On Every Street - Dire Straits

A three-chord symphony crashes into space
The moon is hanging upside down
I don't know why it is I'm still on the case

It's a ravenous town
And you still refuse to be traced
Seems to me such a waste
And every victory has a taste thats bittersweet
And its your face Im looking for on every street

Jag har saknat Dire Straits. De har alltid varit en tillförlitlig kompanjon under sena nätter vid en dator, nätter som antagligen borde spenderats fridfullt sovande snarare än planlöst vakna.

Så kom den till slut, helgen då Alex drar till Oceanien. Jag minns när resan ifråga först nämndes -- det känns som en evighet sedan. Själva faktumet att hon om några timmar korsar gränsen över till moderlandet, för att därifrån flyga till andra sidan jorden påminner en om tidens förgänglighet; hur den ena stunden, en matematiklektion i ett kallt klassrum en grå tisdag i november tyck gå baklänges snarare än framåt. Efter lektionen följer en busstur som även den tycks uppta den bättre delen av ett halvår. Andra stunder, som de när din hand blir kramad av en annan i en gest av tillit och gillande, eller när du omfamnar någon du håller kär, så flyger den förbi och lämnar dig undrande vart ögonblicket, det där honungssött underbara ögonblicket tog vägen. I längden är det ju logiskt: i livets ljuva tider vill man inget hellre än att varje litet korn av sötma ska vara oss tillgängligt bara lite, lite längre än dess öde dikterat. I mörkare tidevarv vill man inget hellre än att det på ett eller annat sätt ska gå snabbare och vara över, om så genom att pinan ifråga försvinner eller genom att svälja tre Tramadol och fridfullt sova sig igenom dag, på dag, på dag.

Eftermiddagarna i skolans matsal känns fjärran och som en del av ett förflutet som inte går att förneka, men som likväl endast känns delvis bekant och självupplevt. Vi var alla så små en gång i tiden -- både mer oskyldiga och naiva än vi är idag. På vissa sätt var vi säkert gladare, på andra sätt hade livet långt ifrån börjat. Sedan de dagarna har jag sett mig själv förändras i grunden, jag har sett pojkar som var mina vänner växa upp och ta världen på ett annat sätt och jag har sett flickor jag lärde känna hösten 2006 bli till kvinnor. Mycket har hänt på en tid som både är väldigt kort, och väldigt lång. Paradoxalt nog kommer även de kommande två månaderna vara både momentära och oändliga: en dag kommer jag vakna och inse att endast två veckor återstår tills dess att en kär vän återvänder från en lång resa. Andra dagar och kvällar, när ingenting är planerat; matutbudet är sparsamt; och lusten tryter, så kommer det kännas som att hennes återkomst skulle vara i en framtid långt bortom mitt synfält. Det är så med allt man saknar. Dock så stämmer ju det evigt uttjatade ordstävet: den som väntar på något gott, och det gör vi. När vår väntan slutligen bär frukt kommer det firas på sällan skådat vis -- frågan är om det egentligen finns bättre sätt att spendera dagar runt julhelgen, än i skratt, gamman och kärlek med goda vänner. Jag betvivlar det, och ser redan fram emot julen 2009.

*

När vi stod på Malmö Central tidigt den där julimorgonen 2004 vill jag minnas att det sista är ett citat jag funnit mer sant än många spetsfundigheter: jag är usel på att säga hejdå. Det är få gånger, om ens vid något tillfälle, som jag lyckas ge mitt farväl på ett sådant sätt att det blir ett avslut, om än temporärt eller permanent. Ofta blir det ett halvkväde istället: jag känner att jag missat något jag ville säga, eller att jag hade velat stanna bara lite, lite längre, eller... Ja, oftast leder det till att jag ältar fram och tillbaka hur jag egentligen inte ville säga hejdå överhuvudtaget, och hur plågsamt det hela egentligen var. Än mer plågsamt är dock de gångerna man inte får chansen att säga ens sitt ångestfyllda adjöken, utan istället ser hur en kontakt långsamt tynar iväg för att aldrig nå sin tidigare potential och kraft. Jag skulle kunna rada upp många namn på människor som kommit och gått på detta sätt, men det skulle göra föga mer än att stimulera mina minnesnerver. Vissa ångrar jag bittert att jag tappade kontakten med, vissa inser jag att jag inte hade kommit överens med i längden, men gemensamt för alla är att jag hade velat säga adjö till dem -- om än så ångestfullt och plågsamt som jag tenderar att göra -- när vår relation stod på sin topp, så att de fick höra precis hur mycket jag tyckte om, eller uppskattade, eller älskade dem. Det hade de varit värda att höra, och i ett flertal fall blev sådana ord aldrig sagda.

Det är väl därför det känns så viktigt att poängtera sådana saker nuförtiden. Ken Casey i Dropkick Murphys gav i anteckningarna till The Meanest of Times det ganska tydliga budskapet att man aldrig ska låta någon man håller kär glömma det. Detta betyder inte att man ska överösa dem med lovord varje tillfälle man träffas, men man ska inte skiljas som ovänner och varje avslutande kram ska förmedla just den värme du känner för personen ifråga. Livet är för kort för att riskera att sådant blir osagt.

Just av denna anledningen lär jag explodera i en kaskad av allmän sentimentalitet och ångest i slutet av nästa vår och början av nästa höst, men det är en historia jag tar då. Inte ens en erfaren -- om än ganska så rehabiliterad -- misantrop som jag bör hantera mer än ett ångestmoment i taget.

*

Begrav mig till Telegraph Road. Mark Knopfler är ett geni.

*

Det börjar bli dags att stänga ögonen och glida in i drömmens rike -- klockan är, trots omställning till vintertid, ganska så mycket. Gårdagens avskedsfest tog ut sin rätt den också, både i energin som gick åt till att arrangera och driva det hela och i mängden sömn som gick förlorad på grund av sen sänggång. Sådan sömnbrist är dock alltid motiverad om man lyckas göra något vettigt istället. I det här fallet lyckades jag hålla en avskedsfest som ett ganska så förfriskat, men ack så charmigt bedårande objekt för festligheterna uppskattade. Sådant kittlar mina festfixarnerver och kan leda till försök på framtida stordåd: att kunna bjuda folk på en god kväll är ett ömsesidigt nöje varje gång.

Tankar är lika förgängliga som tiden, och det är därför jag skriver det här. Ty om två månader, när julen närmar sig, läser jag posten igen och minns både en god avskedskväll, de sista orden till en kär vän innan avfärd, och den efterföljande, för min del obligatoriskt pockande separationsångesten. Jag skrockar, blickar in i den öppna brasan och försöker stänga ute ljudet av Just D:s Juligen samtidigt som jag på ren rutin öppnar ytterligare en flaska kryddigt julöl. Medan jag klunkar i mig och försöker ignorera faktumet att Kalle Ankas Julafton snart kommer störa julfriden tänker jag på vart jag kommer befinna mig bara några dagar senare: i ett stängt rum med mat, dryck och vänner, samt en oöverstiglig vilja att ta igen den tid vi spenderat på olika håll. Sedan dör internetuppkopplingen och stormen utanför gör att strömmen går, men inte den mest aggressiva istid skulle kunna stoppa mig från att återvända till Lund på utlovad tid. Det är sådant, istider, vi har en pickup för.

Jag har inte känt mig såhär riktat sentimental på länge.

Jag älskar er.

Godnatt nu.

The Centre of the Heart - Roxette

You wear them so well, those innocent eyes
You're puttin' on a wonderful disguise

I want you so bad, I'm pushing my luck

It feels like being hit by a truck
This is no place special, don't know why I came
If someone has a minute, won't you explain

Så var det söndag igen, och ytterligare en dag har börjat efter det att klockan slog ett. Jag hade varit en usel kyrkobesökare. Dock får nämnas att mitt senaste kyrkobesök, med Alex någon gång i våras, var en trevlig tillställning. Det låg någon sorts sömnig fridsamhet över hela tillställningen som starkt kontrasterar till gäspande korridorare och en öppnad flaska absint i köket -- som det för övrigt är min tur att städa, vilket gör dagen ännu mera söndag än tidigare.

Jag kan ana en viss brist på håg och energi, vilket kanske inte är så konstigt efter att ha jobbat till tre och därefter varit på en rökluktande efterfest med fulla bandmedlemmar och trötta jobbare tills fyra. Klubben igår bjöd inte på många överraskningar, och för att vara helt ärlig kunde min tilldelning av arbetsuppgifter ha varit bättre: Lilla Baren, diskplock -- under vilket jag stod och vaktade dörren hela tiden, jag tycks vara den enda människan i världen som inte har något problem med den uppgiften -- följt av garderob och entré. Min olyckliga lottning på det avslutande passet gjorde att jag tilldelades toalettstädningen. Oh joy.

Det blev inte bättre av att en stor del av lokalens vita ytor var blåa, en hälsning från ett gäng fulla smurf-sjuksköterskor som hade sittning innan klubben. Min tro på sjukvårdens framtid har nog sjunkit lite, är jag rädd. Många ufon siktades dock och förbandet spelade Nintendopunk så kvällen får anses ha varit lyckad på underhållningsplanet. Ett trevligt jobbarlag gjorde också kvällen lite mer angenäm. Överlag får dock sägas att Krischan är trevligare. Det är så bara. Dock, utropar någon i publiken, seglar du i samma kavlugna vatten hela tiden! Vart är viljan att utforska horisonten? Nå, är mitt svar, hörde ni inte att det är söndag? Den vilar idag. Den växer sig dock starkare under veckorna och således står Östgöta och Lunds på min kortlista över framtida jaktmarker.

Ny vecka börjar imorgon och kommer inledas med att jag hämtar upp mitt bortsupna bankkort på Sydskånska Nationen och mina förträngda kursböcker på Fäladstorget. Därefter följer ett antal dagar med ganska så markant aktivitet -- jag har hittills lyckats hålla mitt schema späckat. Om inte annat så kommer ledig tid att ägnas åt planering av, eller fundering på fredagens avskedsfest och helgens riktiga avsked till en riktig vardagsinstitution: Alex. Veckan involverar därmed även den sista promenaden på en ganska så lång tid, vilket jag får erkänna att jag inte är särskilt nöjd med. Jag är inte bra på det där med att säga adjö till människor, temporärt eller ej (undantag kan självklart göras från denna regel, men knappast för nära och kära vänner). Ytterligare virke läggs på den mentala brasan då detta avsked påminner mig om framtida avsked; jag lär inte sitta här nästa höst, och nu har snart en halv termin på Lunds Universitet passerat.

Om man tar i bemärkelse hur snabbt sagda halvtermin har gått så kan man ganska så snabbt dra slutsatsen att snart är det jul, därmed är även Alex snart hemma igen trots att hon ännu inte har åkt och året går emot sitt slut. Tanken på snö, bjällror och julsånger av anglosaxiskt ursprung gjorde mig helt plötsligt ganska så munter mitt i den gråmellerade söndagen.

Under a Violet Moon - Blackmore's Night

Dancing to the feel of the drum
Leave this world behind
We'll have a drink and toast to ourselves
Under a violet moon

Tudor Rose with the hair in curls
Will make you turn and stare
Try to steal a kiss at the bridge
Under a violet moon

Raise your hats and your glasses too
We will dance the whole night through
We're going back to a time we knew
Under a violet moon

Det är dans ikväll, om än med bayerska snarare än medeltida förtecken. Platsen skrivs Sydskånska nationens källare med Oktoberfesttema och i ärlighetens namn vet jag inte helt och hållet vad kvällen kommer bjuda på eller för den delen om en vid det här laget rejält tilltagen skäggstubb ska bli kvar över kvällen för stämings skull. Är öldrickande tyskar skäggiga? Korv vet jag hur som helst att de äter, alltså kan jag konstatera att ytterligare en korvfest väntar, om än i annan bemärkelse än vanligt. Jag kan inte låta bli att förundras lite över den märkbara övervikten av män bland de bekantskaper som hittills vunnits i och med universitetsstarten. Trots allt vill jag minnas att övervikten varit åt det andra hållet ett flertal år. För att generalisera har såklart båda konstellationerna fördelar och det optimala torde helt enkelt vara en balanserad blandning av båda -- men hur kontrollerar och framförallt planerar man spontana bekantskaper med vilka en mer reell vänskap måhända kan födas vad tiden lider? Slutsatsen blir väl att det inte finns något sätt. Man flyter med i strömmen och ser vad som händer och vem man stöter ihop med, och får nöja sig med det i brist på bättre. Någon annan drar i tåtarna och du får dansa som Bergmans marionettdockor.

Sådana här haranger är rätt typiska för uttråkan å min sida. Dagen hittills har inte erbjudit mycket mer än slöhet orsakad av för mycket sömn, ett samtal till AF Bostäders ekonomiavdelning och en lunch som egentligen var betydligt mer sparsmakad än jag borde tillåta mig. De senaste dagarnas slöhet kan mycket väl vara relaterad till bristfälliga matvanor -- att hela tiden planera så att man har råvaror hemma, och därefter ta sig tid att faktiskt tillaga dem enligt rådande praxis, kräver både energi och organisation. Det senare har jag inte haft på väldigt länge, det förra har jag som sagt brist på med anledning av att mamma inte längre lagar mat åt mig var dag. Det finns ljuva delar med att flytta hemifrån, och det finns de som tär på dig. Så är det väl med det mesta? För varje ros en törn, ungefär. Likaså innebär ett eget tillhåll både möjlighet att närsomhelst, utan hänsyn till andra ha goda vänner över på besök -- det innebär dock också många timmar i vad som endast kan kallas ensamhet. Jag undrar dock om det inte är en försmak på livet: innan dess att du har rumskamrat eller egen familj så kommer du alltid att ha de postfestiva perioderna när du sitter emellan två händelser, fikakvällar, fester eller vad det nu kan vara. Du sitter, du lyssnar på din musik, du tar en cigarett om du inte har Crohns och är inställd åt det hållet. Måhända skriver du några sidor i ett anteckningsblock, sannolikt ägnar du några minuter åt att längta efter en plats eller person. Du tittar ut genom fönstret som överblickar antingen en kommunal gräsmatta i Linköping; ett buskage i mitten av Delphi; eller några hustak någonstans i västra Glasgow. Solen håller på att gå ner, det är sen höst och det blir mörkt tidigt. Det står disk på ditt skrivbord som behöver tas hand om och någonstans i högen av skolpapper -- PBL-protokoll, lagtexter eller matematiska formelblad -- ligger en hyresavi. De enstaka molnen på himlen färgas aggressivt rosa emot orange bakgrund och horisonten brinner. Du sneglar på busstidtabellen och konstaterar att du behöver åka och handla med nästa buss, du har slut på både ägg och mjölk och toalettrengöring. Tankarna går till balen för två veckor sedan och dansen du fick där, måhända går de än mer åt kyssen hon planterade på din kind efteråt.

Till helgen väntar ett roddpass, och på kvällen några glas med gamla vänner.

Någonstans där känner du att barndomen är över.

*

Men ikväll är det fest, och jag behöver en tyrolerhatt.

Riot Van - Arctic Monkeys

"Have you been drinking, son?
You don't look old enough to me
"
I'm sorry, officer

Is there a certain age you're supposed to be
?
'Cause nobody told me


Säg detta om ingenting annat, säg att gårdagen var grandios.

Om än mångfacetterad så känner jag att den sannolikt tar sig in på en topp fem-lista över de senaste nitton årens dagar. Den insikten fick jag i och för sig tidigt på dagen, långt innan de mer excentriska och illustra eskapaderna på kvällen och natten. Föreställ er scenen: ett café, slitet och med atmosfär i golvplankor och väggar. En grupp på sex människor som, även om det inte är något som en stilla betraktare kan märka, känner varandra väl sedan länge. Diskussionen går i vågor värdiga ett hav i kuling, en resa planeras. Folk avbryter varandra, visar sig prata om helt olika saker, missförstår varandra, avbryter varandra åter och sjunger emellanåt i ett försök att få uppmärksamhet. I mitten av sagda grupp sitter jag klockan kvart över tre en lördag och äter frukost bestående av te, Tuborg Grön och en gigantisk kalkonchiabatta och inser dels hur djupt jag känner för mitt sällskap, dels att jag kanske aldrig haft en bättre frukost i hela mitt liv.

Hur toppar man något sådant?

Man experimentgroggar och har fest i nära nog tolv timmar.

Det hela verkade betydligt mer harmlöst på planeringsplanet. Tanken var egentligen att utnyttja lite av spriten som jag beställt från korridorens senaste Tysklandsutflykt till att experimentera med drinkar. Endast gin och whisky fanns dock tillgängligt, men vi betvivlade att detta skulle stoppa oss. Även gruppen var till en början liten: endast jag, Alex, David och Isabella.

Kvällen inleds med en utflykt till det alltid lika ångestframkallande Willys och ingredienser inköps. Därefter sker, som Matias skulle uttrycka det, tilltaggning: drinkar blandas friskt med mig som en perversion på bartender. Detta leder till att det även är jag som provsmakar dem för att se om proportionerna tycks vettiga, vilket leder till aningen sämre blodvärden än mina kära vänner hade vid det laget. Vi fortsatte dock, och i längden blev det tilltänkta förkröket istället totalkrök: det fanns helt enkelt ingen anledning att göra något annat.

Timmarna gick, samtal kom och gick och byttes ut och vävdes in i varandra.

Sedan återvände Wille, Gedas och Ishmael från eftersläppet på Östgötas bal, och galenskaperna tilltog på riktigt. Då marodördansarna som hoppade itu vårt köksbord i våras nu identifierats som boende på fjärde våningen i huset planerade vi en kupp: vi skulle helt enkelt byta köksbord. Med tanke på att hela korridoren var däckad efter tour de chambré och efterföljande efterfest var kvällen det optimala tillfället för vår heist. Således knatade vi helt enkelt upp åtta personer, gick in (här utdelas hedersomnämnande till Wille som förutseende nog hade tejpat låset med gaffatejp under det tidiga stadiet av kvällen, så att dörren inte låstes när den stängdes) och bar med viss möda ut och ner bordet. Först tvingades vi dock att plocka ut vårt eget och bära upp det, montera och sedan göra oss av med alla spår av gaffatejp.

När bordet-- bytet! stod i vårt kök utstöttes ett långt segervrål, därefter följde dans på den högst stabila skapelsen. Hur länge det pågick vet jag inte, och mitt välkomstflak med öl såg här sina sista minuter passera. Föga förvånande lyckades jag med konststycker att ramla ner från bordet vid ett tillfälle, med efterföljden att jag nu har blåmärken vid korsryggen. Jag kan dock tillägga att jag var rätt skum på dessa imorse, men efter någon timme av vakenhet kom minnet tillbaka. I fyllans oövervinnerlighet var jag dock inom sekunder tillbaka uppe på bordet.

Av okänd anledning avbröts så småningom köksröjet och en spontan efterfest utbröt i mitt lilla rum. Vid någon gång runt sju gick Alex och Isabella hem -- David hade lämnat lite tidigare -- men jag kan för mitt liv inte minnas deras avfärd, eller för den delen när jag sade hejdå till dem. Kort därefter schasade jag dock ut de sista tappra krigarna som fortfarande höll SSKK:s och fyllans munterhets flaggor högt.

Jag somnade djupt, och mådde apa när jag vaknade halv tre. Dagen därefter har mest varit plågsam fram tills dess att jag åter kände mig som en människa framåt kvällen, och är inte värd att gå in djupare på. Nu, när även den dagen tickat iväg, kände jag dock att om någon dag ska förevigas i bloggform är det den här.

Säg det om ingenting annat, säg att gårdagen var grandios. Säg att den var underbar med underbara, och att livet är gott. Säg det, och säg det igen.

18 Karat Gold - Johnossi

In her heart where the sadness grows
I'd operate with this knife

And cut a big fat giant hole

To fill with gold and light


But there's an endless battle to be won

And me I ain't a man with an educated mind
And soon, you won't have the strength to carry on

So you scream about it in the night
Oh in the night, in the night
Oh in the ni-i-i-i-i-ight

I'm not dead yet.

In fact, chronic gut diseases notwithstanding, I'm probably more alive than I've ever been. I guess that's how it all goes; different, if not else, when the chick leaves the nest and is left to test his wings in an open sky where earlier regulations and obstacles suddenly have been replaced by novelties of the kind. In most ways, it's a life of far more company than before -- in others, it's lonelier.

Given the latter, I'm happy that I'm able to go home once a week to see my family. A year's trial run on my own before I leave not only the nest, but the whole forest is probably useful. Not that it will be less painful when the time arrives, but I will have grown accustomed to it in a whole other way than I would if I had lived at home, rather than in my 20 square-meter room in Northern Lund.

Yes, the room.

It is about time to make it more homely by now, so a hunt for flags and other accessories has commenced. Like it or not -- and there are many things that I both like and don't like with it -- this room is my home until either June or August next year, and there is something gravely disconcerting with white, empty walls. Alternatively, if not disconcerting, then at least depressing. When seeing someone's room for the first time, you're looking right into a part of their life and personality -- it's an impression that can only be given once (and then once again after each new renovation and redecoration). I've got ideas though, all that is lacking is the objects themselves and after that, their merging with the whiteness of my walls in an attempt to breach it.

To be honest, I never thought home decoration would be this fun.
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates