Umbrella - The Baseballs

When the sun shines, we'll shine together
Told you I'll be here forever
That I'll always be your friend
Took an oath, I'm-a stick it out 'till the end
Now it's raining more than ever,
Know that we still have each other
You can stand under my umbrella

Om man frivilligt rubricerar sig själv som patologiskt sentimental romantiker är det kutym att emellanåt ta en lång kväll med självrannsakan, överdrivet analytiska tankar och planer endast marginellt rimligare än Unternehmen Seelöwe. Det är så det är och det är så det ska vara: it ain't a living, but it's a lifestyle. Sålunda spenderade jag för en vecka sedan, för första gången på väldigt länge, en lördag kväll med dessa aktiviteter, snarare än att bejaka Tullbergs invit till festligheter och röj. Det ska inte förnekas att en långdragen bakfylla, orsakad av en jobbarresa efter vilken endast jag i hela Lillsjödal tycktes må apa, hade en del i beslutet men det var inte den ensamt bidragande orsaken.

Jag blir väl käring bara genom att säga det, men det enda som egentligen intogs efter middagsdags var glass och ohälsosamma mängder alkoholfri cider. Viss debatt råder i min skalle om den samlade sockermängden kan vara mer destruktiv för min hälsa än den kopiösa mängden mellanöl som konsumerades förra fredagen, men likt så många andra av livets hälsorelaterade frågor lämnas det bäst osagt. Vad finns att vinna på ett svar? Antingen bekräftas dina misstankar om att din livsstil sakta tar kål på dig, i vilket fall du sannolikt får isolera dig för meditation i några veckor, eller så får du veta att den är helt ofarlig. Om så är fallet så har du oroat dig i onödan hela tiden, i vilket fall du framstår som smått löjlig.

Så länge man fortfarande är ung och dum kan man komma undan med att köra för fort längs motorvägen, snarare än att observera vettigare avfarter.

Vissa saker är lättare, för att inte tala om betydligt behagligare, att ignorera än andra. Människan väljer därmed av ren nödvändighet att använda sin tankekraft på de mer framträdande och oundvikliga problem som oundvikligen slår ner i ens liv emellanåt. Uppehälle, framtid, pengar, kärlek -- alla blir tvungna att ta ställning till dem förr eller senare. Ett flertal gånger lär det gå åt helvete, men förhoppningsvis löser det sig slutgiltigt så småningom. Det är tron på möjlig framgång som får dig att trampa snabbare.

Jag yrar och minns inte vad jag började skriva om. Jag gissar på att bristen på lunch är orsaken. Men solen skiner förföriskt utanför fönstret, och vilka bryderier jag än må ha så känner jag för att dränka dem i från kosmos anländande gammastrålar. Så får det bli.

A Pot in Which to Piss - Titus Andronicus, el. "Att ta tag i sitt liv"

Let them see you struggle and they're going to tear you apart
You ain't never been no virgin, kid, you were fucked from the start
They're all going to be laughing at you

You can't make it on merit, not on merit and merit alone
Dan McGee tried to tell me, "There ain't no more Rolling Stones"
They're all going to be laughing at you

I've been called out, cuckolded, castrated, but I survived
I am covered in urine and excrement but I'm alive
And there's a white flag in my pocket never to be unfurled
Though with their hands 'round my ankles, they bring me down for another swirl
And they tell me, "Take it easy buddy - it's not the end of the world"

Ibland har du sådana morgnar då du vaknar, sätter dig upp med knakande leder och tar en djup klunk vatten. Du kliar dig i skäggstubben och låter ögonen svepa över högar med kläder, tallrikar, glas och ölburkar. Några smala strimmor solljus skiner in från sidorna av persiennerna för att fästa uppmärksamheten vid olika skönhetsfläckar runtom i rummet du, storlek och brist på eget kök till trots, kallar ditt hem.

Klockan är nästan lunchtid. Du har ingen energi och hittar inget i kylen som kan ändra på faktumet. I sådana fall är det enklast att lyda universalreceptet och beställa en kebabtallrik med sås vars fetthalt vida överstiger dess smak. För enkelhets skull gör du just det. Övriga dagen, fram till den nära nog schemalagda fyllan, gå enligt väl invant mönster och innehåller inget som skulle få en biografiskrivare att jubla. Nästa morgon upprepas samma mönster.

Vid något annat tillfälle i ditt liv har hosta hållit dig vaken halva natten. Du har spenderat några dagar med goda vänner i en vacker stad full av vackra kvinnor och billig öl och även om din syn på livet och världen inte har förändrats så har du åtminstone brutit mönstret. Du blinkar mot strålarna från persiennerna i fönstret: ljuset är skarpare än vanligt. Mars har blivit april. Det kliar i hårbottnen och din frisyr ser löjlig ut. Efter att ha tänkt något förvirrat om att boka klipptid går du till duschen och låter halvkyligt vatten skölja bort svett, trötthet och natten. Minnen från den gångna veckan avlöser varandra långsamt: ett stearinljus framför ett gardinbeklätt fönster i dystra före detta judiska kvarter; en underskön receptionist med ett leende från himlarna; platsen på vilken en man vid namn Tadeusz tog en ed att befria sitt hemland och dess folk från nationellt och klassmässigt förtryck. Intrycken blandas och bleknar efter ett tag. Du går ur duschen.

Istället för att se ditt rum som du brukar så fäller du persiennerna. Solen belyser nu alla skönhetsfläckar istället för några få. En matta som en gång i tiden var vit -- men visserligen hade antagit en gråbeigeaktig färg vid tidpunkten du lade beslag på den -- är betydligt mörkare och dessutom täckt av damm och ludd. Totalt 12 ölburkar står på diverse horisontella ytor, detta utan att räkna återvinnigshögen bredvid och bakom amerikakofferten en vagt identifierad förfader tog med sig över Atlanten i en mörkare tid för länge sedan, när varken CSN eller socialbidrag fanns. Fem tallrikar; tre par bestick. En soffa med kläder och dammråttor i varje hörn. På ett mer metafysiskt plan lurar fem kompletteringsuppgifter och en omtenta utan vilkas framgångsrika genomförande framtida studiemedel -- och med det, framtiden i sig -- revideras till något betydligt mindre glamoröst än brittiska universitetsstudier.

Du kan svära, gå och lägga dig igen och glömma allt. Alternativt kan du gå ut, ringa en vän och skratta resten av dagen, för att sedan bli full på kvällen och inte överhuvudtaget märka av röran när du ramlar in någon gång efter midnatt, vid den tiden då den produktiva delen av befolkningen sover.

Allt det kan du göra, och allt det gör du. Du gör det regelbundet, vecka efter vecka. Varför inte nu? Det är enkelt, smärtfritt och kräver varken ansvar eller mognad. Av omärklig anledning, och sannolikt i ett kort slag av hybris, går dina tankar till minnestavlan på Rynek Główny vid vilken Kościuszko startade sitt uppror 1794. Han förde revolutionära krig på två kontinenter; själv kan du inte ens hålla ditt eget jävla rum rent. Vad säger det om dig?

Om man bara lade manken till, vart hade man då hamnat?

Två dagar i märklig fokus senare är kylskåpet välfyllt, rummet städat och avbetningsplan av kompletteringsuppgifter färdigställt. Du sitter en torsdagmorgon med överkryddad hamburgare, The Pacific och Titus Andronicus i högtalarna. Solen skiner ännu mer än två dagar tidigare.

Kanske du trots allt lyckas få lite rätsida på det inferno av slarv, fylla och oansvarighet som är ditt liv och din vardag. Kanske du tog ett litet steg närmre att växa upp. Tiden får utvisa; tills dess ska livet njutas som tidigare, fast med lite, lite mindre dåligt samvete.
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates