Medan Bomberna Faller - Björn Afzelius, el. "Sakpolitiska insikter"

Kom säg mej nå't om skökorna som alla trampar ner,

men som bara tar betalt för vad dom ger

Och vad tycks om moralisterna som skräpper med sin dygd,

och själva lägger sej för ställning och manér?

Skall slinkan gå med näsan i backen i sin skam?

Det finns ju värre slampor än hon känner till:

Ja, en förfinad socitetsmadame är ett kostsamt värmekrus

för hon förväntar sej ett drönarliv i lyx

Och när glöden har falnat, och basarerna tar vid,

får försörjarn gå till horan för en kyss

Kom ni som ockuperar fabriker och kontor

när dom sliter själva brödet ur er hand.

Och kom ni som vågar fjättra er längs järnvägsrälsarna,

för att stoppa Homoslyrbesprutarna

Kom ni som demonstrerar för nedrustning och fred,

kom ni som slåss för daghemsplatserna.

Och kom ni som orkar kämpa för dom som ska ta vid

i en tid då man är rädd att skaffa barn

Ja, till er vill jag säga: Denna sången är till er!

För ni är dom enda hjältarna vi har

En helg i en Mälardal som vida överträffade förväntningar såväl som minnen har återladdat mina batterier till en nivå som torde tillåta mig att vara lugn och fin likt en inavlad utställningshund under den månad som återstår till avfärden mot Alba. Gott det. Det gör till och med att jag kan ignorera de ekonomiska trångmål som tycks förfölja mig på exakt det sätt som fina damer inte gör: sprit är dyrt, och CSN djävlas efter att min horiska institution på Lunds Universitet underlåtit sig att registrera en av mina delkurser. För det kommer de någon gång, på något sätt, få lida. Hur, när och huruvida jag kommer komma ihåg det är en framtida fråga.

Snabbvisiter i hålan på sydkusten där min kära familj har sitt uppehälle brukar innebära ganska så händelselösa nätter, och efter en vecka med ihärdigt resande, drickande och bakfyllekurerande känns det ganska så behagligt. Om inte annat gav det mig tillfälle att helt oförhappandes börja läsa politiska anekdoter och lyssna på allmänt arg musik. Så skall en slipsten dras, och så kanaliserar man arga, prepubertala pojkars ilska på världen.

Till dess och mitt försvar bör dock sägas att jag för första gången på länge kan tänka i politiska termer utan avståndstagande, avsky, eller den där långvarigt obehagliga känslan i ryggraden som infinner sig efter en välriktad pungspark. Detta får för den allmäna fridens skull ses som en förbättring.

Jag knarkar Palmevideor på Youtube och drömmer märkliga drömmar där jag talar inför publik. Det genomgående temat i drömmarna är att jag tycks skita i vad publiken tycker. Narcissismen är brutal. Kanske jag funnit en riktig guldåder i mitt val av fyra års politikstudier.

Kanske jag är Palme om trettio år. Eller Hitler, för den delen. Eller bara okänd. Det får jag sova på.

Bad Religion - Punk Rock Song, el. "Valårssommar och flyttbestyr"

Have you visited the graveyard?
Have you swam in the shit?
The party conventions and the real politics
The faces always different, the rhetoric the same
But we swallow it all, and we see nothing change;
Nothing has changed...

This is just a punk rock song
Written for the people who can see something's wrong
Like workers in a factory we do our share
But there's so many other fuckin' robots out there
And this is just a punk rock song

Solen steker solbrända skåningar, och själv gör jag vad jag kan för att garantera smooth passage till Skottland om lite, lite mer än en månad. Någonting inom mig -- sannolikt en huvudsäkring för självbehärskning eller lugnt tänkande -- dör totalt när jag inser att tiden för avfärd ligger just en månad och lite till bort. Följden är att jag ömsom stirrar förfärat på röran i mitt rum, ömsom fnittrar som en liten flicka med veckopeng.

Andra nyheter gällande Glasgow är att jag slipper studentvisa men måste anmäla mig hos Strathclydepolisen vid ankomst, och att man får en för Glasgowstudenter specialskriven guidebok från Lonely Planet i välkomstpaketet. Detta kan jämföras med välkomnandet från Lunds Universitets humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter, från vilka man skulle vara övermåttan nöjd om man fick veta var och när man borde infinna sig första dagen. Nackdelen är att ett händelselöst Ystad känns än mer själsdödande när man hela tiden matas med universitetspropaganda.

Jag börjar också närma mig den sorgliga insikten att datorn nog får bli hemma. Renoveringsbehovet är överhängande och packningsplatsen begränsad. Fördelen är att det ger mig en god anledning att till hösten önska mig en laptop som är aningen mer funktionell än genomsnittet.

Vidare är det tydligen ett val på väg. Jag minns lite hur jag var förra gången det begav sig: minderårig, entusiastisk och borgerlig. Nu är jag myndig, desillusionerad och vänster. Det är vida svängar i livets vals. Likväl, entusiasmen saknar jag en hel del; det skulle vara trevligt att veta att åtminstone en valutgång hade fått mig att hoppa och skutta av glädje, och i mitt framtida hemland gå ut och bli karatefull mitt i veckan för att fira. Som det ser ut nu finns det inget firande, endast olika grader av deppfylla.

Hade det inte varit för Sverigedemokraterna hade jag inte orkat bry mig överhuvudtaget. Som det är nu kan man åtminstone identifiera sitt nättrakasserande som politisk kampanj för att hindra de aporna för att komma in i Riksdagen.

Vore det för övrigt inte övermåttan lustigt att kasta kebab på Jimmie Åkessons residens? Alla gör det överallt, men just i det läget hade det fått en ytterligare demonstration. Vi vill inte ha deras jävla kebab här, sade en gång en sverigedemokrat jag är vagt bekant med.

Go fuck yourself. Du har inte förstått någonting.

Vi vill visst ha kebaben. Vi dyrkar kebabdjäveln, den har tagit över pizzans roll som världens bästa fulkäk. Det man inte inser om man har den åsikten är att en stor del av Sveriges unga befolkning hade fått svårt att överleva lunchtimmar, festkvällar och -nätter. Liken hade staplats på gatorna och Röda Korset hade fått slå upp tält på Gustaf Adolfs Torg i Malmö, Stortorget i Lund och Knutpunkten i Helsingborg för att stävja den plötsligt uppkomna hungersnöden. Regeringen hade varit upptagen med att käbbla om avgångsvederlag, nya paradbyggnader i Hufvudstaden och den av de nya vågmästarna -- för min tro på mänskligheten är så pass hög att jag ärligt tror att vi aldrig kommer tillåta islamofobtomtarna att nå reell regeringsposition -- uppbragda frågan om moskéförbud.

Muslimer, eller mer vagt uttryckt "islam", är enligt Jimmie Åkesson Sveriges största fiende sedan Andra Världskriget. Föreställ er, och försök undvika att kräka i munnen när ni gör det, att Jimmie Åkesson blir statsminister. Kurder skickas till Turkiet och Irak, homosexuella somalier och sudaner till sina hemländer, och några få av de alla ersätts med invandrare från arabvärldens kristna minoriteter.

Föreställ er det.

Påminn er sedan om vilka som bemannar våra kebabstånd. Jimmie Åkesson förklarar indirekt krig mot kebaben, och detta allena torde vara skäl nog för folk att fjärta i partiets allmäna riktning.

...som sagt, vore det inte för de kebabfientliga så hade jag inte haft mycket att bry mig om i valrörelsen. Miljöpartiet är tilltalande men inte det minsta verklighetsförankrade i kollektivtrafiksfrågan; Socialdemokraterna har stagnerat; Vänsterpartiet är som de alltid har varit; och borgarna är borgare. På ett sätt antar jag väl att jag borde tacka Åkesson, Söder och de andra. De är trots allt den enda garanten att mitt politiska intresse inte förtvinar och dör en plågsam död ej olik en felplacerad arab i en amerikansk bombräd.

De må vara idioter, men de bryter åtminstone tristessen.

Papa Was A Rodeo - The Magnetic Fields, el. "Exodus"

The light reflecting off the mirror ball

Looks like a thousand swirling eyes

They make me think I shouldn't be here at all,

You know, every minute someone dies

What are we doing in this dive bar,

How can you live in a place like thid?

Why don't you just get into my car

And I'll take you away, I'll take that kiss now

Det regnar, nej!: det öser ner. Skåne får en dusch så rejäl som något, och alla allergiker drar en lättnadens suck över förlängd respit på lidandet. Av någon anledning får regn mig just nu att tänka på Kivikstrakten och Österlen, som dock milt förvridits i min hjärna till något som åtminstone delvis liknar Tolkiens Shire. Fråga mig inte hur det gick till; det torde närmast vara ett tecken på att det var alldeles för länge sedan jag utforskade Österlen.

Skåne töms långsamt på studenter som om någon vecka kommer ersättas av familjer i fullpackade kombibilar; politiker med skånsk sommarstuga; och tyskar med en fäbless för Wallander och älgar. Det är lite som att börja äta burkmat med ICA-läsk efter att ha vant sig vid entrecôte med fint rödvin. Säga vad man vill om lundastudenternas hedonistiska helg- och vardagssupande, deras smuggelbärs och deras brist på sammanhängande tal förmåga efter klockan ett på natten, men när man är biten av det är man fast. Att gå ner i aktivitet och ta en sommar i Ystad blir därmed lite som att hugga av en lem du haft mycket nöje av det senaste året.

Det är ändå något speciellt med Lund, även om man skulle ha varit full mer eller mindre hela året. Klubbmiljön är hjärtlig snarare än fientlig och ytterst få är, efter några öl, tveksamma till att initiera kontakt. Fyllediskussionerna rör förvirrade resonemang kring politik och filosofi, jämte de klassiska konstaterandena om ens egna överdrivna fylla och vilka av det motsatta könet som kan tänkas vara "villiga". Ölen kostar en tjuga, och Jägerbombarna alldeles för lite för att garantera ens säkerhet, väl och ve.

Jämför detta med Ystad där det bara finns en klubb (som man dessutom önskar lägga ner), eller Malmö där jag skulle behöva sälja mig på gatan i en vecka för att ha råd med en riktigt lundagrisig utekväll.

Onsdagssupandet på VG:s, torsdagspubarna på Sydskånska, klubben i samma kära nationshus på lördagar, och bakishänget på söndagar var en gudomligt inspirerad rutin som borde tillkomma var och en. Det blir svårt att vänja sig bort med det, och försöka hitta något att fylla tomrummet med. Förra sommaren spenderade jag andra halvan sjuk och sängliggande, och dylik aktivitet kan jag med statistisk sannolikhet inte vänta mig det här året.

Vad i dess ställe?

Nå, jag har en anteckningstavla, pennor och ett flertal alldeles för tomma skrivblock. Det kanske är dags att faktiskt göra något kreativt igen, och spendera Lunds studenters samlade exodus skrivande. Tiden och latheten har inga gränser, och får därmed visa utgången.

Over 'Fore It Started - Caesars, el. varför parallella verkligheter gör den verkliga verkligheten verkligt viktig

The summer is here, but I'm just sitting in my room
I'm sitting wondering if you think of me as I think of you
I'm lost without you, you don't know what I'm gonna do

When I had you, well I won't ever realize
Know I blew it, and I'll never get another chance
Now the summer is here, and you're with somebody else

Now that you're gone, I don't know if I can carry on
Sorry 'bout the things that I've done
I know that it was over 'fore it started

Jag ber å all världens amatörförfattares vägnar så mycket om ursäkt för det här inläggets horribla titel.

Den mördande allitterationen till trots vill jag sträcka på mig lite i min söndersuttna skrivbordsstol, och inte endast för att jag har ont i ryggen: en idé som har legat och gnagt på de mer undangömda delarna av min hjärna har äntligen börjat anta fysisk form, även om det än så länge endast är på planeringsstadiet. Att jag egentligen borde skriva kompletteringsuppgifter ignorerar jag för tillfället, det är trevligt att skapa och det var länge sedan jag gjorde det på stor skala.

Faktum är att det enda andra projekt jag har liggande är en novell som jag endast skrivet på när jag är full. Detta betyder även att jag inte läser den när jag är nykter: jag vill se till vilken grad jag gynnas, eller stjälps, av kemisk dopning. Hittills är resultatet positivt, och en gammal novell som aldrig färdigställdes omarbetas med Bacchus hjälpande hand.

Egentligen är det själve fan att ens främsta intresse inte är något mer konkret. Medicin, fysik och matematik, eller den vidrigt själlösa ekonomin -- det är sådana saker som ger möjlighet till konkret utbildning, för att inte tala om att det drastiskt ökar en chanser att få ett vettigt jobb i framtiden. Aspirerande författare är dime a dozen och hur du än gör finns det alltid någon nitisk jävel som är lite mer taggad, eller lite mer i fas med nuvarande trender, eller bara har lite mer tur än du har. Att hävda sig med sin ädla talang är svårt då litterär kvalitet är lika subjektiv som musiksmak eller valet av ketchupsort. Är du bra på matematik kan du märka det på dina resultat: rätt är alltid rätt (även om motsatsen säkert gäller i de mer metafysiska delarna av matermatik, men det är mer än vad en stackars humanist kan veta). Samma kvalitetskontroll finns inte för litterärt skapande; du får inhämta kritik från goda källor då och då, och övriga tiden helt enkelt låtsas om att du vet vad du håller på med.

I drömmen sitter jag om femton år i en vindslägenhet i Berlins Kaiserdamm eller Prenzlauer Berg, eller för den delen någonstans på Montmartre i Paris, och gör litet annat än att skriva och leva. Då Arbetsförmedlingen dock inte är så villiga att assistera i förverkligandet av den framtidsvisionen får det dock förbli en dröm tills dess att jag har flyt och blir publicerad, någon gång i en avlägsen framtid.

Drömmar, drömmar.

Om femton år sitter jag säkert i en administrativ EU-byggnad i Belgien och undrar vart min ungdoms ambition tog vägen, men det tar vi då. Att skapa parallella verkligheter för att fylla de luckor du har i din vardag är en god överlevnadsmekanism, och en jag ämnar bruka för en lång tid framöver. Om ingen annan läser det, så läser man själv i alla fall.

Man In The Long Black Coat - Mark Lanegan, el. "Re-boot i rock och hatt"

Somebody's seen him hangin' around

At the old dance hall on the ourskirts of town

He looked into her eyes when she stopped him to ask

If he wanted to dance, he had a face like a mask

Somebody said from the Bible he'd quote,

There was dust on the man in the long black coat

Det är svårt att vara taggad hela tiden. Man kan med fog hävda att det är omöjligt. Varje kulle måste följas av en sluttning, och med det i åtanke torde det vara både normalt och allmängiltigt att känna sig mentalt sliten på en söndag efter en lång vecka.

Söndagar har varit något av ett koncept i större delen av mitt liv: i Ystad tycktes allting lite, lite tråkigare och kadaveraktigt än vanligtvis, och i Lund sker brottningsmatchen med diverse postfestiva konsekvenser, må vara bakfylla, ångest eller en missriktad omdefinition av livet. Här finns dock en klausul som tillåter flykt från mönstret emellanåt: vissa söndagar känns så pass hanterbara att man utan vidare dubier spenderar dem med bakishäng på väl vald plats med likaledes lämpligt sällskap. Den trevligheten har gjort att söndagar har gått från ett konstant ont, till ett endast emellanåt ont. Dags dato får ses som åtminstone förhållandevis ont, även om ingen aktiv djävelskap -- med undantag för en riktad stöld mot den kära Xboxen -- stör just nu. Det är snarare småsaker som samlar sig i falang och gör taktiska utfall.

Rummet är fullt av skräp. Mer pengar behövs till sommaren; mer möjlighet till rent generell aktivitet kommer behövas till sommaren, då de flesta bra människor åker till platser de kallar hem. Att ha gemensamt kök tröttar ut mig med allt vad det innebär i koordinerat matlagande, trängsel, disk och allmänt griseri. Vädret är piss, i bemärkelsen att det är intetsägande. Jag är fortfarande singel. En månad återstår av det jag i framtiden kommer se tillbaka på som mitt Lundaäventyr. Xboxen är som sagt knyckt. Min Baileysflaska är slut och kreativiteten är därmed grovt hämmad. Kylen är halvtom och jag saknar inspiration för att laga käk, och kommer därmed sannolikt falla till föga för snabbmatsfällan ytterligare en gång den här veckan. Runda av med att jag just insåg hur länge sedan jag satte min fot på gymmet, oaktat att det ligger trettio meter från min djävla köksdörr, och dagen kunde ha varit bra mycket bättre.

Missförstå mig inte, det här är inget gnällinlägg. Jag kan sådana, jag var väldigt bra på dem en gång i tiden. Jag är sämre nu, tack och lov: livet har stabiliserats avsevärt sedan dess, vilket har lett till att livets goda går lättare att hitta blåa dagar. Dagen må vara skräp, men i sammanhanget är det en väldig tur att det är söndag.

Hur så?

Det betyder nämligen att en ny vecka börjar imorgon, om sisådär fyra och en halv timme. Vad problem som finns just nu får då antingen skjutas på framtiden eller ses som för evigt förpassade till imperfekt tal. Måndagar suger på sitt eget sätt men erbjuder ändå en total omstart från den gångna veckan, på gott och ont.

Imorgon startar jag om och tar veckan för vad det är. Stadens finaste klubb -- Svartklubben får ursäkta -- kör på fredag, och det som väl då får ses som stadens näst finaste klubb kör på lördag. Dessförinnan kanske jag går ut i det som bör vara en varm torsdagseftermiddag för wakeboardfest i sjön Sjön. Det finns mycket att se fram emot, även om varje dag, varje fest och varje njutning egentligen är en permanent påminnelse om sakers förgängliga natur. Om fyra månader, fyra satans månader, vandrar jag längs floden Clyde i ett helt nytt liv. På tal om omstarter och sådär. Men det tar vi då: ännu har jag inte schappat.

Vädret må vara tråkigt men temperaturen är behaglig. Det får bli en promenad till lämpligt snabbmatshak, följd av en planlös odyssé på fälten mot Odarslövhållet. Musiken får gå i moll tills natten faller, så det känns lämpligt att iklä sig rock och hatt.

Imorgon börjar vi om.

Mayhem - Lorentz & M.Sakarias, el. varför julafton inträffar i april

Tiden är inne, bror vi är sena
Solbrillor på, yep tonerna är rena
Musiken är som gjord för en stor arena
När dom jublar och skriker
Drar upp mina repliker
Stjärnorna lyser
I tanken är jag redan där, här och jag ryser
Har du någonsin sett eller hört nåt flyta såhär förut, nu är det kört
Jag är tyngdlös, svävar på moln
Tro mig, jag kan se hela stan härifrån

Hype och hauss har en tendens att motverka sitt eget syfte och snarare än att höja förväntningar, göra en besviken på att händelsen eller objektet ifråga inte levde upp till den mentala bild man målat upp under månader av längtan och förväntan. Ett obekvämt antal av livets måsten och upplevelser verkar i efterhand överskattade; den synvinkeln byggs dock över med de ohälsosamma mängder spackel som nostalgi och minnen erbjuder under tiden som man blir äldre, gråare och undrar varför ungarna aldrig ringer. Ett fåtal saker överlever förväntningarnas gatlopp och kommer ut på andra sidan med blåmärken, rivmärken och öppna sår, men med stolt uppsyn och rak rygg.

Lund har hittills erbjudit ett antal bottennapp -- vissa karnevalsfester; historiekursen; bostadssökande -- men även toppar i massor. Huruvida något, med undantag för hedonistiskt nationsliv, lika berömvärt stått upp emot förväntningarna som Siste April 2010 gjorde är dock högst tveksamt, för sällan har livet känts bättre än när jag rullade hem klockan fem på första majs morgon med Norra Fäladens silhuett framför en annalkande solnedgång.

Människans minne bleknar snabbare än man inser, och förvrängs med tiden i allt större utsträckning än vi inser. Än är det dock färskt, och det vore då synd på så rara ärtor att inte summera det hela i kort:

• Så kallad sillafrukost på nationen halv nio. Onykterhet från kvällen innan fortfarande märkbar. Bacon, öl och morgonens första Piraten förtärs och planer smids.
• Avfärd med öl och solstol i hand, och med regndroppar drippande på huvudet. Siste Aprilyran i Lund tycks tillfälligt ha hamnat på efterkälke på grund av det vädermässiga handikappet, men det vore ju illa att ge upp för lite vatten.
• AF-borgen passeras, och med den SSKK:s högtalarvagn. Paraplyer inhandlas och parken intas.
• Mycket blöthet ett tag, därefter progressivt bättre väder och i takt med förbättringen förtärs allt mer öl, rödvin och vitt vin. Korv grillas, fästningar byggs och mänskligheten hatas och älskas nära nog lika intensivt i trängseln framför stolta Stadsparkens scen, på vilken den studentikosa dekadensen når nya höjder.
• Stadsparken överges vid eftermiddag. Pizza äts på Mikael Hansen och energi återuppbyggs.
• Förfest varar på Mikael Hansen långt in på kvällen och består till största delen av öl, Captain Morgan med Coca Cola och skitsnack på en balkong med östlig utsikt.
• Husfest i nationshus avverkas kvickt, och klubb på annat nationshus nästan lika kvickt. Räddning finnes vid en gräsmatta mellan Hallands och VG:s, på vilket det dansas och skrålas in på småtimmarna.
• En dag av episka proportioner avslutas på helsingkronsk efterfest med överdrivet intensiv dans och Explorer-shots.

Mycket mer hade kunnat skrivas, som vanligt. Vissa minnesbilder är dock goda att hålla för sig själv, för att bevara dem så som de var från början. I mångt och mycket är de som vissa socialt besvärliga känslor: så länge de förblir odefinierade och utan allmänintresse består de endast i en abstrakt form, och förskonas så ifrån de skavanker, brister och konstruktionsfel som skoningslöst tycks självlysande så fort konceptet behöver konkretiseras, beskrivas, analyseras och dömas. Så länge det hela förblir just en mental representation av ett minne så är det orört av såväl socialt pressande faktorer som det själsdödande värv som är att sätta ord på det onämnbara.

Siste April Tjugotio förblir med andra ord en känsla snarare än en tavla för min del, och med den har jag insett hur mycket jag kommer sakna det underbara studentlivet; de fantastiska individer jag kan räkna som mina vänner; och Lunds silhuett mot natthimlen en vårmorgon i maj.

Umbrella - The Baseballs

When the sun shines, we'll shine together

Told you I'll be here forever

That I'll always be your friend

Took an oath, I'm-a stick it out 'till the end

Now it's raining more than ever,

Know that we still have each other

You can stand under my umbrella

Om man frivilligt rubricerar sig själv som patologiskt sentimental romantiker är det kutym att emellanåt ta en lång kväll med självrannsakan, överdrivet analytiska tankar och planer endast marginellt rimligare än Unternehmen Seelöwe. Det är så det är och det är så det ska vara: it ain't a living, but it's a lifestyle. Sålunda spenderade jag för en vecka sedan, för första gången på väldigt länge, en lördag kväll med dessa aktiviteter, snarare än att bejaka Tullbergs invit till festligheter och röj. Det ska inte förnekas att en långdragen bakfylla, orsakad av en jobbarresa efter vilken endast jag i hela Lillsjödal tycktes må apa, hade en del i beslutet men det var inte den ensamt bidragande orsaken.

Jag blir väl käring bara genom att säga det, men det enda som egentligen intogs efter middagsdags var glass och ohälsosamma mängder alkoholfri cider. Viss debatt råder i min skalle om den samlade sockermängden kan vara mer destruktiv för min hälsa än den kopiösa mängden mellanöl som konsumerades förra fredagen, men likt så många andra av livets hälsorelaterade frågor lämnas det bäst osagt. Vad finns att vinna på ett svar? Antingen bekräftas dina misstankar om att din livsstil sakta tar kål på dig, i vilket fall du sannolikt får isolera dig för meditation i några veckor, eller så får du veta att den är helt ofarlig. Om så är fallet så har du oroat dig i onödan hela tiden, i vilket fall du framstår som smått löjlig.

Så länge man fortfarande är ung och dum kan man komma undan med att köra för fort längs motorvägen, snarare än att observera vettigare avfarter.

Vissa saker är lättare, för att inte tala om betydligt behagligare, att ignorera än andra. Människan väljer därmed av ren nödvändighet att använda sin tankekraft på de mer framträdande och oundvikliga problem som oundvikligen slår ner i ens liv emellanåt. Uppehälle, framtid, pengar, kärlek -- alla blir tvungna att ta ställning till dem förr eller senare. Ett flertal gånger lär det gå åt helvete, men förhoppningsvis löser det sig slutgiltigt så småningom. Det är tron på möjlig framgång som får dig att trampa snabbare.

Jag yrar och minns inte vad jag började skriva om. Jag gissar på att bristen på lunch är orsaken. Men solen skiner förföriskt utanför fönstret, och vilka bryderier jag än må ha så känner jag för att dränka dem i från kosmos anländande gammastrålar. Så får det bli.

A Pot in Which to Piss - Titus Andronicus, el. "Att ta tag i sitt liv"

Let them see you struggle and they're going to tear you apart
You ain't never been no virgin, kid, you were fucked from the start
They're all going to be laughing at you

You can't make it on merit, not on merit and merit alone
Dan McGee tried to tell me, "There ain't no more Rolling Stones"
They're all going to be laughing at you

I've been called out, cuckolded, castrated, but I survived
I am covered in urine and excrement but I'm alive
And there's a white flag in my pocket never to be unfurled
Though with their hands 'round my ankles, they bring me down for another swirl
And they tell me, "Take it easy buddy - it's not the end of the world"

Ibland har du sådana morgnar då du vaknar, sätter dig upp med knakande leder och tar en djup klunk vatten. Du kliar dig i skäggstubben och låter ögonen svepa över högar med kläder, tallrikar, glas och ölburkar. Några smala strimmor solljus skiner in från sidorna av persiennerna för att fästa uppmärksamheten vid olika skönhetsfläckar runtom i rummet du, storlek och brist på eget kök till trots, kallar ditt hem.

Klockan är nästan lunchtid. Du har ingen energi och hittar inget i kylen som kan ändra på faktumet. I sådana fall är det enklast att lyda universalreceptet och beställa en kebabtallrik med sås vars fetthalt vida överstiger dess smak. För enkelhets skull gör du just det. Övriga dagen, fram till den nära nog schemalagda fyllan, gå enligt väl invant mönster och innehåller inget som skulle få en biografiskrivare att jubla. Nästa morgon upprepas samma mönster.

Vid något annat tillfälle i ditt liv har hosta hållit dig vaken halva natten. Du har spenderat några dagar med goda vänner i en vacker stad full av vackra kvinnor och billig öl och även om din syn på livet och världen inte har förändrats så har du åtminstone brutit mönstret. Du blinkar mot strålarna från persiennerna i fönstret: ljuset är skarpare än vanligt. Mars har blivit april. Det kliar i hårbottnen och din frisyr ser löjlig ut. Efter att ha tänkt något förvirrat om att boka klipptid går du till duschen och låter halvkyligt vatten skölja bort svett, trötthet och natten. Minnen från den gångna veckan avlöser varandra långsamt: ett stearinljus framför ett gardinbeklätt fönster i dystra före detta judiska kvarter; en underskön receptionist med ett leende från himlarna; platsen på vilken en man vid namn Tadeusz tog en ed att befria sitt hemland och dess folk från nationellt och klassmässigt förtryck. Intrycken blandas och bleknar efter ett tag. Du går ur duschen.

Istället för att se ditt rum som du brukar så fäller du persiennerna. Solen belyser nu alla skönhetsfläckar istället för några få. En matta som en gång i tiden var vit -- men visserligen hade antagit en gråbeigeaktig färg vid tidpunkten du lade beslag på den -- är betydligt mörkare och dessutom täckt av damm och ludd. Totalt 12 ölburkar står på diverse horisontella ytor, detta utan att räkna återvinnigshögen bredvid och bakom amerikakofferten en vagt identifierad förfader tog med sig över Atlanten i en mörkare tid för länge sedan, när varken CSN eller socialbidrag fanns. Fem tallrikar; tre par bestick. En soffa med kläder och dammråttor i varje hörn. På ett mer metafysiskt plan lurar fem kompletteringsuppgifter och en omtenta utan vilkas framgångsrika genomförande framtida studiemedel -- och med det, framtiden i sig -- revideras till något betydligt mindre glamoröst än brittiska universitetsstudier.

Du kan svära, gå och lägga dig igen och glömma allt. Alternativt kan du gå ut, ringa en vän och skratta resten av dagen, för att sedan bli full på kvällen och inte överhuvudtaget märka av röran när du ramlar in någon gång efter midnatt, vid den tiden då den produktiva delen av befolkningen sover.

Allt det kan du göra, och allt det gör du. Du gör det regelbundet, vecka efter vecka. Varför inte nu? Det är enkelt, smärtfritt och kräver varken ansvar eller mognad. Av omärklig anledning, och sannolikt i ett kort slag av hybris, går dina tankar till minnestavlan på Rynek Główny vid vilken Kościuszko startade sitt uppror 1794. Han förde revolutionära krig på två kontinenter; själv kan du inte ens hålla ditt eget jävla rum rent. Vad säger det om dig?

Om man bara lade manken till, vart hade man då hamnat?

Två dagar i märklig fokus senare är kylskåpet välfyllt, rummet städat och avbetningsplan av kompletteringsuppgifter färdigställt. Du sitter en torsdagmorgon med överkryddad hamburgare, The Pacific och Titus Andronicus i högtalarna. Solen skiner ännu mer än två dagar tidigare.

Kanske du trots allt lyckas få lite rätsida på det inferno av slarv, fylla och oansvarighet som är ditt liv och din vardag. Kanske du tog ett litet steg närmre att växa upp. Tiden får utvisa; tills dess ska livet njutas som tidigare, fast med lite, lite mindre dåligt samvete.

Farewell to the Fairground - White Lies, el. "En spelares försvarstal"

The light's still in our eyes

We're leaving this old fairground behind

It's a dream that's going cold

The circus never dies

The act forever haunts these skies

I know we cannot stay

Alla Hjärtans Dag innebär sannolikt mer pina än faktisk glädje för mänskligheten. För många är det ytterligare en kommersialismens högtid som de för allt i världen inte vill stödja, och för minst lika många är det en nagel i ögat, en ohövlig påminnelse om att de på just hjärtefronten har det ganska så ensamt.

Själv valde jag efter en vild natt att ta fasta på devisen "Tur i spel, otur i kärlek" och stängde in mig med en hemtrevligt surrande Xbox 360 och Mass Effect 2. Under dagen hann jag nå slutet av rymdsagan, efter totalt >30 speltimmar. Den här vita grunkan kan vara både mitt bästa och mitt sämsta köp på väldigt, väldigt länge.

Några timmar senare sitter jag och dricker cider och funderar på livet: vi förflyttar oss nu in i presens. The Notebook, snyftarfilmernas titan, visas på Sydskånskas filmcafé och jag är följaktligen glad att jag är på behörigt avstånd. Film är en värdig sorts eskapism, men mediumet är underordnat såväl en god bok som ett välgjort spel.

Ni hörde mig.

escapism:

Pronunciation: \is-ˈkā-ˌpi-zəm\

Function: noun

Date: 1933

: habitual diversion of the mind to purely imaginative activity or entertainment as an escape from reality or routine

Eskapism, att fly från nuet och häret till annan tid och plats, kan genomföras på olika nivåer. Det ultimata sättet torde vara att klä sig i medeltida rustning, kleta lera i ansiktet och följaktligen lajva i en vecka; du ikläder dig en annan skrud och förflyttar dig mentalt. Att se en film innebär att du bevittnar någon annans öde. Du kan engageras av det, du kan empatisera och sitta på nålar, men det du hör berättas är en historia där du är föga mer än en inaktiv CCTV-kamera.

Att läsa en bok skiljer sig en hel del från att se en film. Du får en inblick i karaktärernas tankar, får beskrivningar med vilka du själv målar upp en bild, snarare än blir matad med James Camerons -- alternativt en annan välbetald regissörs. Med en bok kan du i mycket större grad drömma dig bort än med en film, men du har fortfarande ingen flykt från faktumet att du åter är en passiv åskådare. Berättelsen är deras och du kommer aldrig att bli en hobbit, hur fängslande du än finner Tolkiens tröttsamma rabblande.

Det är här spel kommer in i bilden. Jag må ha läst Marco Foggs berättelse i Moon Palace med omätligt intresse och engagemang, men jag levde under några veckor som Tommy Vercetti på Miamis neonbelysta 80-talsgator i GTA: Vice City.

Alla trogna spelare kan rada upp ett antal karaktärer vars skinn de iklädit sig själva, om det så bara är Nintendos sköldpaddshatande rörmokare. Jag har varit Tommy Vercetti, den stumme Claude Speed och gangbangern Carl Johnson i GTA-serien. Jag har varit alla demoners fara i rollen som den ståtlige riddar Ålarens i Oblivion. Jag har som Tommy Angelo gått camorrans ärenden i Mafia och räddat planeten otaliga gånger i rollen som Master Chief i Halo. Jag har även varit den trattigt hjältemodiga -- ty sådant blir hjältemod lätt i Star Wars-universumet -- jedin Lord Lealös i Knights of the Old Republic.

Alla dessa karaktärer rörde sig efter mina tummars och pekfingrars kommando. Mina val var deras och ansvaret för deras handlingar mitt. Jag har spelat sekvenser så utmanande att jag har svettats, jag har skrattat högt mer än en gång och jag har tjutit både av förtvivlad överraskning och av glädje när en livlös polygonfigur av en eller annan anledning har tagits av daga. Så stark blir din emotionella koppling till karaktärerna efter mer än ett dygn av speltimmar. Officer Tenpenny fälldes slutligen, rättvist, till marken av mina kulor. Andra karaktärer har jag sörjt hela dagar, som om det vore en vän som gått bort.

Idag, på Alla Hjärtans Förbannade Dag, avslutade jag alltså Mass Effect 2. Upplevelsen ledde mig in på de här tankenbanorna i allmänhet, och i synnerhet mot vad jag egentligen uppskattar med spel. Detta har jag nyss beskrivit ovanför. Mass Effect 2 gav mig alla dessa positiva upplevelser på en nivå jag inte tidigare anat var tillgänglig. Jag har levt med karaktärerna flera timmar om dagen och lärt mig älska deras positiva sidor lika noggrant som jag lärt mig hantera deras dåliga. Tillsammans har vi övervunnit legosoldater, nära på räddat galaxen, och sett världar bortom fantasins gränser. När det var över kände jag inte att det hade varit ett jävla jäftigt spel; jag kände att jag behövde komma tillbaka, att jag var tvungen att uppleva det igen. Framför allt började jag sakna karaktärerna, från krigshistorier med turianen Garrus; till den snabbpratande, genialiske och högst stridsduglige salarianen Mordin Solus; till den dystra lönnmördaren Thane; till Tali. Ah, Tali. Man kan bli kär i mindre.

Att ikläda sig en annans kläder, liv och upplevelser är en känsla som få saker matchar. Det är sådana andhål som inspirerar en till att se det vackra i vår egen värld även efter det att man kommer förbi de tidiga tonåren och en gång för alla insett att man aldrig kommer bli den där hjälten, eller Författaren med stort f.

Många kallar fortfarande spel för barnsligheter och slöseri med tid. För några år sedan protesterade jag; nu väljer jag hellre att tycka synd om dem, för de är utelåsta från en värld så vacker och fantasikittlande att det gör ont att tänka på det.

Jag heter Linus, och jag är en spelare. Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt.

Once Upon A Time - The Gaslight Anthem, el. "Vinnarlivet"

Once upon a time, when I was in high school
I was in love with you, lady, and you treated me so cool
I was drivin' a Chevy '72 had 4 on the floor, girl,
one hundred 20 it would do

I remember Marvin Gaye, singin',
What's goin on

There was a war, baby, somewhere across the sea
I didn't wanna go and fight, girl, but you were really lovin' me
I remember Martin Luther King,
Lord he was the man, baby, that gave us all a dream

Det är svårt för mig att försöka minnas vad jag gjorde vid den här tiden för ett år sedan. Sannolikt satt jag och deppade över ett avslutat förhållande och surade över skolarbete -- det kan ha varit att jag just i dagarna var i Skottland, jag är dålig på att minnas datum. I vilket fall kunde kontrasten mellan då och nu knappast ha varit starkare lysande: då, apatisk pendling. Nu, party tre dagar i veckan.

Det var någonting som gjorde att gårdagen var mer eller mindre perfekt från det att jag vaknade; vad har jag ingen aning om, för jag gjorde inget på morgonen som jag inte brukar göra. Livslusten hade dock fått ved på sin brasa och brann furiöst, och slösurfandet på internet tycktes plötsligt vara en relativt trevlig och få förunnad syssla, snarare än ett slöseri med tid som jag ägnar mig åt dagligen. Efter ett tag fick jag dessutom beslutsamhet nog att åta mig 100-meterspromenaden ner till gymmet för att lägga upp ny träningsplan.

Mina armar har fortfarande inte återhämtat sig. Endorfinerna susade dock med ökad fart i kroppen.

Jag vacklar tllbaka till Delphis C-hus och steker ett halvt kilo köttfärs -- jag äter dock inte det, utan värmer det senare till kvällsmat. Däremellan ser jag till att åter få igång adrenalinet genom att i GTA: San Andreas vandra omkring i gimp-dräkt och basker med mini-gun och skjuta alla människor med hatt och/eller polisuniform.

Middag. Tacofärs och torra pitabröd från Eldorado. Inga tillbehör; effektiv matplanering är inte min staka sida.

Bashögtalarna får dunka på lite extra och till det ackompanjerande ljudet av skallrande glas förbereder jag mig för kvällens huvuduppgift, nämligen att jobba på Svartklubben för vänner förmän och -kvinnor. På nationen möts jag av en hög nya ansikten i form av jobbarlaget. Barerna roddas, novischerna skolas in, och slutligen öppnas dörrarna.

Klubben är full på en timme. Jag har aldrig varit med om liknande intensitet i garderoben. Likväl så var det som en sorts fortsättning på träningspasset tidigare under dagen: att springa fram och tillbaka med jackor, väskor, skor och fan vet vad kräver ändå ett visst mått av energi. Mitt i röran springer färska förmän fram och tillbaka och undrar vart de kan göra mest nytta. Just den delen gjorde jobbet ytterligare lite förnöjsamt.

Halva kvällen tillbringas i Lilla Baren, i vilken träningspasset når sitt klimax. Öl langas ut i sådan fart att kassaapparaten glöder och kylen fylls på i nära nog tillräcklig utsträckning. Det här är inte jobb, det är inte nöje, det är rent adrenalin och ju snabbare en öl serveras, desto snabbare vill jag langa ut nästa. Bristen på rast, ro och -- tack, Gud -- tristess gör att timmarna flyger förbi.

Klubben stänger. Barerna töms, golvet städas; lokalerna återställs till pre-nattklubbstandard. Pan pizza intages i köket, och jag noterar att dylik mat är min huvudföda i det här stadiet av livet.

Öl kånkas fram. Öl dricks. Efterfest firas och vi blir progressivt mer dragna allt eftersom tiden går och burkar och flaskor töms. Bättre inskolning för nya jobbare får man leta efter, såvida vi inte lyckades skrämma bort dem i vår druckna dekadens.

Halv åtta stapplar jag in genom dörren och ramlar i säng. Sju timmar senare vaknar jag och ler när jag minns morgondagen, och inser att det här är mitt liv snarare än utopisk fiktion.

Det här är slå-dig-för-bröstet-känsla.

The Road - The Levellers, el. "En partiledares timlön."

Well, it's headlights, and white lights, and Black Tar Rivers
Theyre dragging me around this country as it withers
The billboards, signposts, standing in the way
Tell of the state of the nations, that we find today

And we play and we play and we play
To every day, every day
To every day

Våren har rivstartat efter en mental limbo, under vilken inte en själ tycktes vara kvar i Lund. Roligare har man haft, och produktiviteten inskränkte sig till att sitta i rummet och titta på tv-serier. Nyårsafton var dock en lyckad tillställning, så en del tid spenderades också med att skrocka åt minnen från kvällen.

Nu täcks dagarna av novischeri, ny kurs, parallell gammal kurs, och förestående omtenta. Att ha mycket att göra är dock långt ifrån negativt -- tvärtom ger det mig en raison d'être som ofta är svår att hitta när man inte gör annat än att dricka öl och surfa på Facebook. Festsäsongen drog dock igång i lördags med allt vad förfest, Sydskånska, och Sydskånska-fylla innebär. Härliga tider; jag har aldrig tidigare längtat så intensivt efter ett jullovs slut. Snön kunde jag dock leva utan, och även här kan vi lista en debut i mitt liv: jag har aldrig sett snö ligga, och återigen falla, under en så här lång sammanhängande period. Den globaa uppvärmningen känns plötsligt lika tveksam som efterlängtad.

I övrigt finns litet av personlig karaktär som är värt att nämna. Jag har äntligen plöjt mig igenom Alexandre Dumnas och The Three Musketeers efter många om och men och övergår därmed till Klas Östergren och Gentlemen. Jag äter pizza oftare än någonsin tidigare. Jag behöver fler tv-serier, för vilket en utflykt till Michael Hansens krävs.

Jag har upptäckt att Guitar Hero-gitarrer inte går att köpa separat till Wii. So it goes.

*

Haitianerna har väl visserligen allvarligare saker än tv-spelstillbehör att ägna sig åt -- överlevnad torde stå ganska högt upp på listan. Det är intressant, det där, med var katastrofer slår. Snarare än att ge västvärlden en käftsmäll så trampar naturen på de som redan har minst, vilket leder till att de har ännu mindre i en sådan grad att deras tillgångar snart torde vara direkt negativa. Det är svårt att se en poetisk, eller av annan sorts, rättvisa i det sammanhanget.

Aftonbladet, allas vår låtsassocialistiska kvällstidning, drog igång en drive för att få Sveriges befolkning att skänka en timlön till Läkare Utan Gränsers arbete, vilket logiskt nog innebär Haiti i ganska stor grad vid det här laget. I samband med det frågade de naturligtvis en hög kändisar om de tyckte det var en god ide; nå, att säga annat än att det var en ypperlig idé vore ju att ta medialt självmord, så det gjorde alla själklart.

Bland de tillfrågade fanns bland annat en hög partiledare samt en och annan minister, som alla tyckte det var ett behjärtansvärt initiativ och tyckte att de väl visst kunde skänka en tusenlapp.

Jag tog en klunk av Red Bull och började filosofera. En tusenlapp? Jag vet inte vad en partiledare har i lön, tänkte jag, men nog är en timlön kanske lite snålt när väl valda Dramatenskådespelare förbinder sig att skänka tio lax. Vidare funderade jag på vad jag själv spenderar pengar på:

• Pizza
• Ett och ett halvt flak öl i månaden
• Vodka, samt Trocadero att grogga det med
• Skrivmaskiner
• Fyllefalafel
• Onyttigheter
• Kläder på mellandagsrea

Jag tog en klunk till och kastade den tomma burken i en redan överfull återvinningskasse. Därefter knappade jag in på Läkare Utan Gränsers hemsida och skänkte, i ett stänk av idealism, lika mycket som våra kära partiledare var generösa nog att göra: 1000:-.

Jag får in 7.800:- i månaden. Vad tjänar ni, herr och fru minister?

Time For Heroes - The Libertines, el. "2009, ett jävla år"

Well the stale chips are up and the hopes stakes are down
It's these ignorant faces that bring this town down
And I sighed and sunken with pride
I passed myself down on my knees
Yes I passed myself down on my knees

Now tell me what can you want now you've got it all
The whole scene is obscene
Time will strip it away
A year and a day
And Bill Bones
Bill Bones knows what I mean
There are fewer more distressing sights than that
Of an Englishman in a baseball cap
And we'll die in the class we were born
But that's a class of our own my love
A class of our own my love

Lågan flämtar i vinddraget från ett på glänt öppnat fönster. Om lite mer än ett dygn slocknar den för evigt -- men vilket ljus den brunnit ner på vägen!

Det man huvudsakligen läser om när tidningar, bloggare och twittrare sammanfattar det gångna året är hur allt tydligen sög, att ingen har pengar längre och att regeringen i USA tydligen har nått nya, oanade höjder av slöseri och dumhet. Nå, kul för dem, och gnälla bör man ty annars dör man sannolikt purken: gnäll får i alla fall ut det onda. Så länge man bara låter det vara exorscerat och därefter börjar på ny kula med återvunnen positivism är allt prima.

Jag kan dock inte hävda att jag delar den negativa synen på 2009. Det må ha börjat med en vår sänd från helvetet -- dock det finska helvetet; det var trots allt ganska så kallt, till skillnad från Lucifers domäner -- men det fortsatte med ett veritabelt kompani av händelser som har satt sig djupt in i ryggmärgen.

Se det här som min årskrönika.

- Post-IB-resa till Kroatien
Tvärtemot de flesta av mina klasskamraters dystra spådomar tycktes vi alla ha tagit oss igenom examensveckorna med åtminstone liv och lem, om än inte vett, i behåll. För att fira detta propert var resa bokad till billiga Balkan och en sol som fortfarande tittade förbi Sverige så irreguljärt att man gott kunde anta att dessa tillfällen helt enkelt var när han vandrade vilse på fyllan. Att ge sig av syntes alltså som en god idé, och så gjordes några dagar efter en på många sätt udda, men i en annan historia hemmahörande examsfest i Öja, av alla ställen på Jorden.

Mitt första minne av resan är att jag missar mitt planerade tåg från Ystad med en hel kvart, på grund av att stadsbussens linje 2 tar alldeles för mycket hänsyn till pensionärer och liknande, som tar lång tid på sig att sitta ner. Då jag dock var tvungen att vara inne i Lund långt tidigare än de flesta andra för att lämna tillbaka en aldrig använd ordlista från första gymnasieåret var jag dock likväl i ytterst god tid, och spenderade efter Lundaankomst och avlämnad ordbok en timme med att sitta på Arimans uteservering i sällskap med en kall Hof och överösa mig själv med komplimanger över det smakfulla initiativet att trots allt ta sig utomlands. Efter avslutad Hof tog jag mig till Centralen, vid vilken jag och mina klasskamrater turades om att le bredast åt faktumet att examensproven nu endast hägrade som ett cantervillskt spöke, och att nära nog en vecka i Split väntade. Vem som vann förblir okänt.

Det som följde var några dagar i en vacker Medelhavsstad med totalt fyra sorters öl till allmän försäljning, av vilka två var inhemska -- och en av dem äcklig -- och en tredje den internationella ölcancern Heineken. Sålunda fick jag istället leva på Löwenbräu, som visserligen inte är mycket bättre än Heineken men likväl är tillräckligt obskyr i Sverige för att ge mig ett blygsamt mått av indie-cred. Staden var dock som sagt vacker, luften varm och havet blått. Efter hemkomst sammanfattades resan av undertecknad som följer:

Fjolliga drinkar på barer, utflykt till nationalpark, bad från klippor i gassande sol och jazz på en sandstrand med Hajduk-Dinamo som fond. Skratt, kramar och kontemplativ tystnad. Ćevapčići, laxpasta och pizzaslice -- Fife och Spalatin. Raka, ingärdade gränder med vit stenbeläggning -- vattenfall i massor med en fantastisk ram av grönska. Skönhet på skönhet. Jameson och Grouse. En glädjebägare till brädden fylld och endast smolkad av annalkande farväls fruktkött.

En god polsk, kameraviftande vän till mig hade en än bättre sammanfattning av det hela, men då hans blogg gått ett internetmässigt seppuku till mötes finns inga spår av den prosan.

Några minnesbilder står ut från de andra: först, när jag och sagda polack började dela på den flygplatsköpta Jameson-whiskyn redan på bussen in till Split. Detta möttes med ett flertal menande flin från klasskamrater, som dock snart föll för frestelsen och ville smaka -- om inte annat på ren princip. När vi gick av bussen var vi båda storögda över palmerna som längs med strandpromenaden skuggades av Diocletianus gamla palats.

Andra, när jag satt med en stor del av resesällskapet på vandrarhemmets loft med ytterligare whisky, dock denna gången Perths stolthet, The Famous Grouse. Flaskan skickades runt och om en hade haft herpes hade resten strax anslutit till detta sjukdomstillstånd, men turen tycks ha varit på vår sida. Vissa blev lite roligare än vad som visade sig hälsosamt, vissa avstod helt -- själv drack jag ikapp med Jacob. Efter cirka en kvarts flaska var kallade vi det oavgjort och däckade så småningom på varsitt håll. Dock var det jag som blev titulerad "leadbelly" på morgonen, av skäl som alla inblandade känner.

Tredje, en promenad till en klippstrand utanför stadskärnan. Havet var skönt, himlen tycktes ändlös -- vilket den väl, påpekar vän av ordning, tekniskt sett är -- och Carlsberg fanns att finna en liten bit bort. Livet var härligt.

Fjärde, en hel hög svenska studenter vid en bar djupt in i Diocletianska palatsets labyrintliknande gränder, från vilka vågor av oljud, vad, sånger och tjut strömmade i timtal.

Femte, hur jag och min polske kamrat delade resten av Jameson-flaskan under en melankolisk tillbakafärd till flygplatsen och, indirekt, Sverige.

Kvar fanns en känsla av att en klass som egentligen blev en klass alldeles för sent trots allt fick en ordentlig avslutning, till slut -- så även en klar insikt av att det var många, många vars sällskap man skulle sakna till hösten.


- Studenten
Det var en jävligt udda känsla att ta tåget och bussen in till stan iförd vit keps och svart kostym, men desto trevligare blev den så fort jag nådde mina klasskamrater vid Stadsparksfontänen. Champagne, mouserrande vin och allehanda billigare substitut korkades upp in till förbannelse; det skrevs i mössor; det kramades i eufori och dagen tycktes redan från början perfekt.

Mitt i tumultet råkade jag av rent misstag, för att använda aningen mer alldagligt språk än jag är van vid i skrift, äga sönder några av mina klasskamrater. Då jag stod och nöjt rapade efter en snabbt slukad flaska Cinzano Asti -- som jag därefter skyr som pesten -- plockade några herrar i sällskapet fram fickpluntor av varierande storlek från sina innerfickor och började, nöjt skrockande, smutta whisky. En av dem slängde mig en blick och sade retsamt: "What's the matter, where's yours? Can't handle stuff like this?" Skrocket blev desto ihärdigare.

Nöjt flinande drog jag då fram en till hälften fylld reseflaska whisky, inköpt vid avfärden från Split. "Nah, but I couldn't fit it all into such a... small flask." Skratt följde, och flaskan inmundigades under dagen.

Följde gjorde fotografering; middag på Times (med, till ingens förvåning, tal av mig och Ken); och slutligen, efter att ha vinglat runt på stan lite, en kort avskedsfika i matsalen. Ljud överallt, förvirring total, men till slut började rektorerna läsa upp klass efter klass, efter vilket de uppropade under glada tjut rusade iväg genom korridoren mot dörren, trappan och friheten.

När slutligen IB2 lästes upp tog jag och Jacob täten, i mångt och mycket precis som den där natten med whiskyn på det kroatiska loftet.

Därefter är en stor del av händelseförloppet reducerat till en högst munter, men otydlig bild. Glädjeruset övervägde korttidsminnet, och alla tycktes vara såpass glada att de skrattade på gränsen till att gråta. Foton togs, familjer kramades om, och därefter skeppades vi runt i Lund på ett truckflak.

Efter middag med familjen på restaurang åkte jag norrut till Alex och drack öl på hennes studentfest; så småningom var vi alla samlade där, och drog oss in emot centrum till Tegnérs. Här är mina minnen ännu suddigare, men det dansades och hoppades och dracks och Jacob kom med den goda idéen att ta varsin tequila-shot. Efter den minns jag ännu mindre, undantaget att jag satt och sov först på trappan vid AFB och därefter i en fåtölj i en mörk hörna på Tegnérs.

Efter nattklubbstängning drog det återigen norrut, dit jag gick arm i arm med min gymnasietids käraste vänner till fågelkvitter och lukten av dagg.

Jag vinglade betydligt mer än någon annan, men är lika glad ändå.


- Hultsfred
Någon gång under våren slog min tidigare så riskkalkylerande, försiktiga hjärna slint och köpte en biljett till Sveriges lerigaste festival. Mina föräldrar var så att säga minst sagt skeptiska. Dock inte mer skeptiska än att de kunde medfinansiera både tält och nya gummistövlar.

Hultsfred föregicks av betygsfirande med klassen, då betygen opassande nog kom dagen innan avresan norrut. Detta ledde till en trevlig kväll under vilken jag blev aningen mer packad än vad som kan rekommenderas dagen innan en lång, lång tågresa; dagen efter hade jag kopparslagare i hjärnan. Efter en tågresa ifrån helvetet nådde jag dock Småland, och fick efter en liten stund sällskap av min resekamrat. Fylla av förväntningar gick jag och Emma emot campingen, och när vi några dagar senare vandrade i motsatt riktning hade vi upplevt dagar som jag själv åtminstone aldrig kommer kunna glömma. Alltifrån ett galet camp, till prima konserter, till en tjej jag dansade med på onsdagen och därefter försökte finna åter ända fram till söndagen, till expeditioner till fjärran tält, till "Never have I ever" på fyllan med endast mig och fyra tjejer som deltagare, till alla skratt åt skämt, historier och fyllepåhitt.

Jag kom tillbaka från Hultsfred som en annan människa -- på mer än ett sätt, skulle det visa sig.

- Sjukdom, sjukhus, och en livslång kompanjon
Det var egentligen ingen -- ej heller jag själv -- som tyckte det var särskilt udda att jag spenderade de två veckorna som följde Hultsfred med att ligga hemma, oförmögen att äta eller göra mycket överhuvudtaget, och stundom överfallen av kramper i magtrakten. Det var väl dålig kebab, för mycket öl eller dålig handhygien, resonerade omvärlden. Speciellt alla människor över 30 tycktes se detta som den enda rimliga förklaringen.

Fair enough, tänkte jag, och mådde efter antibiotikakur bättre. Sålunda återvände jag till livet i en vecka.

Därefter var jag nära att simultant svimma och spy i Ystads stekande sommarvärme, och åter tycktes jag vara knockad av den mystiska sjukan. Jag spenderade dagarna med att sitta uppkrupen i en fåtölj framför tv:n och drömde mig bort med hjälp av Hornblower och dylik eskapism. När jag nu var sjuk igen blev dock mina föräldrar förundrade, och sålunda åkte vi ner en liten runda till lasarettet för provtagning.

Tydligen var jag bra mycket sjukare än någon anat.

Med ett astronomiskt infektionsvärde som fick både en och två sköterskor att klia sig i huvudet och fråga om man egentligen kunde ha så högt och fortfarande stå upp -- vilket jag gjorde med nöd och näppe -- blev jag på kvällen inskriven på Ystads Lasarett av en kollega till min far, som såg lite för bekymrad ut för att avskriva mina föräldrars oro. Själv var jag inte särskilt orolig: jag var mest trött, jävligt trött. Hungrig var jag knappt; under de föregående tre och en halv veckorna hade jag ätit mat under en, och inte ätit något alls under en annan. Om det inte hade varit för en i flertalet oktaver snarkande sänggranne hade jag sovit som en stock natten igenom; nu fick jag göra det under dagen istället.

Det är en märkligare känsla än man kan tro, än någon av er kan tro, att ligga på sjukhus. Jag hade en nål i vänsterarmen genom vilken jag fick en måttlig dos näring från dropp. Jag sov i stort sett hela måndagen, förutom när min familj kom för att hälsa på, och orkade inte öppna laptopen förrän på tisdagseftermiddagen. Den hade hela tiden legat bredvid mig, men jag hade inte orkat lyfta armarna. Måndagen var för övrigt min farsas födelsedag. Ingen familj ska behöva spendera en sådan dag med en medlem nyss förlagd till sjukhusvärlden. Att meddela omvärlden var inte heller en baggis: e-mail utgick till de närmaste av mina vänner, och i stort sett var det en blandning mellan försäkran att det inte fanns anledning till oro, och försök till subtil bön om besök.

Om jag skulle förflyttas någonstans användes rullstol.

Förflyttas gjorde jag också på onsdagen, till Universitetssjukhuset i Lund. Ironiskt nog, tänkte jag när jag rullades in genom entrén, blir det här min första permanenta vistelse i Lund. Här blev allt plötsligt mer intensivt: jag fick fyra gånger så många piller, dropp med betydligt mer näring, blev tappad på blodprov flera gånger de första dagarna, och en coloskopi bokades in för att ta reda på vad fan som var fel på min tarm.

"Colon" på engelska betyder tjocktarm. Coloskopi är alltså kort och gott processen i vilken du får någon meter kamera uppkörd i röven, och hela tiden har en tv-skärm framför dig på vilken du ser hur din tarm ser ut på insidan. Detta samtidigt som du är vagt medveten om att det sitter en äldre man bakom dig och rör ett instrument, något obestämbart rör sig i din magtrakt, och du själv har fått godsaker som morfin och Tramadol. Det hela får anses som en av de mest bisarra upplevelserna jag varit med om.

Dagarna kom och gick, och välsignat nog var det endast en dag -- den innan min utskrivning två veckor senare -- då jag inte hade besök. Klasskamrater, nära som bekanta, kom en gång om dagen och familjen tittade in med jämna mellanrum. Koc höll mig sällskap via internet större delen av resten av dagarna. Filmer och böcker avverkades i rask takt; jag sov; jag fick mer dropp; jag väcktes klockan sex på morgonen för temperaturkontroll och blodprov. Detta liv pågick i två veckor tills dess att man konstaterade -- med viss reservation -- att jag led av Crohns sjukdom, en kronisk, dvs obotbar, tarmsjukdom som skulle leda till pillerknaprande resten av livet. Jag tog beskedet med ro: de hade redan i Ystad sagt att det mycket väl kunde vara kroniskt, och jag ställde villigen in mig på det värsta. Det kändes rimligt. De två sjukdomar det skulle kunna röra sig om var Crohns eller ulcerös colit: jag valde därmed att anta att det var Crohns, då jag för mitt liv inte kunde komma ihåg vad "den andra" hette. Sålunda diagnostiserade jag mig själv en och en halv vecka innan mina läkare gjorde samma bedrift.

När jag skrevs ut efter två veckor på sjukhus var jag smal, hade insjunkna kinder och förtvinade muskler, men jag var friskare än jag hade varit på länge och var än mer bestämd än tidigare att leva det liv som givits till mig.

Två veckor på lasarett är en lång, och på många sätt obekväm tid. Likväl skulle jag aldrig viljat ha vara utan den. Det är lite svårt att förklara.

- Lund och SSKK
Efter visst bönande till AFB lyckades jag med sjukintyget i handen tigga till mig en bostad i Lund, och livet såg plötsligt ljusare ut än det hade gjort på länge -- sommarens bostadsletande hade inte direkt bjudit upp till dans. Det första jag såg när jag vandrade in i mitt nya korridorskök var en gigantisk logga som jag kände igen sedan tidigare: SSKK, Sportsuparklubben Kamraterna -- alko-korridoren, AFB:s gissel. AFB själva hade i sitt telefonsamtal hävdat att min nya bostad låg i en lugn, studieinriktad korridor. Bra försök, säger jag.

Det tog inte lång tid att vaggas in i ritualer, stolthet över märket och historien, och en vilja att även i fortsättningen arrangera de främsta korridorsfesterna i Lund. Desto mer synd då, att min vistelse endast blir ettårig -- jag kan dock trösta mig med att jag under detta år lyckats bli vald till Präsident, endast två månader efter att ha flyttat in. Det torde vara ett rekord.


- Lund och Sydskånska nationen
Mycket kan sägas om min höst, men den hade aldrig varit sig själv om det inte vore för nationslivet, och då speciellt min hemnation och alla människor som därmed följer. Efter det att jag vandrade in som målmedveten men ohjälpligt grön novisch i augusti har jag upplevt novischfest, klubb- och pubjobb, sittningar, temakvällar, jobbarfester, julfester och fler festkvällar än jag är kapabel att minnas, av naturliga anledningar. Livet, som för inte så länge sedan var att sitta dystert klickande vid en dator var fredag och lördag, samtidigt som jag undrade vad riktig människor höll på med, har nu blivit en ändlös flod av glädje, gamman och god gemenskap. I processen har jag lärt känna ett pärlband av karaktärer: från världens sannolikt gladaste man, till två berömvärt partyglada tjejer från Borås, till de herrar som utgör mitt ständiga dryckessällskap: en bolmande sörmlänning och en guldlockig lundensare. Det skulle ta alldeles för lång tid att beskriva höstens eskapader och äventyr, men säg detta om du ska säga något: det har varit den bästa hösten i mitt liv.

*

Det är omöjligt att referera till en 365-dagarsperiod utan att lämna ute både detaljer, händelser och människor -- det är naivt att tänka annat. Det som ovan är skrivet är ett axplock från ett händelserikt år som började miserabelt men slutar i renaste dur; året då jag slutligen blev vuxen och fann det som tycks vara min riktning i livet. Det har varit ett år jag aldrig hade bytt bort, så till klasskamrater, familjemedlemmar, fyllebekantskaper, nationshängare, dryckeskamrater, gamla vänner och allsköns andra karaktärer man kan springa ihop med en sen natt i Alla Städers Pärla: ett gott nytt år, och tack för att ni har förgyllt det gångna. Tack.

Min Sång - Mimikry

Jag går ut och knackar dörr för att få veta
Om du kanske hälsat på mig men gått fel
Men du finns ingenstans och vintern känns så väldigt lång
Precis som min sång

Min sång den vet att den ska framföras av mig
Min sång den vet att den ska tystna när jag hittat fram till dig
Min sång den vet att den blir aldrig nånsin känd
Min sång den vet att den ska sjungas i det tysta
Det är min sång

Oavsett längd på uppehåll är bloggen aldrig död på riktigt, och det verkar som att fem-inläggs-principen håller i sig även i 2009:s sista skälvande månad. Livet går vidare, även om det tycks ha tagit ett smärre uppehåll över jul- och nyårsveckorna: Lund är en spökstad med tysta nationer och tomma gator, brutalt ackompanjerat av en gråvädrets orkester som bestrött gatukanterna med rester av det som för inte så länge sedan var ett mäktigt snötäcke. Längtan till Korsika och liknande ställen har inte varit starkare på länge -- snö tål man ändå, det ser fint, fridfullt och juligt ut. Det vi nu genomlever är baksmällan efter det vita underbara, med en gråmellerad värld och en pockande känsla av brist på riktning och mening; ett inverterat inferno och en annalkande vårvinters Gehenna. Att Delphi är tomt sånär som på mig själv och några enstaka asiatiska utbytesstudenter gör inte saken bättre. Jag kan inte bärga mig tills lovet är över och livet åter sliter tag i mig med välmenande våld.

Sydskånska nationen med nattklubbar, jobbarfester, gemenskap och te på tisdagar.

SSKK med ett korståg tillbaka mot rampljuset, och förhoppningsvis en rejäl festsäsong.

Vin, (kvinnor) och sång och inte en helgkväll med koll på tunga och fötter.

Livet, så som det ska vara och alltid borde ha varit. I början av januari öppnas åter dörren in i värmen av den värld i vilken jag numera har mitt läger och uppehälle. En stad av synd och dekadens, alla städers drottning, är ändå ingenting utan dvärgarna som håller maskineriet snurrande.

I januari får vi Lund att dansa igen. Tills dess håller jag persiennerna fällda och försöker glömma bort mina lediga dagar.

The Foggy Dew - The Chieftains feat. Sinéad O'Connor

The bravest fell and the requiem bell
rang mournfully and clear
For those who died that Eastertide
in the springing of the year

And the world did gaze with deep amaze
at those fearless men, but few
Who bore the fight that freedom's light
might shine through the foggy dew

Av någon anledning går jag, trots att jag leder min rostiga gamla cykel bredvid mig. Huvudet, om än inte sinnelaget, känns tungt efter en natt med för lite sömn och takten i min gång vittnar knappast om energisk ungdom; snarare om sliten sjukpensionär. Jag rör mig förbi sjön Sjøn och anar M-sektionens silhuett när jag går upp för backen och kort stannar till vid korsningen där en väg går rakt framåt mot Delphi, och en annan går österut mot Sparta. Förutom de närmaste omgivande träden är det svårt att urskilja annat än skuggor som skyndar förbi, samt Tekniska Högskolans rätvinkliga kolosser i fjärran.

Jag står stilla vid korsningen och känner behagligt tankarna flyta iväg. Vinden drar dimman tätare kring mig och gör att det lilla som tidigare synts nu är oidentifierbart. Jag sluter ögonen till ljudet av kanoner i fjärran.

Jag öppnar ögonen igen, och asfalten har blivit lerig. Kanonerna mullrar ihärdigare än tidigare någonstans norrifrån och kommandon ryts på diverse oidentifierbara tyska dialekter. Det första jag noterar är att dimman vid Lützen är tjockare än jag först trodde -- tjock nog att avskräcka ens den mest dåraktiga general från anfall. Mina pseudometereologiska observationer kommer dock på skam när dimman plötsligt börjar skingras av en oväntad vind. Larm hörs i bak- och förgrunden. Därefter, på betydligt närmre håll, hörs en röst som ryter attack åt det småländska rytteriet på sjungande fornsvenska; strax därefter rider en ensam ryttare förbi i full karriär. Han är småfet och närsynt -- och just därför är han väl inte medveten om att Smålands ryttare inte alls är bakom honom -- men svänger sin värja med god vigör och blixtrande ögon. Han försvinner i dimman lika snabbt som han kom, och kort därefter hörs en knall.

Dimman tätnar igen.

*

När den lättar har den tyska leran bytts mot illa medfarna kullerstenar och tio meter framför mig blockerar en vägspärr av taggtråd och sandsäckar vägen norrut. Bakom den sitter sju unga män i keps och slitna rockar och kramar med varierande grad av tillförsikt långa Mausergevär. Bredvid dem, invid en husvägg som inte på någon nivå kan tillhöra LTH-komplexet då den är i grå granit och faktiskt tycks ha ornament, står en kraftig man med buskig mustasch och ryter om att besvara eldgivningen. Först nu inser jag att kulor viner både kring mina, pojkarnas och mustaschens öron. Brittiska kulor, och byggnaden mustaschen lutar sig mot är Dublins postkontor i vilket påskupprorets Dáil har installerat sig själva. Året är 1916 och på mustaschen, James Connollys, order spelar de irländska pojkarna sweet Mauser music på en redan sönderskjuten Dublingata.

Åter bleknar scenen och larmet bort.

*

Många platser passerar revy i den sista scenen: Agincourt, Hastings, Stamford Bridge, Tours, Bannockburn, Lund, Narva och Lepanto. När jag slutligen öppnar ögonen igen står jag i samma korsning som innan och kom fram till att jag måste ha tappat fokus någonstans efter Irland, sannolikt på grund av att jag inte orkade äta frukost innan morgonens tidiga uppgång.

Jag börjar gå igen, förbi Väg- och Vattensektionen. Dimman kan med fantasi transportera en så långt ens fantasi räcker, även om man står i ett område som har föga att göra med slagfält och stadsstrider -- under dess täcke blir allt suddigt, och du kan skicka dig själv och dit medvetande varhelst du önskar om det så är Karl V:s Valladolid eller da Vincis Florens. Sådana resor, för att bryta det skandinaviska 2000-talets monotoni, gör under för ens sinnesfrid och kreativitet. Det är väl just därför jag gillar historia: lite gynnsamt väder är allt du behöver för att, om än tillfälligt, försvinna.

På din grinn - Organismen & DJ Large feat. Chords

Hänger vid din grind,
funderar på att öppna den,
bara glida in
och kyssa dig på kinden
som om du var Cecilia Lind
Jag hoppas att du ser mig
fastän kärleken är blind

Ur ett historiskt perspektiv känns det ändå lite otippat att jag lyssnar på hip-hop överhuvudtaget. Jag har haft en smått tragikomisk tendens att antingen vara fullt för eller radikalt emot något, och just den här musikgenren vallades aldrig riktigt i min hage, så att säga. Nå, man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig; hade jag varit det hade jag varken hamnat på Hultsfred eller Katedralskolan, och rent generellt hade livet då varit betydligt fattigare. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag knappast hade tagit hip-hop -- eller egentligen endast väl valda delar av den -- till mig om det inte hade varit för en viss bolmande dryckeskamrat ifrån Sörmland. Jag känner mig nästan tvingad att pracka på honom en fascination för lockiga New Jersey-rockare eller lyriskt skickliga brittiska indierockare i utbyte, men jag undrar om det går utan våld och i nyktert tillstånd.

Men med sömnhypnos, kanske?

Chords, som för övrigt slänger refrängen i På din grinn (som i vilket fall är en svensk re-make av en av hans egna låtar) spelar ikväll på Sydskånska. Han går sannolikt upp på scenen om en tio minuter eller sådär, och jag kan inte låta bli att fortsatt tveka över mitt beslut att inte dra mig till vad som enligt folk som vet tydligen kommer att bli höstens hetaste spelning på Tornavägen. Detta beslut får antagligen härledas till ett smärre wake up-call jag hade i början av veckan när jag insåg att ett överskott på alkohol och ett underskott på sömn kanske inte är det bästa för mig. Med tanke på att jag var ute både i förrgår och igår på speed-dejting respektive jobbarfest känns det alltså motiverat att ha flytt söderut, utom räckhåll för Göstabudssalens lockande basgångar, och bida min tid snarare än att fortsätta plåga ett redan lidande matsmältningssystem.

Herregud, någon borde skjutas för den där meningen. Jag behandlar bisatser som vore dem mitt tjack.

*

Att se Sydskånska förvandlat till fängelsehåla var en underhållande upplevelse, och mer sympatiska fängelsedirektörer än Hr. Maltén är nog svåra att hitta. Seniorskollegiet tycktes dock njuta ypperligt av att få ikläda sig rollen som fångvaktare, något som resonerar trevligt såhär när De Sades verk återutges.

Promenaden hem därifrån efter sittning, fest och efterfest någon gång efter tre på natten var speciell på både ett och två sätt, på ett högst trevligt manér. En sak lyckades dock få mig, trött och med en långsamt avvikande fylla, smått fundersam. Fåglarna sjöng.

Det var december och det var natt och jag gick i en tunn, hyrd munkkåpa och kunde nästan känna hur extremitet efter annan var på väg att ramla av i kylan, men fåglarna sjöng. Jag vet inte om det är mitt överromantiserade litterära sinne snarare än förnuft som talar, men sångfåglar får mig att tänka på sommarkvällar och -morgnar snarare än vinterfenomen. Det hör ihop med gröna kastanjelöv, morgondagg och flädersaft i bersån. Lik förbannat sitter en pippi någonstans i min närhet och kvittrar trotsigt sin melodi över ett frostigt LTH och en sovande stad av synd. Detta brott i vett och etikett muntrar upp mig ytterligare, och jag tänker stilla när jag går förbi Loftet och siktar mot Delfinvägen att det gjorde för ett gott slut på en promenad som ändå var en del utöver det vanliga trots bristen på fyllekebab.

Om du någon gång når ett högre medvetande och lär dig det latinska alfabetet, vinterpippi, och dessutom får för dig att specialisera dig på den skandinaviska språkfloran, så ta emot mitt beröm. Trots allt, behöver vintern egentligen vara kall och ogästvänlig om vi inte låtsas om att den är just det?

Jag kan verkligen inte vara stabil om jag blir så här inspirerad av en himla fågel. Godnatt på er nu, även om jag hoppas att de flesta -- till skillnad från mig -- lever livet på Sydskånska ikväll snarare än att sitta hemma och läsa en fabulerande kryptoromantikers tankar.

Alla Vill Till Himlen - Thåström

Jesus gick på vattnet, det är nåt visst med den idén
med två tomma händer byggde han sin månraket
en enkel man som du och jag, fast med något bättre manér

Jag vill,
Du vill

Alla vill till himlen
och åka limousin förstås
Alla vill till himlen, till himlen, till himlen

Thåström känns höst och vinter på rätt många sätt, huvudsakligen på grund av den allmäna bristen på ljus i de flesta saker han är inblandad i. När jag går på Lunds gator -- för min cykel är fastlåst på Botulfsplatsen och jag letar fortfarande efter nyckeln -- i bitande vintervind blir jag mest bara lite irriterad om någon med sommaren starkt förknippad sång (Tony The Beat; Kom Ihåg Mig; Famous For Nothing; The Light From Your Mac; Resistansen) börjar spela, för det påminner mig om hur djävla varmt och skönt det var då och hur djävla kallt det är nu. Detta leder i sin tur till att jag påminns om att en hopplöshet nu är dömd att bli djupare, med tanke på att det kommer att bli betydligt kallare vad det lider.

Det fanns en tid när jag längtade efter det svenska höst- och vintermörkret. Det var en passande rock att svepa om sig på långa promenader i Ystads hamn eller på backarna kring vattentornen, när det ändå inte fanns mycket mer att göra än att tänka på livet och lyssna på spionromaner. Nu börjar det kännas som ett ok att bära mer än något annat: du fryser röven av dig både innan- och utanför hemmets väggar; det regnar stup i kvarten vilket gör allting lerigt, blött eller både och; mörkret lägger sig som en våt filt över ditt synfält långt innan kvällsmat.

Vanligtvis brukar jag överleva det med den vane svenskens genomsnittliga dos av höstdepression. Det är året har det fått mig att drömma om Korsika. Jag vet inte varför just Korsika, men det ligger vid Medelhavet och det tycks vara en vacker liten ö; efter 20 år i Sverige och minst fyra i Skottland kanske frestelsen kommer vara kraftig nog att motivera mig att prata grodska och fly till sydligare, varmare breddgrader? För tillfället kan jag ärligt säga att jag inte ser någon faktor som talar emot det. Jag är så trött på mörker, kyla och regn att det inte är sant. Visserligen sätter detta med tanke på min förestående emigration till Skottland mitt omdöme i högst tveksamt ljus, men det är inget beslut som kommer att ändras. Jag har sett Glasgow i solljus och det är tillräckligt för att motivera mig. Om inte annat torde det vara en mer filmisk stad att vandra i regnet i, än alla delar av Lund som ligger utanför centrum och Tornavägen -- den senare mindre för stämning, och mer på grund av personlig koppling och kärlek till dess liv.

Men ärligt, Korsika. Det låter väl inte helt uppåt väggarna?




Fan, jag behöver vin och en sollampa.