Boat Behind - Kings of Convenience

So we meet again after several years
Several years of separation
Moving on, moving around
'Tillwe spend this time
Chasing the other's tail

Whooo oh-oh I could never belong to you
Whooo oh-oh I could never belong to you

Ah, fiol.

Fiol, för fan!

Så romantiskt, så vackert ödestyngt och förebådande. Jag vet inte vad det är med ljuden som kommer från de intrikat snidade trämojuckerna, men de kan med lätthet transportera mig både i tid och rum. I detta fallet till rurala nordvästra USA av någon aning. Närmare bestämt glider jag fram på en flod i kanot -- jag är i kanoten, inte floden (i kanoten, alltså) -- med stråhatt och endast en tillgänglig paddel.

Allt på grund av en förbannad fiol.

*

Efter en intensiv vecka väntar en desto lugnare, och förhoppningsvis mer sympatisk vecka rent ekonomiskt. Imorgon väntar firande hemma i Ystad, på onsdag följer Tornaspelen och efter det ett födelsedagsfirande med få gäster och näst intill ingen pompa och ståt alls, och tack gode Gud för det. På torsdag tror jag inte att något händer överhuvudtaget, på fredag är det batalj på riktigt ty då är det Novischfest i AF-borgen med påföljande eftersläpp, vilket torde vara en bra startpunkt för planerade casanovska bravader, eller åtminstone försök till sådana. På lördag är det dags för mitt andra jobbtillfälle på Sydskånska Nationen, på rockklubben Dirty Frank. Förhoppningsvis väntar en riktig efterfest den här gången.

Visst känns det lite paradoxalt att kalla den här häxbrygden av aktiviteter för 'lugn och ro', men jämfört med förra veckans ekonomiskt och sömnmässigt katastrofala fyra utgångskvällar på raken är det en klar och önskvärd förbättring. Förra veckans kakafoni avslutades dock förhållandevis milt med spex i AF-borgen, Nebuchadnezzar -- vilket min galne broder planerar att döpa sin förstfödde till; jag hoppas på att han får en dominant fru som inte låter honom delta i namngivningsprocessen -- vilket var av en kvalité långt över mina förväntningar. De flesta av sångerna var visserligen ganska så meningslösa, men som en känd musikalfiende är min åsikt i den frågan varken överraskande eller intressant för någon. Det jag istället väljer att lägga emfas på är att det trots allt fanns en hel del sånger som till och med en miserabelt omusikalistiskt ointresserad kulturfascist som jag själv tyckte var rent briljanta. De flesta framfördes av de två kungarna Medos och Motos och gav mig kära associationer till Karl Gerhards revyer snarare än en del av de plumpa och framförallt ointressanta spexfragment jag tidigare sett. Briljans, hån av lokala celebriteter, projekt och politiker och framför allt, två underhållare av rang. Det är synd att de båda lär sluta som kärnfysiker eller civilingenjörer eller något liknande ointressant.

För övrigt vill jag poängtera att ovanstående paragraf inte någonstans är ironisk. Jag är precis så pompös i mina åsikter gällande teater som texten gör gällande.

*

Det är märkligt hur vissa dagar tycks vara mycket längre än de egentligen gör. Det känns exempelvis som att det var betydligt mer än fjorton timmar sedan jag vaknade i Ystad och åt frukost, för att därefter köra in till Lund. Jag har dock inte haft någon tid att ha tråkigt, vilket såklart är väldigt positivt; snarare har det hela tiden funnits någon aktivitet, stor eller liten.

På aktivitetsfronten skulle kvällen egentligen ha spenderats med promenad, te och god konversation med Alex, efter väl beprövat recept. Stackarn har dock gått och blivit sjuk, sannolikt av oro över ej utskickade tackkort. Tillsammans med ett "krya på dig" skickar jag nu även viss förtröstan: Var glad att du inte lever på medeltiden! Inte nog med att du, om du bodde i en socken i nordvästra Attundaland i Uppland på trettonhundratalet, skulle kunna ha upplevt en potentiell agral kris. Din läkare skulle också sannolikt ha varit munk, fransos och rekommenderat åderlåtning och/eller iglar.

Med denna aktivitet inställd blev det till slut som så att jag gav Matias en tur i Lund, en tur som bland annat involverade att peka ut platser av intresse såväl som en rent fabulös kulturkrock när den stackars Södertäljaren köpte pölse och förhöll sig totalt oförstående till varför korven inte låg i brödet, utan bredvid. Kvällen avslutades med Earl Grey utanför Ariman.

Hade jag bott i Ystad hade minsta ändring av planer lett till oundviklig inaktivitet på grund av planeringsproblem. Skillnaden är markant och ljuvt smakande.

Nästa gång jag plågar mig igenom den förenklade HTML-redigering som är att posta ett blogginlägg är jag sannolikt nitton år gammal, och lär inte känna mig ett uns annorlunda i någon riktning.

Cambodia - Kim Wilde

Well, he was Thailand-based
She was an airforce wife
He used to fly weekends
It was the easy life
But then it turned around
And he began to change
She didn't wonder then
She didn't think it strange
But then he got a call
He had to leave that night
He couldn't say too much
But it would be alright
He didn't need to pack
They'd meet the next night
He had a job to do
Flying to Cambodia

Spencer left this morning, first going with Gedis to Copenhagen and then, via Germany, to Bangkok. From there, to Cambodia. It's a pity really, that one of the most interesting persons I've ever met only stuck around in my life for a few weeks -- his self-deprecating stories and lovely humour will be sorely missed in the corridor. Whoever moves into 102 has got one large pair of shoes to fill, and there will be no shame on him -- or her -- if he -- or she -- fails. Try succeeding Lincoln.

If you would happen to stumble by here, Spencer, then here is a reminder: keep in touch. Enjoy Asia and give it a taste of the SSKK spirit, be it through playing pornography through loudspeakers in order to keep the whole building awake; or to wrestle a toy-snake in the jungle when you are hunting the Khmer Rogue; or simply discussing intercourse in trees. Have a good one, mate.

*

Eftersom jag aldrig riktigt konstaterade det på bloggen känns det värt att göra det nu: jag har flyttat och lämnat Ystad bakom mig, förhoppningsvis för evigt. Detta framgick i och för sig ganska så tydligt genom den förra posten, men för framtida generationer -- och det framtida jag som kommer läsa de här orden och minnas sitt första år på universitetet -- är det ändå värt att konstatera i klartext. Om inte annat så ger det kronologisk klarhet, åtminstone.

För övrigt bor jag just nu i rum 112. När jag blev inlagd på lasarettet i Ystad låg jag på rum 12. Ni kan själva gissa vilket nummer mitt rum hade på min första avdelning på USiL -- med tanke på att jag nämner det är det sannolikt att det också var ett dussinrum. Slump, eller har världseliten blivit lat och inte orkat programmera in detaljer? Vad vet jag.

De senaste veckorna har varit intensiva, och de senaste dagarna har spelat i en egen division. Tisdagskvällen spenderades i Kalmar nations trädgård med öl och Matias; onsdagen på pubrunda med gamla vänner, först på Krischan och därefter Hallands; gårdagen på novischpub på Sydskånska nationen; och kvällen först med jobb, därefter fest, därefter klubb på Krischan. Med tanke på de föregående kvällarna hade jag planerat en vit helg men den började istället närmast mörkgrått, om än inte svart. Att döma av hur min tarm för tillfället protesterar högljutt -- och regelbundet -- kommer jag att hata mig själv imorgon, och det säger jag utan vare sig skämtsamhet ellet lättja. Det här var långt ifrån mitt smartaste drag.

Alla dessa aktiviteter har dock bättrat på kontot med erfarenheter ganska markant. Underbara kvällar har varvats av mörka och trånga med för hög volym, och god musik har avlösts av skräp för att ersättas av örongodis igen. Frekvensen på utekvällarna kommer garanterat att mildras med tiden, men för tillfället njuter jag av det, mestadels åtminstone. Kanske hade jag behövt en eller två tråkiga slödagar i Ystad för att vila upp mig.

Vid närmare eftertanke kan man nog stryka "kanske" i den meningen. Det hade varit nyttigt för mig.

I övrigt har det varit en förhållandevis händelserik dag som har inkluderat blodprov; letande efter Gastromottagningen på Kirurgens Öppenvårdsenhet på USiL; lunch på gräsmatta framför AF; hälsningsgille; en ovilja att gå på föreläsning, logiskt nog följd av transport till påföljande föreläsning som visade sig vara lika tråkig som förväntat; iltransport till Krischansta nation för jobb; och därefter det som formade kvällen. Värt att notera är dock att en viss melankoli har studsat upp och ner under dagen, för första gången sedan jag flyttade hit. Vid närmare eftertanke kan det vara första gången sedan en ganska vidrig natt och morgon på sjukhuset. Varför vet jag inte och lösningar är jag osäker på, men så länge det inte blir permanent är jag föga berörd.

Kvällen i sig var även den ganska omvälvande. Den började arbetssamt, fortsatte gott och slutade lite under medelmåttigt, vilket är ett ganska vitt spektrum. Några timmars potatishackande följdes av pizza, som följdes av mer potatishackande. Timmarna därefter är suddiga, och kan sammanfattas med att ytterst lite lugn fanns att få. Dukning, avdukning, diskplockning, disk, matlagning, matuppläggning, svabbning av golv, skrubbande av gratängformar -- allt avverkades det, och plötsligt var sittningen slut och det var dags att röja undan. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort då alla bord och stolar skulle plockas undan, efter att först ha röjts på disk och skräp. Därefter skulle de stuvas in i en container, och sedan väntade ett oheligt diskberg. Det vore hyckleri att hävda att tiden flög fram, men så här i efterhand tycktes slutet ändå komma förhållandevis fort. Då slutet följdes av middag, sång och drickande -- eller, för semantiknazisten, supande -- i källaren var det högst välkommet. Faktum är att det var så trevligt att jag stannade långt senare än planerat. Sådana eftersittningar är i sig nästan ett argument för att jobba på riktiga sittningar, precis som förväntat.

När klockan blev allt senare kom även insikten om hur sur i buken jag skulle komma att vara påföljande morgon, men eftersom skadan redan var skedd var det föga lönt att bemöda min stackars hjärna med. Istället letade jag upp vänner och dansade ett tag -- jag är ingen dansmänniska, och musiken var ofta betydligt sämre än medelmåttig, men det var likväl ett helt acceptabelt sätt att spendera slutet på kvällen. Åtminstone för ett tag -- alla erfarenheter är erfarenheter, och erfarenheten av att helt plötsligt stå ensam på ett dansgolv, i meningen att jag var utan sällskap, och på detta lyssnade på musik som jag aldrig skulle ha betalt ett öre för, var sannerligen en erfarenhet. Dock knappast en särskilt behaglig, vilket gjorde att det kändes logiskt att plocka upp jacka och väska och lämna lokalen, snarare än att vänta in klubbens slut. Luften utomhus var trots allt behagligare, och situationen inte fullt lika nedslående.

Kvällar är kvällar och alla slutar dem. Delar av den här vill jag upprepa -- andra delar är jag glad om jag slipper igen. Nu är klockan nästan fyra, ett faktum som i sig självt motiverar sänggång.

I Knew The Bride Bride - Dave Edmunds

Well, the bride looked a picture in the gown that her mama wore
When she was married herself nearly twenty-seven years before
She had to change the style a little but it looked just fine,
They stayed up all night, but they got it finished just in time
Now on the arm of her daddy, she's a-walkin' down the aisle
And she catches my eye and she gives me a secret smile
Maybe it's too old-fashioned, but we once were close friends
Oh but the way that she looks today, she never could have then

Well I can see her now in the tight blue jeans
Pumpin' all the money in the record machine
Spinnin' like a top, you shoulda seen her go
I knew the bride when she used to rock and roll

At times, the ideal analogy of life is that of a record on a table-top player. It spins, sometimes fast which causes the voice of the singer to turn from whatever famous characteristic it's got into a version of Donald Duck at the circus. Sometimes it spins slower, making it more akin to funeral basoons in the Tibetan mountains. At other occasions, it just spins, indefinitely and indeterminably. Round, round, round, but not stopping until you turn the player off. I guess that termination of movement signifies sleep in this analogy, or possibly death.

Likewise, the analogy has never been as suitable for my life as it has been the past days, more accurately since this Tuesday. Impressions, persons, responsibilities and possibilites take turns occupying my attention span and for the first time in ages, I feel that I almost have too little spare time to be entirely functional -- at least on a basic level, such as when it comes to keeping your room in order, taking your meds on time or go grocery shopping. The evenings have instead been filled with talking to the pleasant oddities populating my corridor; going out to, for our part, newly-opened establishments with dear old as well as new friends; or partying, either through enjoying what I must now consider commodities or through partying for real. As I weite this I've just gotten goodnightkisses from two slightly bearded corridormates -- one of whom fate cruely will take away from us within a week, damn it into eternity -- and have spent the evening talking, laughing, drinking and crashing another corridor.

It might also be worth noting that the conversations held in the sofa in the SSKK -- more about that on another occasion -- kitchen were of such a kind that I would hardly be able to repeat it to any earlier acquaintance without either blushing or being slightly embarassed. I blame alcohol and the fact that the small gathering consisted exclusively of guys. With that said, this will be an enjoyable year if it continues as it started.

It's hard to fathom, but I've actually moved away from home. I live on my own, even if I'm not alone, and my nights have gotten increasingly longer ever since I moved. All in all, the past days have witnessed a change in my life that is irreversible as well as welcome, daunting yet tempting. A change that I believe I've been waiting for, whether I knew it or not. The possibility to call a friend and ask her to pop over for a cup of tea makes for a humongous change in itself, the need for grocery shopping and cooking on my own complements it.

It's getting late, and I should get up early tomorrow to return to Ystad, leave things and fetch things, receive blessings and food packages, and return to the Klondike of my life. What irks me slightly and pleases me in a masochistic way is that tonight's sleep most likely will be ridden with thoughts, hopes and the memory of crushed dreams considering lands left unconquered, no matter how strategic the decision in itself was. I wonder if there are some things that people, no matter their outcome, will curse for the entirity of their lives? A lost opportunity, or the fact that there never was one to start with. Is it something that is forgotten, or can it only be exorcised through the realisation of a naïve dream or hope? Or, even better, is it something that might always be there in fragments but likewise should be pushed out of your mind by your own virtue and resolve?

I speak in tongues, that is a reason as good as any to lay down the pen -- disconnect the keyboard? -- for the night. But likewise, life is good, despite there being some urges that might haunt me forever if I'm unlucky.

I'm still lucky though, in the context that the urges aren't of such magnitude that anyone should or would need to care. Life's good and lost fruit's lost and that is the way the record will keep rotating 'til you cut the power. Sleep tight.

Enden av November - Kaizers Orchestra

Vent, darling, vent meg i enden av november
Du kjenner meg ikkje igjen, for eg er ikkje meg sjøl lenger

Eg minner kanskje om meg sjøl utenpå
Men eg ser ut som en krig bak det som du kan sjå
Alt eg vil gi for å ver hos deg nå
Og la mi hånd gli gjennom ditt hår
Og min doktor sa, hey, tid er relativt
Kor lenge trur du han ga meg?
Til enden av november

Klockan närmar sig ett. Klockan nio börjar munspelsintrot till Thunder Road spela stilla från mitt alarm, och en ny dag tar sin början med Asacol, Azatioprin och trettio milligram cortison. Det är en rutin man får vänja sig vid, men frågan är om det inte är motiverat att fråga varför jag fortfarande sitter uppe nu istället för att få ganska så exakt mina åtta timmars rekommenderade sömn -- ty nu slog klockan 01:00 den tjugoåttonde augusti denna märkliga sommar -- som jag bör kassera in för att må idealiskt. Jag vet inte, och bryr mig måttligt. Snarare än slumrande har jag tillbringat de senast timmarna med att läsa anekdoter om kända författares alkoholvanor; lyssna på historien om Dieter Maiers mentalsjukhus; ömsom förfasas, ömsom underhållas av och ömsom lära mig sanningar om livet i Flashbacks Relation- & Samlevnadsforum; och låtit tankarna flyta både fram och tillbaka i tiden, med varierande resultat. Bristen på bostad är ett faktum jag har kommit över för länge sedan, men den kastar likväl en skugga över hela hösten. Mina vapen i nattdjungeln blir därmed charm, kontakter och billigt bokade hotellrum. Tyvärr tycks Lund dock inte erbjuda några alldeles för bohemiska hotell, så om jag vill samla intressanta miljöer att inkludera i min autobiografi som jag skriver när jag är gammal, frekvent publicerad, fet och rik på min herrgård med utsikt över björkskog och en sjö någonstans i Roslagen så får jag antagligen ta in på Frälsningsarméns natthärbärge som passande nog ligger endast femtio meter ifrån Historiska Institutionen.

Det senare är för övrigt ett av Akademiska Föreningens råd till studenter för vilka själva konceptet bostadsletande framkallar feberfrossa, darriga knän och rop på en mors ömma famn.

I övrigt finns dock mycket att se fram emot i form av diverse aktiviteter och engagemang, så kvasi-hemlöshet till trots kan nog hösten bli en njutbar historia. En smått svindlande aktivitet för nätter som denna är att tänka tillbaka på vad jag måste ha gjort för ganska så exakt trehundrasextiofem dagar sedan: skolan, och med den sista året på IB och den gröna milen innan exams, har just börjat. Vid det här laget sover jag. Plågor i form av inlämningsuppgifter, revision och ett smärtsamt uppbrott efter deprimerande december syns fortfarande inte som mer än dimmor i den fjärran framtiden. Jag blir snart myndig, och en resa till Berlin hägrar i en betydligt mindre fjärran framtid.

Ah, Berlin. Du bist wie eine Blume, Berlin. Berlin, Stadt des Städte. Welthaupstadt Berlin. Kärt barn kan omtalas med många fina ord, och Berlin var en kärleksaffär från första början. Redan på bussresan söderut -- som dock började med en resa västerut via kära Köpenhamn -- när solen så sakteligen hävde sig över horisonten och badade huvudstaden i milt gryningsljus till tonerna av The Tough Alliances A New Chance hade jag goda aningar. De sena nätterna i Kaizerdamm smulade sönder dessa aningar för att gjuta dem åter som marmorskulpturer, och med de följde smak för öl såväl som nya vänskapsband och insikter om livet. Så gjorde även en promenad över ett Alexanderplatz i duggregn och en för mig evigt kär natt på en irländsk pub i ett köpcenters källare i Kurfürstendamm, inom gångavstång från Gedächtniskirches av bomber och granater svartfläckade sandstensruin. Någonting hände i Berlin som förändrade sättet på vilket jag såg på mig själv och världen, och kanske var det början på en högst personlig resa som ledde mig från den jag var då, till den jag ser mig själv som idag. En mur revs, passande nog med tanke på den geografiska angivelsen, och bortom den låg vidder som jag inte sett tidigare: en svårbeskriven insikt att det fanns mer i världen än det jag kände, och att jag själv var kapabel att utforska det. Själva insikten av min egen förmåga att förändra, utforska och utveckla fick sig en adrenalinkick som endast tillfälligt dämpades av en blå vår, och hinder som tidigare hade gjort att jag låtit bli att hälsa, konversera eller ta chansen att påbörja något nytt var plötsligt lika passé som drömmen om världsriket Germania.

Insikten om detta kom dock inte förrän efteråt. Under vistelsen i Berlin var jag upptagen av att njuta av livet och insikten att det fanns så många i min omedelbara närhet som jag trivdes med och i vilkas sällskap jag utforskade staden. Det var den där kvällen i cocktailbaren när vi, trots bristen på en del medlemmar, för första gången kändes som en klass. Det var spårvagnsturen till Hohenschönhausen, och de märkliga känslorna som åsynen av DDR-arkitekturen och -arvet väckte i mig. Det var en middag med korvar och sauerkraut på en bayersk restaurang bredvid Fernsehturn och känslan av hur vissa vänskapsband knöts hårdare och mer bestämt. Det var kvalitéande av vin i ett köpcenter och den tidigare nämnda kvällen i den irländska puben. Det var allt detta i kombination och rask följd som gjorde dagarna magiska, minnesvärda och meningsfulla -- en mäktig alliteration.

Något började röra sig i Berlin, och det har inte stannat än. Om det är det, eller ren nostalgi eller kärlek till staden som gör att jag längtar så mycket tills nästa gång jag vandrar under lindarna längs Unter den Linden, vet jag inte. Klart är dock faktumet att jag längtar, och att Berlin alltid kommer ha en speciell plats i mitt medvetande.

Allra främst visade veckan trots allt hur ljuvligt livet har potential att vara.

3:ans spårvagn genom ljuva livet - Eldkvarn

En del går åt helvete
en del går upp i himlen
människor kommer ingenstans
och somliga försvinner
Men jag lovar på mitt hjärta
att jag står fast vid drömmarna
än finns soluppgångarna
och fisken i strömmarna
och nu möts vi igen
när minnernas spårvagn rullar hem

Sent omsider var man sonika på fri fot igen, långt bort från EVT-kost och uppvaknande till temperaturkoll och blodprov klockan sex var morgon. Nog var det på tiden, alltid -- en vecka till inom USiL:s väggar hade sannolikt gjort mig smått excentrisk. Och med tanke på att jag med en del pusslande har lyckats tillryggalägga mig en ganska så aktiv vecka. Nationsjakt på onsdag, Novalund-exkursion på torsdag och Diploma Ceremony på lördag. Med lite tur kanske ytterligare aktivitet kan hittas, och med än mer tur händer något på lördag kväll -- alternativet är en lite för lugn och ensam hemmakväll, för min del.

Frihet, som sagt. Det var en väldigt speciell känsla att byta från landstingsbyxor och linne till t-shirt, shorts och skinnjacka. Faktum är att jag speciellt efterfrågade att kära mor skulle ta med just skinnjackan: jag såg för mitt inre öga hur just detta plagg skulle få friheten att kännas mer än något annat, göra den konkret på ett sätt som ingen annan accessoar förmår. Nå, den önskade effekten uppnåddes och det var som om jag uppfylldes av energi jag egentligen inte hade och livsglädje jag nästna glömt bort bara av att dra upp dragkedjan. Att dessa känslor alla är högst artificiella och skapade av en populärkultur som har involverat män såsom James Dean och Marlon Brando, båda i skinnpaj, valde och väljer jag att ignorera bäst jag vill.

Efter många om och men, inkluderande en omväg genom Östra Odarslöv och en bilkö mot Höör, kom vi så småningom upp till tillflyktsorten i skogen. Det duggregnade när jag steg ur bilen för att låsa upp och öppna vägbommen -- ett lätt, svalt regn som fick björkarnas gröna löv att prassla fridfullt. Ingen sol syntes till, men det var likväl alldeles för tidigt för att vara mörkt. Tjugo meter framåt skymtade dammen, och bortom den huset. Bakom viltåkern på ängen till höger dignade äppelträdet med små, men likväl lockande rödgröna Ingrid Marie. En fågel visslade någonstans.

Låset kärvade. Mamma fick öppna det istället.

Regnet fortsatte under kvällen, och jag observerade det lugnt från en stol framför öppna spisen med ett stort glas päronsaft i handen, och ljudet av fräsande olivolja i öronen. Jag fick som jag ville, och min första måltid utanför murarna -- näst en kokt korv på Hardy's Grill i Höör -- blev bruschetta med serranoskinka, en måltid som jag måhända tog för mig mer av än jag egentligen borde med tanke på min bråkande tarm.

Så det var Crohns, trots allt.

***

Inte för att jag någonsin trodde någonting annat, åtminstone inte efter det att jag hamnade i en säng på Avdelning 5 med utsikt mot Ystad Lasaretts vägg. Det kändes på något sätt orimligt att en tillfällig infektion, en fiende som var möjlig att besegra, skulle kunna golva mig på det sättet. För golvad var jag, och efter det att jag gick in genom dörrarna på söndagkvällen tills dess att jag tisdag eftermiddag sent omsider plockade fram laptopen för att meddela omvärlden om min prekära situation, så sov jag mest. Blodprov togs, CT-röntgen genomfördes redan första kvällen, men däremellan sov jag. Detta i sig var knappast särskilt konstigt -- i droppen fick jag intet annat än glukos-lösning, av för mig ännu okänd anledning, och jag har efteråt fått veta att när jag lades in var mina blodvärden sådana att jag låg på grav svältnivå. Min kropp famlade efter reservtanken, proteinerna, vilket ledde till ett smått katastrofalt albuminvärde. Hade jag stannat hemma längre hade jag antagligen kollapsat.

Mitt CRP-värde förtjänar nästan ett eget kapitel. Värdet används för att mäta infektionsnivå, och mitt var 387 den där eftermiddagen i början av augusti. Rekommenderat värde är mindre än fem. Både jag och bror min blev komiskt långa i huvudet när vi läste det. Det förklarar väl också farsans replik när han kom innanför dörren efter att ha hämtat provsvaren nere på sjukhuset: "Packa lite kläder och några böcker så åker vi, påg. Du är sjuk på riktigt." Jag har sedan fått höra att mitt värde utlöste reaktioner liknande den jag och min bror hade hos personalen nere på lasarettet: sköterskorna jag hade träffat blev enligt utsago både oroliga och förvånade, med tonvikt på det senare. "387?! Kan man ens ha så högt?" och "Men... han gick ju, han stod ju upp, och han till och med skämtade!". Fråga mig inte hur det gick till, men kanske det låg något i det doktor Björkstrand sade med allvarlig min när han kände på min mage på söndagkvällen. "Han håller igen, den här unge mannen." Kanske jag gjorde det, rent undermedvetet. Det är en sak att vilja veta vad som är fel med en, för utan den diagnosen blir alla lösningar abstrakta, men det är en helt annan att visa hur nerkroknad man, eller jag, faktiskt var. Man, eller jag, vill inte oroa folk mer än nödvändigt. Ej heller vill man, eller jag, vara till besvär och vara föremål för ändrade planer och komplikationer. Världen ska fortsätta bäst den vill, folk ska göra som de brukar och man, eller jag, är inte så djävla sjuk egentligen.

Men ett CRP-värde ljuger inte, och det gör inte en svältande kropp heller. Tankarna är dock lättare att formulera nu än de var när jag skulle underrätta omvärlden om mitt "försvinnande". Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag skrev om ett e-mail så många gånger innan jag lät det flyga ut i cyberrymden till ett antal väl utvalda inboxar. I slutändan såg jag dock till att hålla flaggan så högt min sönderstuckna arm klarade av, möjligen på grund av den av Björkstrand påtalade undermedvetna stoiskheten hos någon som försöker undvika att vara så dålig som han egentligen är. Vad jag skrev eller egentligen tänkte skriva eller för den delen underlät mig att skriva blir tydligt så fort jag läser brevet, dock: jag må vara knockad, men jag kommer igen. Oroa er inte för mycket, men bara så ni vet vart jag har blivit av. Oroa er verkligen inte för mycket, men skänk mig gärna en tanke då och då och titta gärna in om ni skulle ha tiden, men låt mig för guds skull inte avbryta universums skeenden mer än nödvändigt. Kom ihåg mig då, det räcker. Jag lever, jag är sjuk, men jag ska bli frisk och som sagt, jag lever. Det gör ont, men smärtstillande finns. Jag orkar inte vara orolig för att jag är för trött, och vill fortfarande inte att ni ska vara det heller. Jag lever ju, jag pratar med er, om än digitalt! Jag klarar mig, det gör jag alltid, men jag vill vid alla gudar inte sluta skriva och skicka iväg mitt alster, för då återstår endast tystnaden, morfinet och sömnen igen. Jag saknar er och hade viljat ha er här, men jag vill inte vara till besvär. Men det löser sig. Det gör det alltid. Det finns ingenting som inte har löst sig hittills, och faktumet att jag upprepar det så mycket nu tyder inte på något sätt på att det inte kommer lösa sig den här gången -- jag försöker ju bara lugna ner er så att ni inte ska vara oroliga, trots att jag antagligen skrämmer upp er mer med mina maniska försök till övertygning än något annat, men anledningen till att jag skickar det här överhuvudtaget, anledningen till att jag lägger ner min sinande energi i varje stavelse är ju att jag älskar er.

Kom ihåg mig, då.

Jag är inte ens säker på vilka av tankarna jag medvetet eller omedvetet fick igenom och vilka som förblev i mitt huvud. En del borde kanske ha upprepats, en del borde kanske ha tonats ner, och i slutändan kan man nog komma fram till att det sannolikt hade varit minst sinnessjukt om brevet hade skrivits av någon som inte fick morfin som smärtstillande, sov 14 timmar i sträck och inte hade ätit ordentligt på tre dagar. Men iväg kom det, och besök fick jag, och det var höjdpunkten på varje dag att hasa sig upp ur sängen, greppa droppställningen och så stabilt som möjligt stappla iväg för att hälsa på nästa besökare.

Först i efterhand har jag insett att jag såg till att prata med alla besökare -- familjen de första dagarna undantaget -- i allrummet, snarare än i mitt eget rum. Med tanke på att ingen människa i världen ser friskare ut av att ligga i uppfälld sjukhussäng med skrynkliga lakan och droppställning bredvid sängen var detta kanske inte så konstigt i sammanhanget: gå kunde jag ju, och då fanns det ingen anledning att ligga kvar där som ett förlamat kolli eller en stukad byracka. Det är en sak att dölja symptom, det är en annan sak att överhuvudtaget tillåta sig själv att se sjukare ut än man opartiskt de facto är.

Jag tror inte att jag själv var orolig, dock. Jag diagnostiserade mig själv -- korrekt, skulle det visa sig -- långt innan läkarna på USiL, samma läkare som omedelbart när jag blev inlagd satte in det tunga artilleriet med antibiotika, kortison, smärtstillande Tramadol -- en trevlig liten opiat, sannerligen -- och näringsdropp, gjorde det. Korrekt, dessutom. Mina tankar angående att det var kroniskt har jag redna nämnt, och känslan av att det var Crohns förstärktes egentligen mest av att det var lättare att komma ihåg än ulcerös colit. Rädd var jag aldrig, och uppgivet deprimerad var jag endast en dag av tolv när det kändes som att jag aldrig igen skulle komma ut och det mesta bara tycktes vara en djup, mörk grop med branta kanter. Andra dagar bidade jag min tid, medveten om att jag förr eller senare skulle få pröva tarmen igen och därefter påbörja dne långa resan hem. När ljuset i tunneln anades i början av förra veckan kom en slags lugn över mig. Dörren är där, tänkte jag. Jag kan inte springa, men jag kan låta bli att stanna. De sista fyra dagarna var fokus mer än något annat, med undantag för den sista, som var lättnad.

Det var slut.

***

Det regnade inte på lördagen, dagen efter min frigivning från sjukvårdens mentala fängelse. Lätt dagg låg i gräset men solen stod högt på himlen och badade gårdsplanen i ett ljus med färg av smält smör och sommar. Kastanjen var i full blom och stod där den alltid har stått, åtminstone sedan jag föddes. Det närmade sig lunchtid och mor min undrade vart i hela friden hennes make hade tagit vägen, och sålunda vandrade jag ner mot stallet för att leta reda på honom.

Man vrider först om nyckeln. Därefter trycker man in en fyrkantig, svart knapp med texten "START", belägen på vänstra delen av styret, och trycker in reglaget på högra sidan. De första två trycken hackar det mest. Den tredje gången vrålar motorn högre för varje millimeter tills dess att maskinen låter misstänkt lik den vedklyv jag spenderade påsklovet vid -- ett påsklov av ved, tidiga morgnar och sena kvällar, och rejäla middagar med välstekt kött och ett litet glas av brännvin från Snälleröd, Vårjungfrun.

Backen i. Ut på gårdsplanen, därefter ut på ängen i en fart precis över lämplighetsgränsen för den buckliga jorden. Farsan stod nere vid stockupplaget och skyfflade av sågspån från pickupen och var färdig precis när jag kom för att meddela lunchdags. Vi åkte tillbaka via varsitt håll -- han på vägen, jag åter över ängen.

Det var här jag insåg det på riktigt. Jag satt på farfars rullator, den vrålande fyrhjuling han köpte några år innan han dog, och körde halvstående över en ojämn äng mellan stenar där barn jag lekt. Huset kom närmre och närmre och de två ladulängorna såg lika risiga ut som de gjort sedan jag stod och pissade på deras gavlar när jag var två år gammal och fortfarande levde mina somrar och vintrar i min mors farföräldrars hembygd. Jag rusade motorn de sista femti metrarna, och vrålet från motorn påminde mig åter: jag är fri. Jag väger femtisex kilo, kläderna hänger på kroppen som på en galge, min tarm lär vara åt helvete resten av livet, men jag är fri och jag lever och jag är tillbaka.

Det löste ju sig, trots allt.

My Friend John - The Fratellis

Well the night was spent and my money was young
and then I had to get home before my neck was wrong
And everybody danced in the same old way,
and if I'm feeling old and desperate I'll be back some day

My friend John was a serious one,
buttoned up the back and a job half-done
Lazy old boy when the good girls turn,
his teeth get itchy and his rubber souls burn
When will he ever learn?

Dagen U som i utskrivning närmar sig, och torde i förlängningen följas av dagen I som i inskrivning framåt onsdag. Det är dags att snubbla ytterligare lite över den tidigare beskrivna hösttröskeln och faktiskt skriva in mig på en nation. Nå, allt fint och vackert med det om man inte är en ambivalent odugling som alltid vänder varje alternativ ut-och-in innan han bestämmer sig. Detta har lett till furiösa sökningar om information och tips gällande de för mig mest intressanta nationerna; sannerligen en bra syssla när man ligger synbarligen oförklarligt sömnlös. Förklaring nåddes dock framåt morgonen, när en av mina sjuksköterskor konstaterade att det antagligen var cortisonet som höll mig uppe i varv. Stirrande på en datorskärm hjälper säkerligen inte heller. Likväl så nådde jag åtminstone marginella resultat under detta smärre korståg för upplysning, främst av dessa att Sydskånska Nationen upplåter madrasser för övernattning åt nationsmedlemmar som är för lata för att ta sig hem framåt natten. Ett idealiskt arrangemang för en stackars lidande pendlare! En fördel som de dock saknar, men som Krischan har, är att jag där känner någon med fingrarna djupt i nationsmaktens syltburk, något som kanske skulle kunna leda till en del privilegier. Beslut ska nås under helgen, fast det lutar åt att madrassen vinner.

Utskrivning, följd av flykt norrut. Skogen, ån, ängarna. På något sätt, friheten på ett annat plan än den som går att uppnå i stan. Det blir nog en bra tillflyktsort i två dagar, om inte annat för att ladda inför återstarten av livet och kontakten med riktiga världen. Naturligtvis komplett med kostråd och långsam upptrappning av dieten till en normal nivå med en del av dietist föreslagna förbättringar. Det funkar nog, och så småningom äter jag väl biff och dricker öl som vanligt. Åtminstone tills dess att jag får ett skov och antingen trycks ner med en hel hink medicin eller hamnar på sjukhuset i någon vecka.

För helvete, en kronisk tarmsjukdom för vilken risken ökar om man har genetiska anlag, röker, eller är jude. Jag är ingetdera och sitter likväl med en ökad risk för tjocktarmscancer, förestående knapring av bromsmediciner och evig vaksamhet på varningssignaler från mage och tarm. Jag hade skrattat åt eländet om jag inte hade varit så irriterad, men det skulle bara vara dumt att vara nedslagen; jag kan ju, trots allt, inte göra något åt det. Bokstavligt talat, för om jag hade kunnat det hade det ju inte varit kroniskt och inget problem hade existerat. Problemet definieras av sin omutlighet och brist på kur, lösning och katharsis, och man får som naiv ungdom nöja sig med hoppet om att man slipper få alldeles för många sådana problem på halsen, eller tarmen, i livet. Även den mest svårsmälta eller obehagliga lösning är mer gångbar än ingen lösning alls.

Klockan tickar närmare midnatt och friheten. Nära två veckor, först i Ystad och därefter i Lund, måste sätta någon sorts spår. Ingen direktknapp till sjuksköterskeassistans, inga näringsdrycker på regelbundna tider. Inget fängelseliknande travande från ena änden av korridoren till den andra.

En av de enda riktiga nackdelarna är väl att det ej heller blir något mer av sjuksköterska Jennifers underbara leende och skratt. Jag struntar i om att det är symptomatiskt för någon som har legat på avdelning i tolv dagar och huvudsakligen skötts om av kvinnor på den övre sidan av fyrtioårsstrecket -- sådana leenden skrivs det poesi om, och sådana glittrande ögon går män i krig för. Och åsynen av ett sådant ansikte, inramat av brunt, svallande hår i hästsvans, är åtminstone tillräckligt för att stegra min puls och få mig att vilja ta upp måleri.

Men man kan inte få allt, som väl är känt. Diagnosen av den oönskade sjukdomen ger mig friheten åter, och med förlusten av en juvel kommer vinsten av de öppna vidderna, och allt och alla som befolkar dem.

Det är tur att jag har bra minne gällande ansikten. Det väger upp för oturen på tarmfronten.

Crying Lightning - Arctic Monkeys

With folded arms you occupy the bench like toothache
Saw them, puff your chest out like you never lost a war
And though I try so not to suffer the indignity of a reaction
There was no cracks to grasp, no gaps to claw

Den förra kom om vintern, när mycket tycktes grått, blått och svart -- mitt sinnelag, såväl som den annalkande våren inräknade. Det är andra tider nu, och i mångt om mycket ett annat liv, och därmed dags för förändring. Alltså, ny layout. Plus att jag började störa mig på att konstant ha ett rutnät bakom min prosa, för säga vad man vill, det gjorde ingenting lättare, och endast måttligt stiligare.

Ljusa färger hör väl våren till, men förutom att ha diagnostiserats med Crohns sjukdom -- eller så gott som, för vad nu det är värt -- och att vara fast i den ändlösa vandring i en tunna full av skit som är bostadsletande i Lund, så får ljusa färger även markera början på hösten 2009 för min del. Om mindre än två veckor tar mina fötter steget över ytterligare en livets tröskel, och jag skrivs in på universitetet som historiestuderande. Även om Lucifers gaffel i min röv, pendlingen, kvarstår så kommer den reduceras: jag har inget dåligt samvete över att spendera studiemedel på tillfälliga hotell- eller vandrarhemsnätter vid nödvändiga tillfällen. Det hade bara gått till hyra i vilket fall. Sista-bussen-hem-scenariot är passé och ska avrättas en gång för alla. Livet ska få förtur.

Och vad följer en höst som denna? Efter ett förhoppningsvis stimulerande höst där jag studerar det enda ämne som lyckats behålla min uppmärksamhet alla dessa skolår -- och ägnar mig åt akademiskt orelaterade, men socialt desto mer lockande aktiviteter vid varje ledigt tillfälle -- följer en vår av detsamma. Om rymdväven inte förändras alldeles för oförutsett snubblar jag därefter över nästa tröskel: den som leder till en viktoriansk ex-industristad vid Clydeside, Glasgow. Just den delen är dock fortfarande tillräckligt långt in i framtiden för att kännas konceptuell -- flykten, alternativt flytten, från Mellanvästern in till Den Stora Staden och den påföljande jakten på Lyckan. Det är ett evigt motiv, och även om Hollywoodfilmernas och möjligheternas New York inte finns att tillgå i Europa så finnes andra dugliga storstäder som säkerligen passar lika bra i prosaiska sammanhang. Som Glasgow, eller i ett annat liv London (om jag hade pengar) eller Berlin (om jag kunde tyska).

En miljonstad i ett nytt land, i vilket jag kanske bygger karriär, liv och framtid. Som sagt, en framtid som fortfarande är på ritbordet och inte går att greppa. Likväl, med dessa utsikter har jag svårt att inte känna mig entusiastisk på det där sättet jag alltid har gjort i slutet av augusti: början på ett nytt akademiskt år, och nyfikenheten över alla förändringar i konstellationer, rutiner och aktiviteter som denna terminens Genesis för med sig. Dessa förändringar torde väl närma sig det överväldigande just den här hösten, universitetet är trots allt en helt annan plats än både grundskolan och gymnasiet. Man förväntas inte längre vara ett barn, men ej heller har man en vuxens plikter, åtaganden och behov av omvärldens bekräftelse på ens användbarhet. Man svävar i ett limbo av brist på ansvar och ett evigt lärande baserat på ens egna misstag tills dess att man stabiliserar sitt liv och slutar spendera det ack så lockande studiemedlet på sprit och kläder redan innan den tionde.

Så jag frågar igen, undantaget Crohns sjukdom i tarmen och skitvandringen som är bostadsletandet: hur kunde något annat än ljusa färger vara lämpligt?

The Light From Your Mac - The Rakes

Girl, I slip into your bedroom
The light from your Mac cuts through the gloom, like moonlight
It's so fucking grim out there, let's hibernate
I'm sick of people obsessed with their clothes and hair,
Never leave London, New York or L.A. Fuck it, let's hibernate

It's cold and it is late
We both know I shouldn't stay
I don't care what you're flatmates say
But yeah, they're probably right
Don't let me stay tonight
I'm drunk and you are tired,
Don't let me stay tonight,
I'm hard and you are tired

I could crash on your sofa
But that's not what I am here fore
We could do spoons or more
Just don't show me the fucking futon

Du sover halva dagen, får besök av familjen lite innan det som övriga världen fortfarande ser som lunchtid, hankar dig därefter fram med böcker, tidningar och internet tills kvällen då du förhoppningsvis har besök igen. Sedan läser du lite till, konstaterar dystert att ytterligare en bok är slut, somnar, och sover halva imorgon också.

Jag börjar falla in i rutinerna nu, det märker jag tydligt. Jag rör mig världsvant fram och tillbaka på avdelningen -- det blir så när allrummet är i ena änden av korridoren, och Rum 12 där jag bor är i andra änden -- och ockuperar rummet tämligen ostörd större delen av dagen. Man ser Norra Kyrkogården härifrån, och Barsebäck om det är klart väder. Bakom mig hänger en stor plasma-tv utan fjärrkontroll men dock med tillhörande DVD, som jag överväger att kapa framåt kvällen. Detta är mina dagars stoff: jag funderar på hur jag med små, små steg kan göra min tillvaro lite mer bekväm varje dag. Det började med droppställningarna.

Just det ja, droppställningarna. Promenadpinnar på hjul, från vilka din dagslånga middag -- mjölkfärgad vätska i plastpåse, menyn är begränsad -- har krokar att hänga på. Den första var utan handtag och verkade dessutom defekt, två av hjulen var tämligen immobila och inte alls särskilt samarbetsvilliga. Jag spenderade den följande halvtimmen med att höka i korridoren och slog raskt till när ajg såg en ledig droppställning, även den utan handtag, men likväl med hjul som tycktes vara från rätt ände av nittonhundratalet.

Nöjd som en tupp gick jag två varv i korridoren och sov därefter i två timmar av ren utmattning.

I förrgår siktade jag en oväntad jackpot när jag var på väg till toaletten. En droppställning! Med handtag! För att den yngre generationen ska kunna relatera är det ungefär som att uppgradera din andrahandsköpta Ford Escort -82:a med racervinge och fula, neonlysande kjolar. Helt plötsligt är din kärra den häftigaste på gatan. Att jag i sammanhanget också kan stoltsera med att vara den antagligen minst stationära patienten på hela avdelningen gör att jag är korridorens härskare, Kungen av Korridoren för att parafrasera Paolo Robertos ungdomsepitet.

Det händer inte mycket här på dagarna, som ni hör. Var dags krydda är de besökare som irreguljärt tittar inom lite då och då. Tanken på att ligga i Malmö, och antagligen stå utan dessa besök, är ganska outhärdlig. Resten av tiden tänker jag på mat. Den senaste fasta föda jag satte i mig som inte kom upp igen var en kokt korv på Pressbyrån förra fredagen, så jag ser inte detta som särskilt konstigt. Min hjärna frammanar tankar på bruschetta, härlig knaprig brödskiva på vilken en med basilika välkryddad tomatpasta är utbredd. Ovanpå, en krona av seg, matig mozzarella och rikligt med oregano som garnering. Vid sidan serrano-skinka, för sältan och köttsmaken. Saftigt stekt kyckling, milt kryddad och serverad med pasta smaksatt med franska örter och vitlök. vitt grillsås, alternativt smält smör till. Krämig Quiche Lorraine med ost och skinka. Ugnsgratäng med makaroner, äggstanning, stekt lök och vanlig jävla falukorv. Grillad, örtmarinerad kalkonschnitzel med i ugnen knaperstekta klyftpotatis kryddade med timjan, serverad med provencalsk grillsås. Shepherd's pie med en mustig blandning av köttfärs och rotfrukter, garnerad med potatismos som fått en knaprig yta i ugnen. Färsk tagliatelle med sås av egenplockade kantareller...

Ni förstår själva. Jag bestämde mig för att börja skriva ner det för att inte tappa inspirationen. Jag vill lära mig laga mat, och inte vilket skräp som helst, jag vill laga gourmetmat som jag äter mig tjock och välmående på -- något mina vänner säkert applåderar, då de tycks lite bekymrade över mina blott 58 kg på 170 cm -- och som jag kan spendera min fritid med att utveckla. Mat är livets stora njutning, och för mig kommer det vara ett stort handikapp att inte behärska den. Om jag dessutom lyckas fullfölja min vaga plan att gifta mig gott med en ambitiös kvinna på relativt välbetalt jobb är behovet desto större: det största felet med vissa mäns antagande att kvinnan i huset kommer mata honom livet ut, är att en talang för matlagning inte alls är ärftlig. Ingen blir en bra kock bara för att de är kvinna -- gudarna ska veta att min kära mor bara kunde koka pasta när hon flyttade hemifrån. Därmed vore det en både destruktiv och korkad risk att bege sig ut i världen utan nödvändiga kulinariska talanger, det skulle ju nämligen kunna leda till det hemska resultatet att jag kanske får vara hungrig. Det går inte för sig.

Om allt går enligt planerna bör jag vara utskriven på onsdag eller torsdag, och därefter är det dags att lära tarmen ta hand om mat igen, med början i små doser. Tillagning av paj och bak av pizzabullar och liknande tycks lämpligt -- lättportionerat, räcker länge, och räcker till många. Och självklart, bruschetta. Dessa underbara gudarnas varma mackor, perfetto ut i minsta molekyl, det ska också tillagas.

Och om två veckor börjar universitetet. Trots att jag sitter på ett gigantiskt sjukhus på kortison, två sorters antibiotika och smärtstillande samtidigt som jag inte har skitit normalt på en månad och ätit vettigt på en vecka, och även med åtanke reserverad åt faktumet att jag ska få en kamera i tunntarmen på tisdag -- de av er med ett kreativt sinnelag förstår nog hur -- och risken att jag kan ha fått en kronisk tarminfektion på halsen, fast i tarmen, så ser det ljust ut. Saker ser väldigt ljusa ut ljust nu, och det gör mig glad.

För övrigt, får man annorlunda dropp vid större högtider, såsom julafton? Sannerligen borde man väl det, för att simulera festligheterna. Standardlösningen fast med röd karamellfärg, extra kolesterol, fett och kalorier, och en halv snaps per liter. Det har alla lidande patienter gjort sig förtjänta av. Utsikten här är vacker, men att se ut över bokarna och björkarna på kyrkogården måste vara en plåga om man är medveten om att en stor del av landet samtidigt firar och njuter.

På tal om det började Malmöfestivalen imorgon, både Yann Tiersen och Johnossi spelar och där finns ett jazztält. Men inte ens det spelar roll: ljust nu ser det, trots det tjocka, spindelvävsliknande molntäcket ljust ut.

Rapport från Hultsfred

Ljus, ljud och en snubbe hög (låg?) på Valium bidrog alla till att min sömn förblev hypotetiskt. Valium-luffaren har nu gått och en stor del av campet -- en ohelig blandning av stockholmare, en raggande ljustekniker, en spelmannabartender och oss två, förenade under den vajande irländska flaggan -- har gått och lagt sig. Därmed, rapport till hemmafronten.

Festivalupplevelsen är hittills, förutom överdjävligt kalla nätter och usla matvanor, en tillställning värd sitt namn. Anarki råder: i Begynnelsen var tre stolar. Johan sade då "Varde stol" och vips så fanns tio. De flesta har därefter kvaddats, alternativt knyckts i andra hand.

Efter min korta lur fann jag att samlingen hade utökats med två presenningar, en hink och en rosa barnpool. De är företagssamma, Hässelbygrabbarna.

Saknas sittplats finns fler lösningar än att baxa en stol: lättare, och betydligt mindre kleptomaniskt, är att sätta sig i ett tält. Ingen tar illa upp, för alla gör det. I en grop av lera, en dimma av alkohol och pissodör från träsket där alla män gör vad de gör bäst, har den svenska tillknäpptheten inte bara släppt, utan gått i regress. Jag har ingen aning om hur många jag pratat med, och minns bara en fraktion av alla namn och ansikten som passerat. Många minnesvärda personer har påträffats -- "KGB! Killar gillar brudar, brudar brudar brudar, alla gillar brudar..."; Tom som var full och ville flytta sitt tält fem meter; den söta tjejen jag dansade med på Dropkick, som jag fortfarande hoppas att jag hittar igen -- men de är för många för att sammanfattas via mobil. Det går dock nog ypperligt över en öl på Ariman eller några glas vin, hint hint.

Mer finns att säga, men plats finnes inte. Satans mobil. Vid hemkomst får ni dock höra mer om mina bravader och upplevelser i småländska urskogarna.

Avslutningsvis saknar jag er en del -- seriöst, vem är på för nästa sommar? -- och vill också påpeka att jag inte är full. Alla märkligheter skylls på sömnbrist och min personlighet.

Er kurir i Hultsfred, signing off.

The Passenger - Iggy Pop

I am the passenger
And I ride and I ride
I ride through the city's backsides
I see the stars come out in the sky
Yeah, they're bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

I am the passenger
I stay under glass
I look through my window so bright
I see the stars come out tonight
I see the bright and hollow sky
Over the city's a rip in the sky
And everything looks good tonight

Singin' la la la la lalalala...

Gårdagen är svår att diskutera utan fula ord. Vilken jävla dag.

Då jag, någon gång under förmiddagen, insåg att jag nog skulle bli galen om jag stannade ens ett dygn till i Bohuslän såg jag raskt till att lifta med mormor och morfar till Vittsjö. Det låter dock lättare än det var, då Vittsjö är cirka fyra timmar från Kungshamn. Dog-gone-it, men det blir ju inte kortare av att vänta. Sålunda packade jag raskt ihop mina saker och lämnade Kungshamn i en vit Volvo vid 15:00.

Nattsömnen hade störts av ett högljutt och väldigt långdraget bråk ute på gatan, så några timmar spenderades först med att sova i baksätet, allt medan jag omedvetet manövrerade mitt huvud så att ansiktet skulle hamna någon annanstans än i den kraftiga vind som kom in genom vindrutan. Sagda vita Volvo har nämligen inte AC: sålunda fräste vi istället fram i 90-120km/h med tre nätt nervevade rutor.

Jag vaknade så småningom, och hade kortare, halvt skrikande konversationer med mina morföräldrar i framsätet. Den tidigare nämnda vinden lät nämligen som ett mindre flygplan.

Mat inbemundigades på MacDonald's vid Eurostop utanför Halmstad, en snabbt förtärd röra av pommes frites, utspädd läsk och konstgjorda cheeseburgare. Turen gick därefter vidare, och Vittsjö nåddes så småningom. Efter fem minuter av att övertyga mormor om att jag hittade både till bankomaten tvärs över gatan och busshållplatsen 100 meter bort sade jag adjö och noterade att jag nu nått den tidsmässiga mittpunkten av min resa -- fyra utav åtta restimmar avklarade.

Vittsjö var nästan lika varmt som Kungshamn, åtminstone inbillade jag mig detta. I värmen varvade jag djupa vattenklunkar med läsande ur Söderbergs Förvillelser och att smsa med Meng. Plötsligt fick jag även ett sms från Alex som jag raskt svarade på, sedan hörde jag inte av henne åter förrän jag hasade mig hem genom Ystad någon gång efter midnatt.

Bussen kom och gick åter med mig i ett säte nära mittdörren. Göingeskogarna är alltid vagt hemma, dock så är de aldrig särskilt varierande eller spännande. Åter fick Söderberg agera distraktion.

Utan några missöden nådde jag Hässleholm, början på andra etappen i min skånska odyssé. Med femti minuters väntetid hade jag tid att gå och ta en öl i en tom hotellbar vid Hotel Statt; krångla med en biljettautomat, hitta en annan, köpa biljett och återvända till perrongen; växla pengar åt Hässleholmsbrats i femtonårsåldern som krånglade med samma automat som jag tidigare hade brottats med; bevittna Kristianstadståget anlända, och det myrliknande myller det orsakade i folkmassan vid spåret; och så småningom gick jag på mitt eget tåg, mot Malmö. Det sista jag hörde innan jag lämnade Västra Göinges häradsstad var klirret av en vodkaflaska som mötte trottoar, och de efterföljande svordomarna från ett annat gäng femtonåringar.

Tågresan var utan några större händelser, tills dess att ett gäng på fyra personer gick på i Eslöv. Dessa svingade kassar med San Miguel och var väldigt muntra, oklart om av alkohol eller förväntan på festen de var på väg till. Det var svårt, näst intill omöjligt att inte lyssna på deras diskussion om minnen, kamrater, internskämt och ologiska spårväxlingar i samtalet. Någonstans vid Burlöv när en av dem sade om en annan att: "Han blev mobbad av Markus [Här chansar jag, ty jag vet ju inte hur sagda Marcus stavar sitt namn, det framkommer ju inte i talspråk; för allt jag vet kan han lika gärna heta Mahrckus. Jag hoppas ni ursäktar att jag tar mig denna frihet.] hela gymnasiet, och det har han tagit ut på mig under hela tiden vi känt varandra!" så brast det för mig, och jag gav ett kort skratt. De tystnade, tittade på mig och började därefter skratta själva. I denna munterhet bjöd de mig även på en öl och vi engagerade i löst prat om Hultsfred, fest, alkohol och liknande trevligheter. På Malmö C, där jag hade ytterligare 45 minuters väntetid, vinkade jag adjö med flaskan; drack upp; och gick vidare till O'Leary's.

En Sam Adams Lager dracks snabbt upp för att stilla törsten efter en tallrik vitlöksbröd, sedan intogs en fransk hot dog på Pölsemannen. Hemmet var inom räckhåll nu.

När jag satt på perrongen och via mobilen röjde runt på Facebook ljöd dock högtalarna, och meddelade att på grund av brand (!) så var tågtrafiken fördröjd och tåget till Ystad inställt. Piss i helvete tänkte jag, och tog tåget in till Lund tjugo minuter senare. Tid fanns fortfarande att ta bussen från Lund till Ystad, och det tycktes som en bättre idé än att invänta ett rent hypotetiskt framtida Ystadståg -- om ett är inställt kan mycket väl alla vara inställda, en sanning jag lärt mig den hårda vägen. Väl i Lund hade jag tjugo minuter till mitt förfogande och jag noterade -- besviket? irriterat? -- att min åtta timmar långa resa just hade förlängts till nio och en halv. När jag fiolosoferade detta faktum tittade jag ut över Bangatan, funderade över hur gul månen framstod, och mötte därefter helt oväntat Isabellas blick. Oddsen att jag på mina villovägar skulle stöta på henne och Meng kan inte ha varit fördelaktiga, men det var en trevlig överraskning som bjöd på gott sällskap under min väntan på bussen. Även om vi konstaterade att varken mitt eller Mengs schema tycktes särdeles välvilliga den närmaste tiden så bestämde vi att vi så småningom fick se till att ses. Det var ju trots allt ett tag sedan, och likväl så är det ju trots allt sommar.

Bussen kom och jag vinkade adjö till vännerna, och bordade därefter sista transporten för dagen. Söderbergs grammatiska krumbukter var vid det här laget för avancerade för att jag skulle kunna ta in dem, så istället tittade jag tyst ut genom fönstret och mindes några av alla de svarta nätter jag rest längs samma sträcka.

Ystad nåddes, och en kort, men tydlig fläkt mötte mig när jag steg av bussen. Ungefär samtidigt fick jag helt oväntat svar från Alex på mitt tidigare sms. Detta förvånade mig, då jag i min trötthet hade glömt att jag ens skickade det. När jag mindes muntrades jag dock upp, och hade sålunda åtminstone metafysiskt sällskap på den korta kvällspromenaden. Tröttheten tycktes dock ömsesidig, och ganska lite blev egentligen sagt -- jag utnyttjade inte ens den maximala meddelandelängden, som annars brukligt.

Så småningom nådde jag ytterdörren, vred om nyckeln, och kände för en gångs skull en lättnad över att vara hemma. Även med förseningar, väntan och långa resor så går det dock inte att förneka att det nog var en av de trevligare dagar jag spenderat på det sättet.