The Centre of the Heart - Roxette

You wear them so well, those innocent eyes
You're puttin' on a wonderful disguise
I want you so bad, I'm pushing my luck
It feels like being hit by a truck
This is no place special, don't know why I came
If someone has a minute, won't you explain

Så var det söndag igen, och ytterligare en dag har börjat efter det att klockan slog ett. Jag hade varit en usel kyrkobesökare. Dock får nämnas att mitt senaste kyrkobesök, med Alex någon gång i våras, var en trevlig tillställning. Det låg någon sorts sömnig fridsamhet över hela tillställningen som starkt kontrasterar till gäspande korridorare och en öppnad flaska absint i köket -- som det för övrigt är min tur att städa, vilket gör dagen ännu mera söndag än tidigare.

Jag kan ana en viss brist på håg och energi, vilket kanske inte är så konstigt efter att ha jobbat till tre och därefter varit på en rökluktande efterfest med fulla bandmedlemmar och trötta jobbare tills fyra. Klubben igår bjöd inte på många överraskningar, och för att vara helt ärlig kunde min tilldelning av arbetsuppgifter ha varit bättre: Lilla Baren, diskplock -- under vilket jag stod och vaktade dörren hela tiden, jag tycks vara den enda människan i världen som inte har något problem med den uppgiften -- följt av garderob och entré. Min olyckliga lottning på det avslutande passet gjorde att jag tilldelades toalettstädningen. Oh joy.

Det blev inte bättre av att en stor del av lokalens vita ytor var blåa, en hälsning från ett gäng fulla smurf-sjuksköterskor som hade sittning innan klubben. Min tro på sjukvårdens framtid har nog sjunkit lite, är jag rädd. Många ufon siktades dock och förbandet spelade Nintendopunk så kvällen får anses ha varit lyckad på underhållningsplanet. Ett trevligt jobbarlag gjorde också kvällen lite mer angenäm. Överlag får dock sägas att Krischan är trevligare. Det är så bara. Dock, utropar någon i publiken, seglar du i samma kavlugna vatten hela tiden! Vart är viljan att utforska horisonten? Nå, är mitt svar, hörde ni inte att det är söndag? Den vilar idag. Den växer sig dock starkare under veckorna och således står Östgöta och Lunds på min kortlista över framtida jaktmarker.

Ny vecka börjar imorgon och kommer inledas med att jag hämtar upp mitt bortsupna bankkort på Sydskånska Nationen och mina förträngda kursböcker på Fäladstorget. Därefter följer ett antal dagar med ganska så markant aktivitet -- jag har hittills lyckats hålla mitt schema späckat. Om inte annat så kommer ledig tid att ägnas åt planering av, eller fundering på fredagens avskedsfest och helgens riktiga avsked till en riktig vardagsinstitution: Alex. Veckan involverar därmed även den sista promenaden på en ganska så lång tid, vilket jag får erkänna att jag inte är särskilt nöjd med. Jag är inte bra på det där med att säga adjö till människor, temporärt eller ej (undantag kan självklart göras från denna regel, men knappast för nära och kära vänner). Ytterligare virke läggs på den mentala brasan då detta avsked påminner mig om framtida avsked; jag lär inte sitta här nästa höst, och nu har snart en halv termin på Lunds Universitet passerat.

Om man tar i bemärkelse hur snabbt sagda halvtermin har gått så kan man ganska så snabbt dra slutsatsen att snart är det jul, därmed är även Alex snart hemma igen trots att hon ännu inte har åkt och året går emot sitt slut. Tanken på snö, bjällror och julsånger av anglosaxiskt ursprung gjorde mig helt plötsligt ganska så munter mitt i den gråmellerade söndagen.