Riot Van - Arctic Monkeys

"Have you been drinking, son?
You don't look old enough to me"
I'm sorry, officer
Is there a certain age you're supposed to be?
'Cause nobody told me

Säg detta om ingenting annat, säg att gårdagen var grandios.

Om än mångfacetterad så känner jag att den sannolikt tar sig in på en topp fem-lista över de senaste nitton årens dagar. Den insikten fick jag i och för sig tidigt på dagen, långt innan de mer excentriska och illustra eskapaderna på kvällen och natten. Föreställ er scenen: ett café, slitet och med atmosfär i golvplankor och väggar. En grupp på sex människor som, även om det inte är något som en stilla betraktare kan märka, känner varandra väl sedan länge. Diskussionen går i vågor värdiga ett hav i kuling, en resa planeras. Folk avbryter varandra, visar sig prata om helt olika saker, missförstår varandra, avbryter varandra åter och sjunger emellanåt i ett försök att få uppmärksamhet. I mitten av sagda grupp sitter jag klockan kvart över tre en lördag och äter frukost bestående av te, Tuborg Grön och en gigantisk kalkonchiabatta och inser dels hur djupt jag känner för mitt sällskap, dels att jag kanske aldrig haft en bättre frukost i hela mitt liv.

Hur toppar man något sådant?

Man experimentgroggar och har fest i nära nog tolv timmar.

Det hela verkade betydligt mer harmlöst på planeringsplanet. Tanken var egentligen att utnyttja lite av spriten som jag beställt från korridorens senaste Tysklandsutflykt till att experimentera med drinkar. Endast gin och whisky fanns dock tillgängligt, men vi betvivlade att detta skulle stoppa oss. Även gruppen var till en början liten: endast jag, Alex, David och Isabella.

Kvällen inleds med en utflykt till det alltid lika ångestframkallande Willys och ingredienser inköps. Därefter sker, som Matias skulle uttrycka det, tilltaggning: drinkar blandas friskt med mig som en perversion på bartender. Detta leder till att det även är jag som provsmakar dem för att se om proportionerna tycks vettiga, vilket leder till aningen sämre blodvärden än mina kära vänner hade vid det laget. Vi fortsatte dock, och i längden blev det tilltänkta förkröket istället totalkrök: det fanns helt enkelt ingen anledning att göra något annat.

Timmarna gick, samtal kom och gick och byttes ut och vävdes in i varandra.

Sedan återvände Wille, Gedas och Ishmael från eftersläppet på Östgötas bal, och galenskaperna tilltog på riktigt. Då marodördansarna som hoppade itu vårt köksbord i våras nu identifierats som boende på fjärde våningen i huset planerade vi en kupp: vi skulle helt enkelt byta köksbord. Med tanke på att hela korridoren var däckad efter tour de chambré och efterföljande efterfest var kvällen det optimala tillfället för vår heist. Således knatade vi helt enkelt upp åtta personer, gick in (här utdelas hedersomnämnande till Wille som förutseende nog hade tejpat låset med gaffatejp under det tidiga stadiet av kvällen, så att dörren inte låstes när den stängdes) och bar med viss möda ut och ner bordet. Först tvingades vi dock att plocka ut vårt eget och bära upp det, montera och sedan göra oss av med alla spår av gaffatejp.

När bordet-- bytet! stod i vårt kök utstöttes ett långt segervrål, därefter följde dans på den högst stabila skapelsen. Hur länge det pågick vet jag inte, och mitt välkomstflak med öl såg här sina sista minuter passera. Föga förvånande lyckades jag med konststycker att ramla ner från bordet vid ett tillfälle, med efterföljden att jag nu har blåmärken vid korsryggen. Jag kan dock tillägga att jag var rätt skum på dessa imorse, men efter någon timme av vakenhet kom minnet tillbaka. I fyllans oövervinnerlighet var jag dock inom sekunder tillbaka uppe på bordet.

Av okänd anledning avbröts så småningom köksröjet och en spontan efterfest utbröt i mitt lilla rum. Vid någon gång runt sju gick Alex och Isabella hem -- David hade lämnat lite tidigare -- men jag kan för mitt liv inte minnas deras avfärd, eller för den delen när jag sade hejdå till dem. Kort därefter schasade jag dock ut de sista tappra krigarna som fortfarande höll SSKK:s och fyllans munterhets flaggor högt.

Jag somnade djupt, och mådde apa när jag vaknade halv tre. Dagen därefter har mest varit plågsam fram tills dess att jag åter kände mig som en människa framåt kvällen, och är inte värd att gå in djupare på. Nu, när även den dagen tickat iväg, kände jag dock att om någon dag ska förevigas i bloggform är det den här.

Säg det om ingenting annat, säg att gårdagen var grandios. Säg att den var underbar med underbara, och att livet är gott. Säg det, och säg det igen.