Rapport från Hultsfred

Ljus, ljud och en snubbe hög (låg?) på Valium bidrog alla till att min sömn förblev hypotetiskt. Valium-luffaren har nu gått och en stor del av campet -- en ohelig blandning av stockholmare, en raggande ljustekniker, en spelmannabartender och oss två, förenade under den vajande irländska flaggan -- har gått och lagt sig. Därmed, rapport till hemmafronten.

Festivalupplevelsen är hittills, förutom överdjävligt kalla nätter och usla matvanor, en tillställning värd sitt namn. Anarki råder: i Begynnelsen var tre stolar. Johan sade då "Varde stol" och vips så fanns tio. De flesta har därefter kvaddats, alternativt knyckts i andra hand.

Efter min korta lur fann jag att samlingen hade utökats med två presenningar, en hink och en rosa barnpool. De är företagssamma, Hässelbygrabbarna.

Saknas sittplats finns fler lösningar än att baxa en stol: lättare, och betydligt mindre kleptomaniskt, är att sätta sig i ett tält. Ingen tar illa upp, för alla gör det. I en grop av lera, en dimma av alkohol och pissodör från träsket där alla män gör vad de gör bäst, har den svenska tillknäpptheten inte bara släppt, utan gått i regress. Jag har ingen aning om hur många jag pratat med, och minns bara en fraktion av alla namn och ansikten som passerat. Många minnesvärda personer har påträffats -- "KGB! Killar gillar brudar, brudar brudar brudar, alla gillar brudar..."; Tom som var full och ville flytta sitt tält fem meter; den söta tjejen jag dansade med på Dropkick, som jag fortfarande hoppas att jag hittar igen -- men de är för många för att sammanfattas via mobil. Det går dock nog ypperligt över en öl på Ariman eller några glas vin, hint hint.

Mer finns att säga, men plats finnes inte. Satans mobil. Vid hemkomst får ni dock höra mer om mina bravader och upplevelser i småländska urskogarna.

Avslutningsvis saknar jag er en del -- seriöst, vem är på för nästa sommar? -- och vill också påpeka att jag inte är full. Alla märkligheter skylls på sömnbrist och min personlighet.

Er kurir i Hultsfred, signing off.

The Passenger - Iggy Pop

I am the passenger
And I ride and I ride
I ride through the city's backsides
I see the stars come out in the sky
Yeah, they're bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

I am the passenger
I stay under glass
I look through my window so bright
I see the stars come out tonight
I see the bright and hollow sky
Over the city's a rip in the sky
And everything looks good tonight

Singin' la la la la lalalala...

Gårdagen är svår att diskutera utan fula ord. Vilken jävla dag.

Då jag, någon gång under förmiddagen, insåg att jag nog skulle bli galen om jag stannade ens ett dygn till i Bohuslän såg jag raskt till att lifta med mormor och morfar till Vittsjö. Det låter dock lättare än det var, då Vittsjö är cirka fyra timmar från Kungshamn. Dog-gone-it, men det blir ju inte kortare av att vänta. Sålunda packade jag raskt ihop mina saker och lämnade Kungshamn i en vit Volvo vid 15:00.

Nattsömnen hade störts av ett högljutt och väldigt långdraget bråk ute på gatan, så några timmar spenderades först med att sova i baksätet, allt medan jag omedvetet manövrerade mitt huvud så att ansiktet skulle hamna någon annanstans än i den kraftiga vind som kom in genom vindrutan. Sagda vita Volvo har nämligen inte AC: sålunda fräste vi istället fram i 90-120km/h med tre nätt nervevade rutor.

Jag vaknade så småningom, och hade kortare, halvt skrikande konversationer med mina morföräldrar i framsätet. Den tidigare nämnda vinden lät nämligen som ett mindre flygplan.

Mat inbemundigades på MacDonald's vid Eurostop utanför Halmstad, en snabbt förtärd röra av pommes frites, utspädd läsk och konstgjorda cheeseburgare. Turen gick därefter vidare, och Vittsjö nåddes så småningom. Efter fem minuter av att övertyga mormor om att jag hittade både till bankomaten tvärs över gatan och busshållplatsen 100 meter bort sade jag adjö och noterade att jag nu nått den tidsmässiga mittpunkten av min resa -- fyra utav åtta restimmar avklarade.

Vittsjö var nästan lika varmt som Kungshamn, åtminstone inbillade jag mig detta. I värmen varvade jag djupa vattenklunkar med läsande ur Söderbergs Förvillelser och att smsa med Meng. Plötsligt fick jag även ett sms från Alex som jag raskt svarade på, sedan hörde jag inte av henne åter förrän jag hasade mig hem genom Ystad någon gång efter midnatt.

Bussen kom och gick åter med mig i ett säte nära mittdörren. Göingeskogarna är alltid vagt hemma, dock så är de aldrig särskilt varierande eller spännande. Åter fick Söderberg agera distraktion.

Utan några missöden nådde jag Hässleholm, början på andra etappen i min skånska odyssé. Med femti minuters väntetid hade jag tid att gå och ta en öl i en tom hotellbar vid Hotel Statt; krångla med en biljettautomat, hitta en annan, köpa biljett och återvända till perrongen; växla pengar åt Hässleholmsbrats i femtonårsåldern som krånglade med samma automat som jag tidigare hade brottats med; bevittna Kristianstadståget anlända, och det myrliknande myller det orsakade i folkmassan vid spåret; och så småningom gick jag på mitt eget tåg, mot Malmö. Det sista jag hörde innan jag lämnade Västra Göinges häradsstad var klirret av en vodkaflaska som mötte trottoar, och de efterföljande svordomarna från ett annat gäng femtonåringar.

Tågresan var utan några större händelser, tills dess att ett gäng på fyra personer gick på i Eslöv. Dessa svingade kassar med San Miguel och var väldigt muntra, oklart om av alkohol eller förväntan på festen de var på väg till. Det var svårt, näst intill omöjligt att inte lyssna på deras diskussion om minnen, kamrater, internskämt och ologiska spårväxlingar i samtalet. Någonstans vid Burlöv när en av dem sade om en annan att: "Han blev mobbad av Markus [Här chansar jag, ty jag vet ju inte hur sagda Marcus stavar sitt namn, det framkommer ju inte i talspråk; för allt jag vet kan han lika gärna heta Mahrckus. Jag hoppas ni ursäktar att jag tar mig denna frihet.] hela gymnasiet, och det har han tagit ut på mig under hela tiden vi känt varandra!" så brast det för mig, och jag gav ett kort skratt. De tystnade, tittade på mig och började därefter skratta själva. I denna munterhet bjöd de mig även på en öl och vi engagerade i löst prat om Hultsfred, fest, alkohol och liknande trevligheter. På Malmö C, där jag hade ytterligare 45 minuters väntetid, vinkade jag adjö med flaskan; drack upp; och gick vidare till O'Leary's.

En Sam Adams Lager dracks snabbt upp för att stilla törsten efter en tallrik vitlöksbröd, sedan intogs en fransk hot dog på Pölsemannen. Hemmet var inom räckhåll nu.

När jag satt på perrongen och via mobilen röjde runt på Facebook ljöd dock högtalarna, och meddelade att på grund av brand (!) så var tågtrafiken fördröjd och tåget till Ystad inställt. Piss i helvete tänkte jag, och tog tåget in till Lund tjugo minuter senare. Tid fanns fortfarande att ta bussen från Lund till Ystad, och det tycktes som en bättre idé än att invänta ett rent hypotetiskt framtida Ystadståg -- om ett är inställt kan mycket väl alla vara inställda, en sanning jag lärt mig den hårda vägen. Väl i Lund hade jag tjugo minuter till mitt förfogande och jag noterade -- besviket? irriterat? -- att min åtta timmar långa resa just hade förlängts till nio och en halv. När jag fiolosoferade detta faktum tittade jag ut över Bangatan, funderade över hur gul månen framstod, och mötte därefter helt oväntat Isabellas blick. Oddsen att jag på mina villovägar skulle stöta på henne och Meng kan inte ha varit fördelaktiga, men det var en trevlig överraskning som bjöd på gott sällskap under min väntan på bussen. Även om vi konstaterade att varken mitt eller Mengs schema tycktes särdeles välvilliga den närmaste tiden så bestämde vi att vi så småningom fick se till att ses. Det var ju trots allt ett tag sedan, och likväl så är det ju trots allt sommar.

Bussen kom och jag vinkade adjö till vännerna, och bordade därefter sista transporten för dagen. Söderbergs grammatiska krumbukter var vid det här laget för avancerade för att jag skulle kunna ta in dem, så istället tittade jag tyst ut genom fönstret och mindes några av alla de svarta nätter jag rest längs samma sträcka.

Ystad nåddes, och en kort, men tydlig fläkt mötte mig när jag steg av bussen. Ungefär samtidigt fick jag helt oväntat svar från Alex på mitt tidigare sms. Detta förvånade mig, då jag i min trötthet hade glömt att jag ens skickade det. När jag mindes muntrades jag dock upp, och hade sålunda åtminstone metafysiskt sällskap på den korta kvällspromenaden. Tröttheten tycktes dock ömsesidig, och ganska lite blev egentligen sagt -- jag utnyttjade inte ens den maximala meddelandelängden, som annars brukligt.

Så småningom nådde jag ytterdörren, vred om nyckeln, och kände för en gångs skull en lättnad över att vara hemma. Även med förseningar, väntan och långa resor så går det dock inte att förneka att det nog var en av de trevligare dagar jag spenderat på det sättet.

Wind of Change - Scorpions

Walking down the street
distant memories
are buried in the past forever

I follow the Moskva
down to Gorky Park
just listening to the wind of change

Take me to the magic of the moment
on a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
with you and me

Take me to the magic of the moment
on a glory night
Where the children of tomorrow dream away
in the wind of change

Jag var fjorton, och gick med shortsen nertyngda av en portabel cd-spelare längs kustvägen i St. Hlier. I hörlurarna sjöng Klaus Meine i Scorpions om världens förändring och järnridåns fall, och även om jag nöjde mig med att nynna snarare än sjunga med så uppfyllde musiken varje liten vrå av mina trumhinnor. Det tog ett tag innan jag förstod det, men jag upptäckte musik på riktigt under de där tre magiska veckorna på Jersey, något jag kan tacka HMV:s generösa priser för: Springsteens Born in the U.S.A. och Live 1975-85, Nirvanas samlingsalbum, Skid Rows 18 and Life och Scorpions Best of-skiva. Alla utgjorde de grundfundamenten i det musikintresse jag byggt upp sedan dess, till den grad att jag nu lyssnar på musik åtminstone halva min vakna tid. Under mina ensamma promenader -- för jag var den enda som skulle åt det hållet förutom mina rumskamrater, och de brukade vara på annat håll -- spelades alltifrån dagens titelspår till Youth Gone Wild och 18 and Life, blandat med betydligt muntrare låtar såsom Working on the Highway. Nirvana-plattan hade jag köpt lite för att några av mina nyvunna vänner -- jag kommer strax till det kapitlet -- var förtjusta i dem. En av de hade den dåliga ovanan att nynna med i den ganska depressiva Rape Me, även i sällskap av andra människor. Jag gjorde mitt bästa för att få henne att bryta den vanan.

Jag kom rent osökt att tänka på de där veckorna häromdagen, när jag gick längs Smögenbryggan på väg till taxibåten mot Kungshamn. Jag är inte säker på vad som utlöste det, men säkerligen var det en obskyr och ganska intetsägande stimulus som endast råkade beröra rätt del av mitt sinnelag vid rätt tillfälle.

En veritabel flod av minnen följde.

Hur jag tyst stod och observerade mina medresenärer en extremt tidig morgon på Malmö C; hur jag bekantade mig med Martin och Andreas i Paris, där vi delade rum under två nätter; mina och Andreas bravader i sagda grodstad och allt vi talade om, även om det huvudsakliga samtalsämnet var en lockig tjej från Växjö vid namn Terese; hur vi anlände till Jersey och hur jag där träffade mina nya rumskamrater; otaliga eftermiddagar av sol och bad, och än fler kvällar av sällskap, sentimentalitet och rent destillerad vänskap. Jag minns alla namn och ansikten som passerade: Andreas och Martin. Terese och hennes vän, Clara. Tor och Axel som bodde med Andreas på Jersey. Henry som jag aldrig blev klok på vart han kom in i bilden, men som likväl utgjorde gott, troget sällskap i en värld där alla andra helt plötsligt tycktes hångla med någon (något som ledde till korta och inte särskilt ihärdiga gayrykten gällande mig och den tystlåtne östgöten). Nils, som jag delade rum med, och som aldrig sade mycket -- han tycktes nöjd med att se nöjd ut. Jens och Peter som kom från Göteborg och bodde i samma värdfamilj som mig och den nöjde, och som alltid tycktes vara ute och festa mer eller mindre ihärdigt. Jennifer, som ett flertal killar nog var småkära i vid något tillfälle. Emma och Mikaela som var några år äldre än de flesta andra men som ändå fann visst nöje i att prata med några av oss småttingar. Viktor, som vid ett tillfälle köpte en gummibåt tillsammans med Henry och direkt efter lade beslag på den själv för att sova middag. Ruben, som var mörkt mörkhyad och gav mig väldigt konstiga blickar när han träffade mig första gången -- detta under min lol-nationalistiska period då jag gick omkring i Sverigetröja och torshammare. Vi tog oss dock förbi detta missförstånd rätt kvickt.

Listan kan göras så lång, och än längre blir listan med alla minnen, alla skratt och djupa samtal, alla från hjärtroten djupt ärliga löften om att hålla kontakt och vänskap vid liv. Alla utbyten av drömmar, alla dessa intryck.

Jag har nämnt det då och då, så det kommer inte som överraskning för någon när jag återigen påpekar att de där tre veckorna på Jersey förändrade både mig och mitt liv, och indirekt ledde både till den helvetiska perioden sommaren 2006, såväl som till den betydligt trevligare situation jag är i idag. Så långt allt väl. Men nu när nostalgin pockar på och min dagbok känns alltför introvert så kan det nog mycket väl vara att en del minnesbilder dyker upp här i den ärevörda, dammsamlande bloggen.

Minnen, minnen. Vad vore vi utan dem?

Beat It - Michael Jackson

They're out to get you, better leave while you can
Don't wanna be a boy, you wanna be a man
You wanna stay alive, better do what you can
So beat it, just beat it

You have to show them that you're really not scared
You're playin' with your life, this ain't no truth or dare
They'll kick you, then they beat you,
Then they'll tell you it's fair
So beat it, but you wanna be bad

Just beat it, beat it, beat it, beat it
No one wants to be defeated
Showin' how funky and strong is your fight
It doesn't matter who's wrong or right,
Just beat it

Det här får stå som min relativt oansenliga tribut till popens kanske största genom tiderna. Den får förbli kort. Jag har alltid föredragit rock, i vilket fall. Det är väl lite därför jag gillar Beat It -- Eddie Van Halen spelar trots allt gitarr på spåret.

Bohus klippor, Sveriges mest västra utpost. Det är där jag befinner mig nu. Kungshamn, för att vara mer specifikt, men eftersom jag aldrig varit tillräckligt populär för att få en stalker så spelar det nog rätt lite roll. [I tankepausen mellan föregående mening och nästa inmundigades en klunk iskall Staropramen.] Värmen har varit näst intill bitande, och om det så förblir sig lär jag vara brun som kavring när jag kommer hem.

De kala, karga klipporna, bredvid salt hav under varm sol, borde te sig ganska avslappnande. Jag vet dock spelet, och lär vara rastlös inom några få dagar. Jag har varit med förr, trots allt. Jag har spenderat en hel del tid de senaste dagarna med att gå över minnen, i huvudsak färska sådana. Balen, Kroatien, studenten, saker efter studenten -- huvudsakligen, men inte endast. Vad exakt om dessa behåller jag för mig själv, men det är ganska uniformt. Det ligger mycket saknad i luften jag andas för tillfället: saknad både efter tid, rum och människor som har befolkat det.

Emellanåt söker sig tankarna så långt tillbaka som Jersey 2004, men oftast uppehåller de sig vid den senaste en och en halv månadens händelser. Överraskande mycket av sagda minnen består av enstaka kommentarer eller gester från enskilda personer, ljud och rörelser som så passande illustrerar varför jag, i sanning, älskat och älskar personen ifråga. För älskar gör jag, även om det är ett laddat ord reserverat för poeter och kvinnfolk.

Jag älskar några få, gillar desto fler och trivs med de flesta, men kan samtidigt inte hitta en enda ovän. Det är en smått remarkabel, men väldigt trevlig insikt. Om inte annat ger det mig sinnesfriden av att veta hur jag tycks ha spenderat min energi på rätt saker de senaste åren, även om en del såväl älskade som bekanta endast tillkommit på senare tid.

Jag vet, jag vet! Jag är på semester. Jag borde ha bättre saker för mig än att sitta och tänka melankoliska tankar, och jag borde njuta av den totala ensamheten på en klippa som blickar ut emot Nordsjön snarare än sakna. Men sådan är jag, och jag brukar inte vara någon jäkel på att hålla båda fötterna -- eller ännu värre, huvudet -- på jorden. Det är alldeles för lätt att flyta upp i den tomma oändligheten i riktning mot Cassiopeia.

*

Han log. Oklart om åt sin filosofiska utläggning eller åt min
uppenbara förvirring.

"Kyparen, ett glas mineralvatten och en Magnecyl, tack."

*

Springsteen sjunger "Born to Run" i gälla mobiltelefonhögtalare -- ibland får man (eller åtminstone jag, men jag gillar att säga det i plural istället) nästan orgasm av det svenska språkets oändliga sammanskrivningsmöjligheter! -- bredvid mig, och har rätt som vanligt. Tramps like us were born to run, baby we were born to run. Eko, för fan, så jävla mycket eko att det hörs hela vägen till New Jersey. Jag måste skola någon vän i hans storhet så att vi kan sucka över poesin, träffsäkerheten och rocken tillsammans. [Mellan föregående mening och nästa inbemundigades hela fyra klunkar Stratopramen i ren upphetsning, dock utan sexuella undertoner överhuvudtaget då Bruce Springsteen trots allt inte har några tuttar.] Nästa köp blir, om allt går som det ska, Greetings From Asbury park, N.J. Spirit in the Night gör sig nog bra på LP.

Den nedåtgående solen lyser för tillfället in i mitt lilla kyffe. Kyffet ifråga är litet, ungefär två halv meter brett och fem meter långt, med nästan brutalt snedtak och en liten garderob med tapeter på insidan. En säng står i ena hörnan, tunn och nedsutten. Jag är kär i det här rummet -- när jag har orerat om mina drömmars vindsrum någonstans i Berlin är det något i den här stilen jag har föreställt mig, fast med kök och badrum, eller åtminstone toalett eller dylikt att dumpa kroppsvätskor i.

Så många tankar, så lite tid att skriva ned dem. Dessutom, med tanke på årstiden, så få läsare. Likväl så ger internet intrycket, for better or worse, att någon alltid tittar, läser och bedömer. Dagböcker är bara riktigt tilltalande vid känslomässiga besvär eller ilska, om ens då. Bristen på publik gör att jag storknar.

Men det ska de veta: "Jag gör allt för min publik, tammefan."

Det finns många fler teman att ta upp, men det skulle göra inlägget än mer frakturerat och osammanhängande än det redan är. Därmed, snarare än att fortsätta, vinkar jag ett digitalt adjö. Imorgon beger jag mig till Göteborg; på söndag åker jag hem; på måndag får jag mina betyg och ska därefter ut för att rehabilitera mig med f.d. klasskamrater; och på tisdag åker jag till Hultsfred. Jävlar i det. [Efter denna avslutande mening avslutades även flaskan med Staropramen, ackompanjerad av en suck av nostalgi, saknad och gott hopp om framtiden.]

/wellington.

Read My Mind - The Killers

I never really gave up on
breakin' out of this two-star town
I got the green light,
I got a little fight.
I'm gonna turn this thing around,

Can you read my mind?
Can you read my mind?

The good old days, the honest man;
The restless heart, the Promised Land,
A subtle kiss that no one sees;
A broken wrist and a big trapeze

Oh well I don't mind, if you don't mind
'Cause I don't shine if you don't shine
Before you go, can you read my mind?

Det som skiljer Ystad från exempelvis Skurup eller Svedala på Sveriges antagligen sydligaste järnvägssträcka är att ljusen börjar tidigare, och pågår längre, innan dess att tåget stannar vid perrongen. Det är en meningslös observation, men likväl ett svar på min tysta fråga till mig själv, varför jag aldrig försovit mig och därefter vaknat så långt bort som Simrishamn eller, gud förbjude, Köpingebro. Så nära, men ändå så långt borta, och minst en natts promenad hem längs de av badjävlarna trafikerade landsvägarna.

Badjävlar sover väl också, så jag skulle åtminstone inte löpa risk att bli på- eller överkörd.

Något annat som är ett omisskännligt tecken på att man är en sann nattens riddare, med lila springare döpt efter äldre, vita män -- och en kvinna, som dock skrev med manlig pseudonym, och det är denna pseudonym som tåget är döpt efter -- är att man kan förutse vilken av de två perrongerna som springaren frustande och gnisslande kommer sakta till halt vid. Det blev trean, då tågsetet skulle vidare mot Simrishamn. Jag steg helt sonika genom dörren ut i juninatten, med moln som dolde stjärnorna och hamnens oranga gatlampor som ilskna eldflugor femti meter bort.

Dagens tågfärd saknade både gårdagens sällskap och allt som associeras med sagda sällskap. Jag frös när jag korsade vägen mot Continental, strax innan rödljusen. I brist på mänsklig värme övervägde jag att söka mig till rykande fritösers härd, men Max hade stängt bara minuter innan mina nattvandrande steg styrdes förbi den grällt inredda lokalen. Strax efter det turkos-vit-oranga vidundret, Norrlands stolthet, gick jag förbi en grupp på fem till sex människor som högljutt försökte reda ut "Vad fan [som egentligen] är öppet", i referens till nattklubbar och pubbar. De tycktes kamma noll, och de pratade märkligt. Badjävlar även dem, säkerligen. En infödd skulle aldrig vara förvånad över brist på aktivitet en vanlig, simpel torsdagskväll.

Fontänen på torget svämmade av någon anledning över, med följden att sex armar av strilande vatten tycktes sträcka sig från pelaren på vilken Bäckahästen sprutar vatten ut näsborrarna. Det var vackert på något odefinierbart plan, fram tills dess att jag kom att tänka på att Bäckahästen nog också var pollenallergiker, så som hans näsa tydligen rinner. Jag rös till och gick vidare.

På väg längs Stora Norregatan stannade jag helt plötsligt och oöverlagt till vid ett skyltfönster till en frisör, alternativt skönhetssalong, kallad (wo)men. Vilka revolutionerande hårsprayer eller kindklet som stod där vet jag inte, det som fångade min blick var åsynen av mig själv.

Kort, buskiga ögonbryn. Relativt välkammad, luggen noga placerad i fall åt höger. Händer i jackfickor, bylsig hoodtröja. Oleende mun -- svårdefinerade ögon. Jag har ofta funderat över mina ögon och deras uttryck. Glädje kan jag oftast utläsa när jag tittar i en spegel, även för den delen sorg eller deppighet. Den något suddiga blick som ges av några glas och som man ofta möter på pubtoaletter är lättidentifierad redan då ens blick ju är suddig, och man ser sig själv otydligt.

Men ibland kan jag inte tyda den alls, trots att jag borde hålla på facit. Är det tomhet och apati? Är det en brinnande längtan att ta sig ur buren? Tyst bestämdhet? Längtan?

Är den stängd eller öppen? Signalerar den en slutenhet och en tyst varning om att träda längre -- här nere finns inget för dig, baby. Glo bäst du vill. Eller är det tvärtom, en näst intill utmanande öppenhet? Skåda djupare, I dare you, I double-dare you. Håll blicken låst och se hur djupt du vågar skåda in i mig.

Blickar är märkliga, men jag visste inte att jag hade så mycket att tänka eller säga om min egen. Fönstret till själen, är det inte så de brukar kallas? Jag borde kanske nå min själ på ett lite djupare stadium.

Jag gick vidare. Förbi Arbetsförmedlingen, vari en ensam dator stod igång med enfärgad skärm som bytte kulör då och då. Hade jag hetat Gordon Freeman hade slemmiga varelser hoppat ut genom den, och jag hade fått hämta min kofot. Därefter solariet, från vilket ett spöklikt blått ljus bröt halvmörkret utanför. Hade jag hetat Beck, Barbarotti eller för den delen Salander eller Wallander hade jag antagligen sett ett lik ligga i ett av de gigantiska våffeljärnen. Jag gick vidare, återigen.

Nu är jag hemma, varm och redo för sängen efter en reflektiv promenad med tankarna inte bara på mig själv, utan även på gårdagskvällen och kanske än mer hemresan därefter. Det krävs ibland så lite för att sätta igång en lavin av tankar och funderingar.

Nog nu.

/wellington.

The Parting Glass - The Pogues

Of all the money e'er I had,
I spent it in good company
And all the harm I've ever done,
alas! it was to none but me
And all I've done for want of wit
to mem'ry now I can't recall
So fill to me the parting glass
good night and joy be with you all

Att ta studenten var en väldigt omvälvande händelse, på alla sätt. Dagen var precis så späckad som man kunde förvänta sig och flög likaså förbi alldeles för snabbt. Likväl så vågar jag säga att dagen, åtminstone för min del, nog inte kunde ha blivit bättre. Alltifrån munterheten runt fontänen i Stadsparken under champagnefrukosten; till att gå omkring och tala folk i tid och otid; till fotograferingen vid trädet; till att sjunga Kaizers Orchestra med min favoritpolack på väg till lunchrestaurangen; till att sitta med hela klassen på restaurang; till att lyssna på Kens tal, och få hålla ett själv; till att rumla fram och tillbaka i stan och så småningom, likt alla andra, hamna på skolgården; till att tala med Koc kamrater från Arlöv medan större delen av min klass stod några meter längre bak och blåste upp ballonger (jag beskyller min aktivitet på att jag var upptagen med att i rask takt dricka upp de två Mariestad jag fått levererade från Stina); till att sitta med alla andra treor, euforiska och säkerligen småfulla, i matsalen; till att ta täten med Jacob och springa emot dörren ut till skolgården; till att slå upp dörren,

till att stå, hoppa och skrika på avsatsen,

"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten...!"

till att bana sig igenom folksamlingen,

till att hitta familj och emotta graulationerna,

till att under en icke specifierad tidsperiod uppleva den eufori som associeras med de där få stegen nerför den provisoriska trappan. Kramar, leenden, skratt på reflex, gruppbilder, krimskrams runt halsen, märkliga babybilder på klasskamrater, skumpaskålande och slutligen vidaretransport till Gyllekroks Allé för flakturen. Därefter en hoppande tur genom östra centrala Lund till ljudet av usla beats och märkliga låtval, även detta under en för mitt medvetande helt okänd tidsperiod. Så småningom stannar flaket, folk skingras -- vissa hemåt, jag skingras på egen hand emot Restaurang Italia istället. En snabbt inbeställd Hof och en kort, högst asocial gentemot min familj, sittande, tupplur. Därefter mat, ett gigantiskt fat tagliatelle med kalvkött Återvunnen energi och talförmåga. Fler lyckönskningar, frågor om kvällen, överlämnande av gåvor och en nyvunnen rikedom på tvåtusen riksdaler, varav femtonhundra på banken och femhundra i form av en sedel prydd av mannen som brände Örkeneds socken.

Ytterligare vidaretransport -- promenad med fadern till bilen och småprat om framtiden, hösten och vårt gemensamma Lund. Bil till Norra Fäladen, studentskiva hos en explosivt social Alex med ett halvt kompani gäster. Plats gjordes fri vid bordet i trädgården, vilket påbjöd att jag, Isabella, Emma och Arthur begav oss dit; jag och den senare gjorde vad vi kunde för att reducera mängden öl i den intill oss stående skottkärran. Mer goda samtal och skratt, viss förväntan emot övriga kvällen. Alex och David dyker så småningom ner i sällskapet, i en ordning jag har glömt bort. Tiden närmar sig bussen ner till stan, på vilket flickorna får bråttom med vinet och jag och den blonde vikingen från Höganäs ser till att klämma ner en öl till.

Busstur. Linje 4, fredagsfyllornas ambulerande tempel. Ankomst till Tegnérs till vilket vi studenter hade styrt stegen, därefter en natt med lite samtal men desto mer skratt och alkoholhaltig dricka. Det senare avslutades i en tragisk katharsis med en av Jacob påbjuden tequila-shot, efter vilken jag gick omkring i bomull; sov fem minuter på trappan till Akademibokhandeln; och därefter somnade i en fåtölj i Tegnérs mörkare hörn. Vid tredje timmen återuppstånden och åter ute i friska luften med mina vänner.

Någonstans i röran bjöds jag på cigarr av en människa vars enda utmärkande drag var att jag aldrig sett honom förut, vilket har gjort honom svåridentifierad.

Sängens mjuka -- som jag då trodde -- fristad hägrade, vilket efter en lång dag full av intryck kändes värt att applådera. I samlad trupp gick vi norrut, vissa betydligt rakare än andra. Här börjar dock mitt minne svika mig, föga förvånande med tanke på hur rolig jag tydligen var enligt mina kamrater. Jag ställer mig dock fortsatt frågande till alla anklagelser om sluddrande.

Väl framme hos Alex, samtal sittande på en trottoarkant -- alternativt, liggande på vägen. Tårta i ett kök i ett sovande hus. Läggdags. Småprat. Sömn, med ett brett leende på läpparna.

Och av allting under hela dagen så var det bästa att gå armkrok med väldigt kära vänner mitt i natten efter ett väl genomfört dagsverke -- för nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division. Och även om vi hade tagit studenten så gick vi ju trots allt, åtminstone ett tag till, åt samma håll.

Och en dag kanske en mer utförlig redogörelse släpps för massan. Vem vet? Men nu, efter avslutat alster, känns det som dags att för en stund retirera till annan plats, dricka något kallt och skåda in i mig själv och mina minnen från en av de där dagarna som man bara upplever en gång i sitt liv, och därefter aldrig glömmer.

Det räcker nog här.

/wellington.

Kom Ihåg Mig Då - Lars Winnerbäck

När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går att nå
När du träffat botten
kom ihåg mig då

När du tagit första bästa tåg
och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
kom ihåg mig då

Det är en märklig kväll, det här: morgondagen är avskedet till livet så som vi känner det, och början på något både nytt och främmande. Ett liv där du deklarerar och bokar egen tid i tvättstugan -- vuxenlivet. Jag tror inte det lär sjunka in förrän jag så småningom, med K4-väskan lojt slängd över axeln, släpar mig igenom ett kyligt morgon-Ystad på torsdag så jag väntar tills dess. Morgondagen är precis så späckad och laddad att den lär gå lika snabbt som balnatten där man ena sekunden smuttade på ett både surt och vattnigt vitt vin i en inhägnad runt Universitetsplatsens fontän och i nästa sekund satt, trött och med en nätt huvudvärk, i Katedralskolans matsal medan någon ropade efter en stereo, en stereo, ge oss en stereo om ni vill ha en efterfest.

Champagnefrukost, fotografering, lunch med klassen, utsläpp, flaktur, restaurang med familjen samt mormor och morfar, vidare till Alex studentmottagning och sedan Tegnérs. Det är inte förrän nu som jag har insett att det är ganska så mycket, och någonstans i röran är det tänkt att man ska bli åtminstone lite behagligt småfull såväl som hålla ett tal. Jag satsar på lunchen -- det borde gå. Går det inte så får det väl vara som det blir, men morgondagen, om någon gång, känns som en av de för tal -- ej att förväxla med förtal -- lämpade dagarna jag har genomlevt hittills.

Resten säger jag antingen i det hypotetiska talet eller i en reflektiv post efteråt, så nu sätter jag punkt. Istället avslutar jag med den uttjatade, urtvättade och ganska meningslöst intetsägande konstaterandet att det känns sjukt på gränsen till patologiskt att det faktiskt, imorgon, är vår tur. Men vad vi har förtjänat det.

/wellington.

Day Seven: Hope - Ayreon

Let me take you back
To the time when we were chasing all the girls
Two maniacs
Indulging in the pleasures of this world

So much to see, so much to live for
Questions to answer, places to go
So much to be, so much to care for
Deep down inside I think you know
You are free... come back to me!

Look ahead and see
There are still so many borders we could cross
Just you and me
Making up for all the time that we have lost

Det är sent, och lördag har redan blivit till söndag. Jag borde gå och lägga mig, speciellt med tanke på att dagen, minst sagt, knappast har varit fruktbar. Vissa dagar är sådana: du vaknar och vet redan från början att du ska möta sexton timmar av apati och besvikelse, naken och endast beväpnad med ditt vittrande svärd av målmedvetenhet och driv, för sådant har du. Det finns alltid en drivkraft, om den så är att bara ta sig igenom dagen och därefter få avsluta den i samma ensamhet du vaknade ifrån och därefter börja nästa dag på nytt, utan den föregåendes bagage. Nå, jag är dålig på att ta korta sikten -- det hade med facit i hand blivit alldeles för deprimerande -- och längtar istället till hösten, men även det är en drivkraft. Visserligen motiverar den inte varför jag ska gå upp ur sängen en händelselös dag i juni när jag inget hellre vill än september månads ankomst, men löftet om ett stopp på det cykliska, mentala gatloppet räcker väldigt långt.

Jag borde gå och lägga mig, men det är whisky kvar i glaset och en mental bägare att tömma, om så hela världen eller inte en själ läser det. Det är märkligt vad formandet av arbiträrt meningsbelagda bokstavskombinationer kan göra för ens sinnesfrid.

Det är nästan tre år sedan nu, tre år sedan jag insåg -- alternativt bestämde mig för -- att livet här var mer än bara tröttsamt, det tärde på psyke. Jag tror jag minns det precisa ögonblicket, men det fläker jag inte ut här; det är ingen som tjänar något på det. Den mörka sommaren som följde är inte mycket till diskussionsämne heller, ej heller den plågsamma gymnasiesejouren i Ystad eller för den delen den slutgiltiga flykten, för en flykt var det. Det som kommer att sägas via ettor och nollor har redan sagts, och resten hör hemma mellan fyra ögon snarare än IPRED-nätet. Om ni läser, SÄPO, så är jag radikal kommunist och planerar statskupp på tisdag. Hade vi varit i Frankrike hade piketbussarna varit på väg till norra Ystad i detta nu. Heja världen, kanske vi har lärt oss något från Stasi trots allt. Men nu går jag av banan: det är tre år sedan, sånär som på några veckor. Ett märkvärt jubileum, sannerligen, för därifrån förändrades allt och efter ett stålbad där man intet kunde göra annat än att vrida sig i ensamhetens och isolationens, det instängda rummets plåga, syntes ljus först genom ett nyckelhål och därefter genom en vidöppen dörr, till det solbadande torg där jag trots allt står idag.

Det är märkligt att säga det, men de tre djävligaste månaderna av mitt liv tog mig till den ljusaste punkten jag har nått, och det är där jag är när klockan ringer in den sjunde juni 2009. Borde det firas eller skys? Borde jag försöka glömma gropen med rundade kanter och istället fokusera på nuet, eller bör blåslampan, minnets egen Bunsenbrännare, hållas tänd och blåglödgad som en påminnelse om en plats dit jag aldrig vill igen? Trots allt, näst kärlek finns det få saker som inspirerar lika obönhörlig, ilsken strid som rädsla.

Det är en sextonuddad blomma i botten på mitt lglas. Smak av ensligt belägna destillerier blandas med en syn från victorianska salonger, klädda med mörk panel och belagda med dyra mattor från imperiets alla hörn. Det är säkert köpt på Duka.

Hösten lär inte bli en regelrätt frälsning, men likväl en dumpning av en väldig massa bagage som har tyngt ner mig alldeles för länge, och som vid det här laget har börjat stinka. Jag undrar om något har dött i en av koffertarna: det luktar ammoniak, och jag vägrar att lyfta på locket. Gud -- om ni ursäktar blasfemin -- vet vad som möter den som gör det. Men det ska inte bäras länge till, och vid första möjliga tillfälle ska det antingen brännas eller sättas på ett enkelriktat tåg till Baruun-Urt. Som resesällskap följer apatin och nedstämdheten -- hösten ska bli en nystart, oavsett om ödet vill eller inte.

Kalla mig fatalist, det är fint för min del. I detta är jag fatalistisk då allt annat vore dårskap. Det finns inga halvmessyrer i detta, det finns inget nästan eller lagom, det finns bara den slutgiltiga konfrontationen med demoner som har dansat runt min säng tre år för länge och som har gjort sitt bästa för att förlänga skuggor och ruska i träd under nattliga promenader på väg hem. Det finns bara ett mentalt krig som inte kan förloras för det är min sinnesvärld och den har jag kontroll över om jag bara vill tillräckligt mycket. När augusti månad går mot sitt slut har jag givit mitt sista skrik av frustration och mitt sista ögonblick av tomhet i denna kontext. Jag är trött på att vandra ensam, och jag är än mer trött på att känna mig ensam, kall och övergiven, för det är dit du når så småningom även om det inte korresponderar med din de facto livssituation. Ensamheten i sin tur leder ner till gropen. Nog med det, nog för presens och futurum, och Gud nåde det öde som står emellan mig och mitt mentala Harmageddon. För många morgnar har börjat som denna.

Nog nu, och faktumet att jag valde en låt med titeln "Hope" snarare än en med titeln "Loser", som jag först tänkte, visar på att jag åtminstone trampar på rätt spår. Jag har något att hoppas på och det har eldats på av de mest karaktärs- och personlighetsbyggande åren jag har levt genom. Har man en gång smakat det ljuva livets bägare smakar allt salt efteråt, och du blir törstigare och törstigare.

Nu är whiskyn slut, så även orden, och för varje natt då jag stupar i min obäddade säng kommer hösten allt närmre, och avståndet till det förgångna ökar.

Snart så. Snart.

Godnatt.

/wellington.

Mr Kaizer, Hans Constance Og Meg - Kaizers Orchestra

Og det var kjent for de fleste at resistansen sine fester
blei holdt bak betong, en plass som ingen visste om
og kor det aldri blei behov for allianse
hos Mr. Kaizer, hans Constanze & meg

Det var vodka, kalinka, rullett & kaviar
Det var krigen sett gjennom røyk av cigar
Ja me svingte oss i valsen, heile resistansen
Mr. Kaizer, hans Constanze & meg

Taket var sprengt vekk og huset stod i brann
Ute var krigen men inne var det sang
Det var mange som blei tatt av absolutt vodka
Det var mange som falt for absolutt polka

Ja men dager blir til år og vinter til vår
men en ting er som før. I Lyder Sagens 45
har resistansen fått sin renessanse
hos Mr. Kaizer, hans Constanze & meg

På grund av en förbisedd pingst fann jag mig mitt i går natt på Lunds Centralstation med den obehagliga insikten att mitt sista tåg hem inte gick. Nehepp. Natten tillbringades istället i en fåtölj i Malmö.

Hujeda mig.

Jag lever hur som helst, tackar som frågar och fåglar, och fick helt enkelt finna mig i en tidigarelagd sänggång igår. Nu, lite reflektioner från den gångna veckan, veckan av whiskeytömning på sovloft; bad på klippstränder; filosofi i naturreservat; lycka, vänskap och formande av nya minnen. Det är fantastiskt så mycket man hinner med under tre nätter i Kroatien, och hur lite tid det tar innan sentimental nostalgi kickar in och lägger till en gyllne ram kring den minsta lilla minnesbild.

Nu börjar jag bli rent honungssliskig. Usch för det. För en genomgång av resan, ta en titt på Koc underbara inlägg, han beskriver det bättre än jag är i stånd att göra för tillfället -- Kroatien får dock ett eget kapitel i min "Book of Reminiscence" som jag planerar att skriva ihop till sommaren. Scrapbooking i all ära, men jag har inte material till det: jag har dock penna, papper och sannolikt alldeles för mycket fritid. Men det är en annan historia.

Likväl, Split var en fantastisk stad på alla sätt -- inte med samma wow-faktor som Rhodos gamla stad, men inte långt därefter: smala gränder med många våningar på båda sidor, stengator så blankslipade av såväl romares som turisters sandaler att bobtävlingar hade kunnat organiseras längs huvudgatan och en magnifik kampanilj i palatsets center. Att den delen av staden dessutom figurerade som ex-kejsare Diocletianus sommarstuga lägger ytterligare krydda på historiens ugnsstekta kyckling -- redan de gamla romarna och grekerna var absurda.

*

"Det finns en anledning till att gatan är blanksliten -- det är fötter och öden som har nött sedan långt innan Edison och Lumiere. Om det får dig att känna dig liten är allt på sin plats men om du likt många andra skyndar över vita gatstenar och endast uppmärksammar deras historia med svordomar över hur du halkar är du en tölp och kanalje, ignorant och insiktslös. Mäns liv reste dessa väggar -- hör du hur stenarna viskar? I murbruket vilar skatter som inte kan förvaras i bergvalv och makt som inget ovalt rum kan hävda. Tag dig tid till att lyssna. Historien försöker tala till dig."

Ovan, reflektioner över vandringarna i Diocletianska palatset Jag är sådan: jag kan stirra på murbruk i timmar utan att tappa intresse.

*

Hade jag endast önskat historia hade jag dock gått på museum någonstans hemma istället, jag hade inte betalat så mycket som jag faktiskt gjorde för att gå på, visserligen inspirerande, stadspromenader i några dagar. Det jag betalde för var sällskapet, och jag hade gladeligen gjort det igen. Det var väl att jag sålde de där fonderna, pengarna gjorde sig bra mycket bättre i det här sammanhanget.

Fjolliga drinkar på barer, utflykt till nationalpark, bad från klippor i gassande sol och jazz på en sandstrand med Hajduk-Dinamo som fond. Skratt, kramar och kontemplativ tystnad. Ćevapčići, laxpasta och pizzaslice -- Fife och Spalatin. Raka, ingärdade gränder med vit stenbeläggning -- vattenfall i massor med en fantastisk ram av grönska. Skönhet på skönhet. Jameson och Grouse. En glädjebägare till brädden fylld och endast smolkad av annalkande farväls fruktkött.

Nu börjar jag spåra ur, men vid alla gudar, vad glad jag är att det hela blev av.

Tänk efter: visst bär vi alla på minnen av prov, uppsatser, presentationer och storebror IB:s eviga flåsande i nacken, men allt det är över sedan förra fredagen. När vi en dag sitter, på skiljda håll i världen och jobbar som advokater, läkare, sotare och lärare så ligger fyra dagar i Kroatien närmre i kronologin. Det är Kroatien, inte IA-deadline som man kommer att tänka på -- förhoppningsvis. Och när man börjar tänka på det blir man blankögd och nostalgisk, och sedan ser man till att bli full, sedan ringer man runt till gamla klasskamrater mitt i natten och försöker ordna en återträff. Det är en win-win-win-situation.

Jag blir tvungen att avrunda här, inte för att jag saknar saker att säga men för att det kommer bli alldeles för personligt om jag vidare försöker skildra mina intryck från resan. Det finns så många minnesbilder och samtal jag kommer hålla i ett speciellt allokerat rum i mitt minne, så mycket sentimentalitet och kärlek att jag inte tror jag har ordförråd nog att kommunicera det. Jag gillar er alla skarpt, några av er håller jag ännu närmre och fastare i mitt hjärta och jag kommer sakna ert sällskap när vi så småningom sprids över jorden och det är egentligen allt som går att säga nu.

Men jävligt roligt har vi haft.

Tack för den gångna veckan -- tack för ordet. Nu laddar vi för balen och avslutningen.

/wellington.

School's Out - Alice Cooper

Well we got no choice
All the girls and boys
Makin' all that noise
'Cause they found new toys
Well we can't salute ya
Can't find a flag
If that don't suit ya
That's a drag

School's out for summer,
School's out forever
School's been blown to pieces

Givet mitt ambivalenta förhållande till skolinstitutionen så känns det ganska abstrakt att föreställa sig att jag inte skulle återvända, speciellt med tanke på att varje sommarlov tycks ha börjat bli tråkigt någon gång i slutet av juli, på vilket jag åter fått en sorts klåda att återvända och återuppta någon sorts läsande. Åtminstone har det varit så tidigare, men givet den stress, ångest och frustration som har omgärdat allt plugg likt den ruttet söta doften av komockor så tror jag att till och med tre månaders ledighet ska kunna vara konstant trevligt. Tänka sig, med en så stor del av vår vardag brutalt och nog välkommet bortryckt kanske det till och med finns initiativ till att hålla hela sommaren intressant och händelserik! Den förra spenderade jag till stor del med att vila upp mig och samla kraft inför höstterminen, men den här kan jag låta förflyta näst intill hur jag vill då det enda som egentligen väntar till hösten är historia på längden och tvären och [dricka] på volymen och arealen.

Det är över. Vi överlevde examensproven, allihop. Hur sinnessjukt, absintdränkt inbillat känns det? För inte känns det på någon nivå verkligt, och fredagens och lördagens festande lyckades ändå delvis övertyga mig om att det faktiskt var över och att vi inte hade fallit offer för ett sadistiskt skämt som skulle involvera maskerade, kostymklädda agenter från Cardiff som skulle dyka upp och kasta miniräknare på oss med orden "Arbeit Macht Frei".

Men objektivt sett så är det faktiskt över. Riktigt över, äkta över -- semantiken ljuger inte. Det är över och vi klarade det och nu följer en månads direkt och indirekt firande, för även de ögonblick som tillbringas utan sällskap eller ceremoniellt avståndstagande från läxläsning och sista minuten-förberedelser är en tribut till vår nyvunna ledighet och frihet.

Jag skulle kunna infoga något om det trots allt bittra i detta slut, och den oundvikliga konsekvensen att det kommer vara ett adjö till människor som man, medvetet eller omedvetet eller av hela sitt hjärta, älskar. Det sparar jag dock till senare, för nu ska jag istället spendera några veckor med att umgås så mycket jag bara kan med denna stora grupp av platoniska kärleksobjekt och bara njuta.

Lipandet och sentimentaliteten tar vi när vi har haft kul ett tag, för vi överlevde faktiskt.

Nu håller solen på att sjunka bakom kastanjeträden till ljudet av "All Along the Watchtower" live på Monterrey och det är tillräckligt för att locka mig ut på balkongen iallafall.

Det var ett helvete, väntan, men det gick.

/wellington.