and then I had to get home before my neck was wrong
And everybody danced in the same old way,
and if I'm feeling old and desperate I'll be back some day
My friend John was a serious one,
buttoned up the back and a job half-done
Lazy old boy when the good girls turn,
his teeth get itchy and his rubber souls burn
When will he ever learn?
Dagen U som i utskrivning närmar sig, och torde i förlängningen följas av dagen I som i inskrivning framåt onsdag. Det är dags att snubbla ytterligare lite över den tidigare beskrivna hösttröskeln och faktiskt skriva in mig på en nation. Nå, allt fint och vackert med det om man inte är en ambivalent odugling som alltid vänder varje alternativ ut-och-in innan han bestämmer sig. Detta har lett till furiösa sökningar om information och tips gällande de för mig mest intressanta nationerna; sannerligen en bra syssla när man ligger synbarligen oförklarligt sömnlös. Förklaring nåddes dock framåt morgonen, när en av mina sjuksköterskor konstaterade att det antagligen var cortisonet som höll mig uppe i varv. Stirrande på en datorskärm hjälper säkerligen inte heller. Likväl så nådde jag åtminstone marginella resultat under detta smärre korståg för upplysning, främst av dessa att Sydskånska Nationen upplåter madrasser för övernattning åt nationsmedlemmar som är för lata för att ta sig hem framåt natten. Ett idealiskt arrangemang för en stackars lidande pendlare! En fördel som de dock saknar, men som Krischan har, är att jag där känner någon med fingrarna djupt i nationsmaktens syltburk, något som kanske skulle kunna leda till en del privilegier. Beslut ska nås under helgen, fast det lutar åt att madrassen vinner.Utskrivning, följd av flykt norrut. Skogen, ån, ängarna. På något sätt, friheten på ett annat plan än den som går att uppnå i stan. Det blir nog en bra tillflyktsort i två dagar, om inte annat för att ladda inför återstarten av livet och kontakten med riktiga världen. Naturligtvis komplett med kostråd och långsam upptrappning av dieten till en normal nivå med en del av dietist föreslagna förbättringar. Det funkar nog, och så småningom äter jag väl biff och dricker öl som vanligt. Åtminstone tills dess att jag får ett skov och antingen trycks ner med en hel hink medicin eller hamnar på sjukhuset i någon vecka.
För helvete, en kronisk tarmsjukdom för vilken risken ökar om man har genetiska anlag, röker, eller är jude. Jag är ingetdera och sitter likväl med en ökad risk för tjocktarmscancer, förestående knapring av bromsmediciner och evig vaksamhet på varningssignaler från mage och tarm. Jag hade skrattat åt eländet om jag inte hade varit så irriterad, men det skulle bara vara dumt att vara nedslagen; jag kan ju, trots allt, inte göra något åt det. Bokstavligt talat, för om jag hade kunnat det hade det ju inte varit kroniskt och inget problem hade existerat. Problemet definieras av sin omutlighet och brist på kur, lösning och katharsis, och man får som naiv ungdom nöja sig med hoppet om att man slipper få alldeles för många sådana problem på halsen, eller tarmen, i livet. Även den mest svårsmälta eller obehagliga lösning är mer gångbar än ingen lösning alls.
Klockan tickar närmare midnatt och friheten. Nära två veckor, först i Ystad och därefter i Lund, måste sätta någon sorts spår. Ingen direktknapp till sjuksköterskeassistans, inga näringsdrycker på regelbundna tider. Inget fängelseliknande travande från ena änden av korridoren till den andra.
En av de enda riktiga nackdelarna är väl att det ej heller blir något mer av sjuksköterska Jennifers underbara leende och skratt. Jag struntar i om att det är symptomatiskt för någon som har legat på avdelning i tolv dagar och huvudsakligen skötts om av kvinnor på den övre sidan av fyrtioårsstrecket -- sådana leenden skrivs det poesi om, och sådana glittrande ögon går män i krig för. Och åsynen av ett sådant ansikte, inramat av brunt, svallande hår i hästsvans, är åtminstone tillräckligt för att stegra min puls och få mig att vilja ta upp måleri.
Men man kan inte få allt, som väl är känt. Diagnosen av den oönskade sjukdomen ger mig friheten åter, och med förlusten av en juvel kommer vinsten av de öppna vidderna, och allt och alla som befolkar dem.
Det är tur att jag har bra minne gällande ansikten. Det väger upp för oturen på tarmfronten.
0 kommentar(er).:
Post a Comment