Mr Kaizer, Hans Constance Og Meg - Kaizers Orchestra

Og det var kjent for de fleste at resistansen sine fester
blei holdt bak betong, en plass som ingen visste om
og kor det aldri blei behov for allianse
hos Mr. Kaizer, hans Constanze & meg

Det var vodka, kalinka, rullett & kaviar
Det var krigen sett gjennom røyk av cigar
Ja me svingte oss i valsen, heile resistansen
Mr. Kaizer, hans Constanze & meg

Taket var sprengt vekk og huset stod i brann
Ute var krigen men inne var det sang
Det var mange som blei tatt av absolutt vodka
Det var mange som falt for absolutt polka

Ja men dager blir til år og vinter til vår
men en ting er som før. I Lyder Sagens 45
har resistansen fått sin renessanse
hos Mr. Kaizer, hans Constanze & meg

På grund av en förbisedd pingst fann jag mig mitt i går natt på Lunds Centralstation med den obehagliga insikten att mitt sista tåg hem inte gick. Nehepp. Natten tillbringades istället i en fåtölj i Malmö.

Hujeda mig.

Jag lever hur som helst, tackar som frågar och fåglar, och fick helt enkelt finna mig i en tidigarelagd sänggång igår. Nu, lite reflektioner från den gångna veckan, veckan av whiskeytömning på sovloft; bad på klippstränder; filosofi i naturreservat; lycka, vänskap och formande av nya minnen. Det är fantastiskt så mycket man hinner med under tre nätter i Kroatien, och hur lite tid det tar innan sentimental nostalgi kickar in och lägger till en gyllne ram kring den minsta lilla minnesbild.

Nu börjar jag bli rent honungssliskig. Usch för det. För en genomgång av resan, ta en titt på Koc underbara inlägg, han beskriver det bättre än jag är i stånd att göra för tillfället -- Kroatien får dock ett eget kapitel i min "Book of Reminiscence" som jag planerar att skriva ihop till sommaren. Scrapbooking i all ära, men jag har inte material till det: jag har dock penna, papper och sannolikt alldeles för mycket fritid. Men det är en annan historia.

Likväl, Split var en fantastisk stad på alla sätt -- inte med samma wow-faktor som Rhodos gamla stad, men inte långt därefter: smala gränder med många våningar på båda sidor, stengator så blankslipade av såväl romares som turisters sandaler att bobtävlingar hade kunnat organiseras längs huvudgatan och en magnifik kampanilj i palatsets center. Att den delen av staden dessutom figurerade som ex-kejsare Diocletianus sommarstuga lägger ytterligare krydda på historiens ugnsstekta kyckling -- redan de gamla romarna och grekerna var absurda.

*

"Det finns en anledning till att gatan är blanksliten -- det är fötter och öden som har nött sedan långt innan Edison och Lumiere. Om det får dig att känna dig liten är allt på sin plats men om du likt många andra skyndar över vita gatstenar och endast uppmärksammar deras historia med svordomar över hur du halkar är du en tölp och kanalje, ignorant och insiktslös. Mäns liv reste dessa väggar -- hör du hur stenarna viskar? I murbruket vilar skatter som inte kan förvaras i bergvalv och makt som inget ovalt rum kan hävda. Tag dig tid till att lyssna. Historien försöker tala till dig."

Ovan, reflektioner över vandringarna i Diocletianska palatset Jag är sådan: jag kan stirra på murbruk i timmar utan att tappa intresse.

*

Hade jag endast önskat historia hade jag dock gått på museum någonstans hemma istället, jag hade inte betalat så mycket som jag faktiskt gjorde för att gå på, visserligen inspirerande, stadspromenader i några dagar. Det jag betalde för var sällskapet, och jag hade gladeligen gjort det igen. Det var väl att jag sålde de där fonderna, pengarna gjorde sig bra mycket bättre i det här sammanhanget.

Fjolliga drinkar på barer, utflykt till nationalpark, bad från klippor i gassande sol och jazz på en sandstrand med Hajduk-Dinamo som fond. Skratt, kramar och kontemplativ tystnad. Ćevapčići, laxpasta och pizzaslice -- Fife och Spalatin. Raka, ingärdade gränder med vit stenbeläggning -- vattenfall i massor med en fantastisk ram av grönska. Skönhet på skönhet. Jameson och Grouse. En glädjebägare till brädden fylld och endast smolkad av annalkande farväls fruktkött.

Nu börjar jag spåra ur, men vid alla gudar, vad glad jag är att det hela blev av.

Tänk efter: visst bär vi alla på minnen av prov, uppsatser, presentationer och storebror IB:s eviga flåsande i nacken, men allt det är över sedan förra fredagen. När vi en dag sitter, på skiljda håll i världen och jobbar som advokater, läkare, sotare och lärare så ligger fyra dagar i Kroatien närmre i kronologin. Det är Kroatien, inte IA-deadline som man kommer att tänka på -- förhoppningsvis. Och när man börjar tänka på det blir man blankögd och nostalgisk, och sedan ser man till att bli full, sedan ringer man runt till gamla klasskamrater mitt i natten och försöker ordna en återträff. Det är en win-win-win-situation.

Jag blir tvungen att avrunda här, inte för att jag saknar saker att säga men för att det kommer bli alldeles för personligt om jag vidare försöker skildra mina intryck från resan. Det finns så många minnesbilder och samtal jag kommer hålla i ett speciellt allokerat rum i mitt minne, så mycket sentimentalitet och kärlek att jag inte tror jag har ordförråd nog att kommunicera det. Jag gillar er alla skarpt, några av er håller jag ännu närmre och fastare i mitt hjärta och jag kommer sakna ert sällskap när vi så småningom sprids över jorden och det är egentligen allt som går att säga nu.

Men jävligt roligt har vi haft.

Tack för den gångna veckan -- tack för ordet. Nu laddar vi för balen och avslutningen.

/wellington.

School's Out - Alice Cooper

Well we got no choice
All the girls and boys
Makin' all that noise
'Cause they found new toys
Well we can't salute ya
Can't find a flag
If that don't suit ya
That's a drag

School's out for summer,
School's out forever
School's been blown to pieces

Givet mitt ambivalenta förhållande till skolinstitutionen så känns det ganska abstrakt att föreställa sig att jag inte skulle återvända, speciellt med tanke på att varje sommarlov tycks ha börjat bli tråkigt någon gång i slutet av juli, på vilket jag åter fått en sorts klåda att återvända och återuppta någon sorts läsande. Åtminstone har det varit så tidigare, men givet den stress, ångest och frustration som har omgärdat allt plugg likt den ruttet söta doften av komockor så tror jag att till och med tre månaders ledighet ska kunna vara konstant trevligt. Tänka sig, med en så stor del av vår vardag brutalt och nog välkommet bortryckt kanske det till och med finns initiativ till att hålla hela sommaren intressant och händelserik! Den förra spenderade jag till stor del med att vila upp mig och samla kraft inför höstterminen, men den här kan jag låta förflyta näst intill hur jag vill då det enda som egentligen väntar till hösten är historia på längden och tvären och [dricka] på volymen och arealen.

Det är över. Vi överlevde examensproven, allihop. Hur sinnessjukt, absintdränkt inbillat känns det? För inte känns det på någon nivå verkligt, och fredagens och lördagens festande lyckades ändå delvis övertyga mig om att det faktiskt var över och att vi inte hade fallit offer för ett sadistiskt skämt som skulle involvera maskerade, kostymklädda agenter från Cardiff som skulle dyka upp och kasta miniräknare på oss med orden "Arbeit Macht Frei".

Men objektivt sett så är det faktiskt över. Riktigt över, äkta över -- semantiken ljuger inte. Det är över och vi klarade det och nu följer en månads direkt och indirekt firande, för även de ögonblick som tillbringas utan sällskap eller ceremoniellt avståndstagande från läxläsning och sista minuten-förberedelser är en tribut till vår nyvunna ledighet och frihet.

Jag skulle kunna infoga något om det trots allt bittra i detta slut, och den oundvikliga konsekvensen att det kommer vara ett adjö till människor som man, medvetet eller omedvetet eller av hela sitt hjärta, älskar. Det sparar jag dock till senare, för nu ska jag istället spendera några veckor med att umgås så mycket jag bara kan med denna stora grupp av platoniska kärleksobjekt och bara njuta.

Lipandet och sentimentaliteten tar vi när vi har haft kul ett tag, för vi överlevde faktiskt.

Nu håller solen på att sjunka bakom kastanjeträden till ljudet av "All Along the Watchtower" live på Monterrey och det är tillräckligt för att locka mig ut på balkongen iallafall.

Det var ett helvete, väntan, men det gick.

/wellington.

Man on the Silver Mountain - Rainbow

I'm a wheel, I'm a wheel,
I can roll, I can feel
and you can't stop me turning
'Cause I'm the sun, I'm the sun
I can move, I can run,
but you'll never stop me burning

Come down with fire, lift my spirit higher
Someone's screaming my name,
come and make me holy again
I'm the man on the silver mountain
I'm the man on the silver mountain

Idag går våra tankar till de själar som tar examensprov i kemi i dagarna två. Kollekten går till fonden för deras återhämtning.

*

Min hjärna tycks ha gått i baklås. Med så många lediga dagar tycks den inbilla sig att det redan är lov, och med tanke på att en stor del av både ord och tankar har fokuserat på det som komma skall efter psykologiproven -- en helg i ett tält i en trädgård i Öja; Kroatien; balen... -- är detta fenomen knappast enigmatiskt Tänker du för mycket på desserten kan du mycket väl glömma att överhuvudtaget äta förrätten, men trots allt så lär desserten ändå vara delikat när den väl anländer. Denna oläglighet i kombination med att den svarta tingest som står i hörnan av rummet och konsant tycks titta på mig har kallat allt mer ihärdigt på senare tid har lett till en effektivitet, eller snarare brist på sådan, värd föga beröm. Anteckningarna ligger spridda likt jordkakor efter krevad och boken lyser med sin frånvaro som vore den Habsburg-dynastins sinne för avel. Jag har intet annat än lathet, complacency att att beskylla för detta ograciösa akademiska magplask men som ett möjligt tecken på bristande självbevarelsedrift känner jag mig mer munter än oroad. Mañana, mañana, och torsdagens prov bör gå bra. Då återstår endast fredagens som ej heller lär vara omöjlig med åtminstone en del arbete innan, och skulle det ändå gå åt pepparns pipsväng så finns det mycket att trösta sig med inom den nära framtiden.

*

Den enda anledningen att jag inte försöker koordinera mina fingrar till att replikera "Wish You Were Here" just nu är att mina fingertoppar är så ömma att jag inte kan trycka ner strängarna ordentligt, något som producerar ljus vagt påminnande om tysk industrirock. Det konceptet behöver såklart inte vara negativt i sig, men att låta en stilla, fingerplockad melodi avbrytas av en dovt skallrande bassträng tyder på dålig smak och gör inga öron en tjänst. Sålunda råder ett temporärt celibat mellan mig och gitarren för tillfället, men klosterlöftena bryts så fort jag åter kan känna mitt lillfinger.

*

Som avslutning vill jag också nämna att den gångna helgen nog är den trevligaste jag kan minnas att jag har haft i Ystad, och då räknar jag ändå snart tio år i staden. Tänk vilken skillnad bra film, musik och långa, alldeles för sena nattpromenader, allt i sällskap med en väldigt god vän kan göra.

Det ska mycket till för att slå ner mitt humör nu. Lev väl, med tanke på hur få som lär läsa det här så ses vi snart.

/wellington.

No Surrender - Bruce Springsteen

Well, we busted out of class
Had to get away from those fools
We learned more from a 3-minute record, baby
Than we ever learned in school
Tonight I hear the neighborhood drummer sound
I can feel my heart begin to pound
You say you're tired and you just want to close your eyes
And follow your dreams down

Well, we made a promise we swore we'd always remember
No retreat, baby, no surrender
Like soldiers in the winter's night
With a vow to defend
No retreat, baby, no surrender

"So this is it", som våra anglosachsiska bröder och systrar skulle uttrycka det. Lugnet före stormen, dagen D-1. I en halv värld sitter elever och läser in de sista kompletterande dramaturgiska stiltermerna och gör sitt bästa för att förstå menstrualcykeln. Ur studerande hjärtans djup en gång en samfälld och enkel sång, att överleva exams, för att skandalöst parafrasera Kungssången: något som sannolikt hade gett kännbart vite om jag hade varit ute ett sekel tidigare. Vid panik måste det ju ändå vara en tröst att inte vara ensam med handen i IBO:s stora syltburk.

Som konstaterat, imorgon når skiten fläkten och idag gör jag mig beredd för att möta det som blir mitt Narva eller mitt Poltava; mitt oktober eller min vår. Logiskt nog är det här därmed det sista inlägget innan jag och resten av klassen tar det sista skälvande steget in i aulan. Jag kan inte låta bli att förundras över att det faktiskt är på väg att hända; PDP känns som bara lite mer än en armlängd bort. Vart försvann gymnasietiden? Vart gick de senaste åren? Det känns surrealistiskt att den famösa utspringningen på skolans trappa bara är en och en halv månad iväg när jag så nyligen stod som storögd tolvåring på ett cykelställ utanför urmakaren vid Stortorget och såg kortegen med färska studenter köra förbi, på tiden innan de stängde Hamngatan för trafik.

Snart är jag som dem och jag är nog lika skrämd som förväntansfull. Snart är det på riktigt, men först är det examensprov, även dem skrämmande i sin realitet, våra alldeles egna Mordors tinnar vid Ithiliens horisont. Men oavsett hur det går, damn the exams och damn the torpedoes, så är det över om tre veckor och då firar vi. Då firar vi för allt vad vi är värda.

Läser du, så önska mig lycka till: lycka till även åt dig.

No retreat, baby, no surrender.

Dance, fucker, dance.

I'm a bowling green, a delivery boy.

No surrender.

Nu tar vi dem. Nu får vi fuckern att dansa.

/wellington.

I've Pursued Nothing - The Tossers

All the bottles of wine have ravaged my mind
Another day's gone by and I'm worried

And the night, and the night, it is bitter and short
For I know that a new day is coming
Another day, another day, all alone and blue
But for you I've pursued nothing

If you'd heard the song, you'd know it doesn't sound as moody and melancholic as the text hints. I've had a good day, and I do feel I've actually pursued something, namely trigonometry. Hey, there are worse ways to spend your days. In fact, basking in the sun on the balcony with a good friend is always nice, even when a Mathematics book is present.

I had an interesting morning too -- interesting in the sense that it all just felt so damned perfect. I woke up at nine, went up at ten, started the computer and went to get dressed. Halfway to the drawers I saw the absurdity in it though, seeing as that I was all alone in the house and the temperature actually was acceptable, there was little reason to get properly dressed. So, in t-shirt and boxer shorts, I fetched a few toasts with orange marmalade and a large glass of Proviva in the kitchen, and stood eating on the balcony -- still in my shoddy garments. This time it was me who was "lodis", so I'll be careful before I call Alex that again. It was nice though, standing in the morning sun and drinking the last of the morning juice and then reading blog-referrals about NHL-games for an hour. It was an entirely lazy and unproductive afternoon, but it was great and it was a nice whiff of a few of the things that are good in life.

There's not much more to say about the day, save that we now have started planning the feast that we will hold after my graduation. If all invited say yes, 31 persons will attend. That is a lot of people. Admittedly, I do not mind occasiosn with a lot of guests though. Plus, it will be rather interesting to see my friends interact with my relatives.

Now, seeing as that I do not have anything sane to say and do not know when I'll pop in again -- it's all down to mood and inspiration, really -- I'll reprise an old favourite. Remember the shuffle-game? Well, I did, and I figured that I wanted to do it again.

So here's me signing off for tonight.

---

1. Put your music player on shuffle.

2. Press forward for each question.

3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense. NO CHEATING!

(So this is a randomly spawned text on the internet giving me orders. That really requires some great cojones, considering I can erase him whenever I want.)

1. How are you feeling today?

Loch Lomond - Bryn Terfel
I have been thinking and talking about Scotland today actually. I've also been occasionally nostalgic, so it's not quite off the mark.

2. Will you get far in life?

Summerbreeze - Johnossi
Doesn't quite answer the question, but apparently I will spend many nights alone. Linus Glas.

3. How do your friends see you?

Oliver's Army - Elvis Costello
Given my rant when the Swedish army tried to draft me, I doubt any of my friends see me as a soldier in that regard -- even less, a British one.

4. Will you get married?

It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry - Glasvegas
Fuck you Spotify.

5. What is your life’s theme song?

The Wrestler - Bruce Springsteen
It's... I mean -- sod it. Yes. Now I got happy all of a sudden, somehow.

6. What is the story of your life?

Human Touch - Bruce Springsteen
That's two Springsteen-songs in a row, and I don't think this one is all too inaccurate either. Forsaking praise and pity for someone to talk to, and a little of that human touch? Yes, mister. Yes, without hesitation.

7. What was junior high school like?

Die Mauer - Ebba Grön
I'd expected this to be a good chuckle like last time, but now the bloody thing has started giving fairly accurate answers. Junior high was like a wall in many regards.

8. How can you get ahead in life?

The Eton Rifles - The Jam
Beating up brats from Eton? I'm on.

9. What is tomorrow going to be like?

I Wanna Be Adored - The Stone Roses
Shit, not again. I thought I'd had enough of heartthrob and longing for a few months.

10. What is the best thing about your friends?

Geraldine - Glasvegas
"My name's Geraldine, I'm your social worker." You've stood me this far and you listen when I want you to. By now I'm disregarding the creepy accuracy of the shuffle, because the answers please me. This one especially.

11. What is in store for the next weekend?

Cross Your Fingers - Laura Marling
Everton-Chelsea in the FA Cup final and exams right after the weekend. Spot on, again.

12. What song best describes you?

3:ans Spårvagn Genom Ljuva Livet - Eldkvarn
In my good moments, I do feel like life could be described like this.

13. How is your life going?

Uppgradera dig till Spotify Premium - Spotify
Hahahahahahahah--
Allright, another try.
Kom - Lars Winnerbäck
I don't think the world's judging me, at least not anymore. Rotting together with someone in lack of ambition is neither unpleasant nor unaccurate though.

14. What song will play at your funeral?

Lost In The Flood - Bruce Springsteen
I will, actually.

15. How does the world see you?

Ompa til du dør - Kaizers Orchestra
Ompa 'til I bleed, ompa 'til I die. Better run from the world, it seems.

16. Will you have a happy life?

Death - White Lies
"'Relax', yes I'm trying, but fear's got a hold of me". Well, shit.

17. What do your friends really think of you?

Double Yellow Lines - The View
If I make you realise you're high as kites, I'm content -- someone bloody well has to.

18. What song describes the person you’re attracted to?

Alison - Elvis Costello
I don't know an Alison. You won't get more than that out of me.

19. What message would you like to tell the next generation?

Kärlek Är För Dom - Thåström
Not even I am that bitter.

20. Do you have a deep dark secret?

The Promised Land - Bruce Springsteen
No matter what, I'm not a boy but a man and I believe in a promised land. Actually.

21. Do people secretly lust after me?

Magic - Bruce Springsteen
Am I magic, or should people trust nothing what they hear and less of what they see? Come on girls, I am nice!

22. How can I make myself happy?

Resistansen - Kaizers Orchestra
Finding likeminded people and playing Russian roulette in a basement seems like a neat enough idea.

23. Will I ever have children?

All That Heaven Will Allow - Bruce Springsteen
Aw, shucks.

24. What’s some good advice for me?

Moondance - Van Morrison
So it's a marvellous night for a moondance. Should I interpret that as that it's a good time to go all-in?

25. How will I be remembered?

Mr. Brightside - The Killers
I do hope I'll be remembered for more things than falling in love with a stripper.

26. What is my signature dance song?
Bodhran - The Young Dubliners
It's Irish. You know me well enough to figure out the rest.

---

So, it turned out a bit more creepily correct than I expected it to. Still though, this is Saturday night entertainment until life restarts again.

May I add that the readers are strongly encouraged to make their own trials of this in the comments when they find the time in between aliterations, aldehydes and algebra?

See you around.

/wellington.

Di Grind - Kaizers Orchestra

Ta denne ringen. Sett han på din fing
Kommer du til himmelen går du rett inn
Men en ting, bare en liten ting
Du er ikkje død, du er fortsatt min

Klapp dine hender. Klapp en siste gong
Tramp ditt trebein på golv av betong
Klokkene ringer, de ringer deg inn
Kom på mi side av di grind

Reis deg opp og kall deg for en mann
Nok er nok du snakker løgn, eg snakker sant
Om du har et siste ord får du drar
så spar de til du kommer ner til din far

Revision på riktigt, det får man väl säga att dagarna nu består av. Min krigiskhet gentemot mina skolämnen kommer dock i vågor, så jag växlar mellan att rasande mala mig igenom de matematikens tegelväggar jag trodde var omöjliga att ta sig förbi, och att sitta och slösurfa på ett internet där aktivitet tycks ha avstannat. Igår kväll var jag under en lång stund den enda från klassen som var online -- den sista att lämna det sjunkande skeppet HMS Verkligheten/Härligheten. Den sista av resistansen.

Men allt som kan sägas om examensproven och befintlig eller bristfällig oro gentemot dem har redan blivit sagt, så jag har ingen anledning att säga något mer om det. För att vara helt ärlig har jag ingen aning om jag har någon anledning att skriva här överhuvudtaget -- det skulle vara om någon av mina k. vänner tittar förbi mellan allt studerande. Om någon av k. vänner gör det får de gärna sätta en kort kråka i kommentarsspåret, ty om jag talar utan publik tillåter jag mig att göra det än mer irreguljärt och intrikat.

*

Jag drömde märkligt i natt. Jag var i Indien klädd som engelsk grenadjär, vilket vid tidpunkten kändes fullständigt logiskt -- jag var ju en sådan. I långa rader av rött, vitt och svart marscherade jag med kända såväl som okända kamrater uppför en kulle och vid det att man nådde krönet kunde man skåda över ett stort fält. Vid motsatta änden av fältet var en liknande kulle, nerför vilken soldater klädda i djupt mörkblått och vitt strömmade likt uppretade, förolämpade skogsmyror efter det att du maliciöst har satt din fot i deras stack.

Allt eftersom att vi passerar krönet börjar vi springa i nerförsbacken med bajonettandade gevär höjda, ur tusende strupar simultant "Huzzah!". Männen på andra sidan fältet skrek också, men larm och avstånd gjorde det omöjligt att urskilja vad de skrek, eller för den delen på vilket språk.

Vi nådde slutet av sluttningenoch gick på rak kollisionskurs med den motsatta styrkan. Jag undrade stilla -- samtidigt som jag var glad att jag inte sprang längst fram -- hur i hela världen jag hade hamnat där jag var. I en tidsmässig paradox undrade jag även vilken av styrkorna som skulle visa sig vara M/S Titanic och vilken som var isberget.

Impact, blod, larm och vrål av ilska, smärta och dödsångest. Efter att ha svingat min bajonett likt en galning en liten stund låg jag själv så småningom på marken och var lugnt medveten om att min röda rock var på väg att bli än mer djupröd. Larmet fortgick runtomkring mig. Likt en annan Riddar Roland hade jag dock gott om tid att tänka över liv, gärningar och öde och mitt drömjags tankar gick till hemmet. Via detta filmiska slut så berättades varför jag helt plötsligt var i Indialand i ett annat lands uniform -- vad annars än flykt? Flykt, från besvikelse. Flykt, från obesvarad kärlek. Flykt från verkligheten. En flykt med ett våldsamt slut.

*

Någonstans där dog jag, och vaknade alltså upp. Jag har börjat dö i mina drömmar oroväckande ofta på sistone, och att drömma sig igenom en perversion av Jobs Bok några gånger i veckan tar på krafterna. Hade jag trott på drömtydning hade jag varit mäkta orolig för omen om framtida djävulskap -- nu är jag istället smått orolig för min mentala hälsa. Att jag flyr från den gudsförgätna hålan i vilken jag bor, som jag har klagat så mycket på under två och ett halvt år att ingen i min omgivning ens tycks reagera längre, är uppenbart, accepterat och bortom allt tvivel. Så vad mer är det jag har att fly ifrån?

Jag har fler reflektioner, det brukar bli så efter märkliga drömmar, men de får vänta. De ligger på ett ganska personligt plan till och med för mig. Jag tar det när jag känner det som passande istället, beroende på hur kraftigt de pockar på.

Nog nu.

/wellington.

Born To Run - Bruce Springsteen

Beyond the palace hemi-powered drones scream down the boulevard
The girls comb their hair in rearview mirrors
And the boys try to look so hard
The amusement park rises bold and stark
Kids are huddled on the beach in a mist
I wanna die with you Wendy on the streets tonight
In an everlasting kiss

The highway's jammed with broken heroes on a last chance power drive
Everybody's out on the run tonight but there's no place left to hide
Together Wendy we'll live with the sadness
I'll love you with all the madness in my soul
Someday girl I don't know when
we're gonna get to that place
Where we really want to go
and we'll walk in the sun
But till then tramps like us
baby we were born to run

The following post will not follow one coherent line of thought -- I'm rather emptying another bucket of thoughts and worries and reflections before it bursts.

It's intense days, these days. My tiny part of the blogosphere has gone eerily quiet for long periods of time as people, one by one, have left the sinking ship of reality and what we thought were our casual days for the gladiatorial battle that is the preparation for our exams. One of the reasons I'm writing here, now, is that I have no idea why I haven't yet. Another is that I was reading a post in Alex' blog about the exams and all things related to it, which inavoidably had my own mind snowball on me -- finally.

It's two weeks today. Two weeks isn't really anything. And a few of my more belligerent brain cells are screaming in uncontrolled panic at the prospect of exactly how much I need to have done before these two weeks are over, because this far I've done nigh on nothing. Some of the more quasi-bohemian brain cells are still longing for her, and have started drowning their sorrows by now. A few others want to play, or at least pluck, on the guitar. Most of them are in their normal want-mode: want to get out, want to drink beer, want to go to concert, want to meet friends, want life to be just a little more like it is on TV. The screaming ones are in a crushing minority.

I can't help but wondered what the hell happened to me. A few years ago I was an ambitious kid that was anxious -- no, scratch that, that wanted good grades. I was never anxious to get them, as they tended to show up anyway. By now I have my high school-grades looming at a burning horizon and I've got a hard time to raise any engagement. The good part is that my mind has not engaged in any heavier mindhumping yet; the bad is, of course, that I'm not really studying either. There always appears to be something else going on: window-washing, forcing sounds out of the guitar, writing, watching a movie, anything. Admittedly I'm not very encumbered by social activities though. The fact that almost all of my friends are facing the same vaguely defined Judgement Day as I am has lead to the social field resembling a scorched-earth Russia. Some activity is still popping up now and then though, and I'm cherishing every last bit of it. Admittedly, I chose a rather miserable time to start pursuing my social... pursuits, damned be my vocabulary. But such is life.

I can't help but think some about the future too. I bought myself some time with the decision to take a year of booze and brawling in Lund, but by the fall I will have to start making up my mind. Essentially there are two routes to go, namely Law or Politics. Salary or variable. Assured work or variable. Societal importance or variable.

Politics holds a little too many variables for me to feel entirely comfortable. In this very moment I'm leaning towards Law, courtesy of an hour-long rant I held at the dinner table yesterday evening regarding IPRED, the internet and file-sharing. It comes after a month-long lean towards Politics though, so I'm not holding my breath. Trying to choose between these two alternatives is like playing some perverted kind of ping pong, where the ball invariably goes back and forth beyond your control.

Indirectly, this brings me back to the issue of my ambitions. I wanted to change the world once but hey, who hasn't at some point. I'm immensely looking forward to university but I don't look forward to what's to come afterwards, as I just don't know what to do with myself. I don't care as much as before how the world remembers me -- if the world remembers me. I won't have had contact with a large part of it anyway. What matters in my legacy is how my friends remember me, and that I have a family that can remember me. A well-paid occupation comes with a lot of working hours, and that might be difficult to combine with giving your family the time it deserves.

Come to think of it, and I do now and then, that is all that I actually wish for myself: a family. A girl that I love who loves me in return with whom I live 'til the end of my days, a few children, a peaceful, although not necessary uneventful life. I could say "But I want to go travelling to!" but in reality, that will cost money I might not have. But if I've built a heaven for myself at home, it might not matter that I don't get to see the surrounding world.

So many decisions. So many stressful factors. So many dreams that want to be fulfilled, so many things to be done. I better be an endurable bastard, or I'll sink down gasping for breath halfway. Regardless of what path my life will one day take the exams seem to be the starting point of it: it is on those results that I'll get into a desired programme, it is with that programme I'll find an occupation, it is with that occupation that I'll define myself -- hopefully -- and earn money to shape my life with. The exams are indeed the starting point.

But come to think of it, they're not really any more than that. They won't say anything about me as a person, they will not in any way tell of what importance I will or will not be to the world. They are a tool to get into university and that's it. Junior high and high school are five years of grade craze and I'll rejoice having it out of my life. My final grade will of course matter, and if I get one I'm not content with I'll of course not be pleased. But it won't change me and it won't wreck my future, so it will affect me at most for a few months when I apply to Law or Politics. After that they fade into the obscurity of my memories. That is why I cannot be as anxious as I should be in order to get those fancy grades -- it just won't matter in a few years. The things I've learnt that matter to me have not been taught in school, I've found them elsewhere. I've found various interests, I've developed some talents, I've learnt a foreign language, I've learnt how to laugh, mourn and love. I've learnt what's important in life, and friendship is not dependant on grades.

As you might understand, my brain's not the best of studying buddies.

Two weeks... fourteen days. One of which I've now used half of. Two weeks, then the exams are upon us. And until then we'll be running. We were born to run, and we have all been running ever since we first entered the assembly hall as enpimpled, immature fifteen- and sixteen-year-olds to do the entrance tests.

We were born to run. Let's run the storm out and then let's run which ever direction we'll feel like. We are the broken heroes jamming the highway on our last chance powerdrive and we are the ones with no place left to hide, so let's just fucking run. Some day we'll have finished running and we'll get to the place where we really want to go and then, friends, we'll be walking in the sun. And the running just became a lot easier for me when I now realised that I'm running with the two and a half best years of my life in my back, together with people I'd gladly walk over both fire and water for. There just couldn't be better people to hit the street with.

Before I felt limp, now I'm actually starting to feel a bit belligerent. Born to run, baby, I was born to run and I was born to run for a long time after the end of the exams. Bring it on.

I was born for it.

Fuck it Springsteen, I love you.

/wellington.

Youngstown - Bruce Springsteen

When I die I don't want no part of heaven,
I would not do heaven's work well
I hope the devil comes and takes me to stand
in the fiery furnaces of hell

Någonstans i mitt undermedvetna undrade jag stilla hur jag egentligen hamnat där jag befann mig. Korridorer med luften tyngs av ångest över annalkande prövningar hade helt plötsligt bytts till flammande värme och sotflagor. Min stilla reflektion avbröts dock abrupt av att en sällsynt olägligt placerad hög granruskor plötsligt tog fyr bredvid mig, våldsamt och sprakande.

Ilsket svingande en enruska gjorde jag så gott jag kunde för att hålla linjen och inte låta elden sprida sig alltför nära skogsbrynet. Hade jag inte lyckats med det så hade uttrycket "hus i helvete" kunnat få en helt ny, rent filmiskt klar innebörd. Det löste sig dock, och jag hämtade istället en räfsa. Med ironiskt likartade rörelser spred jag nu istället elden: drev den emot mig, drog upp den till manshöga flammor, lät nytt gräs förtäras av infernot. I ett regn av sotflagor var jag djävulens trädgårsmästare med svett och adrenalin i mina tidigare blodfyllda ådror.

Till skillnad från mycket annat de senaste dagarna så var det här dock ingen mardröm - men de är en lång, trist och ganska obekväm historia som jag inte tänker tråka ut er med nu - utan en klar realitet. Att elda torrt gräs på en äng låter visserligen föga dramatiskt men det har sina poänger.

Att stå där när det var som mest intensivt och känna värmen på din hud så att det gick från att vara varmt till att svida till att brännas till att nästan spricka, alltmedan du kisar med ögonen och gör så gott du kan för att sprida det jämnt och låta hela marken få sin del av de slickande lågorna, gav mig en väldigt intressant känsla: jag slogs för min överlevnad, rent instinktivt. När du står där är du medveten om att det är du eller han, elden. Du är också fullt medveten om att det mycket väl kan gå åt helvete med lite otur eller om du inte sköter dig. Det överväldigande i situationen var att alla andra tankar var som bortblåsta: minnen av platser som Berlin och Skottland; tankar på vår, sol och vänskap; kärlek och glädje. Men ej heller stress över prestationer, eller brist på dem; ingen bitterhet över att ditt liv lett dig på vägar du inte önskar; ingen ånger över tavlan ditt liv har målat; ingen väntan på saker som emellanåt känns alldeles för långt fram i tiden; kanske allra mest, ingen hjärtskärande längtan efter sådant som är ouppnåeligt, orealistiskt och absurt, men som du ändå ägnar så mycket vaken tid att sukta efter. Det är du och elden, och det enda som spelar någon roll är din överlevnad, vilken allt annat är underordnad: såväl olycka och ångest, som en kvinnas vettlöst mjuka och sinnesförlamande beröring.

Vid elden, med elden, var jag mer djur än människa. I längden hade det inte varit så, men i det korta var det värt att släppa även allt som är gott, för att få slippa alla demoner om än för en kort stund.

Ibland undrar jag vilken riktning jag egentligen är på väg i.

/wellington.

Tom Traubert's Blues - Tom Waits

Wasted and wounded, it ain't what the moon did
Got what I paid for now
See ya tomorrow, hey Frank can I borrow
A couple of bucks from you?
To go waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

Now I lost my Saint Christopher now that I've kissed her
And the one-armed bandit knows
And the maverick Chinaman and the cold-blooded signs
And the girls down by the strip-tease shows
Go, waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

För att ha frågan ur världen så var jag nära att köra över en fotgängare vid ett övergångsställe i morse. Hade det varit uppkörningen så hade den blivit ungefär två minuter lång.

Jag ser inte fram emot morgondagen. Önska mig lycka till.

Vissa morgnar är helt enkelt inte till för att man ska bemöda sig med att kravla ur sängen, dra på vardagsstassen och gå ut i världen, käck och redo att vara mänskligheten till gagn. Ej heller är de till för att studsa upp med ett leende på läpparna och därefter äta frukost med humöret lysande som solen -- och äggulan, eftersom du vill ha dina ägg "sunny side up" -- och uppfylld med en glädje över att vara vid liv och få bevittna världen, naturen, och alla under de hyser. I förlängningen är vissa morgnar inte till för att ta sig upp ur sängen överhuvudtaget: lakanen är svettiga och luften i rummet berövad på all renhet och syrehalt, men det är varmare än huset, staden och världen utanför. Ditt ben gör ont för att du har legat på ett konstigt vis, men det kommer göra mer ont om du börjar gå.

Dina tankar vandrar osaltade gator utan gatlampor, men när du går upp avviker de från den asfalterade stigen och prövar sin lycka i terrängen, men de kan lika gärna trampa i en mörk tjärn som slå sig ner för picknick i en solig glänta.

Givet terrängen finns det nog fler tjärnar än gläntor.

Men klockan tickar och tiden går, och slutligen blir du tvungen att dra dig ur kokongen och på vingliga steg inleda dagen -- du har åtaganden, pojk, och plikter och måsten. Även om du helst skulle vilja så kan du inte förbli i sängen tills dagen har passerat och du får en chans att vakna på rätt sida igen. Även om det borde svepas iväg så förblir humöret en tryckande, våt ullfilt som kväver dig timme efter timme.

Även om du egentligen borde ta dig i kragen och se till det goda i livet så ligger du hjälplös likt en nyligen uppvaknad Gregor Samsa, utan fäste för dina fötter eller ambitioner.

Sådana morgnar ligger du istället stilla, tittar upp i taket och lyssnar på klickandet var sextionde sekund när klockans visare faller framåt. I en bättre situation hade du haft något problem som gnagde eller en faktiskt orsak till bryderier, men istället möts du av tomhet och tystnadens dövande dån. Du kan inte definiera problemet, kanske för att det inte ens finns något. men likväl vaknar du en sådan morgon med ett hjärta som tycks ha tröttnat och en själ som ligger avsomnad på en trottoar efter att inte ha kunnat betala för sin lager och viskar till dig själv: "Vad är egentligen poängen?" Och efter den första viskningen upprepar du det omedvetet, ett destruktivt mantra som biter sig fast. Sådana morgnar önskar jag att livet hade en snabbspolningsfunktion. Sådana morgnar undrar jag om det finns någon egentlig poäng med existens...

Sådana morgnar uppvägs bara av morgnarna som vanligtvis kommer efter, när man inser -- eller under dagen handgripligen får demonstrerat av en ovetande själ i din omgivning -- varför ens hjärta bultade till att börja med, och att det faktiskt finns de som kan sparka lite liv i din själ på den spruckna trottoaren, betala hans krognota och följa honom hem.

Men sådana morgnar fortsätter att komma, den ena gången mer beslutsamma än den andra. Och sådana morgnar undrar jag hur vettig jag egentligen är. Hur svårt kan det egentligen vara att bara hålla sig livsglad?

/wellington.

P.S. Det här artade sig från början som ett privat dagboksinlägg, men allt eftersom språkets krumbukter mildrade -- eller snarare tillförde liv åt -- mitt humör så gillade jag hur det artade sig, och med tanke på min begränsade läsarskara och att den endast innefattar personer jag känner förtroende för så publicerade jag det ändå. That said, om inläggets karaktär inte lämnar mycket att kommentera, lägg gärna en stilistisk istället. D.S.

You can't always get what you want - The Rolling Stones

I saw her today at a reception
A glass of wine in her hand
I knew she was gonna meet her connection
At her feet was her footloose man

No, you can't always get what you want
You can't always get what you want
You can't always get what you want
And if you try sometime you find
You get what you need

Det är söndag idag, till min stora förtret. Himlen är full av döda pixlar och världen är arketypiskt grå, och jag har hittills distraherats från mina CAS-reflektioner av bland annat artiklar om Art Noveau och nygotisk arkitektur på brittiska öarna. I och för sig tog jag mig också an en övningskörningstur ut på landet, via Sövdeborg, Snogeholm och Knickarp, så jag har åtminstone inte suttit som en mumie i mitt mausoleum som jag brukar göra på dessa gudsförgätna dagar.

Jag vet inte riktigt vad det är med söndagar, men jag har några års samlade söndagsreflektioner på bloggen att vittna om att det knappast är något nytt fenomen. Det blir väl till att göra avbön när jag väl tar mig in till Den Stora Staden -- då kan jag spendera söndagarna med gym, bakfylla, eller måhända kyrkvisit. Det har visserligen bara blivit en gång hittills och mina spirituella reflektioner håller jag för mig själv ett tag till -- det är komplicerat -- men det var trevligt att besöka kôrkan, likaså var det ett bra sätt att tillbringa en söndag morgon.

Utan att jag är säker på hur så har idag varit en Stones-dag. Det intressanta med det är att jag vanligtvis bara lyssnar på dem sporadiskt, och då bara några få låtar. Idag har de stått på repeat sedan lunchtid. Så kan det gå.

Jag tycker låttiteln är rätt talande egentligen. Du kan inte alltid få det du vill ha, lev med det MF. Livet, eller snarare livet till denna stund, har vid någon eftertanke haft rätt mycket av den varan -- diverse begär som av den ena eller andra anledningen inte har kunnat uppfyllas, eller aldrig var möjliga att förverkliga till att börja med.

*

Även om man, eller åtminstone jag, kände det som att världen låg för mina fötter när jag var fjorton och ett halvt så kändes det ganska naturligt att bli fälld till marken igen i gymnasial ålder. Det där med ära och berömmelse var väl inte särskilt realistiskt till att börja med.

Just det, det där high school-året, ja. Som jag planerade för det, men det blev ju aldrig något av heller -- ej heller med min ansökan till UWC. Men jag undrar om det egentligen inte hade kunnat gå på andra håller också; det som gjorde det omöjligt för mig, då, var ju att jag helt plötsligt trivdes med tillvaron och mitt sällskap, och såg det som lite för plågsamt att lämna dem.

Ett tag, åtminstone precis innan en stockholmsk räddningsängel och en lång tankestund på en sten i septembersol, tycktes själva tanken på att vara nöjd med livet som en omöjlighet. Men det gick ju till slut, trots allt.

Jag tänker tillbaka på L. ibland -- det var också en omöjlighet, oavsett hur mycket vi (eller åtminstone jag, så mycket är jag säker på) ville. Som vi pratade, och vad vi pratade om... Det var när vi gled ifrån varandra som sommaren 2006 började få de konnotationerna jag har till den idag. Jag undrar hur det är med henne, hur det gick med den där killen hon hittade och om allt annat också löste sig till slut. Jag undrar om hennes leende fortfarande får mina knän att skaka -- jag undrar om hon minns mig. Jag undrar om hon menade allvar när hon sa att hon önskade vi bodde närmre varandra.

Och så var det de där veckorna på ÖP, när jag vandrade som en osalig ande genom gråa 70-talskorridorer med röda branddörrar och tycktes sjunka djupare genom golvet för varje dag som gick. Jag hade verkligen viljat ha en plats där, eller i stan rent allmänt, men jag hörde inte hemma där. Varför vet jag inte, men flytten -- flykten? -- var nödvändig.

Två och ett halvt år på bussen är ingen höjdare heller -- att leva i vad som tycks vara en isolerad satellit, till vilken få rör sig om de kan undvika det, är inte eftersträvansvärt om man inte eftersträvar ett liv som eremit. Men egentligen finns ingen lösning, annat än att sluta ta bussen och istället försöka återstarta ett liv i sagda satellit.

Listan kan göras väldigt lång, men börjar nu närma sig en sådan markering på tidsaxeln att det börjar bli svårt att prata helt från hjärtat. Streck i debatten.

*

You can't always get what you want... Det är väl kanske det livet handlar om. Eller snarare, att försöka hitta lösningar på vad man kan göra istället, så att man tar sig igenom det och långt senare kan titta tillbaka på allt man ville, men som aldrig gick. Som ett high school-år; som en plats i staden där man växt upp; som L. Vad är väl mer mänskligt än det?

/wellington.