Rapport från Hultsfred

Ljus, ljud och en snubbe hög (låg?) på Valium bidrog alla till att min sömn förblev hypotetiskt. Valium-luffaren har nu gått och en stor del av campet -- en ohelig blandning av stockholmare, en raggande ljustekniker, en spelmannabartender och oss två, förenade under den vajande irländska flaggan -- har gått och lagt sig. Därmed, rapport till hemmafronten.

Festivalupplevelsen är hittills, förutom överdjävligt kalla nätter och usla matvanor, en tillställning värd sitt namn. Anarki råder: i Begynnelsen var tre stolar. Johan sade då "Varde stol" och vips så fanns tio. De flesta har därefter kvaddats, alternativt knyckts i andra hand.

Efter min korta lur fann jag att samlingen hade utökats med två presenningar, en hink och en rosa barnpool. De är företagssamma, Hässelbygrabbarna.

Saknas sittplats finns fler lösningar än att baxa en stol: lättare, och betydligt mindre kleptomaniskt, är att sätta sig i ett tält. Ingen tar illa upp, för alla gör det. I en grop av lera, en dimma av alkohol och pissodör från träsket där alla män gör vad de gör bäst, har den svenska tillknäpptheten inte bara släppt, utan gått i regress. Jag har ingen aning om hur många jag pratat med, och minns bara en fraktion av alla namn och ansikten som passerat. Många minnesvärda personer har påträffats -- "KGB! Killar gillar brudar, brudar brudar brudar, alla gillar brudar..."; Tom som var full och ville flytta sitt tält fem meter; den söta tjejen jag dansade med på Dropkick, som jag fortfarande hoppas att jag hittar igen -- men de är för många för att sammanfattas via mobil. Det går dock nog ypperligt över en öl på Ariman eller några glas vin, hint hint.

Mer finns att säga, men plats finnes inte. Satans mobil. Vid hemkomst får ni dock höra mer om mina bravader och upplevelser i småländska urskogarna.

Avslutningsvis saknar jag er en del -- seriöst, vem är på för nästa sommar? -- och vill också påpeka att jag inte är full. Alla märkligheter skylls på sömnbrist och min personlighet.

Er kurir i Hultsfred, signing off.