The Light From Your Mac - The Rakes

Girl, I slip into your bedroom
The light from your Mac cuts through the gloom, like moonlight
It's so fucking grim out there, let's hibernate
I'm sick of people obsessed with their clothes and hair,
Never leave London, New York or L.A. Fuck it, let's hibernate

It's cold and it is late
We both know I shouldn't stay
I don't care what you're flatmates say
But yeah, they're probably right
Don't let me stay tonight
I'm drunk and you are tired,
Don't let me stay tonight,
I'm hard and you are tired

I could crash on your sofa
But that's not what I am here fore
We could do spoons or more
Just don't show me the fucking futon

Du sover halva dagen, får besök av familjen lite innan det som övriga världen fortfarande ser som lunchtid, hankar dig därefter fram med böcker, tidningar och internet tills kvällen då du förhoppningsvis har besök igen. Sedan läser du lite till, konstaterar dystert att ytterligare en bok är slut, somnar, och sover halva imorgon också.

Jag börjar falla in i rutinerna nu, det märker jag tydligt. Jag rör mig världsvant fram och tillbaka på avdelningen -- det blir så när allrummet är i ena änden av korridoren, och Rum 12 där jag bor är i andra änden -- och ockuperar rummet tämligen ostörd större delen av dagen. Man ser Norra Kyrkogården härifrån, och Barsebäck om det är klart väder. Bakom mig hänger en stor plasma-tv utan fjärrkontroll men dock med tillhörande DVD, som jag överväger att kapa framåt kvällen. Detta är mina dagars stoff: jag funderar på hur jag med små, små steg kan göra min tillvaro lite mer bekväm varje dag. Det började med droppställningarna.

Just det ja, droppställningarna. Promenadpinnar på hjul, från vilka din dagslånga middag -- mjölkfärgad vätska i plastpåse, menyn är begränsad -- har krokar att hänga på. Den första var utan handtag och verkade dessutom defekt, två av hjulen var tämligen immobila och inte alls särskilt samarbetsvilliga. Jag spenderade den följande halvtimmen med att höka i korridoren och slog raskt till när ajg såg en ledig droppställning, även den utan handtag, men likväl med hjul som tycktes vara från rätt ände av nittonhundratalet.

Nöjd som en tupp gick jag två varv i korridoren och sov därefter i två timmar av ren utmattning.

I förrgår siktade jag en oväntad jackpot när jag var på väg till toaletten. En droppställning! Med handtag! För att den yngre generationen ska kunna relatera är det ungefär som att uppgradera din andrahandsköpta Ford Escort -82:a med racervinge och fula, neonlysande kjolar. Helt plötsligt är din kärra den häftigaste på gatan. Att jag i sammanhanget också kan stoltsera med att vara den antagligen minst stationära patienten på hela avdelningen gör att jag är korridorens härskare, Kungen av Korridoren för att parafrasera Paolo Robertos ungdomsepitet.

Det händer inte mycket här på dagarna, som ni hör. Var dags krydda är de besökare som irreguljärt tittar inom lite då och då. Tanken på att ligga i Malmö, och antagligen stå utan dessa besök, är ganska outhärdlig. Resten av tiden tänker jag på mat. Den senaste fasta föda jag satte i mig som inte kom upp igen var en kokt korv på Pressbyrån förra fredagen, så jag ser inte detta som särskilt konstigt. Min hjärna frammanar tankar på bruschetta, härlig knaprig brödskiva på vilken en med basilika välkryddad tomatpasta är utbredd. Ovanpå, en krona av seg, matig mozzarella och rikligt med oregano som garnering. Vid sidan serrano-skinka, för sältan och köttsmaken. Saftigt stekt kyckling, milt kryddad och serverad med pasta smaksatt med franska örter och vitlök. vitt grillsås, alternativt smält smör till. Krämig Quiche Lorraine med ost och skinka. Ugnsgratäng med makaroner, äggstanning, stekt lök och vanlig jävla falukorv. Grillad, örtmarinerad kalkonschnitzel med i ugnen knaperstekta klyftpotatis kryddade med timjan, serverad med provencalsk grillsås. Shepherd's pie med en mustig blandning av köttfärs och rotfrukter, garnerad med potatismos som fått en knaprig yta i ugnen. Färsk tagliatelle med sås av egenplockade kantareller...

Ni förstår själva. Jag bestämde mig för att börja skriva ner det för att inte tappa inspirationen. Jag vill lära mig laga mat, och inte vilket skräp som helst, jag vill laga gourmetmat som jag äter mig tjock och välmående på -- något mina vänner säkert applåderar, då de tycks lite bekymrade över mina blott 58 kg på 170 cm -- och som jag kan spendera min fritid med att utveckla. Mat är livets stora njutning, och för mig kommer det vara ett stort handikapp att inte behärska den. Om jag dessutom lyckas fullfölja min vaga plan att gifta mig gott med en ambitiös kvinna på relativt välbetalt jobb är behovet desto större: det största felet med vissa mäns antagande att kvinnan i huset kommer mata honom livet ut, är att en talang för matlagning inte alls är ärftlig. Ingen blir en bra kock bara för att de är kvinna -- gudarna ska veta att min kära mor bara kunde koka pasta när hon flyttade hemifrån. Därmed vore det en både destruktiv och korkad risk att bege sig ut i världen utan nödvändiga kulinariska talanger, det skulle ju nämligen kunna leda till det hemska resultatet att jag kanske får vara hungrig. Det går inte för sig.

Om allt går enligt planerna bör jag vara utskriven på onsdag eller torsdag, och därefter är det dags att lära tarmen ta hand om mat igen, med början i små doser. Tillagning av paj och bak av pizzabullar och liknande tycks lämpligt -- lättportionerat, räcker länge, och räcker till många. Och självklart, bruschetta. Dessa underbara gudarnas varma mackor, perfetto ut i minsta molekyl, det ska också tillagas.

Och om två veckor börjar universitetet. Trots att jag sitter på ett gigantiskt sjukhus på kortison, två sorters antibiotika och smärtstillande samtidigt som jag inte har skitit normalt på en månad och ätit vettigt på en vecka, och även med åtanke reserverad åt faktumet att jag ska få en kamera i tunntarmen på tisdag -- de av er med ett kreativt sinnelag förstår nog hur -- och risken att jag kan ha fått en kronisk tarminfektion på halsen, fast i tarmen, så ser det ljust ut. Saker ser väldigt ljusa ut ljust nu, och det gör mig glad.

För övrigt, får man annorlunda dropp vid större högtider, såsom julafton? Sannerligen borde man väl det, för att simulera festligheterna. Standardlösningen fast med röd karamellfärg, extra kolesterol, fett och kalorier, och en halv snaps per liter. Det har alla lidande patienter gjort sig förtjänta av. Utsikten här är vacker, men att se ut över bokarna och björkarna på kyrkogården måste vara en plåga om man är medveten om att en stor del av landet samtidigt firar och njuter.

På tal om det började Malmöfestivalen imorgon, både Yann Tiersen och Johnossi spelar och där finns ett jazztält. Men inte ens det spelar roll: ljust nu ser det, trots det tjocka, spindelvävsliknande molntäcket ljust ut.