Medan Bomberna Faller - Björn Afzelius, el. "Sakpolitiska insikter"

Kom säg mej nå't om skökorna som alla trampar ner,
men som bara tar betalt för vad dom ger
Och vad tycks om moralisterna som skräpper med sin dygd,
och själva lägger sej för ställning och manér?
Skall slinkan gå med näsan i backen i sin skam?
Det finns ju värre slampor än hon känner till:
Ja, en förfinad socitetsmadame är ett kostsamt värmekrus
för hon förväntar sej ett drönarliv i lyx
Och när glöden har falnat, och basarerna tar vid,
får försörjarn gå till horan för en kyss

Kom ni som ockuperar fabriker och kontor
när dom sliter själva brödet ur er hand.
Och kom ni som vågar fjättra er längs järnvägsrälsarna,
för att stoppa Homoslyrbesprutarna
Kom ni som demonstrerar för nedrustning och fred,
kom ni som slåss för daghemsplatserna.
Och kom ni som orkar kämpa för dom som ska ta vid
i en tid då man är rädd att skaffa barn
Ja, till er vill jag säga: Denna sången är till er!
För ni är dom enda hjältarna vi har

En helg i en Mälardal som vida överträffade förväntningar såväl som minnen har återladdat mina batterier till en nivå som torde tillåta mig att vara lugn och fin likt en inavlad utställningshund under den månad som återstår till avfärden mot Alba. Gott det. Det gör till och med att jag kan ignorera de ekonomiska trångmål som tycks förfölja mig på exakt det sätt som fina damer inte gör: sprit är dyrt, och CSN djävlas efter att min horiska institution på Lunds Universitet underlåtit sig att registrera en av mina delkurser. För det kommer de någon gång, på något sätt, få lida. Hur, när och huruvida jag kommer komma ihåg det är en framtida fråga.

Snabbvisiter i hålan på sydkusten där min kära familj har sitt uppehälle brukar innebära ganska så händelselösa nätter, och efter en vecka med ihärdigt resande, drickande och bakfyllekurerande känns det ganska så behagligt. Om inte annat gav det mig tillfälle att helt oförhappandes börja läsa politiska anekdoter och lyssna på allmänt arg musik. Så skall en slipsten dras, och så kanaliserar man arga, prepubertala pojkars ilska på världen.

Till dess och mitt försvar bör dock sägas att jag för första gången på länge kan tänka i politiska termer utan avståndstagande, avsky, eller den där långvarigt obehagliga känslan i ryggraden som infinner sig efter en välriktad pungspark. Detta får för den allmäna fridens skull ses som en förbättring.

Jag knarkar Palmevideor på Youtube och drömmer märkliga drömmar där jag talar inför publik. Det genomgående temat i drömmarna är att jag tycks skita i vad publiken tycker. Narcissismen är brutal. Kanske jag funnit en riktig guldåder i mitt val av fyra års politikstudier.

Kanske jag är Palme om trettio år. Eller Hitler, för den delen. Eller bara okänd. Det får jag sova på.

Bad Religion - Punk Rock Song, el. "Valårssommar och flyttbestyr"

Have you visited the graveyard?
Have you swam in the shit?
The party conventions and the real politics
The faces always different, the rhetoric the same
But we swallow it all, and we see nothing change;
Nothing has changed...

This is just a punk rock song
Written for the people who can see something's wrong
Like workers in a factory we do our share
But there's so many other fuckin' robots out there
And this is just a punk rock song

Solen steker solbrända skåningar, och själv gör jag vad jag kan för att garantera smooth passage till Skottland om lite, lite mer än en månad. Någonting inom mig -- sannolikt en huvudsäkring för självbehärskning eller lugnt tänkande -- dör totalt när jag inser att tiden för avfärd ligger just en månad och lite till bort. Följden är att jag ömsom stirrar förfärat på röran i mitt rum, ömsom fnittrar som en liten flicka med veckopeng.

Andra nyheter gällande Glasgow är att jag slipper studentvisa men måste anmäla mig hos Strathclydepolisen vid ankomst, och att man får en för Glasgowstudenter specialskriven guidebok från Lonely Planet i välkomstpaketet. Detta kan jämföras med välkomnandet från Lunds Universitets humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter, från vilka man skulle vara övermåttan nöjd om man fick veta var och när man borde infinna sig första dagen. Nackdelen är att ett händelselöst Ystad känns än mer själsdödande när man hela tiden matas med universitetspropaganda.

Jag börjar också närma mig den sorgliga insikten att datorn nog får bli hemma. Renoveringsbehovet är överhängande och packningsplatsen begränsad. Fördelen är att det ger mig en god anledning att till hösten önska mig en laptop som är aningen mer funktionell än genomsnittet.

Vidare är det tydligen ett val på väg. Jag minns lite hur jag var förra gången det begav sig: minderårig, entusiastisk och borgerlig. Nu är jag myndig, desillusionerad och vänster. Det är vida svängar i livets vals. Likväl, entusiasmen saknar jag en hel del; det skulle vara trevligt att veta att åtminstone en valutgång hade fått mig att hoppa och skutta av glädje, och i mitt framtida hemland gå ut och bli karatefull mitt i veckan för att fira. Som det ser ut nu finns det inget firande, endast olika grader av deppfylla.

Hade det inte varit för Sverigedemokraterna hade jag inte orkat bry mig överhuvudtaget. Som det är nu kan man åtminstone identifiera sitt nättrakasserande som politisk kampanj för att hindra de aporna för att komma in i Riksdagen.

Vore det för övrigt inte övermåttan lustigt att kasta kebab på Jimmie Åkessons residens? Alla gör det överallt, men just i det läget hade det fått en ytterligare demonstration. Vi vill inte ha deras jävla kebab här, sade en gång en sverigedemokrat jag är vagt bekant med.

Go fuck yourself. Du har inte förstått någonting.

Vi vill visst ha kebaben. Vi dyrkar kebabdjäveln, den har tagit över pizzans roll som världens bästa fulkäk. Det man inte inser om man har den åsikten är att en stor del av Sveriges unga befolkning hade fått svårt att överleva lunchtimmar, festkvällar och -nätter. Liken hade staplats på gatorna och Röda Korset hade fått slå upp tält på Gustaf Adolfs Torg i Malmö, Stortorget i Lund och Knutpunkten i Helsingborg för att stävja den plötsligt uppkomna hungersnöden. Regeringen hade varit upptagen med att käbbla om avgångsvederlag, nya paradbyggnader i Hufvudstaden och den av de nya vågmästarna -- för min tro på mänskligheten är så pass hög att jag ärligt tror att vi aldrig kommer tillåta islamofobtomtarna att nå reell regeringsposition -- uppbragda frågan om moskéförbud.

Muslimer, eller mer vagt uttryckt "islam", är enligt Jimmie Åkesson Sveriges största fiende sedan Andra Världskriget. Föreställ er, och försök undvika att kräka i munnen när ni gör det, att Jimmie Åkesson blir statsminister. Kurder skickas till Turkiet och Irak, homosexuella somalier och sudaner till sina hemländer, och några få av de alla ersätts med invandrare från arabvärldens kristna minoriteter.

Föreställ er det.

Påminn er sedan om vilka som bemannar våra kebabstånd. Jimmie Åkesson förklarar indirekt krig mot kebaben, och detta allena torde vara skäl nog för folk att fjärta i partiets allmäna riktning.

...som sagt, vore det inte för de kebabfientliga så hade jag inte haft mycket att bry mig om i valrörelsen. Miljöpartiet är tilltalande men inte det minsta verklighetsförankrade i kollektivtrafiksfrågan; Socialdemokraterna har stagnerat; Vänsterpartiet är som de alltid har varit; och borgarna är borgare. På ett sätt antar jag väl att jag borde tacka Åkesson, Söder och de andra. De är trots allt den enda garanten att mitt politiska intresse inte förtvinar och dör en plågsam död ej olik en felplacerad arab i en amerikansk bombräd.

De må vara idioter, men de bryter åtminstone tristessen.
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates