och ytan inte går att nå
När du träffat botten
kom ihåg mig då
När du tagit första bästa tåg
och gör vad som helst för en dialog
När du står sist i kön
kom ihåg mig då
Det är en märklig kväll, det här: morgondagen är avskedet till livet så som vi känner det, och början på något både nytt och främmande. Ett liv där du deklarerar och bokar egen tid i tvättstugan -- vuxenlivet. Jag tror inte det lär sjunka in förrän jag så småningom, med K4-väskan lojt slängd över axeln, släpar mig igenom ett kyligt morgon-Ystad på torsdag så jag väntar tills dess. Morgondagen är precis så späckad och laddad att den lär gå lika snabbt som balnatten där man ena sekunden smuttade på ett både surt och vattnigt vitt vin i en inhägnad runt Universitetsplatsens fontän och i nästa sekund satt, trött och med en nätt huvudvärk, i Katedralskolans matsal medan någon ropade efter en stereo, en stereo, ge oss en stereo om ni vill ha en efterfest.Champagnefrukost, fotografering, lunch med klassen, utsläpp, flaktur, restaurang med familjen samt mormor och morfar, vidare till Alex studentmottagning och sedan Tegnérs. Det är inte förrän nu som jag har insett att det är ganska så mycket, och någonstans i röran är det tänkt att man ska bli åtminstone lite behagligt småfull såväl som hålla ett tal. Jag satsar på lunchen -- det borde gå. Går det inte så får det väl vara som det blir, men morgondagen, om någon gång, känns som en av de för tal -- ej att förväxla med förtal -- lämpade dagarna jag har genomlevt hittills.
Resten säger jag antingen i det hypotetiska talet eller i en reflektiv post efteråt, så nu sätter jag punkt. Istället avslutar jag med den uttjatade, urtvättade och ganska meningslöst intetsägande konstaterandet att det känns sjukt på gränsen till patologiskt att det faktiskt, imorgon, är vår tur. Men vad vi har förtjänat det.
/wellington.
0 kommentar(er).:
Post a Comment