Time For Heroes - The Libertines, el. "2009, ett jävla år"

Well the stale chips are up and the hopes stakes are down
It's these ignorant faces that bring this town down
And I sighed and sunken with pride
I passed myself down on my knees
Yes I passed myself down on my knees

Now tell me what can you want now you've got it all
The whole scene is obscene
Time will strip it away
A year and a day
And Bill Bones
Bill Bones knows what I mean
There are fewer more distressing sights than that
Of an Englishman in a baseball cap
And we'll die in the class we were born
But that's a class of our own my love
A class of our own my love

Lågan flämtar i vinddraget från ett på glänt öppnat fönster. Om lite mer än ett dygn slocknar den för evigt -- men vilket ljus den brunnit ner på vägen!

Det man huvudsakligen läser om när tidningar, bloggare och twittrare sammanfattar det gångna året är hur allt tydligen sög, att ingen har pengar längre och att regeringen i USA tydligen har nått nya, oanade höjder av slöseri och dumhet. Nå, kul för dem, och gnälla bör man ty annars dör man sannolikt purken: gnäll får i alla fall ut det onda. Så länge man bara låter det vara exorscerat och därefter börjar på ny kula med återvunnen positivism är allt prima.

Jag kan dock inte hävda att jag delar den negativa synen på 2009. Det må ha börjat med en vår sänd från helvetet -- dock det finska helvetet; det var trots allt ganska så kallt, till skillnad från Lucifers domäner -- men det fortsatte med ett veritabelt kompani av händelser som har satt sig djupt in i ryggmärgen.

Se det här som min årskrönika.

- Post-IB-resa till Kroatien
Tvärtemot de flesta av mina klasskamraters dystra spådomar tycktes vi alla ha tagit oss igenom examensveckorna med åtminstone liv och lem, om än inte vett, i behåll. För att fira detta propert var resa bokad till billiga Balkan och en sol som fortfarande tittade förbi Sverige så irreguljärt att man gott kunde anta att dessa tillfällen helt enkelt var när han vandrade vilse på fyllan. Att ge sig av syntes alltså som en god idé, och så gjordes några dagar efter en på många sätt udda, men i en annan historia hemmahörande examsfest i Öja, av alla ställen på Jorden.

Mitt första minne av resan är att jag missar mitt planerade tåg från Ystad med en hel kvart, på grund av att stadsbussens linje 2 tar alldeles för mycket hänsyn till pensionärer och liknande, som tar lång tid på sig att sitta ner. Då jag dock var tvungen att vara inne i Lund långt tidigare än de flesta andra för att lämna tillbaka en aldrig använd ordlista från första gymnasieåret var jag dock likväl i ytterst god tid, och spenderade efter Lundaankomst och avlämnad ordbok en timme med att sitta på Arimans uteservering i sällskap med en kall Hof och överösa mig själv med komplimanger över det smakfulla initiativet att trots allt ta sig utomlands. Efter avslutad Hof tog jag mig till Centralen, vid vilken jag och mina klasskamrater turades om att le bredast åt faktumet att examensproven nu endast hägrade som ett cantervillskt spöke, och att nära nog en vecka i Split väntade. Vem som vann förblir okänt.

Det som följde var några dagar i en vacker Medelhavsstad med totalt fyra sorters öl till allmän försäljning, av vilka två var inhemska -- och en av dem äcklig -- och en tredje den internationella ölcancern Heineken. Sålunda fick jag istället leva på Löwenbräu, som visserligen inte är mycket bättre än Heineken men likväl är tillräckligt obskyr i Sverige för att ge mig ett blygsamt mått av indie-cred. Staden var dock som sagt vacker, luften varm och havet blått. Efter hemkomst sammanfattades resan av undertecknad som följer:
Fjolliga drinkar på barer, utflykt till nationalpark, bad från klippor i gassande sol och jazz på en sandstrand med Hajduk-Dinamo som fond. Skratt, kramar och kontemplativ tystnad. Ćevapčići, laxpasta och pizzaslice -- Fife och Spalatin. Raka, ingärdade gränder med vit stenbeläggning -- vattenfall i massor med en fantastisk ram av grönska. Skönhet på skönhet. Jameson och Grouse. En glädjebägare till brädden fylld och endast smolkad av annalkande farväls fruktkött.
En god polsk, kameraviftande vän till mig hade en än bättre sammanfattning av det hela, men då hans blogg gått ett internetmässigt seppuku till mötes finns inga spår av den prosan.

Några minnesbilder står ut från de andra: först, när jag och sagda polack började dela på den flygplatsköpta Jameson-whiskyn redan på bussen in till Split. Detta möttes med ett flertal menande flin från klasskamrater, som dock snart föll för frestelsen och ville smaka -- om inte annat på ren princip. När vi gick av bussen var vi båda storögda över palmerna som längs med strandpromenaden skuggades av Diocletianus gamla palats.

Andra, när jag satt med en stor del av resesällskapet på vandrarhemmets loft med ytterligare whisky, dock denna gången Perths stolthet, The Famous Grouse. Flaskan skickades runt och om en hade haft herpes hade resten strax anslutit till detta sjukdomstillstånd, men turen tycks ha varit på vår sida. Vissa blev lite roligare än vad som visade sig hälsosamt, vissa avstod helt -- själv drack jag ikapp med Jacob. Efter cirka en kvarts flaska var kallade vi det oavgjort och däckade så småningom på varsitt håll. Dock var det jag som blev titulerad "leadbelly" på morgonen, av skäl som alla inblandade känner.

Tredje, en promenad till en klippstrand utanför stadskärnan. Havet var skönt, himlen tycktes ändlös -- vilket den väl, påpekar vän av ordning, tekniskt sett är -- och Carlsberg fanns att finna en liten bit bort. Livet var härligt.

Fjärde, en hel hög svenska studenter vid en bar djupt in i Diocletianska palatsets labyrintliknande gränder, från vilka vågor av oljud, vad, sånger och tjut strömmade i timtal.

Femte, hur jag och min polske kamrat delade resten av Jameson-flaskan under en melankolisk tillbakafärd till flygplatsen och, indirekt, Sverige.

Kvar fanns en känsla av att en klass som egentligen blev en klass alldeles för sent trots allt fick en ordentlig avslutning, till slut -- så även en klar insikt av att det var många, många vars sällskap man skulle sakna till hösten.


- Studenten
Det var en jävligt udda känsla att ta tåget och bussen in till stan iförd vit keps och svart kostym, men desto trevligare blev den så fort jag nådde mina klasskamrater vid Stadsparksfontänen. Champagne, mouserrande vin och allehanda billigare substitut korkades upp in till förbannelse; det skrevs i mössor; det kramades i eufori och dagen tycktes redan från början perfekt.

Mitt i tumultet råkade jag av rent misstag, för att använda aningen mer alldagligt språk än jag är van vid i skrift, äga sönder några av mina klasskamrater. Då jag stod och nöjt rapade efter en snabbt slukad flaska Cinzano Asti -- som jag därefter skyr som pesten -- plockade några herrar i sällskapet fram fickpluntor av varierande storlek från sina innerfickor och började, nöjt skrockande, smutta whisky. En av dem slängde mig en blick och sade retsamt: "What's the matter, where's yours? Can't handle stuff like this?" Skrocket blev desto ihärdigare.

Nöjt flinande drog jag då fram en till hälften fylld reseflaska whisky, inköpt vid avfärden från Split. "Nah, but I couldn't fit it all into such a... small flask." Skratt följde, och flaskan inmundigades under dagen.

Följde gjorde fotografering; middag på Times (med, till ingens förvåning, tal av mig och Ken); och slutligen, efter att ha vinglat runt på stan lite, en kort avskedsfika i matsalen. Ljud överallt, förvirring total, men till slut började rektorerna läsa upp klass efter klass, efter vilket de uppropade under glada tjut rusade iväg genom korridoren mot dörren, trappan och friheten.

När slutligen IB2 lästes upp tog jag och Jacob täten, i mångt och mycket precis som den där natten med whiskyn på det kroatiska loftet.

Därefter är en stor del av händelseförloppet reducerat till en högst munter, men otydlig bild. Glädjeruset övervägde korttidsminnet, och alla tycktes vara såpass glada att de skrattade på gränsen till att gråta. Foton togs, familjer kramades om, och därefter skeppades vi runt i Lund på ett truckflak.

Efter middag med familjen på restaurang åkte jag norrut till Alex och drack öl på hennes studentfest; så småningom var vi alla samlade där, och drog oss in emot centrum till Tegnérs. Här är mina minnen ännu suddigare, men det dansades och hoppades och dracks och Jacob kom med den goda idéen att ta varsin tequila-shot. Efter den minns jag ännu mindre, undantaget att jag satt och sov först på trappan vid AFB och därefter i en fåtölj i en mörk hörna på Tegnérs.

Efter nattklubbstängning drog det återigen norrut, dit jag gick arm i arm med min gymnasietids käraste vänner till fågelkvitter och lukten av dagg.

Jag vinglade betydligt mer än någon annan, men är lika glad ändå.


- Hultsfred
Någon gång under våren slog min tidigare så riskkalkylerande, försiktiga hjärna slint och köpte en biljett till Sveriges lerigaste festival. Mina föräldrar var så att säga minst sagt skeptiska. Dock inte mer skeptiska än att de kunde medfinansiera både tält och nya gummistövlar.

Hultsfred föregicks av betygsfirande med klassen, då betygen opassande nog kom dagen innan avresan norrut. Detta ledde till en trevlig kväll under vilken jag blev aningen mer packad än vad som kan rekommenderas dagen innan en lång, lång tågresa; dagen efter hade jag kopparslagare i hjärnan. Efter en tågresa ifrån helvetet nådde jag dock Småland, och fick efter en liten stund sällskap av min resekamrat. Fylla av förväntningar gick jag och Emma emot campingen, och när vi några dagar senare vandrade i motsatt riktning hade vi upplevt dagar som jag själv åtminstone aldrig kommer kunna glömma. Alltifrån ett galet camp, till prima konserter, till en tjej jag dansade med på onsdagen och därefter försökte finna åter ända fram till söndagen, till expeditioner till fjärran tält, till "Never have I ever" på fyllan med endast mig och fyra tjejer som deltagare, till alla skratt åt skämt, historier och fyllepåhitt.

Jag kom tillbaka från Hultsfred som en annan människa -- på mer än ett sätt, skulle det visa sig.

- Sjukdom, sjukhus, och en livslång kompanjon
Det var egentligen ingen -- ej heller jag själv -- som tyckte det var särskilt udda att jag spenderade de två veckorna som följde Hultsfred med att ligga hemma, oförmögen att äta eller göra mycket överhuvudtaget, och stundom överfallen av kramper i magtrakten. Det var väl dålig kebab, för mycket öl eller dålig handhygien, resonerade omvärlden. Speciellt alla människor över 30 tycktes se detta som den enda rimliga förklaringen.

Fair enough, tänkte jag, och mådde efter antibiotikakur bättre. Sålunda återvände jag till livet i en vecka.

Därefter var jag nära att simultant svimma och spy i Ystads stekande sommarvärme, och åter tycktes jag vara knockad av den mystiska sjukan. Jag spenderade dagarna med att sitta uppkrupen i en fåtölj framför tv:n och drömde mig bort med hjälp av Hornblower och dylik eskapism. När jag nu var sjuk igen blev dock mina föräldrar förundrade, och sålunda åkte vi ner en liten runda till lasarettet för provtagning.

Tydligen var jag bra mycket sjukare än någon anat.

Med ett astronomiskt infektionsvärde som fick både en och två sköterskor att klia sig i huvudet och fråga om man egentligen kunde ha så högt och fortfarande stå upp -- vilket jag gjorde med nöd och näppe -- blev jag på kvällen inskriven på Ystads Lasarett av en kollega till min far, som såg lite för bekymrad ut för att avskriva mina föräldrars oro. Själv var jag inte särskilt orolig: jag var mest trött, jävligt trött. Hungrig var jag knappt; under de föregående tre och en halv veckorna hade jag ätit mat under en, och inte ätit något alls under en annan. Om det inte hade varit för en i flertalet oktaver snarkande sänggranne hade jag sovit som en stock natten igenom; nu fick jag göra det under dagen istället.

Det är en märkligare känsla än man kan tro, än någon av er kan tro, att ligga på sjukhus. Jag hade en nål i vänsterarmen genom vilken jag fick en måttlig dos näring från dropp. Jag sov i stort sett hela måndagen, förutom när min familj kom för att hälsa på, och orkade inte öppna laptopen förrän på tisdagseftermiddagen. Den hade hela tiden legat bredvid mig, men jag hade inte orkat lyfta armarna. Måndagen var för övrigt min farsas födelsedag. Ingen familj ska behöva spendera en sådan dag med en medlem nyss förlagd till sjukhusvärlden. Att meddela omvärlden var inte heller en baggis: e-mail utgick till de närmaste av mina vänner, och i stort sett var det en blandning mellan försäkran att det inte fanns anledning till oro, och försök till subtil bön om besök.

Om jag skulle förflyttas någonstans användes rullstol.

Förflyttas gjorde jag också på onsdagen, till Universitetssjukhuset i Lund. Ironiskt nog, tänkte jag när jag rullades in genom entrén, blir det här min första permanenta vistelse i Lund. Här blev allt plötsligt mer intensivt: jag fick fyra gånger så många piller, dropp med betydligt mer näring, blev tappad på blodprov flera gånger de första dagarna, och en coloskopi bokades in för att ta reda på vad fan som var fel på min tarm.

"Colon" på engelska betyder tjocktarm. Coloskopi är alltså kort och gott processen i vilken du får någon meter kamera uppkörd i röven, och hela tiden har en tv-skärm framför dig på vilken du ser hur din tarm ser ut på insidan. Detta samtidigt som du är vagt medveten om att det sitter en äldre man bakom dig och rör ett instrument, något obestämbart rör sig i din magtrakt, och du själv har fått godsaker som morfin och Tramadol. Det hela får anses som en av de mest bisarra upplevelserna jag varit med om.

Dagarna kom och gick, och välsignat nog var det endast en dag -- den innan min utskrivning två veckor senare -- då jag inte hade besök. Klasskamrater, nära som bekanta, kom en gång om dagen och familjen tittade in med jämna mellanrum. Koc höll mig sällskap via internet större delen av resten av dagarna. Filmer och böcker avverkades i rask takt; jag sov; jag fick mer dropp; jag väcktes klockan sex på morgonen för temperaturkontroll och blodprov. Detta liv pågick i två veckor tills dess att man konstaterade -- med viss reservation -- att jag led av Crohns sjukdom, en kronisk, dvs obotbar, tarmsjukdom som skulle leda till pillerknaprande resten av livet. Jag tog beskedet med ro: de hade redan i Ystad sagt att det mycket väl kunde vara kroniskt, och jag ställde villigen in mig på det värsta. Det kändes rimligt. De två sjukdomar det skulle kunna röra sig om var Crohns eller ulcerös colit: jag valde därmed att anta att det var Crohns, då jag för mitt liv inte kunde komma ihåg vad "den andra" hette. Sålunda diagnostiserade jag mig själv en och en halv vecka innan mina läkare gjorde samma bedrift.

När jag skrevs ut efter två veckor på sjukhus var jag smal, hade insjunkna kinder och förtvinade muskler, men jag var friskare än jag hade varit på länge och var än mer bestämd än tidigare att leva det liv som givits till mig.

Två veckor på lasarett är en lång, och på många sätt obekväm tid. Likväl skulle jag aldrig viljat ha vara utan den. Det är lite svårt att förklara.

- Lund och SSKK
Efter visst bönande till AFB lyckades jag med sjukintyget i handen tigga till mig en bostad i Lund, och livet såg plötsligt ljusare ut än det hade gjort på länge -- sommarens bostadsletande hade inte direkt bjudit upp till dans. Det första jag såg när jag vandrade in i mitt nya korridorskök var en gigantisk logga som jag kände igen sedan tidigare: SSKK, Sportsuparklubben Kamraterna -- alko-korridoren, AFB:s gissel. AFB själva hade i sitt telefonsamtal hävdat att min nya bostad låg i en lugn, studieinriktad korridor. Bra försök, säger jag.

Det tog inte lång tid att vaggas in i ritualer, stolthet över märket och historien, och en vilja att även i fortsättningen arrangera de främsta korridorsfesterna i Lund. Desto mer synd då, att min vistelse endast blir ettårig -- jag kan dock trösta mig med att jag under detta år lyckats bli vald till Präsident, endast två månader efter att ha flyttat in. Det torde vara ett rekord.


- Lund och Sydskånska nationen
Mycket kan sägas om min höst, men den hade aldrig varit sig själv om det inte vore för nationslivet, och då speciellt min hemnation och alla människor som därmed följer. Efter det att jag vandrade in som målmedveten men ohjälpligt grön novisch i augusti har jag upplevt novischfest, klubb- och pubjobb, sittningar, temakvällar, jobbarfester, julfester och fler festkvällar än jag är kapabel att minnas, av naturliga anledningar. Livet, som för inte så länge sedan var att sitta dystert klickande vid en dator var fredag och lördag, samtidigt som jag undrade vad riktig människor höll på med, har nu blivit en ändlös flod av glädje, gamman och god gemenskap. I processen har jag lärt känna ett pärlband av karaktärer: från världens sannolikt gladaste man, till två berömvärt partyglada tjejer från Borås, till de herrar som utgör mitt ständiga dryckessällskap: en bolmande sörmlänning och en guldlockig lundensare. Det skulle ta alldeles för lång tid att beskriva höstens eskapader och äventyr, men säg detta om du ska säga något: det har varit den bästa hösten i mitt liv.


*

Det är omöjligt att referera till en 365-dagarsperiod utan att lämna ute både detaljer, händelser och människor -- det är naivt att tänka annat. Det som ovan är skrivet är ett axplock från ett händelserikt år som började miserabelt men slutar i renaste dur; året då jag slutligen blev vuxen och fann det som tycks vara min riktning i livet. Det har varit ett år jag aldrig hade bytt bort, så till klasskamrater, familjemedlemmar, fyllebekantskaper, nationshängare, dryckeskamrater, gamla vänner och allsköns andra karaktärer man kan springa ihop med en sen natt i Alla Städers Pärla: ett gott nytt år, och tack för att ni har förgyllt det gångna. Tack.

0 kommentar(er).:

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates