That's Entertainment - The Jam

A police car and a screaming siren -
A pneumatic drill and ripped up concrete -
A baby wailing and stray dog howling -
The screech of brakes and lamp light blinking -

That's entertainment, that's entertainment

A smash of glass and a rumble of boots -
An electric train and a ripped up 'phone booth -
Paint splattered walls and the cry of a tomcat -
Lights going out and a kick in the balls -

That's entertainment, that's entertainment

Gårdagens sombra inlägg kräver en muntrare uppföljare, för att påvisa för världen att 1) jag faktiskt fortfarande driver den här bloggen och inte alls har glömt bort den, och 2) att jag inte alls är deppig på något sätt. Det förra är något man då och då behöver påminna folk om, så att bloggen i fråga förblir bland deras bokmärken; det senare är ett resultat av rädslan för att vara avvikande i ett samhälle där allt artilleri fokuseras på att uppnå glädje.

So it goes.

Jag har för tillfället en levnadsbudget på 53,50 kronor. Denna ekonomiska ekvivalent till rövklåda varar dock endast till onsdag, då det åter är dags för Staten att regna Kapital över oss historiker, pressvetare, idéhistoriker, genusvetare och allehanda andra studenter inom samhällsviktiga områden. De strör visserligen samma Kapital över läkare och ingenjörer, men de har åtminstone ett politiskt korrekt existensberättigande. Själv rutar jag in mitt liv efter när det är god fest på gång, och en gång i månaden faller en pengaklump ner i skallen utan att jag riktigt är säker på varför.

Ibland är jag till och med i skolan. Det är dock tillräckligt långt emellan gångerna för att jag emellanåt ska glömma bort det, för att inte tala om tappa bort diverse kurslitteratur och anteckningar.

Likväl, jag tar glidarlivet med ro. Jag vet att det är sådana som mig som diverse ekonomiskt välutbildade politiker vill spara in och skära ned på men jag har inte dåligt samvete över en livsstil som kan liknas vid att vara en betald vagabond. Jag slet nära nog bort både vett och sans i våras och känner att jag har gjort mig förtjänt av en lång andningspaus. Att jag därefter flyr landet för att faktiskt få den utbildning jag vill ha är en helt annan historia; hade pappa Staten velat ha kvar mig, och diverse andra internationella baccalaureatörer i landet kunde han gott ha tagit sig tid till att förstå vårt förbannade system och gärna därefter ta oss på allvar. I brist på sådant engagemang ber jag att få tacka för mig i mitten av nästa september och fly till brittiska öarna. Där, någonstans i nordsjödimman på kung Arturs gamla mark, kan jag berätta mina betyg för en företrädare för Systemet utan att få en frågande blick tillbaka.

Trots landsflykten kommer jag dock fortfarande att tacka och ta emot pappa Statens Kapital, men det är en annan historia.

Värt är dock att påpeka att det kommer bli svårare än jag trodde att lämna Lund. Det är en av nackdelarna med att trivas och leva livet: man blir fäst vid det hela och vill gärna försäkra sig om att man har kvar det. Säkerligen är det svårt att hitta en like till en stad som erbjuder nationsfest på annan; sittningar av vettiga som vettvilliga anledningar; malplacerade maskerader; och prima sällskap för både kvällens slag och följande morgons pinor.

Jag anar en del ångest i skiftet augusti-september nästa år, men den tiden, den sorgen. På onsdag kommer jag vara målad som en dalmatin på nattklubb, och på lördag vinglar jag återigen på Tornavägen med goda vänner och sjunger med till Lundalivets takt: det är lönehelg.

The Wrestler - Bruce Springsteen

Have you ever seen a one-trick pony
in the field so happy and free?
If you've ever seen that one-trick pony
then you've seen me
Have you ever seen a one-legged dog
making his way down the street?
If you've ever seen that one-legged dog
then you've seen me

Then you've seen me,
I come and stand at every door
Then you've seen me,
I always leave with less than I had before
Then you've seen me,
bet I can make you smile when the blood hits the floor
Tell me friend, can you ask for anything more?
Tell me, can you ask for anything more?

Jag minns en vår, från en molande smärta vid dess uppenbarelse till den hoppfulla lyckan vid dess sjunde insegel. Ingen må någonsin säga att våren 2009 var en mentalt händelselös sådan för min del; stora delar av den må ha varit öken rent aktivitetsmässigt, men inom mig slogs storm med tomhet om dominans över mitt sinnelag.

Det blir väl så när man inleder den med att, redan andra dagen på det nya året, sätta ett streck för något som innan dess varit det käraste du har haft. Att toppa tomheten man känner efter ett sådant beslut, speciellt när man själv är medskyldig anstiftare, är svårt. Kärlek som kommer till vägs ände genom svek, avundsjuka eller den andra partens brist på kvarvarande känslor berättigar både ilska, förtvivlan och rättmätig indignation. När det hela avslutas snyggt och planet landas enligt protokoll snarare än enligt hollywoodsk kraschlandning återstår endast tomheten -- det finns inget att reagera på, eftersom anledningen till det plågsamma som hänt var just bristen på känslor. Det enda som finns kvar är du själv och din minnesbild av en kärlek som brann i två år, och du är väl medveten om att minnesbilden är litet mer än ett med tiden bleknande fotografi. Den enda känsla som egentligen är nära att manifestera sig är sorg och saknad.

Det här är inget ämne jag har skrivit om tidigare och det finns flera anledningar till det, främst att det tog mig själv några månader att bearbeta det och vid det laget hade så mycket annat som rörde om i min värld för att det skulle kännas aktuellt att aktivt reflektera över. De tommaste månaderna i mitt liv följde det som sannolikt var den djävligaste månaden i mitt liv: med undantag för den slutliga flykten till skogs över jul och den meditation som kom därav -- samt ett nyårsfirande som för min del blev märkvärdigt trevligare efter sagda meditation -- var december 2008 rakt däruppe med sommaren 2006, men den har jag avhandlat tillräckligt för att lämna den åt handlingarna. Klart är dock att det finns få saker som tär mer på fysisk tillika psykisk hälsa än insikten av att allt håller på att skita sig. Du vill verkligen inte att det ska göra det men du vet inte heller vad du har att sätta emot, eller var och hur allt började eller ens hur du ska hantera det hela dagen efter. Att det ens faktiskt var på väg åt helvete var du inte ens medveten om förrän du hade haft en uttömmande diskussion om det hela med någon du litade på, redan där behövdes åsikt och insikt från någon som kände dig väl. Men efter insikten var det ditt krig, och du både vann och förlorade. Du vann i att du löste upp knuten, men det du förlorade genom dess lösning lämnade ett hål efter sig.

So it goes, som Kurt skulle ha sagt.

Det som följer är en vår som karakteriseras av stress och den synbart ändlösa strävan att försöka minnas vad man egentligen har lärt sig de senaste två åren. Detta, i kombination med att vara placerad långt ifrån händelsernas epicentrum, ger dig betydligt mer tid över för dig själv och dina tankar än du skulle ha önskat. Nätter försvinner i sömnlöshet och dagarna förblir gråa alldeles för länge. Trots att du knappt tänker på något annat gör du ingen stor affär av det hela utan låter övriga världen ha sin gilla gång. Att släppa en sådan bomb är inte lätt på någon nivå, och i slutändan beslutar du enhälligt att det egentligen kvittar, för det är ändå ditt eget kross att bära. Folk vet när de vet.

Dagarna går och uppsats efter uppsats lämnas in. Humöret pendlar mellan stabilt neutralt och stabilt botten -- du klagar till de som orkar höra några av gångerna, men för det mesta kontemplerar du själv det hela i långa sessioner av självömkan. Mellan dessa när du din ångest med att skaffa dig ett körkort, vilket visar sig vara en nästan lika deprimerande process som att bryta upp.

Det är någonstans i denna oattraktiva livsstil som du slänger matematikboken på sängen, drar på jackan och går ut i marseftermiddagen. Himlen är på något sätt intensivt vitgrå och de få fantomer som rör sig på gatorna gör inte stadsbilden mer intressant.

Du styr stegen mot hamnen.

Det blåser som brukligt under vårdagar och vinden är varken varm eller välkomnande. Den biter och tycks försöka få dig att tappa balansen och tumla ner i Marinans djupgröna vatten, som för att kontrollera att du är på din vakt. Du utmanar den och går ut på piren.

När du står där tar titelspåret vid i dina hörlurar, och från skrikig rock and roll går ljudet till det stillsamma ljudet av en ensam sångare med gitarr. Du står stilla en stund och låter honom sjunga till punkt. Därefter startar du om låten inte en, inte två, utan fem gånger. Där, i vårvinden, tar du del av the wrestler's öde och låter textraderna sjunka in i din benmärg. Låten sjunger om att vara besegrad och att ligga i rännstenen, men på något sätt inspirerar den dig ändå åt att spotta blod på marken och gå vidare. Du måste vara skadad för att läka och ärret, synligt eller osynligt, lämnar en reva där huden är lite tjockare.

To be broken is to heal, som det en gång sjöngs. Under några månader krälade jag på marken och hade svårt att återfå balansen, men i takt med att temperaturen steg och knopparna slog ut hittade jag mina steg igen. I slutet av maj kunde jag springa och lärde mig att åter älska livet.

Sedan tre månader dansar jag till livets takt i Lund.

The Wrestler är kvar i min benmärg som ett minne som återvänder lite då och då, speciellt när jag är i Ystad om natten. Den minner om en jobbig tid, men finns kvar i både benmärg och blodomlopp. Oavsett musikalisk ideologi, ge den ett försök någon gång. Jag kan inte garantera att den ger dig något personligen, men om inte annat så kommer du att lyssna på en del av min själ i tre minuter och femtio sekunder. Vem vet, kanske du därigenom lär känna mig närmre.

Johnny Come Lately - Steve Earle feat. The Pogues

My P-47 is a pretty good ship,
And she took a round coming
cross the channel last trip

I was thinking 'bout my baby and letting her rip,

Always got me through so far

Well they can ship me all over this great big world,

But I'll never find nothing like my North End girl,
I'm taking her home with me one day, sir,
Soon as we win this war

Varför tänker jag på kärlek när jag duschar?

Nej, inget sådant.

Kärlek, och riktig sådan. Varför? Människor har tvagat sig sedan urminnes tider och även om tempererat vatten i kaklat badrum har ersatt kalla skogsbäckar och skitiga floder så är det i grunden samma process: du beger dig till en plats för att bli renare; du tvättar dig; du återvänder, förhoppningsvis renare. Det är ju inte så jäkla konstigt.

Men likväl, när jag står där driver mina tankar iväg än mer än vanligt, och då speciellt åt det i ingressen aviserade hållet: kärlek. Är det måhända värmen? Kan det vara att känslan av hur vattnet slingrar sig i små ilar över en minner om en omfamning? Är det för att man i duschen fysiskt sett är naken och utan någon av de skyddande barriärer man vanligtvis bär, på samma sätt som man mentalt är naken och utan försvarsrutiner i sällskap av någon man älskar? Jag vet inte, men tankarna återvänder var gång och hänger kvar ett tag efteråt.

Det är väl klart att de flesta längtar efter just kärlek, och att vissa gör det mer än andra, men varför i hela tiden ska det uppstå i duschen vareviga gång? Det är ett faktum som går mig förbi, även om jag får erkänna att dylika tankar dyker upp oftare även till vardags på sistone. Det hade varit underbart att veta på förhand precis när vägen kommer kröka sig, snarare än att behöva vänta, vänta, vänta och se.

What's Your Number - Cypress Hill

What's your name and what's your number?
I would like to get to know you,
Can we start a conversation?
The night is young, girl give me a chance

"Vilket djävla röj."

Det känns skönt att den tanken för tillfället resonerar i min skalle, med tanke på hur meningslös större delen av den gångna veckan har varit. Det är ett löst givet löfte, men fan, jag ska aldrig läsa in en kurs under sista veckan igen. Sådant slit kan sparas åt folk med mindre att göra än mig; visserligen överarbetas jag inte studiemässigt, men livet som student i Lund är som en lång vandring i en godisbutik. Så mycket att göra, så mycket att pröva, så många att träffa och så mycket att dricka. Att sitta inomhus dag efter dag och lära sig om kulturella mönster i Indusdalen för 3000 år sedan, de kinesiska kejsardynastiernas kronologi eller utmärkande drag för afrikanska kungadömen eller kulturer i Mesoamerika är inte riktigt på samma nivå som att vingla fram och tillbaka över ett dansgolv, eller avnjuta kombinationen öl och hamburgare på valfri nationspub.

What's your name and what's your number?
I would like to get to know you,
Can we start a conversation?
The night is young, girl give me a chance

Gårdagen, som sagt, "Vilket djävla röj". Sällan har en uteplats sett så party ut som när där ligger en vält grill, ett likaledes vält partytält, sopsäckar och mitt i kaoset en bunt stolar, bord och en soffa. När det under en del av morgonen dessutom satt två stycken nyligen uppstigna SSKK:are, den ena i jeans och korridortröja och den andra i skjorta och träningsbyxor, måste det ha varit ännu bättre. Ett slagfält för att minna om gårdagens bravader, och mitt i det två överlevare; den ena med havregrynsgröt, den andra med en juiceförpackning. Det är synd att det inte togs en bild på det.

Det var glädje att höra hur folk, när de vinglade vidare för efterfest; McDonalds eller hemmets lugna vrå, upprepade gånger konstaterade det grymma i att SSKK fortfarande levde. Jo, visst lever vi, och visst lever viljan att bjuda folk på en god kväll.

Huvudsaken är att det ska djävligt mycket till för att den skulle dö. En dag sitter jag i ett kontor någonstans och tänker tillbaka på mina dagar i den här korridoren med nostalgi.

Lilla Sofie - Eldkvarn

Gamle Charlie är trött, hans hjärta sargat och nött
kanonen är laddad men krutet är blött
Under hans fötter rullar T-banan på
han minns Boul’ Mich i December
och den varma metron
Hur han sov i ett frysfack, ett Eden i is
och hackade tänder, sa: “Gott nytt” i Paris

"Lilla Sofie, sången om dig är en ständig repris
Lilla Sofie, när du drog
blev jag ett tåg utan lokomotiv"

I och med att inspirationen tröt lite i slutet av November har jag lyckats med det estetiskt tilltalande konststycket att posta fem inlägg i månaden sedan augusti. På något sätt är jag lite glad över detta totalt meningslösa faktum, men jag antar att det pekar på kontinuitet om inte annat.

Det är nu natt och mörkt och även denna kväll kommer, om jag någonsin orkar släpa arslet ur stolen, att spenderas med studier inför stundande tenta. En klar indikation på att man inte är menad att läsa historia på universitetet är att man ger själve fan i vad som hände i Indusdalen för 3,000 år sedan och hellre skulle befatta sig med något radikalt annorlunda. Visserligen har väl just det med en viss intressemässig trångsynthet att göra då jag hade varit fullt nöjd med att läsa endast om ett medeltida Europa med riddare, korståg och groteska familjeband, men det finns få sådana kurser på grundnivå. Jag får stå ut med Harappakulturer och Tangdynastier tills vidare, men som läget är nu bidrar studierna bara med ännu en anledning -- tillsammans med Siste April-firande; en Alex på den här kontinenten; sol och grönska -- att längta efter våren.

Vintern har satt sina ondsinta hörntänder i Lund. Det känns märkligt att tänka att jag så sent som i lördags, efter en episk kväll som började med förfest tillsammans med Matias och Gustaf och slutade i dekadens på Sydskånskas Blackout, marscherade hem iklädd toga, shorts och t-shirt. Inte för att det var varmt, men jag klarade åtminstone av det utan att hacka tänder och få diverse extremiteter plågsamt krympta; under cykelturen hem ifrån Historiska Institutionen idag är jag inte säker på att jag hade samma tur. Andra hävdar att det faktiskt snöade men själv uppfattade jag det bara som djävligt kallt regn. Gott nog, antar jag, och kallt i vilket fall.

Det ogästvänliga vädret i kombination med vissa vänners rapporter om skeenden i sina liv, ackompanjerat av Hunger Hotell:s längtande texter, satte igång tankebanor som vilat ganska så länge. Jag är lite för bra för mitt eget bästa på att visualisera scener och därefter inte kunna förflytta dem från min hornhinnas presens till mitt långtidsminnes imperfekt, och scenen som för tillfället visar sig vartän jag tittar består av två människor som under en filt, med varm dryck som sällskap och stearinljus som enda upplysning sitter inomhus och tillsammans, under tystnad, observerar mörkret utanför. Den mänskliga värmen och intimiteten exorcerar annorstädes av mörkret framkallade känslor av kyla, hopplöshet och tomhet. Den ene tar den andres hand, och de förblir i varandras grepp.

Mellan längtande fantasier om mänsklig närhet konstaterar jag dock lite nöjt att den hopplöst klyschiga romantikern inom mig ännu lever och andas, om än måhända lite djupare än tidigare. Detta är väl i och för sig inte så konstigt när man lever där jag gör, i landets mest underbara stad av synd. Det är tur att avskedet till den är så långt bort i framtiden, för jag misstänker att det kommer bli plågsamt. Lund som stad har blivit ännu en kär vän att lägga till på listan över saker som blir kvar när jag inte blir det; desto större anledning att njuta av den i dess fulla prakt tills dess.

Jag ska för övrigt klippa mig imorgon och har fortfarande inte besämt mig hur jag vill ha det. Allt är med andra ord som vanligt på den fronten.

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates