Crying Lightning - Arctic Monkeys

With folded arms you occupy the bench like toothache
Saw them, puff your chest out like you never lost a war
And though I try so not to suffer the indignity of a reaction
There was no cracks to grasp, no gaps to claw

Den förra kom om vintern, när mycket tycktes grått, blått och svart -- mitt sinnelag, såväl som den annalkande våren inräknade. Det är andra tider nu, och i mångt om mycket ett annat liv, och därmed dags för förändring. Alltså, ny layout. Plus att jag började störa mig på att konstant ha ett rutnät bakom min prosa, för säga vad man vill, det gjorde ingenting lättare, och endast måttligt stiligare.

Ljusa färger hör väl våren till, men förutom att ha diagnostiserats med Crohns sjukdom -- eller så gott som, för vad nu det är värt -- och att vara fast i den ändlösa vandring i en tunna full av skit som är bostadsletande i Lund, så får ljusa färger även markera början på hösten 2009 för min del. Om mindre än två veckor tar mina fötter steget över ytterligare en livets tröskel, och jag skrivs in på universitetet som historiestuderande. Även om Lucifers gaffel i min röv, pendlingen, kvarstår så kommer den reduceras: jag har inget dåligt samvete över att spendera studiemedel på tillfälliga hotell- eller vandrarhemsnätter vid nödvändiga tillfällen. Det hade bara gått till hyra i vilket fall. Sista-bussen-hem-scenariot är passé och ska avrättas en gång för alla. Livet ska få förtur.

Och vad följer en höst som denna? Efter ett förhoppningsvis stimulerande höst där jag studerar det enda ämne som lyckats behålla min uppmärksamhet alla dessa skolår -- och ägnar mig åt akademiskt orelaterade, men socialt desto mer lockande aktiviteter vid varje ledigt tillfälle -- följer en vår av detsamma. Om rymdväven inte förändras alldeles för oförutsett snubblar jag därefter över nästa tröskel: den som leder till en viktoriansk ex-industristad vid Clydeside, Glasgow. Just den delen är dock fortfarande tillräckligt långt in i framtiden för att kännas konceptuell -- flykten, alternativt flytten, från Mellanvästern in till Den Stora Staden och den påföljande jakten på Lyckan. Det är ett evigt motiv, och även om Hollywoodfilmernas och möjligheternas New York inte finns att tillgå i Europa så finnes andra dugliga storstäder som säkerligen passar lika bra i prosaiska sammanhang. Som Glasgow, eller i ett annat liv London (om jag hade pengar) eller Berlin (om jag kunde tyska).

En miljonstad i ett nytt land, i vilket jag kanske bygger karriär, liv och framtid. Som sagt, en framtid som fortfarande är på ritbordet och inte går att greppa. Likväl, med dessa utsikter har jag svårt att inte känna mig entusiastisk på det där sättet jag alltid har gjort i slutet av augusti: början på ett nytt akademiskt år, och nyfikenheten över alla förändringar i konstellationer, rutiner och aktiviteter som denna terminens Genesis för med sig. Dessa förändringar torde väl närma sig det överväldigande just den här hösten, universitetet är trots allt en helt annan plats än både grundskolan och gymnasiet. Man förväntas inte längre vara ett barn, men ej heller har man en vuxens plikter, åtaganden och behov av omvärldens bekräftelse på ens användbarhet. Man svävar i ett limbo av brist på ansvar och ett evigt lärande baserat på ens egna misstag tills dess att man stabiliserar sitt liv och slutar spendera det ack så lockande studiemedlet på sprit och kläder redan innan den tionde.

Så jag frågar igen, undantaget Crohns sjukdom i tarmen och skitvandringen som är bostadsletandet: hur kunde något annat än ljusa färger vara lämpligt?