Ifrån Mig Själv - Dundertåget

En gång är ingen gång,
sa apan på min axel, sjöng en sång
en sång jag sjunger varje gång
som världen börjar kännas lite trång

Det är före detta Thunder Express, nuvarande Dundertåget som går i högtalarna ikväll så därmed skrivs det på modersmålet ikväll -- det blir ganska korta reflektioner i vilket fall. Jag vet även att jag frångår min vanliga två-verser-i-början-standard, men det är helt enkelt för att Dundertåget är så obskyra för tillfället att deras texter inte är på internätet, så jag får mer eller mindre gissa mig till vad de sjunger.

Men jo, han har faktiskt en apa på sin axel. Den delen är inte oklar.

Det har varit en dag där jag har fått visa många talanger -- först har jag visat en talang för att svamla, för att ta mig igenom historiaprovet; därefter en talang som inte är talang utan ren bondtur när det första biologiprovet råkade gå bra, då frågorna faktiskt var begripliga även för en lekman som jag; en viss talang för att hålla mig lugn även på prov där jag inte har någon aning om vad jag egentligen skriver om eller ska besvara; slutligen en talang för att ha panik över ekonomi utblandat med min anmärkningsvärda färdighet i att slå knut på mig själv över tankar angående en framtid som ännu får räknas som relativt avlägsen.

Just det sista är jag en djävel på.

Innan ett konkret beslut om universitetsstudier och -liv ska tas ska jag bland annat överleva en exam, ruinera mig själv och i förlängningen åka till Kroatien, ta studenten och få mina betyg någon gång framåt hösten och sedan vänta tills framåt våren 2010 innan de ärevördiga lärdomsinstitutionerna bemödar sig med att besvara min ansökan.

Så varför, varför måste jag vara så dysfunktionell att jag går omkring och grubblar och grämer mig om det just nu? Val av utbildning, land och kombination med raskt uppskissad karriär för att undvika ekonomisk och spirituell härdsmälta; den molande känslan att klassen endast har några månader ytterligare på scenen innan ridån går ner och detta från någon som aldrig lipat på skolavslutningar, och insikten hur mycket man faktiskt kommer sakna varenda en till den milda grad att man försöker planera in universitet efter vart flest kommer hamna; ekonomiska kalkulationer som bara slutar med att jag inser att det antagligen lär gå åt helvete på lånefronten ändå och att jag kommer vara skuldsatt tills jag blir åttio; och därefter följer existentiella resonemang som jag verkligen inte orkar redogöra för vid lite innan elva på en torsdag när jag har en inbokad mock exam att kugga imorgon bitti.

Det är mycket att tänka på, och jag tänker på allt av det alldeles för mycket. Jag är dysfunktionell på det sättet, och det finns inte någon damm som håller mina tankar i schack.

Det har det nog aldrig funnits.

/wellington.

4 kommentar(er).:

void said...

Jag känner också det ibland, det att vi tänker för mycket. Det är skönt att bara leva i nuet istället för att oroa sig för framtiden eller gräma sig över det förflutna.

Alex said...

Egentligen borde man försöka leva i nuet och njuta av det nu, och inte mest tänka på vad man kan använda det till sen. Allting blir på något sätt redskap till ett mål då. Men när vi sen når dit så är det ju inte ett mål egentligen, vi hamnar i en ny process, något nytt att jaga, nya betyg att skaffa, innan man skaffar en karriär... och så fortsätter det. Framtiden är alltså en process, inte ett väldefinierat mål och det är väl samma sak som med lycka, det är något man känner och inte något man når.

Om man inte lever i nuet utan tror att man kan sträva sig fram till lycka så tror jag inte att det går. Lycka är en process.

Vad handlade det här om nu igen? Jag gick vilse i långa tankebanor...
Eh.. jo, framtiden. Usch, den har jag ingen aning om. Många möjligheter och det är jättekul, men absolut ingen möjlighet att använda alla möjligheter. Så vilken väg är roligast att gå? Vilken process är en lyckans process? Det kan nog alla vara, men som man undrar och försöker välja... Går det att helt låta bli?

Wellington said...

void: Jag känner ofta att jag tänker för mycket, och att jag lär må bättre av att leva i nuet. Men det är ganska illustrativt att jag började skissa karriärsplaner när jag gick i åttan -- jag är bara inte skapt på det sättet. :D

Alex: Det är alltid intressant att lyckas provocera fram ett långt, filosofiskt inlägg från dig.

Grundskola --> Gymnasium --> Universitet --> Karriär --> Pension --> Död, det är väl mantrat, och på varje steg uppåt i trappan så är det nya krav och kvalifikationer man ska uppfylla. Ha si och så många poäng för att komma in på "din" gymnasielinje, var si och så gammal eller sjuk för att få gå i pension. Det är som du säger, det finns alltid nya mål att uppfylla.

Lycka är både flyktigt och svårdefinierat, och att försöka välja alternativet som ger en mest lycka i framtiden känns egentligen, med lite distans, rätt naivt -- vi (förutom de synska bland oss) har ju ingen aning om vad framtiden bär med sig. Alla aktuella vägar och möjligheter lär nog leda till något gott i slutändan, men det är emellanåt så svårt att intala sig just det.

F.ö. gillar jag din avslutning, och för egen del kan jag säga -- av erfarenhet och självkännedom -- att nej... det går nog, tyvärr, inte att låta bli. Så vad kan och bör man egentligen göra än att vrida och vända på det i goda vänners lag och konstatera, unisont och upprepat, att det är ett jobbigt val?

På ett mer metafysiskt plan är det väl lycka redan att vi har de här valen, och människor att diskutera det med.

Meng said...

Fast sedan kan man ju tänka som Söderbergs Spleen, där man inte kan vara lycklig utan ett mål eller något att sträva efter. Jag håller med Alex, lycka är något man känner och inte något man når. Att nå ett mål efter mycket arbete, att ha nya mål att se fram emot, till och med processen där man försöker nå det målet... Allt det skulle kunna vara lycka på ett sätt. Om man kan släppa alltför mycket oro och njuta av nuet. (Äsch, å andra sidan känns det lite hypocritical att jag ska sitta och säga något om att inte oroa sig och leva nuet.)
Visst är det jobbigt ibland att ha så många valmöjligheter, men ärligt talat har jag hellre för mycket att välja mellan än en förutbestämd väg som jag måste gå.

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates