The Passenger - Iggy Pop

I am the passenger
And I ride and I ride
I ride through the city's backsides
I see the stars come out in the sky
Yeah, they're bright in a hollow sky
You know it looks so good tonight

I am the passenger
I stay under glass
I look through my window so bright
I see the stars come out tonight
I see the bright and hollow sky
Over the city's a rip in the sky
And everything looks good tonight

Singin' la la la la lalalala...

Gårdagen är svår att diskutera utan fula ord. Vilken jävla dag.

Då jag, någon gång under förmiddagen, insåg att jag nog skulle bli galen om jag stannade ens ett dygn till i Bohuslän såg jag raskt till att lifta med mormor och morfar till Vittsjö. Det låter dock lättare än det var, då Vittsjö är cirka fyra timmar från Kungshamn. Dog-gone-it, men det blir ju inte kortare av att vänta. Sålunda packade jag raskt ihop mina saker och lämnade Kungshamn i en vit Volvo vid 15:00.

Nattsömnen hade störts av ett högljutt och väldigt långdraget bråk ute på gatan, så några timmar spenderades först med att sova i baksätet, allt medan jag omedvetet manövrerade mitt huvud så att ansiktet skulle hamna någon annanstans än i den kraftiga vind som kom in genom vindrutan. Sagda vita Volvo har nämligen inte AC: sålunda fräste vi istället fram i 90-120km/h med tre nätt nervevade rutor.

Jag vaknade så småningom, och hade kortare, halvt skrikande konversationer med mina morföräldrar i framsätet. Den tidigare nämnda vinden lät nämligen som ett mindre flygplan.

Mat inbemundigades på MacDonald's vid Eurostop utanför Halmstad, en snabbt förtärd röra av pommes frites, utspädd läsk och konstgjorda cheeseburgare. Turen gick därefter vidare, och Vittsjö nåddes så småningom. Efter fem minuter av att övertyga mormor om att jag hittade både till bankomaten tvärs över gatan och busshållplatsen 100 meter bort sade jag adjö och noterade att jag nu nått den tidsmässiga mittpunkten av min resa -- fyra utav åtta restimmar avklarade.

Vittsjö var nästan lika varmt som Kungshamn, åtminstone inbillade jag mig detta. I värmen varvade jag djupa vattenklunkar med läsande ur Söderbergs Förvillelser och att smsa med Meng. Plötsligt fick jag även ett sms från Alex som jag raskt svarade på, sedan hörde jag inte av henne åter förrän jag hasade mig hem genom Ystad någon gång efter midnatt.

Bussen kom och gick åter med mig i ett säte nära mittdörren. Göingeskogarna är alltid vagt hemma, dock så är de aldrig särskilt varierande eller spännande. Åter fick Söderberg agera distraktion.

Utan några missöden nådde jag Hässleholm, början på andra etappen i min skånska odyssé. Med femti minuters väntetid hade jag tid att gå och ta en öl i en tom hotellbar vid Hotel Statt; krångla med en biljettautomat, hitta en annan, köpa biljett och återvända till perrongen; växla pengar åt Hässleholmsbrats i femtonårsåldern som krånglade med samma automat som jag tidigare hade brottats med; bevittna Kristianstadståget anlända, och det myrliknande myller det orsakade i folkmassan vid spåret; och så småningom gick jag på mitt eget tåg, mot Malmö. Det sista jag hörde innan jag lämnade Västra Göinges häradsstad var klirret av en vodkaflaska som mötte trottoar, och de efterföljande svordomarna från ett annat gäng femtonåringar.

Tågresan var utan några större händelser, tills dess att ett gäng på fyra personer gick på i Eslöv. Dessa svingade kassar med San Miguel och var väldigt muntra, oklart om av alkohol eller förväntan på festen de var på väg till. Det var svårt, näst intill omöjligt att inte lyssna på deras diskussion om minnen, kamrater, internskämt och ologiska spårväxlingar i samtalet. Någonstans vid Burlöv när en av dem sade om en annan att: "Han blev mobbad av Markus [Här chansar jag, ty jag vet ju inte hur sagda Marcus stavar sitt namn, det framkommer ju inte i talspråk; för allt jag vet kan han lika gärna heta Mahrckus. Jag hoppas ni ursäktar att jag tar mig denna frihet.] hela gymnasiet, och det har han tagit ut på mig under hela tiden vi känt varandra!" så brast det för mig, och jag gav ett kort skratt. De tystnade, tittade på mig och började därefter skratta själva. I denna munterhet bjöd de mig även på en öl och vi engagerade i löst prat om Hultsfred, fest, alkohol och liknande trevligheter. På Malmö C, där jag hade ytterligare 45 minuters väntetid, vinkade jag adjö med flaskan; drack upp; och gick vidare till O'Leary's.

En Sam Adams Lager dracks snabbt upp för att stilla törsten efter en tallrik vitlöksbröd, sedan intogs en fransk hot dog på Pölsemannen. Hemmet var inom räckhåll nu.

När jag satt på perrongen och via mobilen röjde runt på Facebook ljöd dock högtalarna, och meddelade att på grund av brand (!) så var tågtrafiken fördröjd och tåget till Ystad inställt. Piss i helvete tänkte jag, och tog tåget in till Lund tjugo minuter senare. Tid fanns fortfarande att ta bussen från Lund till Ystad, och det tycktes som en bättre idé än att invänta ett rent hypotetiskt framtida Ystadståg -- om ett är inställt kan mycket väl alla vara inställda, en sanning jag lärt mig den hårda vägen. Väl i Lund hade jag tjugo minuter till mitt förfogande och jag noterade -- besviket? irriterat? -- att min åtta timmar långa resa just hade förlängts till nio och en halv. När jag fiolosoferade detta faktum tittade jag ut över Bangatan, funderade över hur gul månen framstod, och mötte därefter helt oväntat Isabellas blick. Oddsen att jag på mina villovägar skulle stöta på henne och Meng kan inte ha varit fördelaktiga, men det var en trevlig överraskning som bjöd på gott sällskap under min väntan på bussen. Även om vi konstaterade att varken mitt eller Mengs schema tycktes särdeles välvilliga den närmaste tiden så bestämde vi att vi så småningom fick se till att ses. Det var ju trots allt ett tag sedan, och likväl så är det ju trots allt sommar.

Bussen kom och jag vinkade adjö till vännerna, och bordade därefter sista transporten för dagen. Söderbergs grammatiska krumbukter var vid det här laget för avancerade för att jag skulle kunna ta in dem, så istället tittade jag tyst ut genom fönstret och mindes några av alla de svarta nätter jag rest längs samma sträcka.

Ystad nåddes, och en kort, men tydlig fläkt mötte mig när jag steg av bussen. Ungefär samtidigt fick jag helt oväntat svar från Alex på mitt tidigare sms. Detta förvånade mig, då jag i min trötthet hade glömt att jag ens skickade det. När jag mindes muntrades jag dock upp, och hade sålunda åtminstone metafysiskt sällskap på den korta kvällspromenaden. Tröttheten tycktes dock ömsesidig, och ganska lite blev egentligen sagt -- jag utnyttjade inte ens den maximala meddelandelängden, som annars brukligt.

Så småningom nådde jag ytterdörren, vred om nyckeln, och kände för en gångs skull en lättnad över att vara hemma. Även med förseningar, väntan och långa resor så går det dock inte att förneka att det nog var en av de trevligare dagar jag spenderat på det sättet.