3:ans spårvagn genom ljuva livet - Eldkvarn

En del går åt helvete
en del går upp i himlen
människor kommer ingenstans
och somliga försvinner
Men jag lovar på mitt hjärta
att jag står fast vid drömmarna
än finns soluppgångarna
och fisken i strömmarna
och nu möts vi igen
när minnernas spårvagn rullar hem

Sent omsider var man sonika på fri fot igen, långt bort från EVT-kost och uppvaknande till temperaturkoll och blodprov klockan sex var morgon. Nog var det på tiden, alltid -- en vecka till inom USiL:s väggar hade sannolikt gjort mig smått excentrisk. Och med tanke på att jag med en del pusslande har lyckats tillryggalägga mig en ganska så aktiv vecka. Nationsjakt på onsdag, Novalund-exkursion på torsdag och Diploma Ceremony på lördag. Med lite tur kanske ytterligare aktivitet kan hittas, och med än mer tur händer något på lördag kväll -- alternativet är en lite för lugn och ensam hemmakväll, för min del.

Frihet, som sagt. Det var en väldigt speciell känsla att byta från landstingsbyxor och linne till t-shirt, shorts och skinnjacka. Faktum är att jag speciellt efterfrågade att kära mor skulle ta med just skinnjackan: jag såg för mitt inre öga hur just detta plagg skulle få friheten att kännas mer än något annat, göra den konkret på ett sätt som ingen annan accessoar förmår. Nå, den önskade effekten uppnåddes och det var som om jag uppfylldes av energi jag egentligen inte hade och livsglädje jag nästna glömt bort bara av att dra upp dragkedjan. Att dessa känslor alla är högst artificiella och skapade av en populärkultur som har involverat män såsom James Dean och Marlon Brando, båda i skinnpaj, valde och väljer jag att ignorera bäst jag vill.

Efter många om och men, inkluderande en omväg genom Östra Odarslöv och en bilkö mot Höör, kom vi så småningom upp till tillflyktsorten i skogen. Det duggregnade när jag steg ur bilen för att låsa upp och öppna vägbommen -- ett lätt, svalt regn som fick björkarnas gröna löv att prassla fridfullt. Ingen sol syntes till, men det var likväl alldeles för tidigt för att vara mörkt. Tjugo meter framåt skymtade dammen, och bortom den huset. Bakom viltåkern på ängen till höger dignade äppelträdet med små, men likväl lockande rödgröna Ingrid Marie. En fågel visslade någonstans.

Låset kärvade. Mamma fick öppna det istället.

Regnet fortsatte under kvällen, och jag observerade det lugnt från en stol framför öppna spisen med ett stort glas päronsaft i handen, och ljudet av fräsande olivolja i öronen. Jag fick som jag ville, och min första måltid utanför murarna -- näst en kokt korv på Hardy's Grill i Höör -- blev bruschetta med serranoskinka, en måltid som jag måhända tog för mig mer av än jag egentligen borde med tanke på min bråkande tarm.

Så det var Crohns, trots allt.

***

Inte för att jag någonsin trodde någonting annat, åtminstone inte efter det att jag hamnade i en säng på Avdelning 5 med utsikt mot Ystad Lasaretts vägg. Det kändes på något sätt orimligt att en tillfällig infektion, en fiende som var möjlig att besegra, skulle kunna golva mig på det sättet. För golvad var jag, och efter det att jag gick in genom dörrarna på söndagkvällen tills dess att jag tisdag eftermiddag sent omsider plockade fram laptopen för att meddela omvärlden om min prekära situation, så sov jag mest. Blodprov togs, CT-röntgen genomfördes redan första kvällen, men däremellan sov jag. Detta i sig var knappast särskilt konstigt -- i droppen fick jag intet annat än glukos-lösning, av för mig ännu okänd anledning, och jag har efteråt fått veta att när jag lades in var mina blodvärden sådana att jag låg på grav svältnivå. Min kropp famlade efter reservtanken, proteinerna, vilket ledde till ett smått katastrofalt albuminvärde. Hade jag stannat hemma längre hade jag antagligen kollapsat.

Mitt CRP-värde förtjänar nästan ett eget kapitel. Värdet används för att mäta infektionsnivå, och mitt var 387 den där eftermiddagen i början av augusti. Rekommenderat värde är mindre än fem. Både jag och bror min blev komiskt långa i huvudet när vi läste det. Det förklarar väl också farsans replik när han kom innanför dörren efter att ha hämtat provsvaren nere på sjukhuset: "Packa lite kläder och några böcker så åker vi, påg. Du är sjuk på riktigt." Jag har sedan fått höra att mitt värde utlöste reaktioner liknande den jag och min bror hade hos personalen nere på lasarettet: sköterskorna jag hade träffat blev enligt utsago både oroliga och förvånade, med tonvikt på det senare. "387?! Kan man ens ha så högt?" och "Men... han gick ju, han stod ju upp, och han till och med skämtade!". Fråga mig inte hur det gick till, men kanske det låg något i det doktor Björkstrand sade med allvarlig min när han kände på min mage på söndagkvällen. "Han håller igen, den här unge mannen." Kanske jag gjorde det, rent undermedvetet. Det är en sak att vilja veta vad som är fel med en, för utan den diagnosen blir alla lösningar abstrakta, men det är en helt annan att visa hur nerkroknad man, eller jag, faktiskt var. Man, eller jag, vill inte oroa folk mer än nödvändigt. Ej heller vill man, eller jag, vara till besvär och vara föremål för ändrade planer och komplikationer. Världen ska fortsätta bäst den vill, folk ska göra som de brukar och man, eller jag, är inte så djävla sjuk egentligen.

Men ett CRP-värde ljuger inte, och det gör inte en svältande kropp heller. Tankarna är dock lättare att formulera nu än de var när jag skulle underrätta omvärlden om mitt "försvinnande". Jag kan inte komma ihåg senaste gången jag skrev om ett e-mail så många gånger innan jag lät det flyga ut i cyberrymden till ett antal väl utvalda inboxar. I slutändan såg jag dock till att hålla flaggan så högt min sönderstuckna arm klarade av, möjligen på grund av den av Björkstrand påtalade undermedvetna stoiskheten hos någon som försöker undvika att vara så dålig som han egentligen är. Vad jag skrev eller egentligen tänkte skriva eller för den delen underlät mig att skriva blir tydligt så fort jag läser brevet, dock: jag må vara knockad, men jag kommer igen. Oroa er inte för mycket, men bara så ni vet vart jag har blivit av. Oroa er verkligen inte för mycket, men skänk mig gärna en tanke då och då och titta gärna in om ni skulle ha tiden, men låt mig för guds skull inte avbryta universums skeenden mer än nödvändigt. Kom ihåg mig då, det räcker. Jag lever, jag är sjuk, men jag ska bli frisk och som sagt, jag lever. Det gör ont, men smärtstillande finns. Jag orkar inte vara orolig för att jag är för trött, och vill fortfarande inte att ni ska vara det heller. Jag lever ju, jag pratar med er, om än digitalt! Jag klarar mig, det gör jag alltid, men jag vill vid alla gudar inte sluta skriva och skicka iväg mitt alster, för då återstår endast tystnaden, morfinet och sömnen igen. Jag saknar er och hade viljat ha er här, men jag vill inte vara till besvär. Men det löser sig. Det gör det alltid. Det finns ingenting som inte har löst sig hittills, och faktumet att jag upprepar det så mycket nu tyder inte på något sätt på att det inte kommer lösa sig den här gången -- jag försöker ju bara lugna ner er så att ni inte ska vara oroliga, trots att jag antagligen skrämmer upp er mer med mina maniska försök till övertygning än något annat, men anledningen till att jag skickar det här överhuvudtaget, anledningen till att jag lägger ner min sinande energi i varje stavelse är ju att jag älskar er.

Kom ihåg mig, då.

Jag är inte ens säker på vilka av tankarna jag medvetet eller omedvetet fick igenom och vilka som förblev i mitt huvud. En del borde kanske ha upprepats, en del borde kanske ha tonats ner, och i slutändan kan man nog komma fram till att det sannolikt hade varit minst sinnessjukt om brevet hade skrivits av någon som inte fick morfin som smärtstillande, sov 14 timmar i sträck och inte hade ätit ordentligt på tre dagar. Men iväg kom det, och besök fick jag, och det var höjdpunkten på varje dag att hasa sig upp ur sängen, greppa droppställningen och så stabilt som möjligt stappla iväg för att hälsa på nästa besökare.

Först i efterhand har jag insett att jag såg till att prata med alla besökare -- familjen de första dagarna undantaget -- i allrummet, snarare än i mitt eget rum. Med tanke på att ingen människa i världen ser friskare ut av att ligga i uppfälld sjukhussäng med skrynkliga lakan och droppställning bredvid sängen var detta kanske inte så konstigt i sammanhanget: gå kunde jag ju, och då fanns det ingen anledning att ligga kvar där som ett förlamat kolli eller en stukad byracka. Det är en sak att dölja symptom, det är en annan sak att överhuvudtaget tillåta sig själv att se sjukare ut än man opartiskt de facto är.

Jag tror inte att jag själv var orolig, dock. Jag diagnostiserade mig själv -- korrekt, skulle det visa sig -- långt innan läkarna på USiL, samma läkare som omedelbart när jag blev inlagd satte in det tunga artilleriet med antibiotika, kortison, smärtstillande Tramadol -- en trevlig liten opiat, sannerligen -- och näringsdropp, gjorde det. Korrekt, dessutom. Mina tankar angående att det var kroniskt har jag redna nämnt, och känslan av att det var Crohns förstärktes egentligen mest av att det var lättare att komma ihåg än ulcerös colit. Rädd var jag aldrig, och uppgivet deprimerad var jag endast en dag av tolv när det kändes som att jag aldrig igen skulle komma ut och det mesta bara tycktes vara en djup, mörk grop med branta kanter. Andra dagar bidade jag min tid, medveten om att jag förr eller senare skulle få pröva tarmen igen och därefter påbörja dne långa resan hem. När ljuset i tunneln anades i början av förra veckan kom en slags lugn över mig. Dörren är där, tänkte jag. Jag kan inte springa, men jag kan låta bli att stanna. De sista fyra dagarna var fokus mer än något annat, med undantag för den sista, som var lättnad.

Det var slut.

***

Det regnade inte på lördagen, dagen efter min frigivning från sjukvårdens mentala fängelse. Lätt dagg låg i gräset men solen stod högt på himlen och badade gårdsplanen i ett ljus med färg av smält smör och sommar. Kastanjen var i full blom och stod där den alltid har stått, åtminstone sedan jag föddes. Det närmade sig lunchtid och mor min undrade vart i hela friden hennes make hade tagit vägen, och sålunda vandrade jag ner mot stallet för att leta reda på honom.

Man vrider först om nyckeln. Därefter trycker man in en fyrkantig, svart knapp med texten "START", belägen på vänstra delen av styret, och trycker in reglaget på högra sidan. De första två trycken hackar det mest. Den tredje gången vrålar motorn högre för varje millimeter tills dess att maskinen låter misstänkt lik den vedklyv jag spenderade påsklovet vid -- ett påsklov av ved, tidiga morgnar och sena kvällar, och rejäla middagar med välstekt kött och ett litet glas av brännvin från Snälleröd, Vårjungfrun.

Backen i. Ut på gårdsplanen, därefter ut på ängen i en fart precis över lämplighetsgränsen för den buckliga jorden. Farsan stod nere vid stockupplaget och skyfflade av sågspån från pickupen och var färdig precis när jag kom för att meddela lunchdags. Vi åkte tillbaka via varsitt håll -- han på vägen, jag åter över ängen.

Det var här jag insåg det på riktigt. Jag satt på farfars rullator, den vrålande fyrhjuling han köpte några år innan han dog, och körde halvstående över en ojämn äng mellan stenar där barn jag lekt. Huset kom närmre och närmre och de två ladulängorna såg lika risiga ut som de gjort sedan jag stod och pissade på deras gavlar när jag var två år gammal och fortfarande levde mina somrar och vintrar i min mors farföräldrars hembygd. Jag rusade motorn de sista femti metrarna, och vrålet från motorn påminde mig åter: jag är fri. Jag väger femtisex kilo, kläderna hänger på kroppen som på en galge, min tarm lär vara åt helvete resten av livet, men jag är fri och jag lever och jag är tillbaka.

Det löste ju sig, trots allt.