kanonen är laddad men krutet är blött
Under hans fötter rullar T-banan på
han minns Boul’ Mich i December
och den varma metron
Hur han sov i ett frysfack, ett Eden i is
och hackade tänder, sa: “Gott nytt” i Paris
"Lilla Sofie, sången om dig är en ständig repris
Lilla Sofie, när du drog
blev jag ett tåg utan lokomotiv"
I och med att inspirationen tröt lite i slutet av November har jag lyckats med det estetiskt tilltalande konststycket att posta fem inlägg i månaden sedan augusti. På något sätt är jag lite glad över detta totalt meningslösa faktum, men jag antar att det pekar på kontinuitet om inte annat.
Det är nu natt och mörkt och även denna kväll kommer, om jag någonsin orkar släpa arslet ur stolen, att spenderas med studier inför stundande tenta. En klar indikation på att man inte är menad att läsa historia på universitetet är att man ger själve fan i vad som hände i Indusdalen för 3,000 år sedan och hellre skulle befatta sig med något radikalt annorlunda. Visserligen har väl just det med en viss intressemässig trångsynthet att göra då jag hade varit fullt nöjd med att läsa endast om ett medeltida Europa med riddare, korståg och groteska familjeband, men det finns få sådana kurser på grundnivå. Jag får stå ut med Harappakulturer och Tangdynastier tills vidare, men som läget är nu bidrar studierna bara med ännu en anledning -- tillsammans med Siste April-firande; en Alex på den här kontinenten; sol och grönska -- att längta efter våren.
Vintern har satt sina ondsinta hörntänder i Lund. Det känns märkligt att tänka att jag så sent som i lördags, efter en episk kväll som började med förfest tillsammans med Matias och Gustaf och slutade i dekadens på Sydskånskas Blackout, marscherade hem iklädd toga, shorts och t-shirt. Inte för att det var varmt, men jag klarade åtminstone av det utan att hacka tänder och få diverse extremiteter plågsamt krympta; under cykelturen hem ifrån Historiska Institutionen idag är jag inte säker på att jag hade samma tur. Andra hävdar att det faktiskt snöade men själv uppfattade jag det bara som djävligt kallt regn. Gott nog, antar jag, och kallt i vilket fall.
Det ogästvänliga vädret i kombination med vissa vänners rapporter om skeenden i sina liv, ackompanjerat av Hunger Hotell:s längtande texter, satte igång tankebanor som vilat ganska så länge. Jag är lite för bra för mitt eget bästa på att visualisera scener och därefter inte kunna förflytta dem från min hornhinnas presens till mitt långtidsminnes imperfekt, och scenen som för tillfället visar sig vartän jag tittar består av två människor som under en filt, med varm dryck som sällskap och stearinljus som enda upplysning sitter inomhus och tillsammans, under tystnad, observerar mörkret utanför. Den mänskliga värmen och intimiteten exorcerar annorstädes av mörkret framkallade känslor av kyla, hopplöshet och tomhet. Den ene tar den andres hand, och de förblir i varandras grepp.
Mellan längtande fantasier om mänsklig närhet konstaterar jag dock lite nöjt att den hopplöst klyschiga romantikern inom mig ännu lever och andas, om än måhända lite djupare än tidigare. Detta är väl i och för sig inte så konstigt när man lever där jag gör, i landets mest underbara stad av synd. Det är tur att avskedet till den är så långt bort i framtiden, för jag misstänker att det kommer bli plågsamt. Lund som stad har blivit ännu en kär vän att lägga till på listan över saker som blir kvar när jag inte blir det; desto större anledning att njuta av den i dess fulla prakt tills dess.
Jag ska för övrigt klippa mig imorgon och har fortfarande inte besämt mig hur jag vill ha det. Allt är med andra ord som vanligt på den fronten.
0 kommentar(er).:
Post a Comment