Enden av November - Kaizers Orchestra

Vent, darling, vent meg i enden av november
Du kjenner meg ikkje igjen, for eg er ikkje meg sjøl lenger

Eg minner kanskje om meg sjøl utenpå
Men eg ser ut som en krig bak det som du kan sjå
Alt eg vil gi for å ver hos deg nå
Og la mi hånd gli gjennom ditt hår
Og min doktor sa, hey, tid er relativt
Kor lenge trur du han ga meg?
Til enden av november

Klockan närmar sig ett. Klockan nio börjar munspelsintrot till Thunder Road spela stilla från mitt alarm, och en ny dag tar sin början med Asacol, Azatioprin och trettio milligram cortison. Det är en rutin man får vänja sig vid, men frågan är om det inte är motiverat att fråga varför jag fortfarande sitter uppe nu istället för att få ganska så exakt mina åtta timmars rekommenderade sömn -- ty nu slog klockan 01:00 den tjugoåttonde augusti denna märkliga sommar -- som jag bör kassera in för att må idealiskt. Jag vet inte, och bryr mig måttligt. Snarare än slumrande har jag tillbringat de senast timmarna med att läsa anekdoter om kända författares alkoholvanor; lyssna på historien om Dieter Maiers mentalsjukhus; ömsom förfasas, ömsom underhållas av och ömsom lära mig sanningar om livet i Flashbacks Relation- & Samlevnadsforum; och låtit tankarna flyta både fram och tillbaka i tiden, med varierande resultat. Bristen på bostad är ett faktum jag har kommit över för länge sedan, men den kastar likväl en skugga över hela hösten. Mina vapen i nattdjungeln blir därmed charm, kontakter och billigt bokade hotellrum. Tyvärr tycks Lund dock inte erbjuda några alldeles för bohemiska hotell, så om jag vill samla intressanta miljöer att inkludera i min autobiografi som jag skriver när jag är gammal, frekvent publicerad, fet och rik på min herrgård med utsikt över björkskog och en sjö någonstans i Roslagen så får jag antagligen ta in på Frälsningsarméns natthärbärge som passande nog ligger endast femtio meter ifrån Historiska Institutionen.

Det senare är för övrigt ett av Akademiska Föreningens råd till studenter för vilka själva konceptet bostadsletande framkallar feberfrossa, darriga knän och rop på en mors ömma famn.

I övrigt finns dock mycket att se fram emot i form av diverse aktiviteter och engagemang, så kvasi-hemlöshet till trots kan nog hösten bli en njutbar historia. En smått svindlande aktivitet för nätter som denna är att tänka tillbaka på vad jag måste ha gjort för ganska så exakt trehundrasextiofem dagar sedan: skolan, och med den sista året på IB och den gröna milen innan exams, har just börjat. Vid det här laget sover jag. Plågor i form av inlämningsuppgifter, revision och ett smärtsamt uppbrott efter deprimerande december syns fortfarande inte som mer än dimmor i den fjärran framtiden. Jag blir snart myndig, och en resa till Berlin hägrar i en betydligt mindre fjärran framtid.

Ah, Berlin. Du bist wie eine Blume, Berlin. Berlin, Stadt des Städte. Welthaupstadt Berlin. Kärt barn kan omtalas med många fina ord, och Berlin var en kärleksaffär från första början. Redan på bussresan söderut -- som dock började med en resa västerut via kära Köpenhamn -- när solen så sakteligen hävde sig över horisonten och badade huvudstaden i milt gryningsljus till tonerna av The Tough Alliances A New Chance hade jag goda aningar. De sena nätterna i Kaizerdamm smulade sönder dessa aningar för att gjuta dem åter som marmorskulpturer, och med de följde smak för öl såväl som nya vänskapsband och insikter om livet. Så gjorde även en promenad över ett Alexanderplatz i duggregn och en för mig evigt kär natt på en irländsk pub i ett köpcenters källare i Kurfürstendamm, inom gångavstång från Gedächtniskirches av bomber och granater svartfläckade sandstensruin. Någonting hände i Berlin som förändrade sättet på vilket jag såg på mig själv och världen, och kanske var det början på en högst personlig resa som ledde mig från den jag var då, till den jag ser mig själv som idag. En mur revs, passande nog med tanke på den geografiska angivelsen, och bortom den låg vidder som jag inte sett tidigare: en svårbeskriven insikt att det fanns mer i världen än det jag kände, och att jag själv var kapabel att utforska det. Själva insikten av min egen förmåga att förändra, utforska och utveckla fick sig en adrenalinkick som endast tillfälligt dämpades av en blå vår, och hinder som tidigare hade gjort att jag låtit bli att hälsa, konversera eller ta chansen att påbörja något nytt var plötsligt lika passé som drömmen om världsriket Germania.

Insikten om detta kom dock inte förrän efteråt. Under vistelsen i Berlin var jag upptagen av att njuta av livet och insikten att det fanns så många i min omedelbara närhet som jag trivdes med och i vilkas sällskap jag utforskade staden. Det var den där kvällen i cocktailbaren när vi, trots bristen på en del medlemmar, för första gången kändes som en klass. Det var spårvagnsturen till Hohenschönhausen, och de märkliga känslorna som åsynen av DDR-arkitekturen och -arvet väckte i mig. Det var en middag med korvar och sauerkraut på en bayersk restaurang bredvid Fernsehturn och känslan av hur vissa vänskapsband knöts hårdare och mer bestämt. Det var kvalitéande av vin i ett köpcenter och den tidigare nämnda kvällen i den irländska puben. Det var allt detta i kombination och rask följd som gjorde dagarna magiska, minnesvärda och meningsfulla -- en mäktig alliteration.

Något började röra sig i Berlin, och det har inte stannat än. Om det är det, eller ren nostalgi eller kärlek till staden som gör att jag längtar så mycket tills nästa gång jag vandrar under lindarna längs Unter den Linden, vet jag inte. Klart är dock faktumet att jag längtar, och att Berlin alltid kommer ha en speciell plats i mitt medvetande.

Allra främst visade veckan trots allt hur ljuvligt livet har potential att vara.

3:ans spårvagn genom ljuva livet - Eldkvarn

En del går åt helvete
en del går upp i himlen
människor kommer ingenstans
och somliga försvinner
Men jag lovar på mitt hjärta
att jag står fast vid drömmarna
än finns soluppgångarna
och fisken i strömmarna
och nu möts vi igen
när minnernas spårvagn rullar hem

Sent omsider var man sonika på fri fot igen, långt bort från EVT-kost och uppvaknande till temperaturkoll och blodprov klockan sex var morgon. Nog var det på tiden, alltid -- en vecka till inom USiL:s väggar hade sannolikt gjort mig smått excentrisk. Och med tanke på att jag med en del pusslande har lyckats tillryggalägga mig en ganska så aktiv vecka. Nationsjakt på onsdag, Novalund-exkursion på torsdag och Diploma Ceremony på lördag. Med lite tur kanske ytterligare aktivitet kan hittas, och med än mer tur händer något på lördag kväll -- alternativet är en lite för lugn och ensam hemmakväll, för min del.

Frihet, som sagt. Det var en väldigt speciell känsla att byta från landstingsbyxor och linne till t-shirt, shorts och skinnjacka. Faktum är att jag speciellt efterfrågade att kära mor skulle ta med just skinnjackan: jag såg för mitt inre öga hur just detta plagg skulle få friheten att kännas mer än något annat, göra den konkret på ett sätt som ingen annan accessoar förmår. Nå, den önskade effekten uppnåddes och det var som om jag uppfylldes av energi jag egentligen inte hade och livsglädje jag nästna glömt bort bara av att dra upp dragkedjan. Att dessa känslor alla är högst artificiella och skapade av en populärkultur som har involverat män såsom James Dean och Marlon Brando, båda i skinnpaj, valde och väljer jag att ignorera bäst jag vill.

Efter många om och men, inkluderande en omväg genom Östra Odarslöv och en bilkö mot Höör, kom vi så småningom upp till tillflyktsorten i skogen. Det duggregnade när jag steg ur bilen för att låsa upp och öppna vägbommen -- ett lätt, svalt regn som fick björkarnas gröna löv att prassla fridfullt. Ingen sol syntes till, men det var likväl alldeles för tidigt för att vara mörkt. Tjugo meter framåt skymtade dammen, och bortom den huset. Bakom viltåkern på ängen till höger dignade äppelträdet med små, men likväl lockande rödgröna Ingrid Marie. En fågel visslade någonstans.

Låset kärvade. Mamma fick öppna det istället.

Regnet fortsatte under kvällen, och jag observerade det lugnt från en stol framför öppna spisen med ett stort glas päronsaft i handen, och ljudet av fräsande olivolja i öronen. Jag fick som jag ville, och min första måltid utanför murarna -- näst en kokt korv på Hardy's Grill i Höör -- blev bruschetta med serranoskinka, en måltid som jag måhända tog för mig mer av än jag egentligen borde med tanke på min bråkande tarm.

Så det var Crohns, trots allt.

***

Inte för att jag någonsin trodde någonting annat, åtminstone inte efter det att jag hamnade i en säng på Avdelning 5 med utsikt mot Ystad Lasaretts vägg. Det kändes på något sätt orimligt att en tillfällig infektion, en fiende som var möjlig att besegra, skulle kunna golva mig på det sättet. För golvad var jag, och efter det att jag gick in genom dörrarna på söndagkvällen tills dess att jag tisdag eftermiddag sent omsider plockade fram laptopen för att meddela omvärlden om min prekära situation, så sov jag mest. Blodprov togs, CT-röntgen genomfördes redan första kvällen, men däremellan sov jag. Detta i sig var knappast särskilt konstigt -- i droppen fick jag intet annat än glukos-lösning, av för mig ännu okänd anledning, och jag har efteråt fått veta att när jag lades in var mina blodvärden sådana att jag låg på grav svältnivå. Min kropp famlade efter reservtanken, proteinerna, vilket ledde till ett smått katastrofalt albuminvärde. Hade jag stannat hemma längre hade jag antagligen kollapsat.

Mitt CRP-värde förtjänar nästan ett eget kapitel. Värdet används för att mäta infektionsnivå, och mitt var 387 den där eftermiddagen i början av augusti. Rekommenderat värde är mindre än fem. Både jag och bror min blev komiskt långa i huvudet när vi läste det. Det förklarar väl också farsans replik när han kom innanför dörren efter att ha hämtat provsvaren nere på sjukhuset: "Packa lite kläder och några böcker så åker vi, påg. Du är sjuk på riktigt." Jag har sedan fått höra att mitt värde utlöste reaktioner liknande den jag och min bror hade hos personalen nere på lasarettet: sköterskorna jag hade träffat blev enligt utsago både oroliga och förvånade, med tonvikt på det senare. "387?! Kan man ens ha så högt?" och "Men... han gick ju, han stod ju upp, och han till och med skämtade!". Fråga mig inte hur det gick till, men kanske det låg något i det doktor Björkstrand sade med allvarlig min när han kände på min mage på söndagkvällen. "Han håller igen, den här unge mannen." Kanske jag gjorde det, rent undermedvetet. Det är en sak att vilja veta vad som är fel med en, för utan den diagnosen blir alla lösningar abstrakta, men det är en helt annan att visa hur nerkroknad man, eller jag, faktiskt var. Man, eller jag, vill inte oroa folk mer än nödvändigt. Ej heller vill man, eller jag, vara till besvär och vara föremål för ändrade planer och komplikationer. Världen ska fortsätta bäst den vill, folk ska göra som de brukar och man, eller jag, är inte så djävla sjuk egentligen.

Men ett CRP-värde ljuger inte, och det gör inte en svältande kropp heller. Tankarna är dock lättare att formulera nu än de var när jag skulle underrätta omvärlden om mitt "försvinnande". Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag skrev om ett e-mail så många gånger innan jag lät det flyga ut i cyberrymden till ett antal väl utvalda inboxar. I slutändan såg jag dock till att hålla flaggan så högt min sönderstuckna arm klarade av, möjligen på grund av den av Björkstrand påtalade undermedvetna stoiskheten hos någon som försöker undvika att vara så dålig som han egentligen är. Vad jag skrev eller egentligen tänkte skriva eller för den delen underlät mig att skriva blir tydligt så fort jag läser brevet, dock: jag må vara knockad, men jag kommer igen. Oroa er inte för mycket, men bara så ni vet vart jag har blivit av. Oroa er verkligen inte för mycket, men skänk mig gärna en tanke då och då och titta gärna in om ni skulle ha tiden, men låt mig för guds skull inte avbryta universums skeenden mer än nödvändigt. Kom ihåg mig då, det räcker. Jag lever, jag är sjuk, men jag ska bli frisk och som sagt, jag lever. Det gör ont, men smärtstillande finns. Jag orkar inte vara orolig för att jag är för trött, och vill fortfarande inte att ni ska vara det heller. Jag lever ju, jag pratar med er, om än digitalt! Jag klarar mig, det gör jag alltid, men jag vill vid alla gudar inte sluta skriva och skicka iväg mitt alster, för då återstår endast tystnaden, morfinet och sömnen igen. Jag saknar er och hade viljat ha er här, men jag vill inte vara till besvär. Men det löser sig. Det gör det alltid. Det finns ingenting som inte har löst sig hittills, och faktumet att jag upprepar det så mycket nu tyder inte på något sätt på att det inte kommer lösa sig den här gången -- jag försöker ju bara lugna ner er så att ni inte ska vara oroliga, trots att jag antagligen skrämmer upp er mer med mina maniska försök till övertygning än något annat, men anledningen till att jag skickar det här överhuvudtaget, anledningen till att jag lägger ner min sinande energi i varje stavelse är ju att jag älskar er.

Kom ihåg mig, då.

Jag är inte ens säker på vilka av tankarna jag medvetet eller omedvetet fick igenom och vilka som förblev i mitt huvud. En del borde kanske ha upprepats, en del borde kanske ha tonats ner, och i slutändan kan man nog komma fram till att det sannolikt hade varit minst sinnessjukt om brevet hade skrivits av någon som inte fick morfin som smärtstillande, sov 14 timmar i sträck och inte hade ätit ordentligt på tre dagar. Men iväg kom det, och besök fick jag, och det var höjdpunkten på varje dag att hasa sig upp ur sängen, greppa droppställningen och så stabilt som möjligt stappla iväg för att hälsa på nästa besökare.

Först i efterhand har jag insett att jag såg till att prata med alla besökare -- familjen de första dagarna undantaget -- i allrummet, snarare än i mitt eget rum. Med tanke på att ingen människa i världen ser friskare ut av att ligga i uppfälld sjukhussäng med skrynkliga lakan och droppställning bredvid sängen var detta kanske inte så konstigt i sammanhanget: gå kunde jag ju, och då fanns det ingen anledning att ligga kvar där som ett förlamat kolli eller en stukad byracka. Det är en sak att dölja symptom, det är en annan sak att överhuvudtaget tillåta sig själv att se sjukare ut än man opartiskt de facto är.

Jag tror inte att jag själv var orolig, dock. Jag diagnostiserade mig själv -- korrekt, skulle det visa sig -- långt innan läkarna på USiL, samma läkare som omedelbart när jag blev inlagd satte in det tunga artilleriet med antibiotika, kortison, smärtstillande Tramadol -- en trevlig liten opiat, sannerligen -- och näringsdropp, gjorde det. Korrekt, dessutom. Mina tankar angående att det var kroniskt har jag redna nämnt, och känslan av att det var Crohns förstärktes egentligen mest av att det var lättare att komma ihåg än ulcerös colit. Rädd var jag aldrig, och uppgivet deprimerad var jag endast en dag av tolv när det kändes som att jag aldrig igen skulle komma ut och det mesta bara tycktes vara en djup, mörk grop med branta kanter. Andra dagar bidade jag min tid, medveten om att jag förr eller senare skulle få pröva tarmen igen och därefter påbörja dne långa resan hem. När ljuset i tunneln anades i början av förra veckan kom en slags lugn över mig. Dörren är där, tänkte jag. Jag kan inte springa, men jag kan låta bli att stanna. De sista fyra dagarna var fokus mer än något annat, med undantag för den sista, som var lättnad.

Det var slut.

***

Det regnade inte på lördagen, dagen efter min frigivning från sjukvårdens mentala fängelse. Lätt dagg låg i gräset men solen stod högt på himlen och badade gårdsplanen i ett ljus med färg av smält smör och sommar. Kastanjen var i full blom och stod där den alltid har stått, åtminstone sedan jag föddes. Det närmade sig lunchtid och mor min undrade vart i hela friden hennes make hade tagit vägen, och sålunda vandrade jag ner mot stallet för att leta reda på honom.

Man vrider först om nyckeln. Därefter trycker man in en fyrkantig, svart knapp med texten "START", belägen på vänstra delen av styret, och trycker in reglaget på högra sidan. De första två trycken hackar det mest. Den tredje gången vrålar motorn högre för varje millimeter tills dess att maskinen låter misstänkt lik den vedklyv jag spenderade påsklovet vid -- ett påsklov av ved, tidiga morgnar och sena kvällar, och rejäla middagar med välstekt kött och ett litet glas av brännvin från Snälleröd, Vårjungfrun.

Backen i. Ut på gårdsplanen, därefter ut på ängen i en fart precis över lämplighetsgränsen för den buckliga jorden. Farsan stod nere vid stockupplaget och skyfflade av sågspån från pickupen och var färdig precis när jag kom för att meddela lunchdags. Vi åkte tillbaka via varsitt håll -- han på vägen, jag åter över ängen.

Det var här jag insåg det på riktigt. Jag satt på farfars rullator, den vrålande fyrhjuling han köpte några år innan han dog, och körde halvstående över en ojämn äng mellan stenar där barn jag lekt. Huset kom närmre och närmre och de två ladulängorna såg lika risiga ut som de gjort sedan jag stod och pissade på deras gavlar när jag var två år gammal och fortfarande levde mina somrar och vintrar i min mors farföräldrars hembygd. Jag rusade motorn de sista femti metrarna, och vrålet från motorn påminde mig åter: jag är fri. Jag väger femtisex kilo, kläderna hänger på kroppen som på en galge, min tarm lär vara åt helvete resten av livet, men jag är fri och jag lever och jag är tillbaka.

Det löste ju sig, trots allt.

My Friend John - The Fratellis

Well the night was spent and my money was young
and then I had to get home before my neck was wrong
And everybody danced in the same old way,
and if I'm feeling old and desperate I'll be back some day

My friend John was a serious one,
buttoned up the back and a job half-done
Lazy old boy when the good girls turn,
his teeth get itchy and his rubber souls burn
When will he ever learn?

Dagen U som i utskrivning närmar sig, och torde i förlängningen följas av dagen I som i inskrivning framåt onsdag. Det är dags att snubbla ytterligare lite över den tidigare beskrivna hösttröskeln och faktiskt skriva in mig på en nation. Nå, allt fint och vackert med det om man inte är en ambivalent odugling som alltid vänder varje alternativ ut-och-in innan han bestämmer sig. Detta har lett till furiösa sökningar om information och tips gällande de för mig mest intressanta nationerna; sannerligen en bra syssla när man ligger synbarligen oförklarligt sömnlös. Förklaring nåddes dock framåt morgonen, när en av mina sjuksköterskor konstaterade att det antagligen var cortisonet som höll mig uppe i varv. Stirrande på en datorskärm hjälper säkerligen inte heller. Likväl så nådde jag åtminstone marginella resultat under detta smärre korståg för upplysning, främst av dessa att Sydskånska Nationen upplåter madrasser för övernattning åt nationsmedlemmar som är för lata för att ta sig hem framåt natten. Ett idealiskt arrangemang för en stackars lidande pendlare! En fördel som de dock saknar, men som Krischan har, är att jag där känner någon med fingrarna djupt i nationsmaktens syltburk, något som kanske skulle kunna leda till en del privilegier. Beslut ska nås under helgen, fast det lutar åt att madrassen vinner.

Utskrivning, följd av flykt norrut. Skogen, ån, ängarna. På något sätt, friheten på ett annat plan än den som går att uppnå i stan. Det blir nog en bra tillflyktsort i två dagar, om inte annat för att ladda inför återstarten av livet och kontakten med riktiga världen. Naturligtvis komplett med kostråd och långsam upptrappning av dieten till en normal nivå med en del av dietist föreslagna förbättringar. Det funkar nog, och så småningom äter jag väl biff och dricker öl som vanligt. Åtminstone tills dess att jag får ett skov och antingen trycks ner med en hel hink medicin eller hamnar på sjukhuset i någon vecka.

För helvete, en kronisk tarmsjukdom för vilken risken ökar om man har genetiska anlag, röker, eller är jude. Jag är ingetdera och sitter likväl med en ökad risk för tjocktarmscancer, förestående knapring av bromsmediciner och evig vaksamhet på varningssignaler från mage och tarm. Jag hade skrattat åt eländet om jag inte hade varit så irriterad, men det skulle bara vara dumt att vara nedslagen; jag kan ju, trots allt, inte göra något åt det. Bokstavligt talat, för om jag hade kunnat det hade det ju inte varit kroniskt och inget problem hade existerat. Problemet definieras av sin omutlighet och brist på kur, lösning och katharsis, och man får som naiv ungdom nöja sig med hoppet om att man slipper få alldeles för många sådana problem på halsen, eller tarmen, i livet. Även den mest svårsmälta eller obehagliga lösning är mer gångbar än ingen lösning alls.

Klockan tickar närmare midnatt och friheten. Nära två veckor, först i Ystad och därefter i Lund, måste sätta någon sorts spår. Ingen direktknapp till sjuksköterskeassistans, inga näringsdrycker på regelbundna tider. Inget fängelseliknande travande från ena änden av korridoren till den andra.

En av de enda riktiga nackdelarna är väl att det ej heller blir något mer av sjuksköterska Jennifers underbara leende och skratt. Jag struntar i om att det är symptomatiskt för någon som har legat på avdelning i tolv dagar och huvudsakligen skötts om av kvinnor på den övre sidan av fyrtioårsstrecket -- sådana leenden skrivs det poesi om, och sådana glittrande ögon går män i krig för. Och åsynen av ett sådant ansikte, inramat av brunt, svallande hår i hästsvans, är åtminstone tillräckligt för att stegra min puls och få mig att vilja ta upp måleri.

Men man kan inte få allt, som väl är känt. Diagnosen av den oönskade sjukdomen ger mig friheten åter, och med förlusten av en juvel kommer vinsten av de öppna vidderna, och allt och alla som befolkar dem.

Det är tur att jag har bra minne gällande ansikten. Det väger upp för oturen på tarmfronten.

Crying Lightning - Arctic Monkeys

With folded arms you occupy the bench like toothache
Saw them, puff your chest out like you never lost a war
And though I try so not to suffer the indignity of a reaction
There was no cracks to grasp, no gaps to claw

Den förra kom om vintern, när mycket tycktes grått, blått och svart -- mitt sinnelag, såväl som den annalkande våren inräknade. Det är andra tider nu, och i mångt om mycket ett annat liv, och därmed dags för förändring. Alltså, ny layout. Plus att jag började störa mig på att konstant ha ett rutnät bakom min prosa, för säga vad man vill, det gjorde ingenting lättare, och endast måttligt stiligare.

Ljusa färger hör väl våren till, men förutom att ha diagnostiserats med Crohns sjukdom -- eller så gott som, för vad nu det är värt -- och att vara fast i den ändlösa vandring i en tunna full av skit som är bostadsletande i Lund, så får ljusa färger även markera början på hösten 2009 för min del. Om mindre än två veckor tar mina fötter steget över ytterligare en livets tröskel, och jag skrivs in på universitetet som historiestuderande. Även om Lucifers gaffel i min röv, pendlingen, kvarstår så kommer den reduceras: jag har inget dåligt samvete över att spendera studiemedel på tillfälliga hotell- eller vandrarhemsnätter vid nödvändiga tillfällen. Det hade bara gått till hyra i vilket fall. Sista-bussen-hem-scenariot är passé och ska avrättas en gång för alla. Livet ska få förtur.

Och vad följer en höst som denna? Efter ett förhoppningsvis stimulerande höst där jag studerar det enda ämne som lyckats behålla min uppmärksamhet alla dessa skolår -- och ägnar mig åt akademiskt orelaterade, men socialt desto mer lockande aktiviteter vid varje ledigt tillfälle -- följer en vår av detsamma. Om rymdväven inte förändras alldeles för oförutsett snubblar jag därefter över nästa tröskel: den som leder till en viktoriansk ex-industristad vid Clydeside, Glasgow. Just den delen är dock fortfarande tillräckligt långt in i framtiden för att kännas konceptuell -- flykten, alternativt flytten, från Mellanvästern in till Den Stora Staden och den påföljande jakten på Lyckan. Det är ett evigt motiv, och även om Hollywoodfilmernas och möjligheternas New York inte finns att tillgå i Europa så finnes andra dugliga storstäder som säkerligen passar lika bra i prosaiska sammanhang. Som Glasgow, eller i ett annat liv London (om jag hade pengar) eller Berlin (om jag kunde tyska).

En miljonstad i ett nytt land, i vilket jag kanske bygger karriär, liv och framtid. Som sagt, en framtid som fortfarande är på ritbordet och inte går att greppa. Likväl, med dessa utsikter har jag svårt att inte känna mig entusiastisk på det där sättet jag alltid har gjort i slutet av augusti: början på ett nytt akademiskt år, och nyfikenheten över alla förändringar i konstellationer, rutiner och aktiviteter som denna terminens Genesis för med sig. Dessa förändringar torde väl närma sig det överväldigande just den här hösten, universitetet är trots allt en helt annan plats än både grundskolan och gymnasiet. Man förväntas inte längre vara ett barn, men ej heller har man en vuxens plikter, åtaganden och behov av omvärldens bekräftelse på ens användbarhet. Man svävar i ett limbo av brist på ansvar och ett evigt lärande baserat på ens egna misstag tills dess att man stabiliserar sitt liv och slutar spendera det ack så lockande studiemedlet på sprit och kläder redan innan den tionde.

Så jag frågar igen, undantaget Crohns sjukdom i tarmen och skitvandringen som är bostadsletandet: hur kunde något annat än ljusa färger vara lämpligt?

The Light From Your Mac - The Rakes

Girl, I slip into your bedroom
The light from your Mac cuts through the gloom, like moonlight

It's so fucking grim out there, let's hibernate
I'm sick of people obsessed with their clothes and hair,
Never leave London, New York or L.A. Fuck it, let's hibernate


It's cold and it is late
We both know I shouldn't stay
I don't care what you're flatmates say
But yeah, they're probably right
Don't let me stay tonight
I'm drunk and you are tired,
Don't let me stay tonight,
I'm hard and you are tired

I could crash on your sofa
But that's not what I am here fore
We could do spoons or more
Just don't show me the fucking futon

Du sover halva dagen, får besök av familjen lite innan det som övriga världen fortfarande ser som lunchtid, hankar dig därefter fram med böcker, tidningar och internet tills kvällen då du förhoppningsvis har besök igen. Sedan läser du lite till, konstaterar dystert att ytterligare en bok är slut, somnar, och sover halva imorgon också.

Jag börjar falla in i rutinerna nu, det märker jag tydligt. Jag rör mig världsvant fram och tillbaka på avdelningen -- det blir så när allrummet är i ena änden av korridoren, och Rum 12 där jag bor är i andra änden -- och ockuperar rummet tämligen ostörd större delen av dagen. Man ser Norra Kyrkogården härifrån, och Barsebäck om det är klart väder. Bakom mig hänger en stor plasma-tv utan fjärrkontroll men dock med tillhörande DVD, som jag överväger att kapa framåt kvällen. Detta är mina dagars stoff: jag funderar på hur jag med små, små steg kan göra min tillvaro lite mer bekväm varje dag. Det började med droppställningarna.

Just det ja, droppställningarna. Promenadpinnar på hjul, från vilka din dagslånga middag -- mjölkfärgad vätska i plastpåse, menyn är begränsad -- har krokar att hänga på. Den första var utan handtag och verkade dessutom defekt, två av hjulen var tämligen immobila och inte alls särskilt samarbetsvilliga. Jag spenderade den följande halvtimmen med att höka i korridoren och slog raskt till när ajg såg en ledig droppställning, även den utan handtag, men likväl med hjul som tycktes vara från rätt ände av nittonhundratalet.

Nöjd som en tupp gick jag två varv i korridoren och sov därefter i två timmar av ren utmattning.

I förrgår siktade jag en oväntad jackpot när jag var på väg till toaletten. En droppställning! Med handtag! För att den yngre generationen ska kunna relatera är det ungefär som att uppgradera din andrahandsköpta Ford Escort -82:a med racervinge och fula, neonlysande kjolar. Helt plötsligt är din kärra den häftigaste på gatan. Att jag i sammanhanget också kan stoltsera med att vara den antagligen minst stationära patienten på hela avdelningen gör att jag är korridorens härskare, Kungen av Korridoren för att parafrasera Paolo Robertos ungdomsepitet.

Det händer inte mycket här på dagarna, som ni hör. Var dags krydda är de besökare som irreguljärt tittar inom lite då och då. Tanken på att ligga i Malmö, och antagligen stå utan dessa besök, är ganska outhärdlig. Resten av tiden tänker jag på mat. Den senaste fasta föda jag satte i mig som inte kom upp igen var en kokt korv på Pressbyrån förra fredagen, så jag ser inte detta som särskilt konstigt. Min hjärna frammanar tankar på bruschetta, härlig knaprig brödskiva på vilken en med basilika välkryddad tomatpasta är utbredd. Ovanpå, en krona av seg, matig mozzarella och rikligt med oregano som garnering. Vid sidan serrano-skinka, för sältan och köttsmaken. Saftigt stekt kyckling, milt kryddad och serverad med pasta smaksatt med franska örter och vitlök. vitt grillsås, alternativt smält smör till. Krämig Quiche Lorraine med ost och skinka. Ugnsgratäng med makaroner, äggstanning, stekt lök och vanlig jävla falukorv. Grillad, örtmarinerad kalkonschnitzel med i ugnen knaperstekta klyftpotatis kryddade med timjan, serverad med provencalsk grillsås. Shepherd's pie med en mustig blandning av köttfärs och rotfrukter, garnerad med potatismos som fått en knaprig yta i ugnen. Färsk tagliatelle med sås av egenplockade kantareller...

Ni förstår själva. Jag bestämde mig för att börja skriva ner det för att inte tappa inspirationen. Jag vill lära mig laga mat, och inte vilket skräp som helst, jag vill laga gourmetmat som jag äter mig tjock och välmående på -- något mina vänner säkert applåderar, då de tycks lite bekymrade över mina blott 58 kg på 170 cm -- och som jag kan spendera min fritid med att utveckla. Mat är livets stora njutning, och för mig kommer det vara ett stort handikapp att inte behärska den. Om jag dessutom lyckas fullfölja min vaga plan att gifta mig gott med en ambitiös kvinna på relativt välbetalt jobb är behovet desto större: det största felet med vissa mäns antagande att kvinnan i huset kommer mata honom livet ut, är att en talang för matlagning inte alls är ärftlig. Ingen blir en bra kock bara för att de är kvinna -- gudarna ska veta att min kära mor bara kunde koka pasta när hon flyttade hemifrån. Därmed vore det en både destruktiv och korkad risk att bege sig ut i världen utan nödvändiga kulinariska talanger, det skulle ju nämligen kunna leda till det hemska resultatet att jag kanske får vara hungrig. Det går inte för sig.

Om allt går enligt planerna bör jag vara utskriven på onsdag eller torsdag, och därefter är det dags att lära tarmen ta hand om mat igen, med början i små doser. Tillagning av paj och bak av pizzabullar och liknande tycks lämpligt -- lättportionerat, räcker länge, och räcker till många. Och självklart, bruschetta. Dessa underbara gudarnas varma mackor, perfetto ut i minsta molekyl, det ska också tillagas.

Och om två veckor börjar universitetet. Trots att jag sitter på ett gigantiskt sjukhus på kortison, två sorters antibiotika och smärtstillande samtidigt som jag inte har skitit normalt på en månad och ätit vettigt på en vecka, och även med åtanke reserverad åt faktumet att jag ska få en kamera i tunntarmen på tisdag -- de av er med ett kreativt sinnelag förstår nog hur -- och risken att jag kan ha fått en kronisk tarminfektion på halsen, fast i tarmen, så ser det ljust ut. Saker ser väldigt ljusa ut ljust nu, och det gör mig glad.

För övrigt, får man annorlunda dropp vid större högtider, såsom julafton? Sannerligen borde man väl det, för att simulera festligheterna. Standardlösningen fast med röd karamellfärg, extra kolesterol, fett och kalorier, och en halv snaps per liter. Det har alla lidande patienter gjort sig förtjänta av. Utsikten här är vacker, men att se ut över bokarna och björkarna på kyrkogården måste vara en plåga om man är medveten om att en stor del av landet samtidigt firar och njuter.

På tal om det började Malmöfestivalen imorgon, både Yann Tiersen och Johnossi spelar och där finns ett jazztält. Men inte ens det spelar roll: ljust nu ser det, trots det tjocka, spindelvävsliknande molntäcket ljust ut.
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates