Over 'Fore It Started - Caesars, el. varför parallella verkligheter gör den verkliga verkligheten verkligt viktig

The summer is here, but I'm just sitting in my room
I'm sitting wondering if you think of me as I think of you
I'm lost without you, you don't know what I'm gonna do

When I had you, well I won't ever realize
Know I blew it, and I'll never get another chance
Now the summer is here, and you're with somebody else

Now that you're gone, I don't know if I can carry on
Sorry 'bout the things that I've done
I know that it was over 'fore it started

Jag ber å all världens amatörförfattares vägnar så mycket om ursäkt för det här inläggets horribla titel.

Den mördande allitterationen till trots vill jag sträcka på mig lite i min söndersuttna skrivbordsstol, och inte endast för att jag har ont i ryggen: en idé som har legat och gnagt på de mer undangömda delarna av min hjärna har äntligen börjat anta fysisk form, även om det än så länge endast är på planeringsstadiet. Att jag egentligen borde skriva kompletteringsuppgifter ignorerar jag för tillfället, det är trevligt att skapa och det var länge sedan jag gjorde det på stor skala.

Faktum är att det enda andra projekt jag har liggande är en novell som jag endast skrivet på när jag är full. Detta betyder även att jag inte läser den när jag är nykter: jag vill se till vilken grad jag gynnas, eller stjälps, av kemisk dopning. Hittills är resultatet positivt, och en gammal novell som aldrig färdigställdes omarbetas med Bacchus hjälpande hand.

Egentligen är det själve fan att ens främsta intresse inte är något mer konkret. Medicin, fysik och matematik, eller den vidrigt själlösa ekonomin -- det är sådana saker som ger möjlighet till konkret utbildning, för att inte tala om att det drastiskt ökar en chanser att få ett vettigt jobb i framtiden. Aspirerande författare är dime a dozen och hur du än gör finns det alltid någon nitisk jävel som är lite mer taggad, eller lite mer i fas med nuvarande trender, eller bara har lite mer tur än du har. Att hävda sig med sin ädla talang är svårt då litterär kvalitet är lika subjektiv som musiksmak eller valet av ketchupsort. Är du bra på matematik kan du märka det på dina resultat: rätt är alltid rätt (även om motsatsen säkert gäller i de mer metafysiska delarna av matermatik, men det är mer än vad en stackars humanist kan veta). Samma kvalitetskontroll finns inte för litterärt skapande; du får inhämta kritik från goda källor då och då, och övriga tiden helt enkelt låtsas om att du vet vad du håller på med.

I drömmen sitter jag om femton år i en vindslägenhet i Berlins Kaiserdamm eller Prenzlauer Berg, eller för den delen någonstans på Montmartre i Paris, och gör litet annat än att skriva och leva. Då Arbetsförmedlingen dock inte är så villiga att assistera i förverkligandet av den framtidsvisionen får det dock förbli en dröm tills dess att jag har flyt och blir publicerad, någon gång i en avlägsen framtid.

Drömmar, drömmar.

Om femton år sitter jag säkert i en administrativ EU-byggnad i Belgien och undrar vart min ungdoms ambition tog vägen, men det tar vi då. Att skapa parallella verkligheter för att fylla de luckor du har i din vardag är en god överlevnadsmekanism, och en jag ämnar bruka för en lång tid framöver. Om ingen annan läser det, så läser man själv i alla fall.

Man In The Long Black Coat - Mark Lanegan, el. "Re-boot i rock och hatt"

Somebody's seen him hangin' around
At the old dance hall on the ourskirts of town
He looked into her eyes when she stopped him to ask
If he wanted to dance, he had a face like a mask
Somebody said from the Bible he'd quote,
There was dust on the man in the long black coat

Det är svårt att vara taggad hela tiden. Man kan med fog hävda att det är omöjligt. Varje kulle måste följas av en sluttning, och med det i åtanke torde det vara både normalt och allmängiltigt att känna sig mentalt sliten på en söndag efter en lång vecka.

Söndagar har varit något av ett koncept i större delen av mitt liv: i Ystad tycktes allting lite, lite tråkigare och kadaveraktigt än vanligtvis, och i Lund sker brottningsmatchen med diverse postfestiva konsekvenser, må vara bakfylla, ångest eller en missriktad omdefinition av livet. Här finns dock en klausul som tillåter flykt från mönstret emellanåt: vissa söndagar känns så pass hanterbara att man utan vidare dubier spenderar dem med bakishäng på väl vald plats med likaledes lämpligt sällskap. Den trevligheten har gjort att söndagar har gått från ett konstant ont, till ett endast emellanåt ont. Dags dato får ses som åtminstone förhållandevis ont, även om ingen aktiv djävelskap -- med undantag för en riktad stöld mot den kära Xboxen -- stör just nu. Det är snarare småsaker som samlar sig i falang och gör taktiska utfall.

Rummet är fullt av skräp. Mer pengar behövs till sommaren; mer möjlighet till rent generell aktivitet kommer behövas till sommaren, då de flesta bra människor åker till platser de kallar hem. Att ha gemensamt kök tröttar ut mig med allt vad det innebär i koordinerat matlagande, trängsel, disk och allmänt griseri. Vädret är piss, i bemärkelsen att det är intetsägande. Jag är fortfarande singel. En månad återstår av det jag i framtiden kommer se tillbaka på som mitt Lundaäventyr. Xboxen är som sagt knyckt. Min Baileysflaska är slut och kreativiteten är därmed grovt hämmad. Kylen är halvtom och jag saknar inspiration för att laga käk, och kommer därmed sannolikt falla till föga för snabbmatsfällan ytterligare en gång den här veckan. Runda av med att jag just insåg hur länge sedan jag satte min fot på gymmet, oaktat att det ligger trettio meter från min djävla köksdörr, och dagen kunde ha varit bra mycket bättre.

Missförstå mig inte, det här är inget gnällinlägg. Jag kan sådana, jag var väldigt bra på dem en gång i tiden. Jag är sämre nu, tack och lov: livet har stabiliserats avsevärt sedan dess, vilket har lett till att livets goda går lättare att hitta blåa dagar. Dagen må vara skräp, men i sammanhanget är det en väldig tur att det är söndag.

Hur så?

Det betyder nämligen att en ny vecka börjar imorgon, om sisådär fyra och en halv timme. Vad problem som finns just nu får då antingen skjutas på framtiden eller ses som för evigt förpassade till imperfekt tal. Måndagar suger på sitt eget sätt men erbjuder ändå en total omstart från den gångna veckan, på gott och ont.

Imorgon startar jag om och tar veckan för vad det är. Stadens finaste klubb -- Svartklubben får ursäkta -- kör på fredag, och det som väl då får ses som stadens näst finaste klubb kör på lördag. Dessförinnan kanske jag går ut i det som bör vara en varm torsdagseftermiddag för wakeboardfest i sjön Sjön. Det finns mycket att se fram emot, även om varje dag, varje fest och varje njutning egentligen är en permanent påminnelse om sakers förgängliga natur. Om fyra månader, fyra satans månader, vandrar jag längs floden Clyde i ett helt nytt liv. På tal om omstarter och sådär. Men det tar vi då: ännu har jag inte schappat.

Vädret må vara tråkigt men temperaturen är behaglig. Det får bli en promenad till lämpligt snabbmatshak, följd av en planlös odyssé på fälten mot Odarslövhållet. Musiken får gå i moll tills natten faller, så det känns lämpligt att iklä sig rock och hatt.

Imorgon börjar vi om.

Mayhem - Lorentz & M.Sakarias, el. varför julafton inträffar i april

Tiden är inne, bror vi är sena
Solbrillor på, yep tonerna är rena
Musiken är som gjord för en stor arena
När dom jublar och skriker
Drar upp mina repliker
Stjärnorna lyser
I tanken är jag redan där, här och jag ryser
Har du någonsin sett eller hört nåt flyta såhär förut, nu är det kört
Jag är tyngdlös, svävar på moln
Tro mig, jag kan se hela stan härifrån


Hype och hauss har en tendens att motverka sitt eget syfte och snarare än att höja förväntningar, göra en besviken på att händelsen eller objektet ifråga inte levde upp till den mentala bild man målat upp under månader av längtan och förväntan. Ett obekvämt antal av livets måsten och upplevelser verkar i efterhand överskattade; den synvinkeln byggs dock över med de ohälsosamma mängder spackel som nostalgi och minnen erbjuder under tiden som man blir äldre, gråare och undrar varför ungarna aldrig ringer. Ett fåtal saker överlever förväntningarnas gatlopp och kommer ut på andra sidan med blåmärken, rivmärken och öppna sår, men med stolt uppsyn och rak rygg.

Lund har hittills erbjudit ett antal bottennapp -- vissa karnevalsfester; historiekursen; bostadssökande -- men även toppar i massor. Huruvida något, med undantag för hedonistiskt nationsliv, lika berömvärt stått upp emot förväntningarna som Siste April 2010 gjorde är dock högst tveksamt, för sällan har livet känts bättre än när jag rullade hem klockan fem på första majs morgon med Norra Fäladens silhuett framför en annalkande solnedgång.

Människans minne bleknar snabbare än man inser, och förvrängs med tiden i allt större utsträckning än vi inser. Än är det dock färskt, och det vore då synd på så rara ärtor att inte summera det hela i kort:
  • Så kallad sillafrukost på nationen halv nio. Onykterhet från kvällen innan fortfarande märkbar. Bacon, öl och morgonens första Piraten förtärs och planer smids.
  • Avfärd med öl och solstol i hand, och med regndroppar drippande på huvudet. Siste Aprilyran i Lund tycks tillfälligt ha hamnat på efterkälke på grund av det vädermässiga handikappet, men det vore ju illa att ge upp för lite vatten.
  • AF-borgen passeras, och med den SSKK:s högtalarvagn. Paraplyer inhandlas och parken intas.
  • Mycket blöthet ett tag, därefter progressivt bättre väder och i takt med förbättringen förtärs allt mer öl, rödvin och vitt vin. Korv grillas, fästningar byggs och mänskligheten hatas och älskas nära nog lika intensivt i trängseln framför stolta Stadsparkens scen, på vilken den studentikosa dekadensen når nya höjder.
  • Stadsparken överges vid eftermiddag. Pizza äts på Mikael Hansen och energi återuppbyggs.
  • Förfest varar på Mikael Hansen långt in på kvällen och består till största delen av öl, Captain Morgan med Coca Cola och skitsnack på en balkong med östlig utsikt.
  • Husfest i nationshus avverkas kvickt, och klubb på annat nationshus nästan lika kvickt. Räddning finnes vid en gräsmatta mellan Hallands och VG:s, på vilket det dansas och skrålas in på småtimmarna.
  • En dag av episka proportioner avslutas på helsingkronsk efterfest med överdrivet intensiv dans och Explorer-shots.
Mycket mer hade kunnat skrivas, som vanligt. Vissa minnesbilder är dock goda att hålla för sig själv, för att bevara dem så som de var från början. I mångt och mycket är de som vissa socialt besvärliga känslor: så länge de förblir odefinierade och utan allmänintresse består de endast i en abstrakt form, och förskonas så ifrån de skavanker, brister och konstruktionsfel som skoningslöst tycks självlysande så fort konceptet behöver konkretiseras, beskrivas, analyseras och dömas. Så länge det hela förblir just en mental representation av ett minne så är det orört av såväl socialt pressande faktorer som det själsdödande värv som är att sätta ord på det onämnbara.

Siste April Tjugotio förblir med andra ord en känsla snarare än en tavla för min del, och med den har jag insett hur mycket jag kommer sakna det underbara studentlivet; de fantastiska individer jag kan räkna som mina vänner; och Lunds silhuett mot natthimlen en vårmorgon i maj.
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates