Mr Kaizer, Hans Constance Og Meg - Kaizers Orchestra

Og det var kjent for de fleste at resistansen sine fester
blei holdt bak betong, en plass som ingen visste om

og kor det aldri blei behov for allianse

hos Mr. Kaizer, hans Constanze & meg

Det var vodka, kalinka, rullett & kaviar
Det var krigen sett gjennom røyk av cigar
Ja me svingte oss i valsen, heile resistansen

Mr. Kaizer, hans Constanze & meg


Taket var sprengt vekk og huset stod i brann

Ute var krigen men inne var det sang

Det var mange som blei tatt av absolutt vodka

Det var mange som falt for absolutt polka


Ja men dager blir til år og vinter til vår

men en ting er som før. I Lyder Sagens 45

har resistansen fått sin renessanse

hos Mr. Kaizer, hans Constanze & meg

På grund av en förbisedd pingst fann jag mig mitt i går natt på Lunds Centralstation med den obehagliga insikten att mitt sista tåg hem inte gick. Nehepp. Natten tillbringades istället i en fåtölj i Malmö.

Hujeda mig.

Jag lever hur som helst, tackar som frågar och fåglar, och fick helt enkelt finna mig i en tidigarelagd sänggång igår. Nu, lite reflektioner från den gångna veckan, veckan av whiskeytömning på sovloft; bad på klippstränder; filosofi i naturreservat; lycka, vänskap och formande av nya minnen. Det är fantastiskt så mycket man hinner med under tre nätter i Kroatien, och hur lite tid det tar innan sentimental nostalgi kickar in och lägger till en gyllne ram kring den minsta lilla minnesbild.

Nu börjar jag bli rent honungssliskig. Usch för det. För en genomgång av resan, ta en titt på Koc underbara inlägg, han beskriver det bättre än jag är i stånd att göra för tillfället -- Kroatien får dock ett eget kapitel i min "Book of Reminiscence" som jag planerar att skriva ihop till sommaren. Scrapbooking i all ära, men jag har inte material till det: jag har dock penna, papper och sannolikt alldeles för mycket fritid. Men det är en annan historia.

Likväl, Split var en fantastisk stad på alla sätt -- inte med samma wow-faktor som Rhodos gamla stad, men inte långt därefter: smala gränder med många våningar på båda sidor, stengator så blankslipade av såväl romares som turisters sandaler att bobtävlingar hade kunnat organiseras längs huvudgatan och en magnifik kampanilj i palatsets center. Att den delen av staden dessutom figurerade som ex-kejsare Diocletianus sommarstuga lägger ytterligare krydda på historiens ugnsstekta kyckling -- redan de gamla romarna och grekerna var absurda.

*
"Det finns en anledning till att gatan är blanksliten -- det är fötter och öden som har nött sedan långt innan Edison och Lumiere. Om det får dig att känna dig liten är allt på sin plats men om du likt många andra skyndar över vita gatstenar och endast uppmärksammar deras historia med svordomar över hur du halkar är du en tölp och kanalje, ignorant och insiktslös. Mäns liv reste dessa väggar -- hör du hur stenarna viskar? I murbruket vilar skatter som inte kan förvaras i bergvalv och makt som inget ovalt rum kan hävda. Tag dig tid till att lyssna. Historien försöker tala till dig."

Ovan, reflektioner över vandringarna i Diocletianska palatset Jag är sådan: jag kan stirra på murbruk i timmar utan att tappa intresse.

*

Hade jag endast önskat historia hade jag dock gått på museum någonstans hemma istället, jag hade inte betalat så mycket som jag faktiskt gjorde för att gå på, visserligen inspirerande, stadspromenader i några dagar. Det jag betalde för var sällskapet, och jag hade gladeligen gjort det igen. Det var väl att jag sålde de där fonderna, pengarna gjorde sig bra mycket bättre i det här sammanhanget.

Fjolliga drinkar på barer, utflykt till nationalpark, bad från klippor i gassande sol och jazz på en sandstrand med Hajduk-Dinamo som fond. Skratt, kramar och kontemplativ tystnad. Ćevapčići, laxpasta och pizzaslice -- Fife och Spalatin. Raka, ingärdade gränder med vit stenbeläggning -- vattenfall i massor med en fantastisk ram av grönska. Skönhet på skönhet. Jameson och Grouse. En glädjebägare till brädden fylld och endast smolkad av annalkande farväls fruktkött.

Nu börjar jag spåra ur, men vid alla gudar, vad glad jag är att det hela blev av.

Tänk efter: visst bär vi alla på minnen av prov, uppsatser, presentationer och storebror IB:s eviga flåsande i nacken, men allt det är över sedan förra fredagen. När vi en dag sitter, på skiljda håll i världen och jobbar som advokater, läkare, sotare och lärare så ligger fyra dagar i Kroatien närmre i kronologin. Det är Kroatien, inte IA-deadline som man kommer att tänka på -- förhoppningsvis. Och när man börjar tänka på det blir man blankögd och nostalgisk, och sedan ser man till att bli full, sedan ringer man runt till gamla klasskamrater mitt i natten och försöker ordna en återträff. Det är en win-win-win-situation.

Jag blir tvungen att avrunda här, inte för att jag saknar saker att säga men för att det kommer bli alldeles för personligt om jag vidare försöker skildra mina intryck från resan. Det finns så många minnesbilder och samtal jag kommer hålla i ett speciellt allokerat rum i mitt minne, så mycket sentimentalitet och kärlek att jag inte tror jag har ordförråd nog att kommunicera det. Jag gillar er alla skarpt, några av er håller jag ännu närmre och fastare i mitt hjärta och jag kommer sakna ert sällskap när vi så småningom sprids över jorden och det är egentligen allt som går att säga nu.

Men jävligt roligt har vi haft.

Tack för den gångna veckan -- tack för ordet. Nu laddar vi för balen och avslutningen.

/wellington.

School's Out - Alice Cooper

Well we got no choice
All the girls and boys
Makin' all that noise
'Cause they found new toys
Well we can't salute ya
Can't find a flag
If that don't suit ya
That's a drag

School's out for summer,
School's out forever
School's been blown to pieces

Givet mitt ambivalenta förhållande till skolinstitutionen så känns det ganska abstrakt att föreställa sig att jag inte skulle återvända, speciellt med tanke på att varje sommarlov tycks ha börjat bli tråkigt någon gång i slutet av juli, på vilket jag åter fått en sorts klåda att återvända och återuppta någon sorts läsande. Åtminstone har det varit så tidigare, men givet den stress, ångest och frustration som har omgärdat allt plugg likt den ruttet söta doften av komockor så tror jag att till och med tre månaders ledighet ska kunna vara konstant trevligt. Tänka sig, med en så stor del av vår vardag brutalt och nog välkommet bortryckt kanske det till och med finns initiativ till att hålla hela sommaren intressant och händelserik! Den förra spenderade jag till stor del med att vila upp mig och samla kraft inför höstterminen, men den här kan jag låta förflyta näst intill hur jag vill då det enda som egentligen väntar till hösten är historia på längden och tvären och [dricka] på volymen och arealen.

Det är över. Vi överlevde examensproven, allihop. Hur sinnessjukt, absintdränkt inbillat känns det? För inte känns det på någon nivå verkligt, och fredagens och lördagens festande lyckades ändå delvis övertyga mig om att det faktiskt var över och att vi inte hade fallit offer för ett sadistiskt skämt som skulle involvera maskerade, kostymklädda agenter från Cardiff som skulle dyka upp och kasta miniräknare på oss med orden "Arbeit Macht Frei".

Men objektivt sett så är det faktiskt över. Riktigt över, äkta över -- semantiken ljuger inte. Det är över och vi klarade det och nu följer en månads direkt och indirekt firande, för även de ögonblick som tillbringas utan sällskap eller ceremoniellt avståndstagande från läxläsning och sista minuten-förberedelser är en tribut till vår nyvunna ledighet och frihet.

Jag skulle kunna infoga något om det trots allt bittra i detta slut, och den oundvikliga konsekvensen att det kommer vara ett adjö till människor som man, medvetet eller omedvetet eller av hela sitt hjärta, älskar. Det sparar jag dock till senare, för nu ska jag istället spendera några veckor med att umgås så mycket jag bara kan med denna stora grupp av platoniska kärleksobjekt och bara njuta.

Lipandet och sentimentaliteten tar vi när vi har haft kul ett tag, för vi överlevde faktiskt.

Nu håller solen på att sjunka bakom kastanjeträden till ljudet av "All Along the Watchtower" live på Monterrey och det är tillräckligt för att locka mig ut på balkongen iallafall.

Det var ett helvete, väntan, men det gick.

/wellington.

Man on the Silver Mountain - Rainbow

I'm a wheel, I'm a wheel,
I can roll, I can feel
and you can't stop me turning
'Cause I'm the sun, I'm the sun
I can move, I can run,
but you'll never stop me burning

Come down with fire, lift my spirit higher
Someone's screaming my name,
come and make me holy again
I'm the man on the silver mountain
I'm the man on the silver mountain

Idag går våra tankar till de själar som tar examensprov i kemi i dagarna två. Kollekten går till fonden för deras återhämtning.

*

Min hjärna tycks ha gått i baklås. Med så många lediga dagar tycks den inbilla sig att det redan är lov, och med tanke på att en stor del av både ord och tankar har fokuserat på det som komma skall efter psykologiproven -- en helg i ett tält i en trädgård i Öja; Kroatien; balen... -- är detta fenomen knappast enigmatiskt Tänker du för mycket på desserten kan du mycket väl glömma att överhuvudtaget äta förrätten, men trots allt så lär desserten ändå vara delikat när den väl anländer. Denna oläglighet i kombination med att den svarta tingest som står i hörnan av rummet och konsant tycks titta på mig har kallat allt mer ihärdigt på senare tid har lett till en effektivitet, eller snarare brist på sådan, värd föga beröm. Anteckningarna ligger spridda likt jordkakor efter krevad och boken lyser med sin frånvaro som vore den Habsburg-dynastins sinne för avel. Jag har intet annat än lathet, complacency att att beskylla för detta ograciösa akademiska magplask men som ett möjligt tecken på bristande självbevarelsedrift känner jag mig mer munter än oroad. Mañana, mañana, och torsdagens prov bör gå bra. Då återstår endast fredagens som ej heller lär vara omöjlig med åtminstone en del arbete innan, och skulle det ändå gå åt pepparns pipsväng så finns det mycket att trösta sig med inom den nära framtiden.

*

Den enda anledningen att jag inte försöker koordinera mina fingrar till att replikera "Wish You Were Here" just nu är att mina fingertoppar är så ömma att jag inte kan trycka ner strängarna ordentligt, något som producerar ljus vagt påminnande om tysk industrirock. Det konceptet behöver såklart inte vara negativt i sig, men att låta en stilla, fingerplockad melodi avbrytas av en dovt skallrande bassträng tyder på dålig smak och gör inga öron en tjänst. Sålunda råder ett temporärt celibat mellan mig och gitarren för tillfället, men klosterlöftena bryts så fort jag åter kan känna mitt lillfinger.

*

Som avslutning vill jag också nämna att den gångna helgen nog är den trevligaste jag kan minnas att jag har haft i Ystad, och då räknar jag ändå snart tio år i staden. Tänk vilken skillnad bra film, musik och långa, alldeles för sena nattpromenader, allt i sällskap med en väldigt god vän kan göra.

Det ska mycket till för att slå ner mitt humör nu. Lev väl, med tanke på hur få som lär läsa det här så ses vi snart.

/wellington.

No Surrender - Bruce Springsteen

Well, we busted out of class
Had to get away from those fools

We learned more from a 3-minute record, baby

Than we ever learned in school

Tonight I hear the neighborhood drummer sound

I can feel my heart begin to pound

You say you're tired and you just want to close your eyes

And follow your dreams down


Well, we made a promise we swore we'd always remember

No retreat, baby, no surrender

Like soldiers in the winter's night
With a vow to defend

No retreat, baby, no surrender

"So this is it", som våra anglosachsiska bröder och systrar skulle uttrycka det. Lugnet före stormen, dagen D-1. I en halv värld sitter elever och läser in de sista kompletterande dramaturgiska stiltermerna och gör sitt bästa för att förstå menstrualcykeln. Ur studerande hjärtans djup en gång en samfälld och enkel sång, att överleva exams, för att skandalöst parafrasera Kungssången: något som sannolikt hade gett kännbart vite om jag hade varit ute ett sekel tidigare. Vid panik måste det ju ändå vara en tröst att inte vara ensam med handen i IBO:s stora syltburk.

Som konstaterat, imorgon når skiten fläkten och idag gör jag mig beredd för att möta det som blir mitt Narva eller mitt Poltava; mitt oktober eller min vår. Logiskt nog är det här därmed det sista inlägget innan jag och resten av klassen tar det sista skälvande steget in i aulan. Jag kan inte låta bli att förundras över att det faktiskt är på väg att hända; PDP känns som bara lite mer än en armlängd bort. Vart försvann gymnasietiden? Vart gick de senaste åren? Det känns surrealistiskt att den famösa utspringningen på skolans trappa bara är en och en halv månad iväg när jag så nyligen stod som storögd tolvåring på ett cykelställ utanför urmakaren vid Stortorget och såg kortegen med färska studenter köra förbi, på tiden innan de stängde Hamngatan för trafik.

Snart är jag som dem och jag är nog lika skrämd som förväntansfull. Snart är det på riktigt, men först är det examensprov, även dem skrämmande i sin realitet, våra alldeles egna Mordors tinnar vid Ithiliens horisont. Men oavsett hur det går, damn the exams och damn the torpedoes, så är det över om tre veckor och då firar vi. Då firar vi för allt vad vi är värda.

Läser du, så önska mig lycka till: lycka till även åt dig.

No retreat, baby, no surrender.

Dance, fucker, dance.

I'm a bowling green, a delivery boy.

No surrender.

Nu tar vi dem. Nu får vi fuckern att dansa.

/wellington.
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates