The Wrestler - Bruce Springsteen

Have you ever seen a one-trick pony
in the field so happy and free?
If you've ever seen that one-trick pony
then you've seen me
Have you ever seen a one-legged dog
making his way down the street?
If you've ever seen that one-legged dog
then you've seen me

Then you've seen me,
I come and stand at every door
Then you've seen me,
I always leave with less than I had before
Then you've seen me,
bet I can make you smile when the blood hits the floor
Tell me friend, can you ask for anything more?
Tell me, can you ask for anything more?

Jag minns en vår, från en molande smärta vid dess uppenbarelse till den hoppfulla lyckan vid dess sjunde insegel. Ingen må någonsin säga att våren 2009 var en mentalt händelselös sådan för min del; stora delar av den må ha varit öken rent aktivitetsmässigt, men inom mig slogs storm med tomhet om dominans över mitt sinnelag.

Det blir väl så när man inleder den med att, redan andra dagen på det nya året, sätta ett streck för något som innan dess varit det käraste du har haft. Att toppa tomheten man känner efter ett sådant beslut, speciellt när man själv är medskyldig anstiftare, är svårt. Kärlek som kommer till vägs ände genom svek, avundsjuka eller den andra partens brist på kvarvarande känslor berättigar både ilska, förtvivlan och rättmätig indignation. När det hela avslutas snyggt och planet landas enligt protokoll snarare än enligt hollywoodsk kraschlandning återstår endast tomheten -- det finns inget att reagera på, eftersom anledningen till det plågsamma som hänt var just bristen på känslor. Det enda som finns kvar är du själv och din minnesbild av en kärlek som brann i två år, och du är väl medveten om att minnesbilden är litet mer än ett med tiden bleknande fotografi. Den enda känsla som egentligen är nära att manifestera sig är sorg och saknad.

Det här är inget ämne jag har skrivit om tidigare och det finns flera anledningar till det, främst att det tog mig själv några månader att bearbeta det och vid det laget hade så mycket annat som rörde om i min värld för att det skulle kännas aktuellt att aktivt reflektera över. De tommaste månaderna i mitt liv följde det som sannolikt var den djävligaste månaden i mitt liv: med undantag för den slutliga flykten till skogs över jul och den meditation som kom därav -- samt ett nyårsfirande som för min del blev märkvärdigt trevligare efter sagda meditation -- var december 2008 rakt däruppe med sommaren 2006, men den har jag avhandlat tillräckligt för att lämna den åt handlingarna. Klart är dock att det finns få saker som tär mer på fysisk tillika psykisk hälsa än insikten av att allt håller på att skita sig. Du vill verkligen inte att det ska göra det men du vet inte heller vad du har att sätta emot, eller var och hur allt började eller ens hur du ska hantera det hela dagen efter. Att det ens faktiskt var på väg åt helvete var du inte ens medveten om förrän du hade haft en uttömmande diskussion om det hela med någon du litade på, redan där behövdes åsikt och insikt från någon som kände dig väl. Men efter insikten var det ditt krig, och du både vann och förlorade. Du vann i att du löste upp knuten, men det du förlorade genom dess lösning lämnade ett hål efter sig.

So it goes, som Kurt skulle ha sagt.

Det som följer är en vår som karakteriseras av stress och den synbart ändlösa strävan att försöka minnas vad man egentligen har lärt sig de senaste två åren. Detta, i kombination med att vara placerad långt ifrån händelsernas epicentrum, ger dig betydligt mer tid över för dig själv och dina tankar än du skulle ha önskat. Nätter försvinner i sömnlöshet och dagarna förblir gråa alldeles för länge. Trots att du knappt tänker på något annat gör du ingen stor affär av det hela utan låter övriga världen ha sin gilla gång. Att släppa en sådan bomb är inte lätt på någon nivå, och i slutändan beslutar du enhälligt att det egentligen kvittar, för det är ändå ditt eget kross att bära. Folk vet när de vet.

Dagarna går och uppsats efter uppsats lämnas in. Humöret pendlar mellan stabilt neutralt och stabilt botten -- du klagar till de som orkar höra några av gångerna, men för det mesta kontemplerar du själv det hela i långa sessioner av självömkan. Mellan dessa när du din ångest med att skaffa dig ett körkort, vilket visar sig vara en nästan lika deprimerande process som att bryta upp.

Det är någonstans i denna oattraktiva livsstil som du slänger matematikboken på sängen, drar på jackan och går ut i marseftermiddagen. Himlen är på något sätt intensivt vitgrå och de få fantomer som rör sig på gatorna gör inte stadsbilden mer intressant.

Du styr stegen mot hamnen.

Det blåser som brukligt under vårdagar och vinden är varken varm eller välkomnande. Den biter och tycks försöka få dig att tappa balansen och tumla ner i Marinans djupgröna vatten, som för att kontrollera att du är på din vakt. Du utmanar den och går ut på piren.

När du står där tar titelspåret vid i dina hörlurar, och från skrikig rock and roll går ljudet till det stillsamma ljudet av en ensam sångare med gitarr. Du står stilla en stund och låter honom sjunga till punkt. Därefter startar du om låten inte en, inte två, utan fem gånger. Där, i vårvinden, tar du del av the wrestler's öde och låter textraderna sjunka in i din benmärg. Låten sjunger om att vara besegrad och att ligga i rännstenen, men på något sätt inspirerar den dig ändå åt att spotta blod på marken och gå vidare. Du måste vara skadad för att läka och ärret, synligt eller osynligt, lämnar en reva där huden är lite tjockare.

To be broken is to heal, som det en gång sjöngs. Under några månader krälade jag på marken och hade svårt att återfå balansen, men i takt med att temperaturen steg och knopparna slog ut hittade jag mina steg igen. I slutet av maj kunde jag springa och lärde mig att åter älska livet.

Sedan tre månader dansar jag till livets takt i Lund.

The Wrestler är kvar i min benmärg som ett minne som återvänder lite då och då, speciellt när jag är i Ystad om natten. Den minner om en jobbig tid, men finns kvar i både benmärg och blodomlopp. Oavsett musikalisk ideologi, ge den ett försök någon gång. Jag kan inte garantera att den ger dig något personligen, men om inte annat så kommer du att lyssna på en del av min själ i tre minuter och femtio sekunder. Vem vet, kanske du därigenom lär känna mig närmre.