Farewell to the Fairground - White Lies, el. "En spelares försvarstal"

The light's still in our eyes
We're leaving this old fairground behind
It's a dream that's going cold
The circus never dies
The act forever haunts these skies
I know we cannot stay

Alla Hjärtans Dag innebär sannolikt mer pina än faktisk glädje för mänskligheten. För många är det ytterligare en kommersialismens högtid som de för allt i världen inte vill stödja, och för minst lika många är det en nagel i ögat, en ohövlig påminnelse om att de på just hjärtefronten har det ganska så ensamt.

Själv valde jag efter en vild natt att ta fasta på devisen "Tur i spel, otur i kärlek" och stängde in mig med en hemtrevligt surrande Xbox 360 och Mass Effect 2. Under dagen hann jag nå slutet av rymdsagan, efter totalt >30 speltimmar. Den här vita grunkan kan vara både mitt bästa och mitt sämsta köp på väldigt, väldigt länge.

Några timmar senare sitter jag och dricker cider och funderar på livet: vi förflyttar oss nu in i presens. The Notebook, snyftarfilmernas titan, visas på Sydskånskas filmcafé och jag är följaktligen glad att jag är på behörigt avstånd. Film är en värdig sorts eskapism, men mediumet är underordnat såväl en god bok som ett välgjort spel.

Ni hörde mig.
escapism:
Pronunciation: \is-ˈkā-ˌpi-zəm\
Function: noun
Date: 1933

: habitual diversion of the mind to purely imaginative activity or entertainment as an escape from reality or routine

Eskapism, att fly från nuet och häret till annan tid och plats, kan genomföras på olika nivåer. Det ultimata sättet torde vara att klä sig i medeltida rustning, kleta lera i ansiktet och följaktligen lajva i en vecka; du ikläder dig en annan skrud och förflyttar dig mentalt. Att se en film innebär att du bevittnar någon annans öde. Du kan engageras av det, du kan empatisera och sitta på nålar, men det du hör berättas är en historia där du är föga mer än en inaktiv CCTV-kamera.

Att läsa en bok skiljer sig en hel del från att se en film. Du får en inblick i karaktärernas tankar, får beskrivningar med vilka du själv målar upp en bild, snarare än blir matad med James Camerons -- alternativt en annan välbetald regissörs. Med en bok kan du i mycket större grad drömma dig bort än med en film, men du har fortfarande ingen flykt från faktumet att du åter är en passiv åskådare. Berättelsen är deras och du kommer aldrig att bli en hobbit, hur fängslande du än finner Tolkiens tröttsamma rabblande.

Det är här spel kommer in i bilden. Jag må ha läst Marco Foggs berättelse i Moon Palace med omätligt intresse och engagemang, men jag levde under några veckor som Tommy Vercetti på Miamis neonbelysta 80-talsgator i GTA: Vice City.

Alla trogna spelare kan rada upp ett antal karaktärer vars skinn de iklädit sig själva, om det så bara är Nintendos sköldpaddshatande rörmokare. Jag har varit Tommy Vercetti, den stumme Claude Speed och gangbangern Carl Johnson i GTA-serien. Jag har varit alla demoners fara i rollen som den ståtlige riddar Ålarens i Oblivion. Jag har som Tommy Angelo gått camorrans ärenden i Mafia och räddat planeten otaliga gånger i rollen som Master Chief i Halo. Jag har även varit den trattigt hjältemodiga -- ty sådant blir hjältemod lätt i Star Wars-universumet -- jedin Lord Lealös i Knights of the Old Republic.

Alla dessa karaktärer rörde sig efter mina tummars och pekfingrars kommando. Mina val var deras och ansvaret för deras handlingar mitt. Jag har spelat sekvenser så utmanande att jag har svettats, jag har skrattat högt mer än en gång och jag har tjutit både av förtvivlad överraskning och av glädje när en livlös polygonfigur av en eller annan anledning har tagits av daga. Så stark blir din emotionella koppling till karaktärerna efter mer än ett dygn av speltimmar. Officer Tenpenny fälldes slutligen, rättvist, till marken av mina kulor. Andra karaktärer har jag sörjt hela dagar, som om det vore en vän som gått bort.

Idag, på Alla Hjärtans Förbannade Dag, avslutade jag alltså Mass Effect 2. Upplevelsen ledde mig in på de här tankenbanorna i allmänhet, och i synnerhet mot vad jag egentligen uppskattar med spel. Detta har jag nyss beskrivit ovanför. Mass Effect 2 gav mig alla dessa positiva upplevelser på en nivå jag inte tidigare anat var tillgänglig. Jag har levt med karaktärerna flera timmar om dagen och lärt mig älska deras positiva sidor lika noggrant som jag lärt mig hantera deras dåliga. Tillsammans har vi övervunnit legosoldater, nära på räddat galaxen, och sett världar bortom fantasins gränser. När det var över kände jag inte att det hade varit ett jävla jäftigt spel; jag kände att jag behövde komma tillbaka, att jag var tvungen att uppleva det igen. Framför allt började jag sakna karaktärerna, från krigshistorier med turianen Garrus; till den snabbpratande, genialiske och högst stridsduglige salarianen Mordin Solus; till den dystra lönnmördaren Thane; till Tali. Ah, Tali. Man kan bli kär i mindre.

Att ikläda sig en annans kläder, liv och upplevelser är en känsla som få saker matchar. Det är sådana andhål som inspirerar en till att se det vackra i vår egen värld även efter det att man kommer förbi de tidiga tonåren och en gång för alla insett att man aldrig kommer bli den där hjälten, eller Författaren med stort f.

Många kallar fortfarande spel för barnsligheter och slöseri med tid. För några år sedan protesterade jag; nu väljer jag hellre att tycka synd om dem, för de är utelåsta från en värld så vacker och fantasikittlande att det gör ont att tänka på det.

Jag heter Linus, och jag är en spelare. Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt.

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates