On Every Street - Dire Straits

A three-chord symphony crashes into space
The moon is hanging upside down
I don't know why it is I'm still on the case
It's a ravenous town
And you still refuse to be traced
Seems to me such a waste
And every victory has a taste thats bittersweet
And its your face Im looking for on every street

Jag har saknat Dire Straits. De har alltid varit en tillförlitlig kompanjon under sena nätter vid en dator, nätter som antagligen borde spenderats fridfullt sovande snarare än planlöst vakna.

Så kom den till slut, helgen då Alex drar till Oceanien. Jag minns när resan ifråga först nämndes -- det känns som en evighet sedan. Själva faktumet att hon om några timmar korsar gränsen över till moderlandet, för att därifrån flyga till andra sidan jorden påminner en om tidens förgänglighet; hur den ena stunden, en matematiklektion i ett kallt klassrum en grå tisdag i november tyck gå baklänges snarare än framåt. Efter lektionen följer en busstur som även den tycks uppta den bättre delen av ett halvår. Andra stunder, som de när din hand blir kramad av en annan i en gest av tillit och gillande, eller när du omfamnar någon du håller kär, så flyger den förbi och lämnar dig undrande vart ögonblicket, det där honungssött underbara ögonblicket tog vägen. I längden är det ju logiskt: i livets ljuva tider vill man inget hellre än att varje litet korn av sötma ska vara oss tillgängligt bara lite, lite längre än dess öde dikterat. I mörkare tidevarv vill man inget hellre än att det på ett eller annat sätt ska gå snabbare och vara över, om så genom att pinan ifråga försvinner eller genom att svälja tre Tramadol och fridfullt sova sig igenom dag, på dag, på dag.

Eftermiddagarna i skolans matsal känns fjärran och som en del av ett förflutet som inte går att förneka, men som likväl endast känns delvis bekant och självupplevt. Vi var alla så små en gång i tiden -- både mer oskyldiga och naiva än vi är idag. På vissa sätt var vi säkert gladare, på andra sätt hade livet långt ifrån börjat. Sedan de dagarna har jag sett mig själv förändras i grunden, jag har sett pojkar som var mina vänner växa upp och ta världen på ett annat sätt och jag har sett flickor jag lärde känna hösten 2006 bli till kvinnor. Mycket har hänt på en tid som både är väldigt kort, och väldigt lång. Paradoxalt nog kommer även de kommande två månaderna vara både momentära och oändliga: en dag kommer jag vakna och inse att endast två veckor återstår tills dess att en kär vän återvänder från en lång resa. Andra dagar och kvällar, när ingenting är planerat; matutbudet är sparsamt; och lusten tryter, så kommer det kännas som att hennes återkomst skulle vara i en framtid långt bortom mitt synfält. Det är så med allt man saknar. Dock så stämmer ju det evigt uttjatade ordstävet: den som väntar på något gott, och det gör vi. När vår väntan slutligen bär frukt kommer det firas på sällan skådat vis -- frågan är om det egentligen finns bättre sätt att spendera dagar runt julhelgen, än i skratt, gamman och kärlek med goda vänner. Jag betvivlar det, och ser redan fram emot julen 2009.

*

När vi stod på Malmö Central tidigt den där julimorgonen 2004 vill jag minnas att det sista är ett citat jag funnit mer sant än många spetsfundigheter: jag är usel på att säga hejdå. Det är få gånger, om ens vid något tillfälle, som jag lyckas ge mitt farväl på ett sådant sätt att det blir ett avslut, om än temporärt eller permanent. Ofta blir det ett halvkväde istället: jag känner att jag missat något jag ville säga, eller att jag hade velat stanna bara lite, lite längre, eller... Ja, oftast leder det till att jag ältar fram och tillbaka hur jag egentligen inte ville säga hejdå överhuvudtaget, och hur plågsamt det hela egentligen var. Än mer plågsamt är dock de gångerna man inte får chansen att säga ens sitt ångestfyllda adjöken, utan istället ser hur en kontakt långsamt tynar iväg för att aldrig nå sin tidigare potential och kraft. Jag skulle kunna rada upp många namn på människor som kommit och gått på detta sätt, men det skulle göra föga mer än att stimulera mina minnesnerver. Vissa ångrar jag bittert att jag tappade kontakten med, vissa inser jag att jag inte hade kommit överens med i längden, men gemensamt för alla är att jag hade velat säga adjö till dem -- om än så ångestfullt och plågsamt som jag tenderar att göra -- när vår relation stod på sin topp, så att de fick höra precis hur mycket jag tyckte om, eller uppskattade, eller älskade dem. Det hade de varit värda att höra, och i ett flertal fall blev sådana ord aldrig sagda.

Det är väl därför det känns så viktigt att poängtera sådana saker nuförtiden. Ken Casey i Dropkick Murphys gav i anteckningarna till The Meanest of Times det ganska tydliga budskapet att man aldrig ska låta någon man håller kär glömma det. Detta betyder inte att man ska överösa dem med lovord varje tillfälle man träffas, men man ska inte skiljas som ovänner och varje avslutande kram ska förmedla just den värme du känner för personen ifråga. Livet är för kort för att riskera att sådant blir osagt.

Just av denna anledningen lär jag explodera i en kaskad av allmän sentimentalitet och ångest i slutet av nästa vår och början av nästa höst, men det är en historia jag tar då. Inte ens en erfaren -- om än ganska så rehabiliterad -- misantrop som jag bör hantera mer än ett ångestmoment i taget.

*

Begrav mig till Telegraph Road. Mark Knopfler är ett geni.

*

Det börjar bli dags att stänga ögonen och glida in i drömmens rike -- klockan är, trots omställning till vintertid, ganska så mycket. Gårdagens avskedsfest tog ut sin rätt den också, både i energin som gick åt till att arrangera och driva det hela och i mängden sömn som gick förlorad på grund av sen sänggång. Sådan sömnbrist är dock alltid motiverad om man lyckas göra något vettigt istället. I det här fallet lyckades jag hålla en avskedsfest som ett ganska så förfriskat, men ack så charmigt bedårande objekt för festligheterna uppskattade. Sådant kittlar mina festfixarnerver och kan leda till försök på framtida stordåd: att kunna bjuda folk på en god kväll är ett ömsesidigt nöje varje gång.

Tankar är lika förgängliga som tiden, och det är därför jag skriver det här. Ty om två månader, när julen närmar sig, läser jag posten igen och minns både en god avskedskväll, de sista orden till en kär vän innan avfärd, och den efterföljande, för min del obligatoriskt pockande separationsångesten. Jag skrockar, blickar in i den öppna brasan och försöker stänga ute ljudet av Just D:s Juligen samtidigt som jag på ren rutin öppnar ytterligare en flaska kryddigt julöl. Medan jag klunkar i mig och försöker ignorera faktumet att Kalle Ankas Julafton snart kommer störa julfriden tänker jag på vart jag kommer befinna mig bara några dagar senare: i ett stängt rum med mat, dryck och vänner, samt en oöverstiglig vilja att ta igen den tid vi spenderat på olika håll. Sedan dör internetuppkopplingen och stormen utanför gör att strömmen går, men inte den mest aggressiva istid skulle kunna stoppa mig från att återvända till Lund på utlovad tid. Det är sådant, istider, vi har en pickup för.

Jag har inte känt mig såhär riktat sentimental på länge.

Jag älskar er.

Godnatt nu.