. Vi fortsatte dock, och i längden blev det tilltänkta förkröket istället totalkrök: det fanns helt enkelt ingen anledning att göra något annat.

Timmarna gick, samtal kom och gick och byttes ut och vävdes in i varandra.

Sedan återvände Wille, Gedas och Ishmael från eftersläppet på Östgötas bal, och galenskaperna tilltog på riktigt. Då marodördansarna som hoppade itu vårt köksbord i våras nu identifierats som boende på fjärde våningen i huset planerade vi en kupp: vi skulle helt enkelt byta köksbord. Med tanke på att hela korridoren var däckad efter tour de chambré och efterföljande efterfest var kvällen det optimala tillfället för vår heist. Således knatade vi helt enkelt upp åtta personer, gick in (här utdelas hedersomnämnande till Wille som förutseende nog hade tejpat låset med gaffatejp under det tidiga stadiet av kvällen, så att dörren inte låstes när den stängdes) och bar med viss möda ut och ner bordet. Först tvingades vi dock att plocka ut vårt eget och bära upp det, montera och sedan göra oss av med alla spår av gaffatejp.

När bordet-- bytet! stod i vårt kök utstöttes ett långt segervrål, därefter följde dans på den högst stabila skapelsen. Hur länge det pågick vet jag inte, och mitt välkomstflak med öl såg här sina sista minuter passera. Föga förvånande lyckades jag med konststycker att ramla ner från bordet vid ett tillfälle, med efterföljden att jag nu har blåmärken vid korsryggen. Jag kan dock tillägga att jag var rätt skum på dessa imorse, men efter någon timme av vakenhet kom minnet tillbaka. I fyllans oövervinnerlighet var jag dock inom sekunder tillbaka uppe på bordet.

Av okänd anledning avbröts så småningom köksröjet och en spontan efterfest utbröt i mitt lilla rum. Vid någon gång runt sju gick Alex och Isabella hem -- David hade lämnat lite tidigare -- men jag kan för mitt liv inte minnas deras avfärd, eller för den delen när jag sade hejdå till dem. Kort därefter schasade jag dock ut de sista tappra krigarna som fortfarande höll SSKK:s och fyllans munterhets flaggor högt.

Jag somnade djupt, och mådde apa när jag vaknade halv tre. Dagen därefter har mest varit plågsam fram tills dess att jag åter kände mig som en människa framåt kvällen, och är inte värd att gå in djupare på. Nu, när även den dagen tickat iväg, kände jag dock att om någon dag ska förevigas i bloggform är det den här.

Säg det om ingenting annat, säg att gårdagen var grandios. Säg att den var underbar med underbara, och att livet är gott. Säg det, och säg det igen.

18 Karat Gold - Johnossi

In her heart where the sadness grows
I'd operate with this knife

And cut a big fat giant hole

To fill with gold and light


But there's an endless battle to be won

And me I ain't a man with an educated mind
And soon, you won't have the strength to carry on

So you scream about it in the night
Oh in the night, in the night
Oh in the ni-i-i-i-i-ight

I'm not dead yet.

In fact, chronic gut diseases notwithstanding, I'm probably more alive than I've ever been. I guess that's how it all goes; different, if not else, when the chick leaves the nest and is left to test his wings in an open sky where earlier regulations and obstacles suddenly have been replaced by novelties of the kind. In most ways, it's a life of far more company than before -- in others, it's lonelier.

Given the latter, I'm happy that I'm able to go home once a week to see my family. A year's trial run on my own before I leave not only the nest, but the whole forest is probably useful. Not that it will be less painful when the time arrives, but I will have grown accustomed to it in a whole other way than I would if I had lived at home, rather than in my 20 square-meter room in Northern Lund.

Yes, the room.

It is about time to make it more homely by now, so a hunt for flags and other accessories has commenced. Like it or not -- and there are many things that I both like and don't like with it -- this room is my home until either June or August next year, and there is something gravely disconcerting with white, empty walls. Alternatively, if not disconcerting, then at least depressing. When seeing someone's room for the first time, you're looking right into a part of their life and personality -- it's an impression that can only be given once (and then once again after each new renovation and redecoration). I've got ideas though, all that is lacking is the objects themselves and after that, their merging with the whiteness of my walls in an attempt to breach it.

To be honest, I never thought home decoration would be this fun.

Järnvägsspår - Lars Winnerbäck

Jag är inte sjuk, fast lite blek i hyn
När dagarna gick framåt var jag kvar nån annanstans
Och du tog mig in i cirkeln, du bedövade min syn
Med sövande narkotika och vaken stimulans

Du säger väl till om jag ska gå?
Du säger till, men följ mig till
De gråa, höga husen bakom järnvägsspåren
Om du vet vad du vill,
Om du vet, har du ingenting att hämta
Har du ingenting att hämta här

Lika hastigt som det steg till oroväckande nivåer sjönk det med hälften över en natt, mitt CRP. Enligt senaste rapport är det nere på 90, vilket endast är 85 enheter över rekommenderat värde. Jag börjar alltmer betvivla detta mätvärdes mening då min kropp inte tycks reagera när det stiget till groteska höjder och då det tycks studsa likt den mest ostadiga burskörva i finanskrisens tidevarv. Från normalvärde förrförra fredagen, till 56 nu i fredags, till 187 i söndags, till 90 igår känns inte på något vis som en logisk utveckling.

Oavsett vad så fortsätter ett liv av regelbundna provtagningar, än i Ystad, än i Lund. Kontrasten är väldigt talande: i Ystad hälsar far min på alla på avdelningen, vilket inte är särskilt konstigt då han trots allt jobbar där, och medan vi väntar på provsvar får vi tillgång till personalens fikarum. USiL är en annan femma, man känner sig liten när man går uppför lasarettsbacken och den dystert gråa borgen tornar upp sig emot himlen med helikopterplattan på taket som en markör för att det är en viktig plats. Väl där inne följer navigation i långa korridorer och väntan i alldeles för många hisshallar. Även om jag inte har någon anledning till det så går jag mina ärenden med taggarna utåt och långa, bestämda steg. Det finns ingen anledning att stanna upp och tänka på att det kan finnas död bakom varje dörr och att det vindlande komplexet åter kan bli mitt hem i en handvändning. Jag går in, letar mig till rätt avdelning, lämnar det prov de vill ha och går därefter lika raskt som jag kom. Just i det avseendet är väl jag och mitt CRP lika.

Vid det här laget känns det som att klippkort snart skulle kunna införskaffas på USiL för min del. Med anledning av min kropps tecken på sjukdom tittade jag inom både igår och idag: igår för att lämna ett blodprov, idag för att lämna in ett prov av ändtarmsproduktsrelaterad karaktär som jag helst varken till tala om eller tänka på. Jag har förlikat mig med min sjukdom, måhända till större grad än vad som kan anses vara helt och hållet hälsosamt och genomtänkt. Detta innebär dock inte att jag inte emellanåt känner att varför, varför, varför skulle inte just min kroniska freak-sjukdom ha att göra med något annat än just tjocktarmen? Det är trots allt, och har alltid varit, en kroppsdel vars funktion jag har försökt tänka så lite som möjligt på.

Likväl, so lays the land. Det är inte mycket att göra åt det, och det är inget att gnälla över. Ett schizofrent CRP och en benägenhet till infektion är också en ny del av vardagen som man vackert får svälja och vänja sig vid. So it goes.

*

Jag minns ganska tydligt vad jag tänkte när jag tog blodprovet i söndags. Eftersom jag hade haft 38.9 graders feber när jag kom hem i lördags natt hade mina föräldrar gemensamt kommenderat in mig för provtagning och jag satt i en stol i ett rum på akutavdelningen. Sjuksköterskan Paul hade just tagit ett blodprov på mig och vi väntade in resultatet i någon liten, röd apparat som plötsligt pep. Paul tittade på displayen och meddelade att CRP låg runt 180.

Mamma såg orolig ut. Pappa rynkade pannan och såg klädsamt bekymrad ut på det sättet doktorer gärna gör. Själv ville jag först bara avfärda det då jag visserligen knappast kände mig frisk, men med tanke på att mina problem alla var relaterade till en envis hosta som fortfarande hänger i så tycktes det absurt att mitt CRP åter skulle ligga på en nivå vid vilken de flesta personer inte skulle orka stå. Åtminstone är det vad jag har fått höra.

Den påföljande känslan var desto starkare, och fullt spontan: "180... Kom igen, jag har tagit mer än dubbelt så mycket stående. Ge mig vad du har, du knäcker mig aldrig, din djävel."

Du knäcker mig aldrig...


Vem jag riktade tanken till är jag inte säker på. Det enda jag visste då och fortfarande känner är att oavsett vad så står jag, går och andas, jag lever och skrattar och älskar som alltid. Han knäcker mig aldrig och det är därför jag fortfarande går med rak rygg när sjukborgen på backen blir större allt eftersom jag närmar mig den, och även när solen så småningom skyms av byggnadens krön och jag omsluts av en konstruktion vars syfte revolverar kring allt som dödar och gör ont.

Tony The Beat - The Sounds

Hey, let's kick it
Stop, just lick it

Let you start it

'Cause 'cause it's so easy

You like it my way

And I know it

So let's do it

Do it, do it real good

Ha, it's sweaty

Now, I'm ready

Just take it off
'Cause cause you tease me

I like it that way
And you know it

So let's do it, do it, do it real good

Lund visade sig runt lunchtid igår från sin absolut bästa sida. Solen lyste utan attvärma för mycket och septembervinden hade äntligen hittat till västra Skåne; trädens grönska var endast delvis fläckad av bruna löv, som för att påminna om de mörkare årstidernas ankomst. Luften kändes fräsch att andas, även om dess kyla antagligen bara förvärrade min och andras förkylningar.

Det hade gjort en vacker tavla. Sommarens sista skälvande andetag när hon vilar i den anländande höstens famn, och den efterföljande blandningen av grönt och brunt; levande och dött; värme och kyla när deras läppar möts i skiftet mellan årstider.

Mitt i denna reverie cyklade jag i riktning mot AF-borgen med The Sounds i mina trumhinnor och kom till någon sorts insikt att livet per definition, med såväl som utan riktig konkret aktivitet, kan vara rent fantastiskt härligt.

Därefter följde inköp av hängslen, inhalator och stark hostmedicin med påföljande cykeltur i uppförsbacke hem till Delphi, efter vilken mina lungor brände. Detta kan mycket väl ha lagt grunden till min infernaliska hosta senare under kvällen.

En historieföreläsning avklarades i all hast, så även påklädning inför kvällens festligheter. Attiren bestod av svart linnekostym, vit skjorta, svarta lackskor, samt hängslen, strumpor och slips i rött. Jag tror aldrig att jag har känt mig så stiligt uppklädd i hela mitt liv.

*

Det kanske bara är ren glömska, men jag tror inte jag hade någon konkret uppfattning om vad jag förväntade mig av kvällen. Efter fördrink på Sydskånska och att ha köat en stund kom vi in, och efter en del mingel i det väldigt trånga rummet bredvid Stora Salen, vid baren, släpptes vi in. Av någon anledning hade mitt namn dock fallit ur rullorna, och jag fick således nöja mig med att vara listad som "Okänd (men omtyckt!)". Att jag dessutom hamnade uppe vid scenens vänstra hörn med en gigantisk bashögtalare som min vänstra bordsgranne gjorde inte min upplevelse av bordsplacering något mer positiv. Mina övriga bordsgrannar var dock trevliga, även om det återigen visade sig att det verkar vara mördande få nittior och nittioettor på Lunds universitet, åtminstone jämfört med andra åldersgrupper. Detta är ju såklart inte negativt i sig, men nog krymper åtminstone jag lite när jag pratar en stund med någon och därefter får veta att hon är 24 år gammal. Det är inte lönt att göra sig illusioner: jag är en pojkspoling i det här sammanhanget, och det är antagligen bara att vänja sig.

*

Förrätten var liten, huvudrätten var salt och efterrätten var helt okej. Ölen var av låg standard och jag har ett konfliktfyllt förhållande till snapsen, men vinet gjorde sig bra i ansenliga mängder.

Tal avnjöts också. Krischanstas inspektor nämnde bland annat att "Verkligheten är en illusion orsakad av brist på alkohol", något som av okänd anledning resonerade ganska ordentligt i mig. Lite olustig drack jag ett glas vatten och undrade vart i hela världen jag var på väg, om jag skulle bli ytterligare en av alla dessa män som drar en suddig slöja över sina hornhinnor gråa dagar, eller när saker inte går ens egen väg. Eller, för den delen, när man endast har tråkigt. Det värsta är att jag kan föreställa mig själv i rollen väldigt enkelt: tomma dagar, sorgsna kvällar, och dagar när ett eller annat socialt mål inte har uppfyllts hade det varit lätt att, om tillgång finnes, klubba sig själv och sina problem med starka drycker. Nedstämdhet och alkohol har en obehagligt stark koppling som jag drar mig för att utforska alldeles för ingående, men det märkliga skimmer som århundraden av populärkultur har lagt över rusdrycker och deras effekt är svårt att stå emot.

Ytterligare ett hjärnspöke tycks ha fötts. De börjar bli en illuster samling vid det här laget.

*

Vid middagens slut får dock sägas att dörren till en helt ny värld hade öppnats och passerats och sittning, med allt vad det innebär i traditioner, sång och dryckesförtäring. När jag och alla övriga från Sydskånska nationen stod på våra stolar och drog igång nationssången, genial i all sin enkelhet, kände jag om inte samhörighet -- ty sådan är svår att känna helt innan man närmre har lärt känna människorna i samhörigheten -- så åtminstone att året kommer bli rikt på händelser, upplevelser och minnen. Det är ett rymligt kärl man har att ösa ur, och det enda som, i teorin, sätter gränser för hur mycket du kan uppleva och hur många du kan träffa och lära känna är dina studier och din energi.

På vissa sätt känns det dock som att lite väl många valmöjligheter presenterar sig, till den grad att man känner sig hotad och i sammanhanget djävligt liten. Likaså mängden människor och alla bekantskaper som kan komma därav känns överväldigande på så sätt att jag automatiskt börjar fundera på hur exakt jag ska jobba för att lära känna folk på djupet, snarare än att skapa en milsvid cirkel av bekantskaper; något jag i och för sig lär få oavsett vad jag gör eller inte gör. Likväl så är kärnan i mitt sociala liv ändå några få som känner mig i stort sett utan och innan, och det är den cirkeln som är både svårare och mer givande att utveckla.

Det är lite som med kindpussar och kyssar. Jag kan samla på mig säkert trettio kindpussar på en kväll om jag skulle vilja; hundra, på Hultsfred. Men även om de är trevliga på sitt sätt så är de ingenting emot en riktig kyss, "riktig" som i att den är mer än att bara slicka varandra runt munnen i fyllan och villan. Den kräver betydligt mer jobb att uppnå, du genomlider säkerligen en del besvikelser på vägen, men i slutändan är det ändå värt mödan såvida inte din kysspartner har munherpes, men det passar dåligt in i liknelsen.

Många tankar kan röra sig i huvudet under endast några minuters tid, och strax efter Sydskånska nationens sångbrölande var middagen slut och Stora Salen skulle raskt omformateras från gästabudssal till nattklubbslokal. Under tiden var baren av okänd anledning stängd, vilket ledde till mingel i trapphallen, toalettkön, vid bankomaten och utanför, hos rökarna. Matias var vid det här laget, för att använda ett av hans uttryck, helt söndertaggad. Även mina andra kompanjoner tycktes njuta av kvällen och stämningen var god. Till denna stämning bidrog säkerligen både kostymerna och alkoholen med betoning på det senare. Själv hade jag åtnjutit några extra glas vin vid slutet av middagen då jag och mina bordsgrannar lyckades sno åt oss en extra flaska av det fruktade Drostdy Hof, vinet som nästan kostade mig livet. Men det är en annan historia, som jag kan berätta när jag blir påmind.

Klubben öppnade, och så även baren. Osäker på varför började jag redan då att tona ner alla casanovska ambitioner och, än mer, förväntningar. Antagligen så var det faktumet att jag nyss spenderat tre timmars middag med att ursäkta mig och därefter hosta upp hals och lungor i mitt vänstra armveck.Inte för att jag har eller hade hybris nog att antaga en sådan utveckling på kvällen, men blotta tanken på en kyss avbruten av hostattack orsakade både huvudvärk och bendaller. Utan att reflektera alldeles för mycket över mina tankar kring alkohol tidigare under kvällen bestämde jag mig för en rejäl fylla istället, om inte annat för att fira studiebidraget.

Timmarna därefter är svåra att sammanfatta, då de höll sig i ungefär samma upptrampade spår. Än dansade man lite med Matias, sedan gick man och drack lite, sedan träffade man förman Johannes från Krischan-sittningen och pratade en stund, sedan gick man in i danssalen igen och blev meddragen av en arbetskamrat från Foxen, sedan drack man igen, sedan dansade man med Meng, Alex och Isabella, sedan hamnade man på något sätt åter med arbetskamraten från Foxen, sedan träffade man oväntat Filip uppe i den andra baren och höll en kort, vrålande diskussion för att övermanna sinande röstresurser och musikvolym, och i slutändan drack man nog igen. Man får mycket dricka för 200;-, även om deras gin var billig och medelmåttig. G&T smakade dock helt okej i sammanhanget, och cirka tre konsumerades under kvällen.

Dansandet förtjänar nästan ett kapitel för sig, måhända ett avslutande kapitel i denna groteskt långa utläggning som jag nu jobbat med från och till i nästan fem timmar. Det är egentligen ett väldigt avancerat koncept: genom kroppsrörelser, karisma och attraktion försöker man väcka ett intresse och om man lyckas finns ingen gräns eller regel för vilka konsekvenserna blir, och hur långt de når. Kanske stannar det vid en kram eller kyss som tack, kanske leder det till en svettigt passionerad natt med tidigare nystrukna kläder i oordning på golvet och en brinnande lust att tillfredsställa det begär efter närhet som smugit sig på andra nätter. Måhända kan till och med en långvarig romans födas, och så även en lång och sorglig historia om längtan efter ouppnåeliga mål och gudar eller gudinnor långt över ens egen rang och förmåga. Önskvärda eller ej så är de alla konsekvenser och konkreta händelser, om än abstrakta i sitt format. De allra flesta dansanta eskapader stannar dock innan dess och mynnar ut i ett hav av ingenting alls. Måhända bestämde sig den ena av, eller båda parterna att den andre inte var så önskvärd trots allt. Kanske kunde han eller hon inte dansa tillräckligt bra för att uppfylla danspartnerns krav. Eller, och det är här det blir svårtolkat på riktigt, kanske den ene eller andre inte var ute efter något annat än just dans, att planlöst hoppa omkring; blinka förföriskt; massera hårbotten; gnugga rumpan emot oanande mäns skrev, allt till dunkande musik. Existensen av sådana människor är självklart problematisk, men kan samtidigt erbjuda en hel del tröst och tillförlit: om hon slutar dansa med dig så kanske det inte alls var dig det var fel på, trots att du saknat både takt och stil. Hon kanske helt enkelt kom för att dansa, och inte något mer.

Likväl, men G&T i plastglas stadigt i ena handen hoppade jag omkring i publikhavet i omgångar, emellanåt endast genom att studsa upp och ner och slå hål i luften och vid andra tillfällen genom en sorts improviserad buggliknande dans med en av flickorna i mitt sällskap. Och oavsett vad jag kan tycka om dans ibland så var det sistnämnda, igår som tidigare, fantastiskt roligt.

Aktiviteten avtar dock allt eftersom natten blir äldre, halveringstiden brukar ligga cirka två timmar innan stängningsdags. Vid det laget har hoppandet till stor del upphört och ersatts av pardans av alla dess sorter: från de som sorglöst buggar vidare oavsett vilken musik som spelas; till de som tycks hålla i varandra likt en drunknande man håller en livboj och kysser varandra på ett sätt som verkar både desperat och passionerat; till de som dansar tätt intill, den kortare med armarna om den längres hals, och tittar varandra djupt i ögonen i flera minuter för att sedan börja kyssas njutningsfullt, lugnt och metodiskt; till de som sitter i en hörna med någon väl utvald och, gärna onyktert, hånglar för glatta livet; till de som är helt förlorade i sin egen värld och fortfarande dansar en intensiv parningsdans. Även om de sistnämnda inte manifesterar någon konstant fysisk kontakt är det uppenbart att det är deras åtrå som lyser starkast i rummet.

Det är en väldigt mänsklig scen. Det är åtrå, kärlek och sorg, kyssar, kramar och säkerligen sex i någon mörk hörna. Det är det vackra i att finna en famn, om så bara för en natt, sluta ögonen och låtsas att det är på riktigt och permanent. Man uppskattar att någon annan finns just där och då och får själv uppskattning och bekräftelse i utbyte. Om det görs på rätt sätt kan det vara något av de underbaraste kvällsnöjen som finns.

Och medan stjärnorna visade sig på himlen ute och de dansande permanenta såväl som temporära paren fortsatte vad som åtminstone kan kallas kärlek i light-version, framkallad av inramningen, den andres utseende, situationen och ens egen lust, så stod jag lutad mot den bortre långväggen, full och ensam och med en hals som började kännas som ett skrubbsår på sommarknä. Exakt hur mycket jag hade druckit vid det här laget är jag inte helt säker på och det är irrelevant i sammanhanget, men G&T:n var min tredje och den fick hålla mig sällskap när jag omväxlande längtande, bittert och sorgset blickade ut över den scen jag nyss hyllat, och som jag gärna skulle ha varit en del av. På vissa sätt var det som att befinna sig i ett rum fullt med människor som alla talar samma språk, ett språk som du tyvärr endast har grundläggande lexikal förmåga i. Grammatiken har du inte förstått ännu och ditt uttal är hopplöst nybörjaraktigt. Jag tog ytterligare en stor klunk ur mitt glas och tänkte att så hopplös är jag väl inte, och trots cortisonframkallade finnar och förtvinade muskler ser jag väl inte alltför djävlig ut heller. Jag tog en till och lade, med en obekväm känsla i magen, till ett "Eller?" efter tankegången. Glaset var tomt, mitt humör sjönk sakta men säkert och i slutändan kom jag fram till att drickande är en aktivitet, i alla fall. En aktivitet som dessutom tillåter mig att lättare sjunka in i mina egna tankar, och göra mitt bästa för att ignorera skådespelet omkring mig. Att se hur vänner, bekanta och okända -- nästan -- alla hittade en famn och partner medan jag själv bara var full och förkyld kändes som att gång på gång gå på audition och bli nekad en plats i pjäsen som annat än träd eller sten.

Jag fick tag på en öl till innan baren stängde, och drog därefter hemåt i sällskap med dem som skulle åt samma håll. Delvis på grund av att jag var förlorad i funderingar -- och, för att illustrera hur illa åtgången jag var, citerade Fröding för mig själv -- och delvis på grund av att min hals tycktes bli värre för var minut som gick, något som inte gjordes bättre av den kalla nattluften höll jag mig tyst största delen av vägen. Tröttheten spelade sin roll också. I slutändan kom jag dock hem och somnade, men utan det leende jag hade haft under större delen av kvällen. Gnagande tankar om kärlek, attraktion och samspelet mellan människor höll mig vaken en liten stund innan jag somnade efter en rejäl dos Lepethon för att mildra kakafonin av hostningar.

Jag minns inte vad jag drömde annat än att det handlade om åtrå och avund, den vidriga känsla som kommer av att inse att alla -- åtminstone enligt din rationaliserande hjärna -- har något som du själv också vill ha, men som av en eller annan anledning tycks utom räckhåll

*

Kvällen är över men minnena, trevliga som värda att falla i glömska, består. I slutändan har nog de efterföljande tankarna likväl exorcerat fler hjärnspöken än de har skapat, något som i alla händelser får ses som ett framsteg.
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates