Di Grind - Kaizers Orchestra

Ta denne ringen. Sett han på din fing
Kommer du til himmelen går du rett inn

Men en ting, bare en liten ting

Du er ikkje død, du er fortsatt min


Klapp dine hender. Klapp en siste gong

Tramp ditt trebein på golv av betong

Klokkene ringer, de ringer deg inn

Kom på mi side av di grind


Reis deg opp og kall deg for en mann

Nok er nok du snakker løgn, eg snakker sant
Om du har et siste ord får du drar

så spar de til du kommer ner til din far

Revision på riktigt, det får man väl säga att dagarna nu består av. Min krigiskhet gentemot mina skolämnen kommer dock i vågor, så jag växlar mellan att rasande mala mig igenom de matematikens tegelväggar jag trodde var omöjliga att ta sig förbi, och att sitta och slösurfa på ett internet där aktivitet tycks ha avstannat. Igår kväll var jag under en lång stund den enda från klassen som var online -- den sista att lämna det sjunkande skeppet HMS Verkligheten/Härligheten. Den sista av resistansen.

Men allt som kan sägas om examensproven och befintlig eller bristfällig oro gentemot dem har redan blivit sagt, så jag har ingen anledning att säga något mer om det. För att vara helt ärlig har jag ingen aning om jag har någon anledning att skriva här överhuvudtaget -- det skulle vara om någon av mina k. vänner tittar förbi mellan allt studerande. Om någon av k. vänner gör det får de gärna sätta en kort kråka i kommentarsspåret, ty om jag talar utan publik tillåter jag mig att göra det än mer irreguljärt och intrikat.

*

Jag drömde märkligt i natt. Jag var i Indien klädd som engelsk grenadjär, vilket vid tidpunkten kändes fullständigt logiskt -- jag var ju en sådan. I långa rader av rött, vitt och svart marscherade jag med kända såväl som okända kamrater uppför en kulle och vid det att man nådde krönet kunde man skåda över ett stort fält. Vid motsatta änden av fältet var en liknande kulle, nerför vilken soldater klädda i djupt mörkblått och vitt strömmade likt uppretade, förolämpade skogsmyror efter det att du maliciöst har satt din fot i deras stack.

Allt eftersom att vi passerar krönet börjar vi springa i nerförsbacken med bajonettandade gevär höjda, ur tusende strupar simultant "Huzzah!". Männen på andra sidan fältet skrek också, men larm och avstånd gjorde det omöjligt att urskilja vad de skrek, eller för den delen på vilket språk.

Vi nådde slutet av sluttningenoch gick på rak kollisionskurs med den motsatta styrkan. Jag undrade stilla -- samtidigt som jag var glad att jag inte sprang längst fram -- hur i hela världen jag hade hamnat där jag var. I en tidsmässig paradox undrade jag även vilken av styrkorna som skulle visa sig vara M/S Titanic och vilken som var isberget.

Impact, blod, larm och vrål av ilska, smärta och dödsångest. Efter att ha svingat min bajonett likt en galning en liten stund låg jag själv så småningom på marken och var lugnt medveten om att min röda rock var på väg att bli än mer djupröd. Larmet fortgick runtomkring mig. Likt en annan Riddar Roland hade jag dock gott om tid att tänka över liv, gärningar och öde och mitt drömjags tankar gick till hemmet. Via detta filmiska slut så berättades varför jag helt plötsligt var i Indialand i ett annat lands uniform -- vad annars än flykt? Flykt, från besvikelse. Flykt, från obesvarad kärlek. Flykt från verkligheten. En flykt med ett våldsamt slut.

*

Någonstans där dog jag, och vaknade alltså upp. Jag har börjat dö i mina drömmar oroväckande ofta på sistone, och att drömma sig igenom en perversion av Jobs Bok några gånger i veckan tar på krafterna. Hade jag trott på drömtydning hade jag varit mäkta orolig för omen om framtida djävulskap -- nu är jag istället smått orolig för min mentala hälsa. Att jag flyr från den gudsförgätna hålan i vilken jag bor, som jag har klagat så mycket på under två och ett halvt år att ingen i min omgivning ens tycks reagera längre, är uppenbart, accepterat och bortom allt tvivel. Så vad mer är det jag har att fly ifrån?

Jag har fler reflektioner, det brukar bli så efter märkliga drömmar, men de får vänta. De ligger på ett ganska personligt plan till och med för mig. Jag tar det när jag känner det som passande istället, beroende på hur kraftigt de pockar på.

Nog nu.

/wellington.

3 kommentar(er).:

Ara said...

Revision suger :( Tur att det bara är drömmar du drömmer.

Wellington said...

Ja tacka gudarna för det! Vem vet vad jag annars hade drömt.

Alex said...

...och jag drömde att jag var utklädd till en panda med stor pandakostym och allt, kapade katterevyn med min kompis pojkvän, åkte nerför en jätterolig rutschkana, sen var det lite arkiv-x mysterier, min gamla granne fick ryggskott och sen höll några av oss på att baka (och Meng var typ pro). Jag skrattade halva morgonen efter (jag i duschen: "hahahaha, pandadräkt"). Fast annars drömmar jag mest om att bli typ förföljd eller underkänd och sånt så jag sympatiserar ;) skolpress har en del inflytande på drömmar... din dröm låter sjukt skum!

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates