My Friend John - The Fratellis

Well the night was spent and my money was young
and then I had to get home before my neck was wrong
And everybody danced in the same old way,
and if I'm feeling old and desperate I'll be back some day

My friend John was a serious one,
buttoned up the back and a job half-done
Lazy old boy when the good girls turn,
his teeth get itchy and his rubber souls burn
When will he ever learn?

Dagen U som i utskrivning närmar sig, och torde i förlängningen följas av dagen I som i inskrivning framåt onsdag. Det är dags att snubbla ytterligare lite över den tidigare beskrivna hösttröskeln och faktiskt skriva in mig på en nation. Nå, allt fint och vackert med det om man inte är en ambivalent odugling som alltid vänder varje alternativ ut-och-in innan han bestämmer sig. Detta har lett till furiösa sökningar om information och tips gällande de för mig mest intressanta nationerna; sannerligen en bra syssla när man ligger synbarligen oförklarligt sömnlös. Förklaring nåddes dock framåt morgonen, när en av mina sjuksköterskor konstaterade att det antagligen var cortisonet som höll mig uppe i varv. Stirrande på en datorskärm hjälper säkerligen inte heller. Likväl så nådde jag åtminstone marginella resultat under detta smärre korståg för upplysning, främst av dessa att Sydskånska Nationen upplåter madrasser för övernattning åt nationsmedlemmar som är för lata för att ta sig hem framåt natten. Ett idealiskt arrangemang för en stackars lidande pendlare! En fördel som de dock saknar, men som Krischan har, är att jag där känner någon med fingrarna djupt i nationsmaktens syltburk, något som kanske skulle kunna leda till en del privilegier. Beslut ska nås under helgen, fast det lutar åt att madrassen vinner.

Utskrivning, följd av flykt norrut. Skogen, ån, ängarna. På något sätt, friheten på ett annat plan än den som går att uppnå i stan. Det blir nog en bra tillflyktsort i två dagar, om inte annat för att ladda inför återstarten av livet och kontakten med riktiga världen. Naturligtvis komplett med kostråd och långsam upptrappning av dieten till en normal nivå med en del av dietist föreslagna förbättringar. Det funkar nog, och så småningom äter jag väl biff och dricker öl som vanligt. Åtminstone tills dess att jag får ett skov och antingen trycks ner med en hel hink medicin eller hamnar på sjukhuset i någon vecka.

För helvete, en kronisk tarmsjukdom för vilken risken ökar om man har genetiska anlag, röker, eller är jude. Jag är ingetdera och sitter likväl med en ökad risk för tjocktarmscancer, förestående knapring av bromsmediciner och evig vaksamhet på varningssignaler från mage och tarm. Jag hade skrattat åt eländet om jag inte hade varit så irriterad, men det skulle bara vara dumt att vara nedslagen; jag kan ju, trots allt, inte göra något åt det. Bokstavligt talat, för om jag hade kunnat det hade det ju inte varit kroniskt och inget problem hade existerat. Problemet definieras av sin omutlighet och brist på kur, lösning och katharsis, och man får som naiv ungdom nöja sig med hoppet om att man slipper få alldeles för många sådana problem på halsen, eller tarmen, i livet. Även den mest svårsmälta eller obehagliga lösning är mer gångbar än ingen lösning alls.

Klockan tickar närmare midnatt och friheten. Nära två veckor, först i Ystad och därefter i Lund, måste sätta någon sorts spår. Ingen direktknapp till sjuksköterskeassistans, inga näringsdrycker på regelbundna tider. Inget fängelseliknande travande från ena änden av korridoren till den andra.

En av de enda riktiga nackdelarna är väl att det ej heller blir något mer av sjuksköterska Jennifers underbara leende och skratt. Jag struntar i om att det är symptomatiskt för någon som har legat på avdelning i tolv dagar och huvudsakligen skötts om av kvinnor på den övre sidan av fyrtioårsstrecket -- sådana leenden skrivs det poesi om, och sådana glittrande ögon går män i krig för. Och åsynen av ett sådant ansikte, inramat av brunt, svallande hår i hästsvans, är åtminstone tillräckligt för att stegra min puls och få mig att vilja ta upp måleri.

Men man kan inte få allt, som väl är känt. Diagnosen av den oönskade sjukdomen ger mig friheten åter, och med förlusten av en juvel kommer vinsten av de öppna vidderna, och allt och alla som befolkar dem.

Det är tur att jag har bra minne gällande ansikten. Det väger upp för oturen på tarmfronten.

Crying Lightning - Arctic Monkeys

With folded arms you occupy the bench like toothache
Saw them, puff your chest out like you never lost a war
And though I try so not to suffer the indignity of a reaction
There was no cracks to grasp, no gaps to claw

Den förra kom om vintern, när mycket tycktes grått, blått och svart -- mitt sinnelag, såväl som den annalkande våren inräknade. Det är andra tider nu, och i mångt om mycket ett annat liv, och därmed dags för förändring. Alltså, ny layout. Plus att jag började störa mig på att konstant ha ett rutnät bakom min prosa, för säga vad man vill, det gjorde ingenting lättare, och endast måttligt stiligare.

Ljusa färger hör väl våren till, men förutom att ha diagnostiserats med Crohns sjukdom -- eller så gott som, för vad nu det är värt -- och att vara fast i den ändlösa vandring i en tunna full av skit som är bostadsletande i Lund, så får ljusa färger även markera början på hösten 2009 för min del. Om mindre än två veckor tar mina fötter steget över ytterligare en livets tröskel, och jag skrivs in på universitetet som historiestuderande. Även om Lucifers gaffel i min röv, pendlingen, kvarstår så kommer den reduceras: jag har inget dåligt samvete över att spendera studiemedel på tillfälliga hotell- eller vandrarhemsnätter vid nödvändiga tillfällen. Det hade bara gått till hyra i vilket fall. Sista-bussen-hem-scenariot är passé och ska avrättas en gång för alla. Livet ska få förtur.

Och vad följer en höst som denna? Efter ett förhoppningsvis stimulerande höst där jag studerar det enda ämne som lyckats behålla min uppmärksamhet alla dessa skolår -- och ägnar mig åt akademiskt orelaterade, men socialt desto mer lockande aktiviteter vid varje ledigt tillfälle -- följer en vår av detsamma. Om rymdväven inte förändras alldeles för oförutsett snubblar jag därefter över nästa tröskel: den som leder till en viktoriansk ex-industristad vid Clydeside, Glasgow. Just den delen är dock fortfarande tillräckligt långt in i framtiden för att kännas konceptuell -- flykten, alternativt flytten, från Mellanvästern in till Den Stora Staden och den påföljande jakten på Lyckan. Det är ett evigt motiv, och även om Hollywoodfilmernas och möjligheternas New York inte finns att tillgå i Europa så finnes andra dugliga storstäder som säkerligen passar lika bra i prosaiska sammanhang. Som Glasgow, eller i ett annat liv London (om jag hade pengar) eller Berlin (om jag kunde tyska).

En miljonstad i ett nytt land, i vilket jag kanske bygger karriär, liv och framtid. Som sagt, en framtid som fortfarande är på ritbordet och inte går att greppa. Likväl, med dessa utsikter har jag svårt att inte känna mig entusiastisk på det där sättet jag alltid har gjort i slutet av augusti: början på ett nytt akademiskt år, och nyfikenheten över alla förändringar i konstellationer, rutiner och aktiviteter som denna terminens Genesis för med sig. Dessa förändringar torde väl närma sig det överväldigande just den här hösten, universitetet är trots allt en helt annan plats än både grundskolan och gymnasiet. Man förväntas inte längre vara ett barn, men ej heller har man en vuxens plikter, åtaganden och behov av omvärldens bekräftelse på ens användbarhet. Man svävar i ett limbo av brist på ansvar och ett evigt lärande baserat på ens egna misstag tills dess att man stabiliserar sitt liv och slutar spendera det ack så lockande studiemedlet på sprit och kläder redan innan den tionde.

Så jag frågar igen, undantaget Crohns sjukdom i tarmen och skitvandringen som är bostadsletandet: hur kunde något annat än ljusa färger vara lämpligt?

The Light From Your Mac - The Rakes

Girl, I slip into your bedroom
The light from your Mac cuts through the gloom, like moonlight
It's so fucking grim out there, let's hibernate
I'm sick of people obsessed with their clothes and hair,
Never leave London, New York or L.A. Fuck it, let's hibernate

It's cold and it is late
We both know I shouldn't stay
I don't care what you're flatmates say
But yeah, they're probably right
Don't let me stay tonight
I'm drunk and you are tired,
Don't let me stay tonight,
I'm hard and you are tired

I could crash on your sofa
But that's not what I am here fore
We could do spoons or more
Just don't show me the fucking futon

Du sover halva dagen, får besök av familjen lite innan det som övriga världen fortfarande ser som lunchtid, hankar dig därefter fram med böcker, tidningar och internet tills kvällen då du förhoppningsvis har besök igen. Sedan läser du lite till, konstaterar dystert att ytterligare en bok är slut, somnar, och sover halva imorgon också.

Jag börjar falla in i rutinerna nu, det märker jag tydligt. Jag rör mig världsvant fram och tillbaka på avdelningen -- det blir så när allrummet är i ena änden av korridoren, och Rum 12 där jag bor är i andra änden -- och ockuperar rummet tämligen ostörd större delen av dagen. Man ser Norra Kyrkogården härifrån, och Barsebäck om det är klart väder. Bakom mig hänger en stor plasma-tv utan fjärrkontroll men dock med tillhörande DVD, som jag överväger att kapa framåt kvällen. Detta är mina dagars stoff: jag funderar på hur jag med små, små steg kan göra min tillvaro lite mer bekväm varje dag. Det började med droppställningarna.

Just det ja, droppställningarna. Promenadpinnar på hjul, från vilka din dagslånga middag -- mjölkfärgad vätska i plastpåse, menyn är begränsad -- har krokar att hänga på. Den första var utan handtag och verkade dessutom defekt, två av hjulen var tämligen immobila och inte alls särskilt samarbetsvilliga. Jag spenderade den följande halvtimmen med att höka i korridoren och slog raskt till när ajg såg en ledig droppställning, även den utan handtag, men likväl med hjul som tycktes vara från rätt ände av nittonhundratalet.

Nöjd som en tupp gick jag två varv i korridoren och sov därefter i två timmar av ren utmattning.

I förrgår siktade jag en oväntad jackpot när jag var på väg till toaletten. En droppställning! Med handtag! För att den yngre generationen ska kunna relatera är det ungefär som att uppgradera din andrahandsköpta Ford Escort -82:a med racervinge och fula, neonlysande kjolar. Helt plötsligt är din kärra den häftigaste på gatan. Att jag i sammanhanget också kan stoltsera med att vara den antagligen minst stationära patienten på hela avdelningen gör att jag är korridorens härskare, Kungen av Korridoren för att parafrasera Paolo Robertos ungdomsepitet.

Det händer inte mycket här på dagarna, som ni hör. Var dags krydda är de besökare som irreguljärt tittar inom lite då och då. Tanken på att ligga i Malmö, och antagligen stå utan dessa besök, är ganska outhärdlig. Resten av tiden tänker jag på mat. Den senaste fasta föda jag satte i mig som inte kom upp igen var en kokt korv på Pressbyrån förra fredagen, så jag ser inte detta som särskilt konstigt. Min hjärna frammanar tankar på bruschetta, härlig knaprig brödskiva på vilken en med basilika välkryddad tomatpasta är utbredd. Ovanpå, en krona av seg, matig mozzarella och rikligt med oregano som garnering. Vid sidan serrano-skinka, för sältan och köttsmaken. Saftigt stekt kyckling, milt kryddad och serverad med pasta smaksatt med franska örter och vitlök. vitt grillsås, alternativt smält smör till. Krämig Quiche Lorraine med ost och skinka. Ugnsgratäng med makaroner, äggstanning, stekt lök och vanlig jävla falukorv. Grillad, örtmarinerad kalkonschnitzel med i ugnen knaperstekta klyftpotatis kryddade med timjan, serverad med provencalsk grillsås. Shepherd's pie med en mustig blandning av köttfärs och rotfrukter, garnerad med potatismos som fått en knaprig yta i ugnen. Färsk tagliatelle med sås av egenplockade kantareller...

Ni förstår själva. Jag bestämde mig för att börja skriva ner det för att inte tappa inspirationen. Jag vill lära mig laga mat, och inte vilket skräp som helst, jag vill laga gourmetmat som jag äter mig tjock och välmående på -- något mina vänner säkert applåderar, då de tycks lite bekymrade över mina blott 58 kg på 170 cm -- och som jag kan spendera min fritid med att utveckla. Mat är livets stora njutning, och för mig kommer det vara ett stort handikapp att inte behärska den. Om jag dessutom lyckas fullfölja min vaga plan att gifta mig gott med en ambitiös kvinna på relativt välbetalt jobb är behovet desto större: det största felet med vissa mäns antagande att kvinnan i huset kommer mata honom livet ut, är att en talang för matlagning inte alls är ärftlig. Ingen blir en bra kock bara för att de är kvinna -- gudarna ska veta att min kära mor bara kunde koka pasta när hon flyttade hemifrån. Därmed vore det en både destruktiv och korkad risk att bege sig ut i världen utan nödvändiga kulinariska talanger, det skulle ju nämligen kunna leda till det hemska resultatet att jag kanske får vara hungrig. Det går inte för sig.

Om allt går enligt planerna bör jag vara utskriven på onsdag eller torsdag, och därefter är det dags att lära tarmen ta hand om mat igen, med början i små doser. Tillagning av paj och bak av pizzabullar och liknande tycks lämpligt -- lättportionerat, räcker länge, och räcker till många. Och självklart, bruschetta. Dessa underbara gudarnas varma mackor, perfetto ut i minsta molekyl, det ska också tillagas.

Och om två veckor börjar universitetet. Trots att jag sitter på ett gigantiskt sjukhus på kortison, två sorters antibiotika och smärtstillande samtidigt som jag inte har skitit normalt på en månad och ätit vettigt på en vecka, och även med åtanke reserverad åt faktumet att jag ska få en kamera i tunntarmen på tisdag -- de av er med ett kreativt sinnelag förstår nog hur -- och risken att jag kan ha fått en kronisk tarminfektion på halsen, fast i tarmen, så ser det ljust ut. Saker ser väldigt ljusa ut ljust nu, och det gör mig glad.

För övrigt, får man annorlunda dropp vid större högtider, såsom julafton? Sannerligen borde man väl det, för att simulera festligheterna. Standardlösningen fast med röd karamellfärg, extra kolesterol, fett och kalorier, och en halv snaps per liter. Det har alla lidande patienter gjort sig förtjänta av. Utsikten här är vacker, men att se ut över bokarna och björkarna på kyrkogården måste vara en plåga om man är medveten om att en stor del av landet samtidigt firar och njuter.

På tal om det började Malmöfestivalen imorgon, både Yann Tiersen och Johnossi spelar och där finns ett jazztält. Men inte ens det spelar roll: ljust nu ser det, trots det tjocka, spindelvävsliknande molntäcket ljust ut.

Rapport från Hultsfred

Ljus, ljud och en snubbe hög (låg?) på Valium bidrog alla till att min sömn förblev hypotetiskt. Valium-luffaren har nu gått och en stor del av campet -- en ohelig blandning av stockholmare, en raggande ljustekniker, en spelmannabartender och oss två, förenade under den vajande irländska flaggan -- har gått och lagt sig. Därmed, rapport till hemmafronten.

Festivalupplevelsen är hittills, förutom överdjävligt kalla nätter och usla matvanor, en tillställning värd sitt namn. Anarki råder: i Begynnelsen var tre stolar. Johan sade då "Varde stol" och vips så fanns tio. De flesta har därefter kvaddats, alternativt knyckts i andra hand.

Efter min korta lur fann jag att samlingen hade utökats med två presenningar, en hink och en rosa barnpool. De är företagssamma, Hässelbygrabbarna.

Saknas sittplats finns fler lösningar än att baxa en stol: lättare, och betydligt mindre kleptomaniskt, är att sätta sig i ett tält. Ingen tar illa upp, för alla gör det. I en grop av lera, en dimma av alkohol och pissodör från träsket där alla män gör vad de gör bäst, har den svenska tillknäpptheten inte bara släppt, utan gått i regress. Jag har ingen aning om hur många jag pratat med, och minns bara en fraktion av alla namn och ansikten som passerat. Många minnesvärda personer har påträffats -- "KGB! Killar gillar brudar, brudar brudar brudar, alla gillar brudar..."; Tom som var full och ville flytta sitt tält fem meter; den söta tjejen jag dansade med på Dropkick, som jag fortfarande hoppas att jag hittar igen -- men de är för många för att sammanfattas via mobil. Det går dock nog ypperligt över en öl på Ariman eller några glas vin, hint hint.

Mer finns att säga, men plats finnes inte. Satans mobil. Vid hemkomst får ni dock höra mer om mina bravader och upplevelser i småländska urskogarna.

Avslutningsvis saknar jag er en del -- seriöst, vem är på för nästa sommar? -- och vill också påpeka att jag inte är full. Alla märkligheter skylls på sömnbrist och min personlighet.

Er kurir i Hultsfred, signing off.

The Passenger - Iggy Pop

I am the passenger
And I ride and I ride
I ride through the city's backsides
I see the stars come out in the sky
Yeah, they're bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

I am the passenger
I stay under glass
I look through my window so bright
I see the stars come out tonight
I see the bright and hollow sky
Over the city's a rip in the sky
And everything looks good tonight

Singin' la la la la lalalala...

Gårdagen är svår att diskutera utan fula ord. Vilken jävla dag.

Då jag, någon gång under förmiddagen, insåg att jag nog skulle bli galen om jag stannade ens ett dygn till i Bohuslän såg jag raskt till att lifta med mormor och morfar till Vittsjö. Det låter dock lättare än det var, då Vittsjö är cirka fyra timmar från Kungshamn. Dog-gone-it, men det blir ju inte kortare av att vänta. Sålunda packade jag raskt ihop mina saker och lämnade Kungshamn i en vit Volvo vid 15:00.

Nattsömnen hade störts av ett högljutt och väldigt långdraget bråk ute på gatan, så några timmar spenderades först med att sova i baksätet, allt medan jag omedvetet manövrerade mitt huvud så att ansiktet skulle hamna någon annanstans än i den kraftiga vind som kom in genom vindrutan. Sagda vita Volvo har nämligen inte AC: sålunda fräste vi istället fram i 90-120km/h med tre nätt nervevade rutor.

Jag vaknade så småningom, och hade kortare, halvt skrikande konversationer med mina morföräldrar i framsätet. Den tidigare nämnda vinden lät nämligen som ett mindre flygplan.

Mat inbemundigades på MacDonald's vid Eurostop utanför Halmstad, en snabbt förtärd röra av pommes frites, utspädd läsk och konstgjorda cheeseburgare. Turen gick därefter vidare, och Vittsjö nåddes så småningom. Efter fem minuter av att övertyga mormor om att jag hittade både till bankomaten tvärs över gatan och busshållplatsen 100 meter bort sade jag adjö och noterade att jag nu nått den tidsmässiga mittpunkten av min resa -- fyra utav åtta restimmar avklarade.

Vittsjö var nästan lika varmt som Kungshamn, åtminstone inbillade jag mig detta. I värmen varvade jag djupa vattenklunkar med läsande ur Söderbergs Förvillelser och att smsa med Meng. Plötsligt fick jag även ett sms från Alex som jag raskt svarade på, sedan hörde jag inte av henne åter förrän jag hasade mig hem genom Ystad någon gång efter midnatt.

Bussen kom och gick åter med mig i ett säte nära mittdörren. Göingeskogarna är alltid vagt hemma, dock så är de aldrig särskilt varierande eller spännande. Åter fick Söderberg agera distraktion.

Utan några missöden nådde jag Hässleholm, början på andra etappen i min skånska odyssé. Med femti minuters väntetid hade jag tid att gå och ta en öl i en tom hotellbar vid Hotel Statt; krångla med en biljettautomat, hitta en annan, köpa biljett och återvända till perrongen; växla pengar åt Hässleholmsbrats i femtonårsåldern som krånglade med samma automat som jag tidigare hade brottats med; bevittna Kristianstadståget anlända, och det myrliknande myller det orsakade i folkmassan vid spåret; och så småningom gick jag på mitt eget tåg, mot Malmö. Det sista jag hörde innan jag lämnade Västra Göinges häradsstad var klirret av en vodkaflaska som mötte trottoar, och de efterföljande svordomarna från ett annat gäng femtonåringar.

Tågresan var utan några större händelser, tills dess att ett gäng på fyra personer gick på i Eslöv. Dessa svingade kassar med San Miguel och var väldigt muntra, oklart om av alkohol eller förväntan på festen de var på väg till. Det var svårt, näst intill omöjligt att inte lyssna på deras diskussion om minnen, kamrater, internskämt och ologiska spårväxlingar i samtalet. Någonstans vid Burlöv när en av dem sade om en annan att: "Han blev mobbad av Markus [Här chansar jag, ty jag vet ju inte hur sagda Marcus stavar sitt namn, det framkommer ju inte i talspråk; för allt jag vet kan han lika gärna heta Mahrckus. Jag hoppas ni ursäktar att jag tar mig denna frihet.] hela gymnasiet, och det har han tagit ut på mig under hela tiden vi känt varandra!" så brast det för mig, och jag gav ett kort skratt. De tystnade, tittade på mig och började därefter skratta själva. I denna munterhet bjöd de mig även på en öl och vi engagerade i löst prat om Hultsfred, fest, alkohol och liknande trevligheter. På Malmö C, där jag hade ytterligare 45 minuters väntetid, vinkade jag adjö med flaskan; drack upp; och gick vidare till O'Leary's.

En Sam Adams Lager dracks snabbt upp för att stilla törsten efter en tallrik vitlöksbröd, sedan intogs en fransk hot dog på Pölsemannen. Hemmet var inom räckhåll nu.

När jag satt på perrongen och via mobilen röjde runt på Facebook ljöd dock högtalarna, och meddelade att på grund av brand (!) så var tågtrafiken fördröjd och tåget till Ystad inställt. Piss i helvete tänkte jag, och tog tåget in till Lund tjugo minuter senare. Tid fanns fortfarande att ta bussen från Lund till Ystad, och det tycktes som en bättre idé än att invänta ett rent hypotetiskt framtida Ystadståg -- om ett är inställt kan mycket väl alla vara inställda, en sanning jag lärt mig den hårda vägen. Väl i Lund hade jag tjugo minuter till mitt förfogande och jag noterade -- besviket? irriterat? -- att min åtta timmar långa resa just hade förlängts till nio och en halv. När jag fiolosoferade detta faktum tittade jag ut över Bangatan, funderade över hur gul månen framstod, och mötte därefter helt oväntat Isabellas blick. Oddsen att jag på mina villovägar skulle stöta på henne och Meng kan inte ha varit fördelaktiga, men det var en trevlig överraskning som bjöd på gott sällskap under min väntan på bussen. Även om vi konstaterade att varken mitt eller Mengs schema tycktes särdeles välvilliga den närmaste tiden så bestämde vi att vi så småningom fick se till att ses. Det var ju trots allt ett tag sedan, och likväl så är det ju trots allt sommar.

Bussen kom och jag vinkade adjö till vännerna, och bordade därefter sista transporten för dagen. Söderbergs grammatiska krumbukter var vid det här laget för avancerade för att jag skulle kunna ta in dem, så istället tittade jag tyst ut genom fönstret och mindes några av alla de svarta nätter jag rest längs samma sträcka.

Ystad nåddes, och en kort, men tydlig fläkt mötte mig när jag steg av bussen. Ungefär samtidigt fick jag helt oväntat svar från Alex på mitt tidigare sms. Detta förvånade mig, då jag i min trötthet hade glömt att jag ens skickade det. När jag mindes muntrades jag dock upp, och hade sålunda åtminstone metafysiskt sällskap på den korta kvällspromenaden. Tröttheten tycktes dock ömsesidig, och ganska lite blev egentligen sagt -- jag utnyttjade inte ens den maximala meddelandelängden, som annars brukligt.

Så småningom nådde jag ytterdörren, vred om nyckeln, och kände för en gångs skull en lättnad över att vara hemma. Även med förseningar, väntan och långa resor så går det dock inte att förneka att det nog var en av de trevligare dagar jag spenderat på det sättet.

Wind of Change - Scorpions

Walking down the street
distant memories
are buried in the past forever

I follow the Moskva
down to Gorky Park
just listening to the wind of change

Take me to the magic of the moment
on a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
with you and me

Take me to the magic of the moment
on a glory night
Where the children of tomorrow dream away
in the wind of change

Jag var fjorton, och gick med shortsen nertyngda av en portabel cd-spelare längs kustvägen i St. Hlier. I hörlurarna sjöng Klaus Meine i Scorpions om världens förändring och järnridåns fall, och även om jag nöjde mig med att nynna snarare än sjunga med så uppfyllde musiken varje liten vrå av mina trumhinnor. Det tog ett tag innan jag förstod det, men jag upptäckte musik på riktigt under de där tre magiska veckorna på Jersey, något jag kan tacka HMV:s generösa priser för: Springsteens Born in the U.S.A. och Live 1975-85, Nirvanas samlingsalbum, Skid Rows 18 and Life och Scorpions Best of-skiva. Alla utgjorde de grundfundamenten i det musikintresse jag byggt upp sedan dess, till den grad att jag nu lyssnar på musik åtminstone halva min vakna tid. Under mina ensamma promenader -- för jag var den enda som skulle åt det hållet förutom mina rumskamrater, och de brukade vara på annat håll -- spelades alltifrån dagens titelspår till Youth Gone Wild och 18 and Life, blandat med betydligt muntrare låtar såsom Working on the Highway. Nirvana-plattan hade jag köpt lite för att några av mina nyvunna vänner -- jag kommer strax till det kapitlet -- var förtjusta i dem. En av de hade den dåliga ovanan att nynna med i den ganska depressiva Rape Me, även i sällskap av andra människor. Jag gjorde mitt bästa för att få henne att bryta den vanan.

Jag kom rent osökt att tänka på de där veckorna häromdagen, när jag gick längs Smögenbryggan på väg till taxibåten mot Kungshamn. Jag är inte säker på vad som utlöste det, men säkerligen var det en obskyr och ganska intetsägande stimulus som endast råkade beröra rätt del av mitt sinnelag vid rätt tillfälle.

En veritabel flod av minnen följde.

Hur jag tyst stod och observerade mina medresenärer en extremt tidig morgon på Malmö C; hur jag bekantade mig med Martin och Andreas i Paris, där vi delade rum under två nätter; mina och Andreas bravader i sagda grodstad och allt vi talade om, även om det huvudsakliga samtalsämnet var en lockig tjej från Växjö vid namn Terese; hur vi anlände till Jersey och hur jag där träffade mina nya rumskamrater; otaliga eftermiddagar av sol och bad, och än fler kvällar av sällskap, sentimentalitet och rent destillerad vänskap. Jag minns alla namn och ansikten som passerade: Andreas och Martin. Terese och hennes vän, Clara. Tor och Axel som bodde med Andreas på Jersey. Henry som jag aldrig blev klok på vart han kom in i bilden, men som likväl utgjorde gott, troget sällskap i en värld där alla andra helt plötsligt tycktes hångla med någon (något som ledde till korta och inte särskilt ihärdiga gayrykten gällande mig och den tystlåtne östgöten). Nils, som jag delade rum med, och som aldrig sade mycket -- han tycktes nöjd med att se nöjd ut. Jens och Peter som kom från Göteborg och bodde i samma värdfamilj som mig och den nöjde, och som alltid tycktes vara ute och festa mer eller mindre ihärdigt. Jennifer, som ett flertal killar nog var småkära i vid något tillfälle. Emma och Mikaela som var några år äldre än de flesta andra men som ändå fann visst nöje i att prata med några av oss småttingar. Viktor, som vid ett tillfälle köpte en gummibåt tillsammans med Henry och direkt efter lade beslag på den själv för att sova middag. Ruben, som var mörkt mörkhyad och gav mig väldigt konstiga blickar när han träffade mig första gången -- detta under min lol-nationalistiska period då jag gick omkring i Sverigetröja och torshammare. Vi tog oss dock förbi detta missförstånd rätt kvickt.

Listan kan göras så lång, och än längre blir listan med alla minnen, alla skratt och djupa samtal, alla från hjärtroten djupt ärliga löften om att hålla kontakt och vänskap vid liv. Alla utbyten av drömmar, alla dessa intryck.

Jag har nämnt det då och då, så det kommer inte som överraskning för någon när jag återigen påpekar att de där tre veckorna på Jersey förändrade både mig och mitt liv, och indirekt ledde både till den helvetiska perioden sommaren 2006, såväl som till den betydligt trevligare situation jag är i idag. Så långt allt väl. Men nu när nostalgin pockar på och min dagbok känns alltför introvert så kan det nog mycket väl vara att en del minnesbilder dyker upp här i den ärevörda, dammsamlande bloggen.

Minnen, minnen. Vad vore vi utan dem?

Beat It - Michael Jackson

They're out to get you, better leave while you can
Don't wanna be a boy, you wanna be a man
You wanna stay alive, better do what you can
So beat it, just beat it

You have to show them that you're really not scared
You're playin' with your life, this ain't no truth or dare
They'll kick you, then they beat you,
Then they'll tell you it's fair
So beat it, but you wanna be bad

Just beat it, beat it, beat it, beat it
No one wants to be defeated
Showin' how funky and strong is your fight
It doesn't matter who's wrong or right,
Just beat it

Det här får stå som min relativt oansenliga tribut till popens kanske största genom tiderna. Den får förbli kort. Jag har alltid föredragit rock, i vilket fall. Det är väl lite därför jag gillar Beat It -- Eddie Van Halen spelar trots allt gitarr på spåret.

Bohus klippor, Sveriges mest västra utpost. Det är där jag befinner mig nu. Kungshamn, för att vara mer specifikt, men eftersom jag aldrig varit tillräckligt populär för att få en stalker så spelar det nog rätt lite roll. [I tankepausen mellan föregående mening och nästa inmundigades en klunk iskall Staropramen.] Värmen har varit näst intill bitande, och om det så förblir sig lär jag vara brun som kavring när jag kommer hem.

De kala, karga klipporna, bredvid salt hav under varm sol, borde te sig ganska avslappnande. Jag vet dock spelet, och lär vara rastlös inom några få dagar. Jag har varit med förr, trots allt. Jag har spenderat en hel del tid de senaste dagarna med att gå över minnen, i huvudsak färska sådana. Balen, Kroatien, studenten, saker efter studenten -- huvudsakligen, men inte endast. Vad exakt om dessa behåller jag för mig själv, men det är ganska uniformt. Det ligger mycket saknad i luften jag andas för tillfället: saknad både efter tid, rum och människor som har befolkat det.

Emellanåt söker sig tankarna så långt tillbaka som Jersey 2004, men oftast uppehåller de sig vid den senaste en och en halv månadens händelser. Överraskande mycket av sagda minnen består av enstaka kommentarer eller gester från enskilda personer, ljud och rörelser som så passande illustrerar varför jag, i sanning, älskat och älskar personen ifråga. För älskar gör jag, även om det är ett laddat ord reserverat för poeter och kvinnfolk.

Jag älskar några få, gillar desto fler och trivs med de flesta, men kan samtidigt inte hitta en enda ovän. Det är en smått remarkabel, men väldigt trevlig insikt. Om inte annat ger det mig sinnesfriden av att veta hur jag tycks ha spenderat min energi på rätt saker de senaste åren, även om en del såväl älskade som bekanta endast tillkommit på senare tid.

Jag vet, jag vet! Jag är på semester. Jag borde ha bättre saker för mig än att sitta och tänka melankoliska tankar, och jag borde njuta av den totala ensamheten på en klippa som blickar ut emot Nordsjön snarare än sakna. Men sådan är jag, och jag brukar inte vara någon jäkel på att hålla båda fötterna -- eller ännu värre, huvudet -- på jorden. Det är alldeles för lätt att flyta upp i den tomma oändligheten i riktning mot Cassiopeia.

*

Han log. Oklart om åt sin filosofiska utläggning eller åt min
uppenbara förvirring.

"Kyparen, ett glas mineralvatten och en Magnecyl, tack."

*

Springsteen sjunger "Born to Run" i gälla mobiltelefonhögtalare -- ibland får man (eller åtminstone jag, men jag gillar att säga det i plural istället) nästan orgasm av det svenska språkets oändliga sammanskrivningsmöjligheter! -- bredvid mig, och har rätt som vanligt. Tramps like us were born to run, baby we were born to run. Eko, för fan, så jävla mycket eko att det hörs hela vägen till New Jersey. Jag måste skola någon vän i hans storhet så att vi kan sucka över poesin, träffsäkerheten och rocken tillsammans. [Mellan föregående mening och nästa inbemundigades hela fyra klunkar Stratopramen i ren upphetsning, dock utan sexuella undertoner överhuvudtaget då Bruce Springsteen trots allt inte har några tuttar.] Nästa köp blir, om allt går som det ska, Greetings From Asbury park, N.J. Spirit in the Night gör sig nog bra på LP.

Den nedåtgående solen lyser för tillfället in i mitt lilla kyffe. Kyffet ifråga är litet, ungefär två halv meter brett och fem meter långt, med nästan brutalt snedtak och en liten garderob med tapeter på insidan. En säng står i ena hörnan, tunn och nedsutten. Jag är kär i det här rummet -- när jag har orerat om mina drömmars vindsrum någonstans i Berlin är det något i den här stilen jag har föreställt mig, fast med kök och badrum, eller åtminstone toalett eller dylikt att dumpa kroppsvätskor i.

Så många tankar, så lite tid att skriva ned dem. Dessutom, med tanke på årstiden, så få läsare. Likväl så ger internet intrycket, for better or worse, att någon alltid tittar, läser och bedömer. Dagböcker är bara riktigt tilltalande vid känslomässiga besvär eller ilska, om ens då. Bristen på publik gör att jag storknar.

Men det ska de veta: "Jag gör allt för min publik, tammefan."

Det finns många fler teman att ta upp, men det skulle göra inlägget än mer frakturerat och osammanhängande än det redan är. Därmed, snarare än att fortsätta, vinkar jag ett digitalt adjö. Imorgon beger jag mig till Göteborg; på söndag åker jag hem; på måndag får jag mina betyg och ska därefter ut för att rehabilitera mig med f.d. klasskamrater; och på tisdag åker jag till Hultsfred. Jävlar i det. [Efter denna avslutande mening avslutades även flaskan med Staropramen, ackompanjerad av en suck av nostalgi, saknad och gott hopp om framtiden.]

/wellington.

Read My Mind - The Killers

I never really gave up on
breakin' out of this two-star town
I got the green light,
I got a little fight.
I'm gonna turn this thing around,

Can you read my mind?
Can you read my mind?

The good old days, the honest man;
The restless heart, the Promised Land,
A subtle kiss that no one sees;
A broken wrist and a big trapeze

Oh well I don't mind, if you don't mind
'Cause I don't shine if you don't shine
Before you go, can you read my mind?

Det som skiljer Ystad från exempelvis Skurup eller Svedala på Sveriges antagligen sydligaste järnvägssträcka är att ljusen börjar tidigare, och pågår längre, innan dess att tåget stannar vid perrongen. Det är en meningslös observation, men likväl ett svar på min tysta fråga till mig själv, varför jag aldrig försovit mig och därefter vaknat så långt bort som Simrishamn eller, gud förbjude, Köpingebro. Så nära, men ändå så långt borta, och minst en natts promenad hem längs de av badjävlarna trafikerade landsvägarna.

Badjävlar sover väl också, så jag skulle åtminstone inte löpa risk att bli på- eller överkörd.

Något annat som är ett omisskännligt tecken på att man är en sann nattens riddare, med lila springare döpt efter äldre, vita män -- och en kvinna, som dock skrev med manlig pseudonym, och det är denna pseudonym som tåget är döpt efter -- är att man kan förutse vilken av de två perrongerna som springaren frustande och gnisslande kommer sakta till halt vid. Det blev trean, då tågsetet skulle vidare mot Simrishamn. Jag steg helt sonika genom dörren ut i juninatten, med moln som dolde stjärnorna och hamnens oranga gatlampor som ilskna eldflugor femti meter bort.

Dagens tågfärd saknade både gårdagens sällskap och allt som associeras med sagda sällskap. Jag frös när jag korsade vägen mot Continental, strax innan rödljusen. I brist på mänsklig värme övervägde jag att söka mig till rykande fritösers härd, men Max hade stängt bara minuter innan mina nattvandrande steg styrdes förbi den grällt inredda lokalen. Strax efter det turkos-vit-oranga vidundret, Norrlands stolthet, gick jag förbi en grupp på fem till sex människor som högljutt försökte reda ut "Vad fan [som egentligen] är öppet", i referens till nattklubbar och pubbar. De tycktes kamma noll, och de pratade märkligt. Badjävlar även dem, säkerligen. En infödd skulle aldrig vara förvånad över brist på aktivitet en vanlig, simpel torsdagskväll.

Fontänen på torget svämmade av någon anledning över, med följden att sex armar av strilande vatten tycktes sträcka sig från pelaren på vilken Bäckahästen sprutar vatten ut näsborrarna. Det var vackert på något odefinierbart plan, fram tills dess att jag kom att tänka på att Bäckahästen nog också var pollenallergiker, så som hans näsa tydligen rinner. Jag rös till och gick vidare.

På väg längs Stora Norregatan stannade jag helt plötsligt och oöverlagt till vid ett skyltfönster till en frisör, alternativt skönhetssalong, kallad (wo)men. Vilka revolutionerande hårsprayer eller kindklet som stod där vet jag inte, det som fångade min blick var åsynen av mig själv.

Kort, buskiga ögonbryn. Relativt välkammad, luggen noga placerad i fall åt höger. Händer i jackfickor, bylsig hoodtröja. Oleende mun -- svårdefinerade ögon. Jag har ofta funderat över mina ögon och deras uttryck. Glädje kan jag oftast utläsa när jag tittar i en spegel, även för den delen sorg eller deppighet. Den något suddiga blick som ges av några glas och som man ofta möter på pubtoaletter är lättidentifierad redan då ens blick ju är suddig, och man ser sig själv otydligt.

Men ibland kan jag inte tyda den alls, trots att jag borde hålla på facit. Är det tomhet och apati? Är det en brinnande längtan att ta sig ur buren? Tyst bestämdhet? Längtan?

Är den stängd eller öppen? Signalerar den en slutenhet och en tyst varning om att träda längre -- här nere finns inget för dig, baby. Glo bäst du vill. Eller är det tvärtom, en näst intill utmanande öppenhet? Skåda djupare, I dare you, I double-dare you. Håll blicken låst och se hur djupt du vågar skåda in i mig.

Blickar är märkliga, men jag visste inte att jag hade så mycket att tänka eller säga om min egen. Fönstret till själen, är det inte så de brukar kallas? Jag borde kanske nå min själ på ett lite djupare stadium.

Jag gick vidare. Förbi Arbetsförmedlingen, vari en ensam dator stod igång med enfärgad skärm som bytte kulör då och då. Hade jag hetat Gordon Freeman hade slemmiga varelser hoppat ut genom den, och jag hade fått hämta min kofot. Därefter solariet, från vilket ett spöklikt blått ljus bröt halvmörkret utanför. Hade jag hetat Beck, Barbarotti eller för den delen Salander eller Wallander hade jag antagligen sett ett lik ligga i ett av de gigantiska våffeljärnen. Jag gick vidare, återigen.

Nu är jag hemma, varm och redo för sängen efter en reflektiv promenad med tankarna inte bara på mig själv, utan även på gårdagskvällen och kanske än mer hemresan därefter. Det krävs ibland så lite för att sätta igång en lavin av tankar och funderingar.

Nog nu.

/wellington.

The Parting Glass - The Pogues

Of all the money e'er I had,
I spent it in good company
And all the harm I've ever done,
alas! it was to none but me
And all I've done for want of wit
to mem'ry now I can't recall
So fill to me the parting glass
good night and joy be with you all

Att ta studenten var en väldigt omvälvande händelse, på alla sätt. Dagen var precis så späckad som man kunde förvänta sig och flög likaså förbi alldeles för snabbt. Likväl så vågar jag säga att dagen, åtminstone för min del, nog inte kunde ha blivit bättre. Alltifrån munterheten runt fontänen i Stadsparken under champagnefrukosten; till att gå omkring och tala folk i tid och otid; till fotograferingen vid trädet; till att sjunga Kaizers Orchestra med min favoritpolack på väg till lunchrestaurangen; till att sitta med hela klassen på restaurang; till att lyssna på Kens tal, och få hålla ett själv; till att rumla fram och tillbaka i stan och så småningom, likt alla andra, hamna på skolgården; till att tala med Koc kamrater från Arlöv medan större delen av min klass stod några meter längre bak och blåste upp ballonger (jag beskyller min aktivitet på att jag var upptagen med att i rask takt dricka upp de två Mariestad jag fått levererade från Stina); till att sitta med alla andra treor, euforiska och säkerligen småfulla, i matsalen; till att ta täten med Jacob och springa emot dörren ut till skolgården; till att slå upp dörren,

till att stå, hoppa och skrika på avsatsen,

"För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten...!"

till att bana sig igenom folksamlingen,

till att hitta familj och emotta graulationerna,

till att under en icke specifierad tidsperiod uppleva den eufori som associeras med de där få stegen nerför den provisoriska trappan. Kramar, leenden, skratt på reflex, gruppbilder, krimskrams runt halsen, märkliga babybilder på klasskamrater, skumpaskålande och slutligen vidaretransport till Gyllekroks Allé för flakturen. Därefter en hoppande tur genom östra centrala Lund till ljudet av usla beats och märkliga låtval, även detta under en för mitt medvetande helt okänd tidsperiod. Så småningom stannar flaket, folk skingras -- vissa hemåt, jag skingras på egen hand emot Restaurang Italia istället. En snabbt inbeställd Hof och en kort, högst asocial gentemot min familj, sittande, tupplur. Därefter mat, ett gigantiskt fat tagliatelle med kalvkött Återvunnen energi och talförmåga. Fler lyckönskningar, frågor om kvällen, överlämnande av gåvor och en nyvunnen rikedom på tvåtusen riksdaler, varav femtonhundra på banken och femhundra i form av en sedel prydd av mannen som brände Örkeneds socken.

Ytterligare vidaretransport -- promenad med fadern till bilen och småprat om framtiden, hösten och vårt gemensamma Lund. Bil till Norra Fäladen, studentskiva hos en explosivt social Alex med ett halvt kompani gäster. Plats gjordes fri vid bordet i trädgården, vilket påbjöd att jag, Isabella, Emma och Arthur begav oss dit; jag och den senare gjorde vad vi kunde för att reducera mängden öl i den intill oss stående skottkärran. Mer goda samtal och skratt, viss förväntan emot övriga kvällen. Alex och David dyker så småningom ner i sällskapet, i en ordning jag har glömt bort. Tiden närmar sig bussen ner till stan, på vilket flickorna får bråttom med vinet och jag och den blonde vikingen från Höganäs ser till att klämma ner en öl till.

Busstur. Linje 4, fredagsfyllornas ambulerande tempel. Ankomst till Tegnérs till vilket vi studenter hade styrt stegen, därefter en natt med lite samtal men desto mer skratt och alkoholhaltig dricka. Det senare avslutades i en tragisk katharsis med en av Jacob påbjuden tequila-shot, efter vilken jag gick omkring i bomull; sov fem minuter på trappan till Akademibokhandeln; och därefter somnade i en fåtölj i Tegnérs mörkare hörn. Vid tredje timmen återuppstånden och åter ute i friska luften med mina vänner.

Någonstans i röran bjöds jag på cigarr av en människa vars enda utmärkande drag var att jag aldrig sett honom förut, vilket har gjort honom svåridentifierad.

Sängens mjuka -- som jag då trodde -- fristad hägrade, vilket efter en lång dag full av intryck kändes värt att applådera. I samlad trupp gick vi norrut, vissa betydligt rakare än andra. Här börjar dock mitt minne svika mig, föga förvånande med tanke på hur rolig jag tydligen var enligt mina kamrater. Jag ställer mig dock fortsatt frågande till alla anklagelser om sluddrande.

Väl framme hos Alex, samtal sittande på en trottoarkant -- alternativt, liggande på vägen. Tårta i ett kök i ett sovande hus. Läggdags. Småprat. Sömn, med ett brett leende på läpparna.

Och av allting under hela dagen så var det bästa att gå armkrok med väldigt kära vänner mitt i natten efter ett väl genomfört dagsverke -- för nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division. Och även om vi hade tagit studenten så gick vi ju trots allt, åtminstone ett tag till, åt samma håll.

Och en dag kanske en mer utförlig redogörelse släpps för massan. Vem vet? Men nu, efter avslutat alster, känns det som dags att för en stund retirera till annan plats, dricka något kallt och skåda in i mig själv och mina minnen från en av de där dagarna som man bara upplever en gång i sitt liv, och därefter aldrig glömmer.

Det räcker nog här.

/wellington.

Kom Ihåg Mig Då - Lars Winnerbäck

När du står ensam kvar på tå
och ytan inte går att nå
När du träffat botten
kom ihåg mig då

När du tagit första bästa tåg
och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
kom ihåg mig då

Det är en märklig kväll, det här: morgondagen är avskedet till livet så som vi känner det, och början på något både nytt och främmande. Ett liv där du deklarerar och bokar egen tid i tvättstugan -- vuxenlivet. Jag tror inte det lär sjunka in förrän jag så småningom, med K4-väskan lojt slängd över axeln, släpar mig igenom ett kyligt morgon-Ystad på torsdag så jag väntar tills dess. Morgondagen är precis så späckad och laddad att den lär gå lika snabbt som balnatten där man ena sekunden smuttade på ett både surt och vattnigt vitt vin i en inhägnad runt Universitetsplatsens fontän och i nästa sekund satt, trött och med en nätt huvudvärk, i Katedralskolans matsal medan någon ropade efter en stereo, en stereo, ge oss en stereo om ni vill ha en efterfest.

Champagnefrukost, fotografering, lunch med klassen, utsläpp, flaktur, restaurang med familjen samt mormor och morfar, vidare till Alex studentmottagning och sedan Tegnérs. Det är inte förrän nu som jag har insett att det är ganska så mycket, och någonstans i röran är det tänkt att man ska bli åtminstone lite behagligt småfull såväl som hålla ett tal. Jag satsar på lunchen -- det borde gå. Går det inte så får det väl vara som det blir, men morgondagen, om någon gång, känns som en av de för tal -- ej att förväxla med förtal -- lämpade dagarna jag har genomlevt hittills.

Resten säger jag antingen i det hypotetiska talet eller i en reflektiv post efteråt, så nu sätter jag punkt. Istället avslutar jag med den uttjatade, urtvättade och ganska meningslöst intetsägande konstaterandet att det känns sjukt på gränsen till patologiskt att det faktiskt, imorgon, är vår tur. Men vad vi har förtjänat det.

/wellington.