Once Upon A Time - The Gaslight Anthem, el. "Vinnarlivet"

Once upon a time, when I was in high school
I was in love with you, lady, and you treated me so cool
I was drivin' a Chevy '72 had 4 on the floor, girl,
one hundred 20 it would do

I remember Marvin Gaye, singin',
What's goin on

There was a war, baby, somewhere across the sea
I didn't wanna go and fight, girl, but you were really lovin' me
I remember Martin Luther King,
Lord he was the man, baby, that gave us all a dream

Det är svårt för mig att försöka minnas vad jag gjorde vid den här tiden för ett år sedan. Sannolikt satt jag och deppade över ett avslutat förhållande och surade över skolarbete -- det kan ha varit att jag just i dagarna var i Skottland, jag är dålig på att minnas datum. I vilket fall kunde kontrasten mellan då och nu knappast ha varit starkare lysande: då, apatisk pendling. Nu, party tre dagar i veckan.

Det var någonting som gjorde att gårdagen var mer eller mindre perfekt från det att jag vaknade; vad har jag ingen aning om, för jag gjorde inget på morgonen som jag inte brukar göra. Livslusten hade dock fått ved på sin brasa och brann furiöst, och slösurfandet på internet tycktes plötsligt vara en relativt trevlig och få förunnad syssla, snarare än ett slöseri med tid som jag ägnar mig åt dagligen. Efter ett tag fick jag dessutom beslutsamhet nog att åta mig 100-meterspromenaden ner till gymmet för att lägga upp ny träningsplan.

Mina armar har fortfarande inte återhämtat sig. Endorfinerna susade dock med ökad fart i kroppen.

Jag vacklar tllbaka till Delphis C-hus och steker ett halvt kilo köttfärs -- jag äter dock inte det, utan värmer det senare till kvällsmat. Däremellan ser jag till att åter få igång adrenalinet genom att i GTA: San Andreas vandra omkring i gimp-dräkt och basker med mini-gun och skjuta alla människor med hatt och/eller polisuniform.

Middag. Tacofärs och torra pitabröd från Eldorado. Inga tillbehör; effektiv matplanering är inte min staka sida.

Bashögtalarna får dunka på lite extra och till det ackompanjerande ljudet av skallrande glas förbereder jag mig för kvällens huvuduppgift, nämligen att jobba på Svartklubben för vänner förmän och -kvinnor. På nationen möts jag av en hög nya ansikten i form av jobbarlaget. Barerna roddas, novischerna skolas in, och slutligen öppnas dörrarna.

Klubben är full på en timme. Jag har aldrig varit med om liknande intensitet i garderoben. Likväl så var det som en sorts fortsättning på träningspasset tidigare under dagen: att springa fram och tillbaka med jackor, väskor, skor och fan vet vad kräver ändå ett visst mått av energi. Mitt i röran springer färska förmän fram och tillbaka och undrar vart de kan göra mest nytta. Just den delen gjorde jobbet ytterligare lite förnöjsamt.

Halva kvällen tillbringas i Lilla Baren, i vilken träningspasset når sitt klimax. Öl langas ut i sådan fart att kassaapparaten glöder och kylen fylls på i nära nog tillräcklig utsträckning. Det här är inte jobb, det är inte nöje, det är rent adrenalin och ju snabbare en öl serveras, desto snabbare vill jag langa ut nästa. Bristen på rast, ro och -- tack, Gud -- tristess gör att timmarna flyger förbi.

Klubben stänger. Barerna töms, golvet städas; lokalerna återställs till pre-nattklubbstandard. Pan pizza intages i köket, och jag noterar att dylik mat är min huvudföda i det här stadiet av livet.

Öl kånkas fram. Öl dricks. Efterfest firas och vi blir progressivt mer dragna allt eftersom tiden går och burkar och flaskor töms. Bättre inskolning för nya jobbare får man leta efter, såvida vi inte lyckades skrämma bort dem i vår druckna dekadens.

Halv åtta stapplar jag in genom dörren och ramlar i säng. Sju timmar senare vaknar jag och ler när jag minns morgondagen, och inser att det här är mitt liv snarare än utopisk fiktion.

Det här är slå-dig-för-bröstet-känsla.

The Road - The Levellers, el. "En partiledares timlön."

Well, it's headlights, and white lights, and Black Tar Rivers
Theyre dragging me around this country as it withers
The billboards, signposts, standing in the way
Tell of the state of the nations, that we find today

And we play and we play and we play
To every day, every day
To every day

Våren har rivstartat efter en mental limbo, under vilken inte en själ tycktes vara kvar i Lund. Roligare har man haft, och produktiviteten inskränkte sig till att sitta i rummet och titta på tv-serier. Nyårsafton var dock en lyckad tillställning, så en del tid spenderades också med att skrocka åt minnen från kvällen.

Nu täcks dagarna av novischeri, ny kurs, parallell gammal kurs, och förestående omtenta. Att ha mycket att göra är dock långt ifrån negativt -- tvärtom ger det mig en raison d'être som ofta är svår att hitta när man inte gör annat än att dricka öl och surfa på Facebook. Festsäsongen drog dock igång i lördags med allt vad förfest, Sydskånska, och Sydskånska-fylla innebär. Härliga tider; jag har aldrig tidigare längtat så intensivt efter ett jullovs slut. Snön kunde jag dock leva utan, och även här kan vi lista en debut i mitt liv: jag har aldrig sett snö ligga, och återigen falla, under en så här lång sammanhängande period. Den globaa uppvärmningen känns plötsligt lika tveksam som efterlängtad.

I övrigt finns litet av personlig karaktär som är värt att nämna. Jag har äntligen plöjt mig igenom Alexandre Dumnas och The Three Musketeers efter många om och men och övergår därmed till Klas Östergren och Gentlemen. Jag äter pizza oftare än någonsin tidigare. Jag behöver fler tv-serier, för vilket en utflykt till Michael Hansens krävs.

Jag har upptäckt att Guitar Hero-gitarrer inte går att köpa separat till Wii. So it goes.

*

Haitianerna har väl visserligen allvarligare saker än tv-spelstillbehör att ägna sig åt -- överlevnad torde stå ganska högt upp på listan. Det är intressant, det där, med var katastrofer slår. Snarare än att ge västvärlden en käftsmäll så trampar naturen på de som redan har minst, vilket leder till att de har ännu mindre i en sådan grad att deras tillgångar snart torde vara direkt negativa. Det är svårt att se en poetisk, eller av annan sorts, rättvisa i det sammanhanget.

Aftonbladet, allas vår låtsassocialistiska kvällstidning, drog igång en drive för att få Sveriges befolkning att skänka en timlön till Läkare Utan Gränsers arbete, vilket logiskt nog innebär Haiti i ganska stor grad vid det här laget. I samband med det frågade de naturligtvis en hög kändisar om de tyckte det var en god ide; nå, att säga annat än att det var en ypperlig idé vore ju att ta medialt självmord, så det gjorde alla själklart.

Bland de tillfrågade fanns bland annat en hög partiledare samt en och annan minister, som alla tyckte det var ett behjärtansvärt initiativ och tyckte att de väl visst kunde skänka en tusenlapp.

Jag tog en klunk av Red Bull och började filosofera. En tusenlapp? Jag vet inte vad en partiledare har i lön, tänkte jag, men nog är en timlön kanske lite snålt när väl valda Dramatenskådespelare förbinder sig att skänka tio lax. Vidare funderade jag på vad jag själv spenderar pengar på:
  • Pizza
  • Ett och ett halvt flak öl i månaden
  • Vodka, samt Trocadero att grogga det med
  • Skrivmaskiner
  • Fyllefalafel
  • Onyttigheter
  • Kläder på mellandagsrea
Jag tog en klunk till och kastade den tomma burken i en redan överfull återvinningskasse. Därefter knappade jag in på Läkare Utan Gränsers hemsida och skänkte, i ett stänk av idealism, lika mycket som våra kära partiledare var generösa nog att göra: 1000:-.

Jag får in 7.800:- i månaden. Vad tjänar ni, herr och fru minister?
 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates