distant memories
are buried in the past forever
I follow the Moskva
down to Gorky Park
just listening to the wind of change
Take me to the magic of the moment
on a glory night
Where the children of tomorrow share their dreams
with you and me
on a glory night
Where the children of tomorrow dream away
in the wind of change
Jag var fjorton, och gick med shortsen nertyngda av en portabel cd-spelare längs kustvägen i St. Hlier. I hörlurarna sjöng Klaus Meine i Scorpions om världens förändring och järnridåns fall, och även om jag nöjde mig med att nynna snarare än sjunga med så uppfyllde musiken varje liten vrå av mina trumhinnor. Det tog ett tag innan jag förstod det, men jag upptäckte musik på riktigt under de där tre magiska veckorna på Jersey, något jag kan tacka HMV:s generösa priser för: Springsteens Born in the U.S.A. och Live 1975-85, Nirvanas samlingsalbum, Skid Rows 18 and Life och Scorpions Best of-skiva. Alla utgjorde de grundfundamenten i det musikintresse jag byggt upp sedan dess, till den grad att jag nu lyssnar på musik åtminstone halva min vakna tid. Under mina ensamma promenader -- för jag var den enda som skulle åt det hållet förutom mina rumskamrater, och de brukade vara på annat håll -- spelades alltifrån dagens titelspår till Youth Gone Wild och 18 and Life, blandat med betydligt muntrare låtar såsom Working on the Highway. Nirvana-plattan hade jag köpt lite för att några av mina nyvunna vänner -- jag kommer strax till det kapitlet -- var förtjusta i dem. En av de hade den dåliga ovanan att nynna med i den ganska depressiva Rape Me, även i sällskap av andra människor. Jag gjorde mitt bästa för att få henne att bryta den vanan.Jag kom rent osökt att tänka på de där veckorna häromdagen, när jag gick längs Smögenbryggan på väg till taxibåten mot Kungshamn. Jag är inte säker på vad som utlöste det, men säkerligen var det en obskyr och ganska intetsägande stimulus som endast råkade beröra rätt del av mitt sinnelag vid rätt tillfälle.
En veritabel flod av minnen följde.
Hur jag tyst stod och observerade mina medresenärer en extremt tidig morgon på Malmö C; hur jag bekantade mig med Martin och Andreas i Paris, där vi delade rum under två nätter; mina och Andreas bravader i sagda grodstad och allt vi talade om, även om det huvudsakliga samtalsämnet var en lockig tjej från Växjö vid namn Terese; hur vi anlände till Jersey och hur jag där träffade mina nya rumskamrater; otaliga eftermiddagar av sol och bad, och än fler kvällar av sällskap, sentimentalitet och rent destillerad vänskap. Jag minns alla namn och ansikten som passerade: Andreas och Martin. Terese och hennes vän, Clara. Tor och Axel som bodde med Andreas på Jersey. Henry som jag aldrig blev klok på vart han kom in i bilden, men som likväl utgjorde gott, troget sällskap i en värld där alla andra helt plötsligt tycktes hångla med någon (något som ledde till korta och inte särskilt ihärdiga gayrykten gällande mig och den tystlåtne östgöten). Nils, som jag delade rum med, och som aldrig sade mycket -- han tycktes nöjd med att se nöjd ut. Jens och Peter som kom från Göteborg och bodde i samma värdfamilj som mig och den nöjde, och som alltid tycktes vara ute och festa mer eller mindre ihärdigt. Jennifer, som ett flertal killar nog var småkära i vid något tillfälle. Emma och Mikaela som var några år äldre än de flesta andra men som ändå fann visst nöje i att prata med några av oss småttingar. Viktor, som vid ett tillfälle köpte en gummibåt tillsammans med Henry och direkt efter lade beslag på den själv för att sova middag. Ruben, som var mörkt mörkhyad och gav mig väldigt konstiga blickar när han träffade mig första gången -- detta under min lol-nationalistiska period då jag gick omkring i Sverigetröja och torshammare. Vi tog oss dock förbi detta missförstånd rätt kvickt.
Listan kan göras så lång, och än längre blir listan med alla minnen, alla skratt och djupa samtal, alla från hjärtroten djupt ärliga löften om att hålla kontakt och vänskap vid liv. Alla utbyten av drömmar, alla dessa intryck.
Jag har nämnt det då och då, så det kommer inte som överraskning för någon när jag återigen påpekar att de där tre veckorna på Jersey förändrade både mig och mitt liv, och indirekt ledde både till den helvetiska perioden sommaren 2006, såväl som till den betydligt trevligare situation jag är i idag. Så långt allt väl. Men nu när nostalgin pockar på och min dagbok känns alltför introvert så kan det nog mycket väl vara att en del minnesbilder dyker upp här i den ärevörda, dammsamlande bloggen.
Minnen, minnen. Vad vore vi utan dem?
1 kommentar(er).:
hahahah gayryktena hade ja ingen aning om att de fanns, inte vad ja kan minnas iaf. Men som sagt, kanske inte så konstigt när alla andra va upptagna med varandra och vi stod där ensamma pga att alla "tillgängliga" tjejer var upptagna.. Kan dock inte heller minnas helt hur vi möttes..men tror det var i samband med att ni lärde känna Axel på något sätt:P.
Men de va goda tider Jersey och det gjorde sannerligen intryck på en själv som person. Något man kommer minnas för livet. T.ex. den där promenaden från Jersey Telecom festivalen som tog ett antal timmar, och alla samtal vi hade om allt möjligt.
Kul iaf att se att det finns fler som tänker tillbaka ibland, minnena flyger på en lite då och då liksom. Hoppas du har haft/har det bra Linus så kanske vi hörs någon mer gång.
Post a Comment