A pneumatic drill and ripped up concrete -
A baby wailing and stray dog howling -
The screech of brakes and lamp light blinking -
That's entertainment, that's entertainment
A smash of glass and a rumble of boots -
An electric train and a ripped up 'phone booth -
Paint splattered walls and the cry of a tomcat -
Lights going out and a kick in the balls -
That's entertainment, that's entertainment
Gårdagens sombra inlägg kräver en muntrare uppföljare, för att påvisa för världen att 1) jag faktiskt fortfarande driver den här bloggen och inte alls har glömt bort den, och 2) att jag inte alls är deppig på något sätt. Det förra är något man då och då behöver påminna folk om, så att bloggen i fråga förblir bland deras bokmärken; det senare är ett resultat av rädslan för att vara avvikande i ett samhälle där allt artilleri fokuseras på att uppnå glädje.So it goes.
Jag har för tillfället en levnadsbudget på 53,50 kronor. Denna ekonomiska ekvivalent till rövklåda varar dock endast till onsdag, då det åter är dags för Staten att regna Kapital över oss historiker, pressvetare, idéhistoriker, genusvetare och allehanda andra studenter inom samhällsviktiga områden. De strör visserligen samma Kapital över läkare och ingenjörer, men de har åtminstone ett politiskt korrekt existensberättigande. Själv rutar jag in mitt liv efter när det är god fest på gång, och en gång i månaden faller en pengaklump ner i skallen utan att jag riktigt är säker på varför.
Ibland är jag till och med i skolan. Det är dock tillräckligt långt emellan gångerna för att jag emellanåt ska glömma bort det, för att inte tala om tappa bort diverse kurslitteratur och anteckningar.
Likväl, jag tar glidarlivet med ro. Jag vet att det är sådana som mig som diverse ekonomiskt välutbildade politiker vill spara in och skära ned på men jag har inte dåligt samvete över en livsstil som kan liknas vid att vara en betald vagabond. Jag slet nära nog bort både vett och sans i våras och känner att jag har gjort mig förtjänt av en lång andningspaus. Att jag därefter flyr landet för att faktiskt få den utbildning jag vill ha är en helt annan historia; hade pappa Staten velat ha kvar mig, och diverse andra internationella baccalaureatörer i landet kunde han gott ha tagit sig tid till att förstå vårt förbannade system och gärna därefter ta oss på allvar. I brist på sådant engagemang ber jag att få tacka för mig i mitten av nästa september och fly till brittiska öarna. Där, någonstans i nordsjödimman på kung Arturs gamla mark, kan jag berätta mina betyg för en företrädare för Systemet utan att få en frågande blick tillbaka.
Trots landsflykten kommer jag dock fortfarande att tacka och ta emot pappa Statens Kapital, men det är en annan historia.
Värt är dock att påpeka att det kommer bli svårare än jag trodde att lämna Lund. Det är en av nackdelarna med att trivas och leva livet: man blir fäst vid det hela och vill gärna försäkra sig om att man har kvar det. Säkerligen är det svårt att hitta en like till en stad som erbjuder nationsfest på annan; sittningar av vettiga som vettvilliga anledningar; malplacerade maskerader; och prima sällskap för både kvällens slag och följande morgons pinor.
Jag anar en del ångest i skiftet augusti-september nästa år, men den tiden, den sorgen. På onsdag kommer jag vara målad som en dalmatin på nattklubb, och på lördag vinglar jag återigen på Tornavägen med goda vänner och sjunger med till Lundalivets takt: det är lönehelg.
0 kommentar(er).:
Post a Comment