Du kjenner meg ikkje igjen, for eg er ikkje meg sjøl lenger
Eg minner kanskje om meg sjøl utenpå
Men eg ser ut som en krig bak det som du kan sjå
Alt eg vil gi for å ver hos deg nå
Og la mi hånd gli gjennom ditt hår
Og min doktor sa, hey, tid er relativt
Kor lenge trur du han ga meg?
Til enden av november
Klockan närmar sig ett. Klockan nio börjar munspelsintrot till Thunder Road spela stilla från mitt alarm, och en ny dag tar sin början med Asacol, Azatioprin och trettio milligram cortison. Det är en rutin man får vänja sig vid, men frågan är om det inte är motiverat att fråga varför jag fortfarande sitter uppe nu istället för att få ganska så exakt mina åtta timmars rekommenderade sömn -- ty nu slog klockan 01:00 den tjugoåttonde augusti denna märkliga sommar -- som jag bör kassera in för att må idealiskt. Jag vet inte, och bryr mig måttligt. Snarare än slumrande har jag tillbringat de senast timmarna med att läsa anekdoter om kända författares alkoholvanor; lyssna på historien om Dieter Maiers mentalsjukhus; ömsom förfasas, ömsom underhållas av och ömsom lära mig sanningar om livet i Flashbacks Relation- & Samlevnadsforum; och låtit tankarna flyta både fram och tillbaka i tiden, med varierande resultat. Bristen på bostad är ett faktum jag har kommit över för länge sedan, men den kastar likväl en skugga över hela hösten. Mina vapen i nattdjungeln blir därmed charm, kontakter och billigt bokade hotellrum. Tyvärr tycks Lund dock inte erbjuda några alldeles för bohemiska hotell, så om jag vill samla intressanta miljöer att inkludera i min autobiografi som jag skriver när jag är gammal, frekvent publicerad, fet och rik på min herrgård med utsikt över björkskog och en sjö någonstans i Roslagen så får jag antagligen ta in på Frälsningsarméns natthärbärge som passande nog ligger endast femtio meter ifrån Historiska Institutionen.Det senare är för övrigt ett av Akademiska Föreningens råd till studenter för vilka själva konceptet bostadsletande framkallar feberfrossa, darriga knän och rop på en mors ömma famn.
I övrigt finns dock mycket att se fram emot i form av diverse aktiviteter och engagemang, så kvasi-hemlöshet till trots kan nog hösten bli en njutbar historia. En smått svindlande aktivitet för nätter som denna är att tänka tillbaka på vad jag måste ha gjort för ganska så exakt trehundrasextiofem dagar sedan: skolan, och med den sista året på IB och den gröna milen innan exams, har just börjat. Vid det här laget sover jag. Plågor i form av inlämningsuppgifter, revision och ett smärtsamt uppbrott efter deprimerande december syns fortfarande inte som mer än dimmor i den fjärran framtiden. Jag blir snart myndig, och en resa till Berlin hägrar i en betydligt mindre fjärran framtid.
Ah, Berlin. Du bist wie eine Blume, Berlin. Berlin, Stadt des Städte. Welthaupstadt Berlin. Kärt barn kan omtalas med många fina ord, och Berlin var en kärleksaffär från första början. Redan på bussresan söderut -- som dock började med en resa västerut via kära Köpenhamn -- när solen så sakteligen hävde sig över horisonten och badade huvudstaden i milt gryningsljus till tonerna av The Tough Alliances A New Chance hade jag goda aningar. De sena nätterna i Kaizerdamm smulade sönder dessa aningar för att gjuta dem åter som marmorskulpturer, och med de följde smak för öl såväl som nya vänskapsband och insikter om livet. Så gjorde även en promenad över ett Alexanderplatz i duggregn och en för mig evigt kär natt på en irländsk pub i ett köpcenters källare i Kurfürstendamm, inom gångavstång från Gedächtniskirches av bomber och granater svartfläckade sandstensruin. Någonting hände i Berlin som förändrade sättet på vilket jag såg på mig själv och världen, och kanske var det början på en högst personlig resa som ledde mig från den jag var då, till den jag ser mig själv som idag. En mur revs, passande nog med tanke på den geografiska angivelsen, och bortom den låg vidder som jag inte sett tidigare: en svårbeskriven insikt att det fanns mer i världen än det jag kände, och att jag själv var kapabel att utforska det. Själva insikten av min egen förmåga att förändra, utforska och utveckla fick sig en adrenalinkick som endast tillfälligt dämpades av en blå vår, och hinder som tidigare hade gjort att jag låtit bli att hälsa, konversera eller ta chansen att påbörja något nytt var plötsligt lika passé som drömmen om världsriket Germania.
Insikten om detta kom dock inte förrän efteråt. Under vistelsen i Berlin var jag upptagen av att njuta av livet och insikten att det fanns så många i min omedelbara närhet som jag trivdes med och i vilkas sällskap jag utforskade staden. Det var den där kvällen i cocktailbaren när vi, trots bristen på en del medlemmar, för första gången kändes som en klass. Det var spårvagnsturen till Hohenschönhausen, och de märkliga känslorna som åsynen av DDR-arkitekturen och -arvet väckte i mig. Det var en middag med korvar och sauerkraut på en bayersk restaurang bredvid Fernsehturn och känslan av hur vissa vänskapsband knöts hårdare och mer bestämt. Det var kvalitéande av vin i ett köpcenter och den tidigare nämnda kvällen i den irländska puben. Det var allt detta i kombination och rask följd som gjorde dagarna magiska, minnesvärda och meningsfulla -- en mäktig alliteration.
Något började röra sig i Berlin, och det har inte stannat än. Om det är det, eller ren nostalgi eller kärlek till staden som gör att jag längtar så mycket tills nästa gång jag vandrar under lindarna längs Unter den Linden, vet jag inte. Klart är dock faktumet att jag längtar, och att Berlin alltid kommer ha en speciell plats i mitt medvetande.
Allra främst visade veckan trots allt hur ljuvligt livet har potential att vara.
0 kommentar(er).:
Post a Comment