The Road - The Levellers, el. "En partiledares timlön."

Well, it's headlights, and white lights, and Black Tar Rivers
Theyre dragging me around this country as it withers
The billboards, signposts, standing in the way
Tell of the state of the nations, that we find today

And we play and we play and we play
To every day, every day
To every day

Våren har rivstartat efter en mental limbo, under vilken inte en själ tycktes vara kvar i Lund. Roligare har man haft, och produktiviteten inskränkte sig till att sitta i rummet och titta på tv-serier. Nyårsafton var dock en lyckad tillställning, så en del tid spenderades också med att skrocka åt minnen från kvällen.

Nu täcks dagarna av novischeri, ny kurs, parallell gammal kurs, och förestående omtenta. Att ha mycket att göra är dock långt ifrån negativt -- tvärtom ger det mig en raison d'être som ofta är svår att hitta när man inte gör annat än att dricka öl och surfa på Facebook. Festsäsongen drog dock igång i lördags med allt vad förfest, Sydskånska, och Sydskånska-fylla innebär. Härliga tider; jag har aldrig tidigare längtat så intensivt efter ett jullovs slut. Snön kunde jag dock leva utan, och även här kan vi lista en debut i mitt liv: jag har aldrig sett snö ligga, och återigen falla, under en så här lång sammanhängande period. Den globaa uppvärmningen känns plötsligt lika tveksam som efterlängtad.

I övrigt finns litet av personlig karaktär som är värt att nämna. Jag har äntligen plöjt mig igenom Alexandre Dumnas och The Three Musketeers efter många om och men och övergår därmed till Klas Östergren och Gentlemen. Jag äter pizza oftare än någonsin tidigare. Jag behöver fler tv-serier, för vilket en utflykt till Michael Hansens krävs.

Jag har upptäckt att Guitar Hero-gitarrer inte går att köpa separat till Wii. So it goes.

*

Haitianerna har väl visserligen allvarligare saker än tv-spelstillbehör att ägna sig åt -- överlevnad torde stå ganska högt upp på listan. Det är intressant, det där, med var katastrofer slår. Snarare än att ge västvärlden en käftsmäll så trampar naturen på de som redan har minst, vilket leder till att de har ännu mindre i en sådan grad att deras tillgångar snart torde vara direkt negativa. Det är svårt att se en poetisk, eller av annan sorts, rättvisa i det sammanhanget.

Aftonbladet, allas vår låtsassocialistiska kvällstidning, drog igång en drive för att få Sveriges befolkning att skänka en timlön till Läkare Utan Gränsers arbete, vilket logiskt nog innebär Haiti i ganska stor grad vid det här laget. I samband med det frågade de naturligtvis en hög kändisar om de tyckte det var en god ide; nå, att säga annat än att det var en ypperlig idé vore ju att ta medialt självmord, så det gjorde alla själklart.

Bland de tillfrågade fanns bland annat en hög partiledare samt en och annan minister, som alla tyckte det var ett behjärtansvärt initiativ och tyckte att de väl visst kunde skänka en tusenlapp.

Jag tog en klunk av Red Bull och började filosofera. En tusenlapp? Jag vet inte vad en partiledare har i lön, tänkte jag, men nog är en timlön kanske lite snålt när väl valda Dramatenskådespelare förbinder sig att skänka tio lax. Vidare funderade jag på vad jag själv spenderar pengar på:

• Pizza
• Ett och ett halvt flak öl i månaden
• Vodka, samt Trocadero att grogga det med
• Skrivmaskiner
• Fyllefalafel
• Onyttigheter
• Kläder på mellandagsrea

Jag tog en klunk till och kastade den tomma burken i en redan överfull återvinningskasse. Därefter knappade jag in på Läkare Utan Gränsers hemsida och skänkte, i ett stänk av idealism, lika mycket som våra kära partiledare var generösa nog att göra: 1000:-.

Jag får in 7.800:- i månaden. Vad tjänar ni, herr och fru minister?

Time For Heroes - The Libertines, el. "2009, ett jävla år"

Well the stale chips are up and the hopes stakes are down
It's these ignorant faces that bring this town down
And I sighed and sunken with pride
I passed myself down on my knees
Yes I passed myself down on my knees

Now tell me what can you want now you've got it all
The whole scene is obscene
Time will strip it away
A year and a day
And Bill Bones
Bill Bones knows what I mean
There are fewer more distressing sights than that
Of an Englishman in a baseball cap
And we'll die in the class we were born
But that's a class of our own my love
A class of our own my love

Lågan flämtar i vinddraget från ett på glänt öppnat fönster. Om lite mer än ett dygn slocknar den för evigt -- men vilket ljus den brunnit ner på vägen!

Det man huvudsakligen läser om när tidningar, bloggare och twittrare sammanfattar det gångna året är hur allt tydligen sög, att ingen har pengar längre och att regeringen i USA tydligen har nått nya, oanade höjder av slöseri och dumhet. Nå, kul för dem, och gnälla bör man ty annars dör man sannolikt purken: gnäll får i alla fall ut det onda. Så länge man bara låter det vara exorscerat och därefter börjar på ny kula med återvunnen positivism är allt prima.

Jag kan dock inte hävda att jag delar den negativa synen på 2009. Det må ha börjat med en vår sänd från helvetet -- dock det finska helvetet; det var trots allt ganska så kallt, till skillnad från Lucifers domäner -- men det fortsatte med ett veritabelt kompani av händelser som har satt sig djupt in i ryggmärgen.

Se det här som min årskrönika.

- Post-IB-resa till Kroatien
Tvärtemot de flesta av mina klasskamraters dystra spådomar tycktes vi alla ha tagit oss igenom examensveckorna med åtminstone liv och lem, om än inte vett, i behåll. För att fira detta propert var resa bokad till billiga Balkan och en sol som fortfarande tittade förbi Sverige så irreguljärt att man gott kunde anta att dessa tillfällen helt enkelt var när han vandrade vilse på fyllan. Att ge sig av syntes alltså som en god idé, och så gjordes några dagar efter en på många sätt udda, men i en annan historia hemmahörande examsfest i Öja, av alla ställen på Jorden.

Mitt första minne av resan är att jag missar mitt planerade tåg från Ystad med en hel kvart, på grund av att stadsbussens linje 2 tar alldeles för mycket hänsyn till pensionärer och liknande, som tar lång tid på sig att sitta ner. Då jag dock var tvungen att vara inne i Lund långt tidigare än de flesta andra för att lämna tillbaka en aldrig använd ordlista från första gymnasieåret var jag dock likväl i ytterst god tid, och spenderade efter Lundaankomst och avlämnad ordbok en timme med att sitta på Arimans uteservering i sällskap med en kall Hof och överösa mig själv med komplimanger över det smakfulla initiativet att trots allt ta sig utomlands. Efter avslutad Hof tog jag mig till Centralen, vid vilken jag och mina klasskamrater turades om att le bredast åt faktumet att examensproven nu endast hägrade som ett cantervillskt spöke, och att nära nog en vecka i Split väntade. Vem som vann förblir okänt.

Det som följde var några dagar i en vacker Medelhavsstad med totalt fyra sorters öl till allmän försäljning, av vilka två var inhemska -- och en av dem äcklig -- och en tredje den internationella ölcancern Heineken. Sålunda fick jag istället leva på Löwenbräu, som visserligen inte är mycket bättre än Heineken men likväl är tillräckligt obskyr i Sverige för att ge mig ett blygsamt mått av indie-cred. Staden var dock som sagt vacker, luften varm och havet blått. Efter hemkomst sammanfattades resan av undertecknad som följer:

Fjolliga drinkar på barer, utflykt till nationalpark, bad från klippor i gassande sol och jazz på en sandstrand med Hajduk-Dinamo som fond. Skratt, kramar och kontemplativ tystnad. Ćevapčići, laxpasta och pizzaslice -- Fife och Spalatin. Raka, ingärdade gränder med vit stenbeläggning -- vattenfall i massor med en fantastisk ram av grönska. Skönhet på skönhet. Jameson och Grouse. En glädjebägare till brädden fylld och endast smolkad av annalkande farväls fruktkött.

En god polsk, kameraviftande vän till mig hade en än bättre sammanfattning av det hela, men då hans blogg gått ett internetmässigt seppuku till mötes finns inga spår av den prosan.

Några minnesbilder står ut från de andra: först, när jag och sagda polack började dela på den flygplatsköpta Jameson-whiskyn redan på bussen in till Split. Detta möttes med ett flertal menande flin från klasskamrater, som dock snart föll för frestelsen och ville smaka -- om inte annat på ren princip. När vi gick av bussen var vi båda storögda över palmerna som längs med strandpromenaden skuggades av Diocletianus gamla palats.

Andra, när jag satt med en stor del av resesällskapet på vandrarhemmets loft med ytterligare whisky, dock denna gången Perths stolthet, The Famous Grouse. Flaskan skickades runt och om en hade haft herpes hade resten strax anslutit till detta sjukdomstillstånd, men turen tycks ha varit på vår sida. Vissa blev lite roligare än vad som visade sig hälsosamt, vissa avstod helt -- själv drack jag ikapp med Jacob. Efter cirka en kvarts flaska var kallade vi det oavgjort och däckade så småningom på varsitt håll. Dock var det jag som blev titulerad "leadbelly" på morgonen, av skäl som alla inblandade känner.

Tredje, en promenad till en klippstrand utanför stadskärnan. Havet var skönt, himlen tycktes ändlös -- vilket den väl, påpekar vän av ordning, tekniskt sett är -- och Carlsberg fanns att finna en liten bit bort. Livet var härligt.

Fjärde, en hel hög svenska studenter vid en bar djupt in i Diocletianska palatsets labyrintliknande gränder, från vilka vågor av oljud, vad, sånger och tjut strömmade i timtal.

Femte, hur jag och min polske kamrat delade resten av Jameson-flaskan under en melankolisk tillbakafärd till flygplatsen och, indirekt, Sverige.

Kvar fanns en känsla av att en klass som egentligen blev en klass alldeles för sent trots allt fick en ordentlig avslutning, till slut -- så även en klar insikt av att det var många, många vars sällskap man skulle sakna till hösten.


- Studenten
Det var en jävligt udda känsla att ta tåget och bussen in till stan iförd vit keps och svart kostym, men desto trevligare blev den så fort jag nådde mina klasskamrater vid Stadsparksfontänen. Champagne, mouserrande vin och allehanda billigare substitut korkades upp in till förbannelse; det skrevs i mössor; det kramades i eufori och dagen tycktes redan från början perfekt.

Mitt i tumultet råkade jag av rent misstag, för att använda aningen mer alldagligt språk än jag är van vid i skrift, äga sönder några av mina klasskamrater. Då jag stod och nöjt rapade efter en snabbt slukad flaska Cinzano Asti -- som jag därefter skyr som pesten -- plockade några herrar i sällskapet fram fickpluntor av varierande storlek från sina innerfickor och började, nöjt skrockande, smutta whisky. En av dem slängde mig en blick och sade retsamt: "What's the matter, where's yours? Can't handle stuff like this?" Skrocket blev desto ihärdigare.

Nöjt flinande drog jag då fram en till hälften fylld reseflaska whisky, inköpt vid avfärden från Split. "Nah, but I couldn't fit it all into such a... small flask." Skratt följde, och flaskan inmundigades under dagen.

Följde gjorde fotografering; middag på Times (med, till ingens förvåning, tal av mig och Ken); och slutligen, efter att ha vinglat runt på stan lite, en kort avskedsfika i matsalen. Ljud överallt, förvirring total, men till slut började rektorerna läsa upp klass efter klass, efter vilket de uppropade under glada tjut rusade iväg genom korridoren mot dörren, trappan och friheten.

När slutligen IB2 lästes upp tog jag och Jacob täten, i mångt och mycket precis som den där natten med whiskyn på det kroatiska loftet.

Därefter är en stor del av händelseförloppet reducerat till en högst munter, men otydlig bild. Glädjeruset övervägde korttidsminnet, och alla tycktes vara såpass glada att de skrattade på gränsen till att gråta. Foton togs, familjer kramades om, och därefter skeppades vi runt i Lund på ett truckflak.

Efter middag med familjen på restaurang åkte jag norrut till Alex och drack öl på hennes studentfest; så småningom var vi alla samlade där, och drog oss in emot centrum till Tegnérs. Här är mina minnen ännu suddigare, men det dansades och hoppades och dracks och Jacob kom med den goda idéen att ta varsin tequila-shot. Efter den minns jag ännu mindre, undantaget att jag satt och sov först på trappan vid AFB och därefter i en fåtölj i en mörk hörna på Tegnérs.

Efter nattklubbstängning drog det återigen norrut, dit jag gick arm i arm med min gymnasietids käraste vänner till fågelkvitter och lukten av dagg.

Jag vinglade betydligt mer än någon annan, men är lika glad ändå.


- Hultsfred
Någon gång under våren slog min tidigare så riskkalkylerande, försiktiga hjärna slint och köpte en biljett till Sveriges lerigaste festival. Mina föräldrar var så att säga minst sagt skeptiska. Dock inte mer skeptiska än att de kunde medfinansiera både tält och nya gummistövlar.

Hultsfred föregicks av betygsfirande med klassen, då betygen opassande nog kom dagen innan avresan norrut. Detta ledde till en trevlig kväll under vilken jag blev aningen mer packad än vad som kan rekommenderas dagen innan en lång, lång tågresa; dagen efter hade jag kopparslagare i hjärnan. Efter en tågresa ifrån helvetet nådde jag dock Småland, och fick efter en liten stund sällskap av min resekamrat. Fylla av förväntningar gick jag och Emma emot campingen, och när vi några dagar senare vandrade i motsatt riktning hade vi upplevt dagar som jag själv åtminstone aldrig kommer kunna glömma. Alltifrån ett galet camp, till prima konserter, till en tjej jag dansade med på onsdagen och därefter försökte finna åter ända fram till söndagen, till expeditioner till fjärran tält, till "Never have I ever" på fyllan med endast mig och fyra tjejer som deltagare, till alla skratt åt skämt, historier och fyllepåhitt.

Jag kom tillbaka från Hultsfred som en annan människa -- på mer än ett sätt, skulle det visa sig.

- Sjukdom, sjukhus, och en livslång kompanjon
Det var egentligen ingen -- ej heller jag själv -- som tyckte det var särskilt udda att jag spenderade de två veckorna som följde Hultsfred med att ligga hemma, oförmögen att äta eller göra mycket överhuvudtaget, och stundom överfallen av kramper i magtrakten. Det var väl dålig kebab, för mycket öl eller dålig handhygien, resonerade omvärlden. Speciellt alla människor över 30 tycktes se detta som den enda rimliga förklaringen.

Fair enough, tänkte jag, och mådde efter antibiotikakur bättre. Sålunda återvände jag till livet i en vecka.

Därefter var jag nära att simultant svimma och spy i Ystads stekande sommarvärme, och åter tycktes jag vara knockad av den mystiska sjukan. Jag spenderade dagarna med att sitta uppkrupen i en fåtölj framför tv:n och drömde mig bort med hjälp av Hornblower och dylik eskapism. När jag nu var sjuk igen blev dock mina föräldrar förundrade, och sålunda åkte vi ner en liten runda till lasarettet för provtagning.

Tydligen var jag bra mycket sjukare än någon anat.

Med ett astronomiskt infektionsvärde som fick både en och två sköterskor att klia sig i huvudet och fråga om man egentligen kunde ha så högt och fortfarande stå upp -- vilket jag gjorde med nöd och näppe -- blev jag på kvällen inskriven på Ystads Lasarett av en kollega till min far, som såg lite för bekymrad ut för att avskriva mina föräldrars oro. Själv var jag inte särskilt orolig: jag var mest trött, jävligt trött. Hungrig var jag knappt; under de föregående tre och en halv veckorna hade jag ätit mat under en, och inte ätit något alls under en annan. Om det inte hade varit för en i flertalet oktaver snarkande sänggranne hade jag sovit som en stock natten igenom; nu fick jag göra det under dagen istället.

Det är en märkligare känsla än man kan tro, än någon av er kan tro, att ligga på sjukhus. Jag hade en nål i vänsterarmen genom vilken jag fick en måttlig dos näring från dropp. Jag sov i stort sett hela måndagen, förutom när min familj kom för att hälsa på, och orkade inte öppna laptopen förrän på tisdagseftermiddagen. Den hade hela tiden legat bredvid mig, men jag hade inte orkat lyfta armarna. Måndagen var för övrigt min farsas födelsedag. Ingen familj ska behöva spendera en sådan dag med en medlem nyss förlagd till sjukhusvärlden. Att meddela omvärlden var inte heller en baggis: e-mail utgick till de närmaste av mina vänner, och i stort sett var det en blandning mellan försäkran att det inte fanns anledning till oro, och försök till subtil bön om besök.

Om jag skulle förflyttas någonstans användes rullstol.

Förflyttas gjorde jag också på onsdagen, till Universitetssjukhuset i Lund. Ironiskt nog, tänkte jag när jag rullades in genom entrén, blir det här min första permanenta vistelse i Lund. Här blev allt plötsligt mer intensivt: jag fick fyra gånger så många piller, dropp med betydligt mer näring, blev tappad på blodprov flera gånger de första dagarna, och en coloskopi bokades in för att ta reda på vad fan som var fel på min tarm.

"Colon" på engelska betyder tjocktarm. Coloskopi är alltså kort och gott processen i vilken du får någon meter kamera uppkörd i röven, och hela tiden har en tv-skärm framför dig på vilken du ser hur din tarm ser ut på insidan. Detta samtidigt som du är vagt medveten om att det sitter en äldre man bakom dig och rör ett instrument, något obestämbart rör sig i din magtrakt, och du själv har fått godsaker som morfin och Tramadol. Det hela får anses som en av de mest bisarra upplevelserna jag varit med om.

Dagarna kom och gick, och välsignat nog var det endast en dag -- den innan min utskrivning två veckor senare -- då jag inte hade besök. Klasskamrater, nära som bekanta, kom en gång om dagen och familjen tittade in med jämna mellanrum. Koc höll mig sällskap via internet större delen av resten av dagarna. Filmer och böcker avverkades i rask takt; jag sov; jag fick mer dropp; jag väcktes klockan sex på morgonen för temperaturkontroll och blodprov. Detta liv pågick i två veckor tills dess att man konstaterade -- med viss reservation -- att jag led av Crohns sjukdom, en kronisk, dvs obotbar, tarmsjukdom som skulle leda till pillerknaprande resten av livet. Jag tog beskedet med ro: de hade redan i Ystad sagt att det mycket väl kunde vara kroniskt, och jag ställde villigen in mig på det värsta. Det kändes rimligt. De två sjukdomar det skulle kunna röra sig om var Crohns eller ulcerös colit: jag valde därmed att anta att det var Crohns, då jag för mitt liv inte kunde komma ihåg vad "den andra" hette. Sålunda diagnostiserade jag mig själv en och en halv vecka innan mina läkare gjorde samma bedrift.

När jag skrevs ut efter två veckor på sjukhus var jag smal, hade insjunkna kinder och förtvinade muskler, men jag var friskare än jag hade varit på länge och var än mer bestämd än tidigare att leva det liv som givits till mig.

Två veckor på lasarett är en lång, och på många sätt obekväm tid. Likväl skulle jag aldrig viljat ha vara utan den. Det är lite svårt att förklara.

- Lund och SSKK
Efter visst bönande till AFB lyckades jag med sjukintyget i handen tigga till mig en bostad i Lund, och livet såg plötsligt ljusare ut än det hade gjort på länge -- sommarens bostadsletande hade inte direkt bjudit upp till dans. Det första jag såg när jag vandrade in i mitt nya korridorskök var en gigantisk logga som jag kände igen sedan tidigare: SSKK, Sportsuparklubben Kamraterna -- alko-korridoren, AFB:s gissel. AFB själva hade i sitt telefonsamtal hävdat att min nya bostad låg i en lugn, studieinriktad korridor. Bra försök, säger jag.

Det tog inte lång tid att vaggas in i ritualer, stolthet över märket och historien, och en vilja att även i fortsättningen arrangera de främsta korridorsfesterna i Lund. Desto mer synd då, att min vistelse endast blir ettårig -- jag kan dock trösta mig med att jag under detta år lyckats bli vald till Präsident, endast två månader efter att ha flyttat in. Det torde vara ett rekord.


- Lund och Sydskånska nationen
Mycket kan sägas om min höst, men den hade aldrig varit sig själv om det inte vore för nationslivet, och då speciellt min hemnation och alla människor som därmed följer. Efter det att jag vandrade in som målmedveten men ohjälpligt grön novisch i augusti har jag upplevt novischfest, klubb- och pubjobb, sittningar, temakvällar, jobbarfester, julfester och fler festkvällar än jag är kapabel att minnas, av naturliga anledningar. Livet, som för inte så länge sedan var att sitta dystert klickande vid en dator var fredag och lördag, samtidigt som jag undrade vad riktig människor höll på med, har nu blivit en ändlös flod av glädje, gamman och god gemenskap. I processen har jag lärt känna ett pärlband av karaktärer: från världens sannolikt gladaste man, till två berömvärt partyglada tjejer från Borås, till de herrar som utgör mitt ständiga dryckessällskap: en bolmande sörmlänning och en guldlockig lundensare. Det skulle ta alldeles för lång tid att beskriva höstens eskapader och äventyr, men säg detta om du ska säga något: det har varit den bästa hösten i mitt liv.

*

Det är omöjligt att referera till en 365-dagarsperiod utan att lämna ute både detaljer, händelser och människor -- det är naivt att tänka annat. Det som ovan är skrivet är ett axplock från ett händelserikt år som började miserabelt men slutar i renaste dur; året då jag slutligen blev vuxen och fann det som tycks vara min riktning i livet. Det har varit ett år jag aldrig hade bytt bort, så till klasskamrater, familjemedlemmar, fyllebekantskaper, nationshängare, dryckeskamrater, gamla vänner och allsköns andra karaktärer man kan springa ihop med en sen natt i Alla Städers Pärla: ett gott nytt år, och tack för att ni har förgyllt det gångna. Tack.

Min Sång - Mimikry

Jag går ut och knackar dörr för att få veta
Om du kanske hälsat på mig men gått fel
Men du finns ingenstans och vintern känns så väldigt lång
Precis som min sång

Min sång den vet att den ska framföras av mig
Min sång den vet att den ska tystna när jag hittat fram till dig
Min sång den vet att den blir aldrig nånsin känd
Min sång den vet att den ska sjungas i det tysta
Det är min sång

Oavsett längd på uppehåll är bloggen aldrig död på riktigt, och det verkar som att fem-inläggs-principen håller i sig även i 2009:s sista skälvande månad. Livet går vidare, även om det tycks ha tagit ett smärre uppehåll över jul- och nyårsveckorna: Lund är en spökstad med tysta nationer och tomma gator, brutalt ackompanjerat av en gråvädrets orkester som bestrött gatukanterna med rester av det som för inte så länge sedan var ett mäktigt snötäcke. Längtan till Korsika och liknande ställen har inte varit starkare på länge -- snö tål man ändå, det ser fint, fridfullt och juligt ut. Det vi nu genomlever är baksmällan efter det vita underbara, med en gråmellerad värld och en pockande känsla av brist på riktning och mening; ett inverterat inferno och en annalkande vårvinters Gehenna. Att Delphi är tomt sånär som på mig själv och några enstaka asiatiska utbytesstudenter gör inte saken bättre. Jag kan inte bärga mig tills lovet är över och livet åter sliter tag i mig med välmenande våld.

Sydskånska nationen med nattklubbar, jobbarfester, gemenskap och te på tisdagar.

SSKK med ett korståg tillbaka mot rampljuset, och förhoppningsvis en rejäl festsäsong.

Vin, (kvinnor) och sång och inte en helgkväll med koll på tunga och fötter.

Livet, så som det ska vara och alltid borde ha varit. I början av januari öppnas åter dörren in i värmen av den värld i vilken jag numera har mitt läger och uppehälle. En stad av synd och dekadens, alla städers drottning, är ändå ingenting utan dvärgarna som håller maskineriet snurrande.

I januari får vi Lund att dansa igen. Tills dess håller jag persiennerna fällda och försöker glömma bort mina lediga dagar.

The Foggy Dew - The Chieftains feat. Sinéad O'Connor

The bravest fell and the requiem bell
rang mournfully and clear
For those who died that Eastertide
in the springing of the year

And the world did gaze with deep amaze
at those fearless men, but few
Who bore the fight that freedom's light
might shine through the foggy dew

Av någon anledning går jag, trots att jag leder min rostiga gamla cykel bredvid mig. Huvudet, om än inte sinnelaget, känns tungt efter en natt med för lite sömn och takten i min gång vittnar knappast om energisk ungdom; snarare om sliten sjukpensionär. Jag rör mig förbi sjön Sjøn och anar M-sektionens silhuett när jag går upp för backen och kort stannar till vid korsningen där en väg går rakt framåt mot Delphi, och en annan går österut mot Sparta. Förutom de närmaste omgivande träden är det svårt att urskilja annat än skuggor som skyndar förbi, samt Tekniska Högskolans rätvinkliga kolosser i fjärran.

Jag står stilla vid korsningen och känner behagligt tankarna flyta iväg. Vinden drar dimman tätare kring mig och gör att det lilla som tidigare synts nu är oidentifierbart. Jag sluter ögonen till ljudet av kanoner i fjärran.

Jag öppnar ögonen igen, och asfalten har blivit lerig. Kanonerna mullrar ihärdigare än tidigare någonstans norrifrån och kommandon ryts på diverse oidentifierbara tyska dialekter. Det första jag noterar är att dimman vid Lützen är tjockare än jag först trodde -- tjock nog att avskräcka ens den mest dåraktiga general från anfall. Mina pseudometereologiska observationer kommer dock på skam när dimman plötsligt börjar skingras av en oväntad vind. Larm hörs i bak- och förgrunden. Därefter, på betydligt närmre håll, hörs en röst som ryter attack åt det småländska rytteriet på sjungande fornsvenska; strax därefter rider en ensam ryttare förbi i full karriär. Han är småfet och närsynt -- och just därför är han väl inte medveten om att Smålands ryttare inte alls är bakom honom -- men svänger sin värja med god vigör och blixtrande ögon. Han försvinner i dimman lika snabbt som han kom, och kort därefter hörs en knall.

Dimman tätnar igen.

*

När den lättar har den tyska leran bytts mot illa medfarna kullerstenar och tio meter framför mig blockerar en vägspärr av taggtråd och sandsäckar vägen norrut. Bakom den sitter sju unga män i keps och slitna rockar och kramar med varierande grad av tillförsikt långa Mausergevär. Bredvid dem, invid en husvägg som inte på någon nivå kan tillhöra LTH-komplexet då den är i grå granit och faktiskt tycks ha ornament, står en kraftig man med buskig mustasch och ryter om att besvara eldgivningen. Först nu inser jag att kulor viner både kring mina, pojkarnas och mustaschens öron. Brittiska kulor, och byggnaden mustaschen lutar sig mot är Dublins postkontor i vilket påskupprorets Dáil har installerat sig själva. Året är 1916 och på mustaschen, James Connollys, order spelar de irländska pojkarna sweet Mauser music på en redan sönderskjuten Dublingata.

Åter bleknar scenen och larmet bort.

*

Många platser passerar revy i den sista scenen: Agincourt, Hastings, Stamford Bridge, Tours, Bannockburn, Lund, Narva och Lepanto. När jag slutligen öppnar ögonen igen står jag i samma korsning som innan och kom fram till att jag måste ha tappat fokus någonstans efter Irland, sannolikt på grund av att jag inte orkade äta frukost innan morgonens tidiga uppgång.

Jag börjar gå igen, förbi Väg- och Vattensektionen. Dimman kan med fantasi transportera en så långt ens fantasi räcker, även om man står i ett område som har föga att göra med slagfält och stadsstrider -- under dess täcke blir allt suddigt, och du kan skicka dig själv och dit medvetande varhelst du önskar om det så är Karl V:s Valladolid eller da Vincis Florens. Sådana resor, för att bryta det skandinaviska 2000-talets monotoni, gör under för ens sinnesfrid och kreativitet. Det är väl just därför jag gillar historia: lite gynnsamt väder är allt du behöver för att, om än tillfälligt, försvinna.

På din grinn - Organismen & DJ Large feat. Chords

Hänger vid din grind,
funderar på att öppna den,
bara glida in
och kyssa dig på kinden
som om du var Cecilia Lind
Jag hoppas att du ser mig
fastän kärleken är blind

Ur ett historiskt perspektiv känns det ändå lite otippat att jag lyssnar på hip-hop överhuvudtaget. Jag har haft en smått tragikomisk tendens att antingen vara fullt för eller radikalt emot något, och just den här musikgenren vallades aldrig riktigt i min hage, så att säga. Nå, man ska inte vara sämre än att man kan ändra sig; hade jag varit det hade jag varken hamnat på Hultsfred eller Katedralskolan, och rent generellt hade livet då varit betydligt fattigare. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag knappast hade tagit hip-hop -- eller egentligen endast väl valda delar av den -- till mig om det inte hade varit för en viss bolmande dryckeskamrat ifrån Sörmland. Jag känner mig nästan tvingad att pracka på honom en fascination för lockiga New Jersey-rockare eller lyriskt skickliga brittiska indierockare i utbyte, men jag undrar om det går utan våld och i nyktert tillstånd.

Men med sömnhypnos, kanske?

Chords, som för övrigt slänger refrängen i På din grinn (som i vilket fall är en svensk re-make av en av hans egna låtar) spelar ikväll på Sydskånska. Han går sannolikt upp på scenen om en tio minuter eller sådär, och jag kan inte låta bli att fortsatt tveka över mitt beslut att inte dra mig till vad som enligt folk som vet tydligen kommer att bli höstens hetaste spelning på Tornavägen. Detta beslut får antagligen härledas till ett smärre wake up-call jag hade i början av veckan när jag insåg att ett överskott på alkohol och ett underskott på sömn kanske inte är det bästa för mig. Med tanke på att jag var ute både i förrgår och igår på speed-dejting respektive jobbarfest känns det alltså motiverat att ha flytt söderut, utom räckhåll för Göstabudssalens lockande basgångar, och bida min tid snarare än att fortsätta plåga ett redan lidande matsmältningssystem.

Herregud, någon borde skjutas för den där meningen. Jag behandlar bisatser som vore dem mitt tjack.

*

Att se Sydskånska förvandlat till fängelsehåla var en underhållande upplevelse, och mer sympatiska fängelsedirektörer än Hr. Maltén är nog svåra att hitta. Seniorskollegiet tycktes dock njuta ypperligt av att få ikläda sig rollen som fångvaktare, något som resonerar trevligt såhär när De Sades verk återutges.

Promenaden hem därifrån efter sittning, fest och efterfest någon gång efter tre på natten var speciell på både ett och två sätt, på ett högst trevligt manér. En sak lyckades dock få mig, trött och med en långsamt avvikande fylla, smått fundersam. Fåglarna sjöng.

Det var december och det var natt och jag gick i en tunn, hyrd munkkåpa och kunde nästan känna hur extremitet efter annan var på väg att ramla av i kylan, men fåglarna sjöng. Jag vet inte om det är mitt överromantiserade litterära sinne snarare än förnuft som talar, men sångfåglar får mig att tänka på sommarkvällar och -morgnar snarare än vinterfenomen. Det hör ihop med gröna kastanjelöv, morgondagg och flädersaft i bersån. Lik förbannat sitter en pippi någonstans i min närhet och kvittrar trotsigt sin melodi över ett frostigt LTH och en sovande stad av synd. Detta brott i vett och etikett muntrar upp mig ytterligare, och jag tänker stilla när jag går förbi Loftet och siktar mot Delfinvägen att det gjorde för ett gott slut på en promenad som ändå var en del utöver det vanliga trots bristen på fyllekebab.

Om du någon gång når ett högre medvetande och lär dig det latinska alfabetet, vinterpippi, och dessutom får för dig att specialisera dig på den skandinaviska språkfloran, så ta emot mitt beröm. Trots allt, behöver vintern egentligen vara kall och ogästvänlig om vi inte låtsas om att den är just det?

Jag kan verkligen inte vara stabil om jag blir så här inspirerad av en himla fågel. Godnatt på er nu, även om jag hoppas att de flesta -- till skillnad från mig -- lever livet på Sydskånska ikväll snarare än att sitta hemma och läsa en fabulerande kryptoromantikers tankar.

Alla Vill Till Himlen - Thåström

Jesus gick på vattnet, det är nåt visst med den idén
med två tomma händer byggde han sin månraket
en enkel man som du och jag, fast med något bättre manér

Jag vill,
Du vill

Alla vill till himlen
och åka limousin förstås
Alla vill till himlen, till himlen, till himlen

Thåström känns höst och vinter på rätt många sätt, huvudsakligen på grund av den allmäna bristen på ljus i de flesta saker han är inblandad i. När jag går på Lunds gator -- för min cykel är fastlåst på Botulfsplatsen och jag letar fortfarande efter nyckeln -- i bitande vintervind blir jag mest bara lite irriterad om någon med sommaren starkt förknippad sång (Tony The Beat; Kom Ihåg Mig; Famous For Nothing; The Light From Your Mac; Resistansen) börjar spela, för det påminner mig om hur djävla varmt och skönt det var då och hur djävla kallt det är nu. Detta leder i sin tur till att jag påminns om att en hopplöshet nu är dömd att bli djupare, med tanke på att det kommer att bli betydligt kallare vad det lider.

Det fanns en tid när jag längtade efter det svenska höst- och vintermörkret. Det var en passande rock att svepa om sig på långa promenader i Ystads hamn eller på backarna kring vattentornen, när det ändå inte fanns mycket mer att göra än att tänka på livet och lyssna på spionromaner. Nu börjar det kännas som ett ok att bära mer än något annat: du fryser röven av dig både innan- och utanför hemmets väggar; det regnar stup i kvarten vilket gör allting lerigt, blött eller både och; mörkret lägger sig som en våt filt över ditt synfält långt innan kvällsmat.

Vanligtvis brukar jag överleva det med den vane svenskens genomsnittliga dos av höstdepression. Det är året har det fått mig att drömma om Korsika. Jag vet inte varför just Korsika, men det ligger vid Medelhavet och det tycks vara en vacker liten ö; efter 20 år i Sverige och minst fyra i Skottland kanske frestelsen kommer vara kraftig nog att motivera mig att prata grodska och fly till sydligare, varmare breddgrader? För tillfället kan jag ärligt säga att jag inte ser någon faktor som talar emot det. Jag är så trött på mörker, kyla och regn att det inte är sant. Visserligen sätter detta med tanke på min förestående emigration till Skottland mitt omdöme i högst tveksamt ljus, men det är inget beslut som kommer att ändras. Jag har sett Glasgow i solljus och det är tillräckligt för att motivera mig. Om inte annat torde det vara en mer filmisk stad att vandra i regnet i, än alla delar av Lund som ligger utanför centrum och Tornavägen -- den senare mindre för stämning, och mer på grund av personlig koppling och kärlek till dess liv.

Men ärligt, Korsika. Det låter väl inte helt uppåt väggarna?




Fan, jag behöver vin och en sollampa.

That's Entertainment - The Jam

A police car and a screaming siren -
A pneumatic drill and ripped up concrete -
A baby wailing and stray dog howling -
The screech of brakes and lamp light blinking -

That's entertainment, that's entertainment

A smash of glass and a rumble of boots -
An electric train and a ripped up 'phone booth -
Paint splattered walls and the cry of a tomcat -
Lights going out and a kick in the balls -

That's entertainment, that's entertainment

Gårdagens sombra inlägg kräver en muntrare uppföljare, för att påvisa för världen att 1) jag faktiskt fortfarande driver den här bloggen och inte alls har glömt bort den, och 2) att jag inte alls är deppig på något sätt. Det förra är något man då och då behöver påminna folk om, så att bloggen i fråga förblir bland deras bokmärken; det senare är ett resultat av rädslan för att vara avvikande i ett samhälle där allt artilleri fokuseras på att uppnå glädje.

So it goes.

Jag har för tillfället en levnadsbudget på 53,50 kronor. Denna ekonomiska ekvivalent till rövklåda varar dock endast till onsdag, då det åter är dags för Staten att regna Kapital över oss historiker, pressvetare, idéhistoriker, genusvetare och allehanda andra studenter inom samhällsviktiga områden. De strör visserligen samma Kapital över läkare och ingenjörer, men de har åtminstone ett politiskt korrekt existensberättigande. Själv rutar jag in mitt liv efter när det är god fest på gång, och en gång i månaden faller en pengaklump ner i skallen utan att jag riktigt är säker på varför.

Ibland är jag till och med i skolan. Det är dock tillräckligt långt emellan gångerna för att jag emellanåt ska glömma bort det, för att inte tala om tappa bort diverse kurslitteratur och anteckningar.

Likväl, jag tar glidarlivet med ro. Jag vet att det är sådana som mig som diverse ekonomiskt välutbildade politiker vill spara in och skära ned på men jag har inte dåligt samvete över en livsstil som kan liknas vid att vara en betald vagabond. Jag slet nära nog bort både vett och sans i våras och känner att jag har gjort mig förtjänt av en lång andningspaus. Att jag därefter flyr landet för att faktiskt få den utbildning jag vill ha är en helt annan historia; hade pappa Staten velat ha kvar mig, och diverse andra internationella baccalaureatörer i landet kunde han gott ha tagit sig tid till att förstå vårt förbannade system och gärna därefter ta oss på allvar. I brist på sådant engagemang ber jag att få tacka för mig i mitten av nästa september och fly till brittiska öarna. Där, någonstans i nordsjödimman på kung Arturs gamla mark, kan jag berätta mina betyg för en företrädare för Systemet utan att få en frågande blick tillbaka.

Trots landsflykten kommer jag dock fortfarande att tacka och ta emot pappa Statens Kapital, men det är en annan historia.

Värt är dock att påpeka att det kommer bli svårare än jag trodde att lämna Lund. Det är en av nackdelarna med att trivas och leva livet: man blir fäst vid det hela och vill gärna försäkra sig om att man har kvar det. Säkerligen är det svårt att hitta en like till en stad som erbjuder nationsfest på annan; sittningar av vettiga som vettvilliga anledningar; malplacerade maskerader; och prima sällskap för både kvällens slag och följande morgons pinor.

Jag anar en del ångest i skiftet augusti-september nästa år, men den tiden, den sorgen. På onsdag kommer jag vara målad som en dalmatin på nattklubb, och på lördag vinglar jag återigen på Tornavägen med goda vänner och sjunger med till Lundalivets takt: det är lönehelg.

The Wrestler - Bruce Springsteen

Have you ever seen a one-trick pony
in the field so happy and free?
If you've ever seen that one-trick pony
then you've seen me
Have you ever seen a one-legged dog
making his way down the street?
If you've ever seen that one-legged dog
then you've seen me

Then you've seen me,
I come and stand at every door
Then you've seen me,
I always leave with less than I had before
Then you've seen me,
bet I can make you smile when the blood hits the floor
Tell me friend, can you ask for anything more?
Tell me, can you ask for anything more?

Jag minns en vår, från en molande smärta vid dess uppenbarelse till den hoppfulla lyckan vid dess sjunde insegel. Ingen må någonsin säga att våren 2009 var en mentalt händelselös sådan för min del; stora delar av den må ha varit öken rent aktivitetsmässigt, men inom mig slogs storm med tomhet om dominans över mitt sinnelag.

Det blir väl så när man inleder den med att, redan andra dagen på det nya året, sätta ett streck för något som innan dess varit det käraste du har haft. Att toppa tomheten man känner efter ett sådant beslut, speciellt när man själv är medskyldig anstiftare, är svårt. Kärlek som kommer till vägs ände genom svek, avundsjuka eller den andra partens brist på kvarvarande känslor berättigar både ilska, förtvivlan och rättmätig indignation. När det hela avslutas snyggt och planet landas enligt protokoll snarare än enligt hollywoodsk kraschlandning återstår endast tomheten -- det finns inget att reagera på, eftersom anledningen till det plågsamma som hänt var just bristen på känslor. Det enda som finns kvar är du själv och din minnesbild av en kärlek som brann i två år, och du är väl medveten om att minnesbilden är litet mer än ett med tiden bleknande fotografi. Den enda känsla som egentligen är nära att manifestera sig är sorg och saknad.

Det här är inget ämne jag har skrivit om tidigare och det finns flera anledningar till det, främst att det tog mig själv några månader att bearbeta det och vid det laget hade så mycket annat som rörde om i min värld för att det skulle kännas aktuellt att aktivt reflektera över. De tommaste månaderna i mitt liv följde det som sannolikt var den djävligaste månaden i mitt liv: med undantag för den slutliga flykten till skogs över jul och den meditation som kom därav -- samt ett nyårsfirande som för min del blev märkvärdigt trevligare efter sagda meditation -- var december 2008 rakt däruppe med sommaren 2006, men den har jag avhandlat tillräckligt för att lämna den åt handlingarna. Klart är dock att det finns få saker som tär mer på fysisk tillika psykisk hälsa än insikten av att allt håller på att skita sig. Du vill verkligen inte att det ska göra det men du vet inte heller vad du har att sätta emot, eller var och hur allt började eller ens hur du ska hantera det hela dagen efter. Att det ens faktiskt var på väg åt helvete var du inte ens medveten om förrän du hade haft en uttömmande diskussion om det hela med någon du litade på, redan där behövdes åsikt och insikt från någon som kände dig väl. Men efter insikten var det ditt krig, och du både vann och förlorade. Du vann i att du löste upp knuten, men det du förlorade genom dess lösning lämnade ett hål efter sig.

So it goes, som Kurt skulle ha sagt.

Det som följer är en vår som karakteriseras av stress och den synbart ändlösa strävan att försöka minnas vad man egentligen har lärt sig de senaste två åren. Detta, i kombination med att vara placerad långt ifrån händelsernas epicentrum, ger dig betydligt mer tid över för dig själv och dina tankar än du skulle ha önskat. Nätter försvinner i sömnlöshet och dagarna förblir gråa alldeles för länge. Trots att du knappt tänker på något annat gör du ingen stor affär av det hela utan låter övriga världen ha sin gilla gång. Att släppa en sådan bomb är inte lätt på någon nivå, och i slutändan beslutar du enhälligt att det egentligen kvittar, för det är ändå ditt eget kross att bära. Folk vet när de vet.

Dagarna går och uppsats efter uppsats lämnas in. Humöret pendlar mellan stabilt neutralt och stabilt botten -- du klagar till de som orkar höra några av gångerna, men för det mesta kontemplerar du själv det hela i långa sessioner av självömkan. Mellan dessa när du din ångest med att skaffa dig ett körkort, vilket visar sig vara en nästan lika deprimerande process som att bryta upp.

Det är någonstans i denna oattraktiva livsstil som du slänger matematikboken på sängen, drar på jackan och går ut i marseftermiddagen. Himlen är på något sätt intensivt vitgrå och de få fantomer som rör sig på gatorna gör inte stadsbilden mer intressant.

Du styr stegen mot hamnen.

Det blåser som brukligt under vårdagar och vinden är varken varm eller välkomnande. Den biter och tycks försöka få dig att tappa balansen och tumla ner i Marinans djupgröna vatten, som för att kontrollera att du är på din vakt. Du utmanar den och går ut på piren.

När du står där tar titelspåret vid i dina hörlurar, och från skrikig rock and roll går ljudet till det stillsamma ljudet av en ensam sångare med gitarr. Du står stilla en stund och låter honom sjunga till punkt. Därefter startar du om låten inte en, inte två, utan fem gånger. Där, i vårvinden, tar du del av the wrestler's öde och låter textraderna sjunka in i din benmärg. Låten sjunger om att vara besegrad och att ligga i rännstenen, men på något sätt inspirerar den dig ändå åt att spotta blod på marken och gå vidare. Du måste vara skadad för att läka och ärret, synligt eller osynligt, lämnar en reva där huden är lite tjockare.

To be broken is to heal, som det en gång sjöngs. Under några månader krälade jag på marken och hade svårt att återfå balansen, men i takt med att temperaturen steg och knopparna slog ut hittade jag mina steg igen. I slutet av maj kunde jag springa och lärde mig att åter älska livet.

Sedan tre månader dansar jag till livets takt i Lund.

The Wrestler är kvar i min benmärg som ett minne som återvänder lite då och då, speciellt när jag är i Ystad om natten. Den minner om en jobbig tid, men finns kvar i både benmärg och blodomlopp. Oavsett musikalisk ideologi, ge den ett försök någon gång. Jag kan inte garantera att den ger dig något personligen, men om inte annat så kommer du att lyssna på en del av min själ i tre minuter och femtio sekunder. Vem vet, kanske du därigenom lär känna mig närmre.

Johnny Come Lately - Steve Earle feat. The Pogues

My P-47 is a pretty good ship,
And she took a round coming
cross the channel last trip
I was thinking 'bout my baby and letting her rip,
Always got me through so far
Well they can ship me all over this great big world,
But I'll never find nothing like my North End girl,
I'm taking her home with me one day, sir,
Soon as we win this war

Varför tänker jag på kärlek när jag duschar?

Nej, inget sådant.

Kärlek, och riktig sådan. Varför? Människor har tvagat sig sedan urminnes tider och även om tempererat vatten i kaklat badrum har ersatt kalla skogsbäckar och skitiga floder så är det i grunden samma process: du beger dig till en plats för att bli renare; du tvättar dig; du återvänder, förhoppningsvis renare. Det är ju inte så jäkla konstigt.

Men likväl, när jag står där driver mina tankar iväg än mer än vanligt, och då speciellt åt det i ingressen aviserade hållet: kärlek. Är det måhända värmen? Kan det vara att känslan av hur vattnet slingrar sig i små ilar över en minner om en omfamning? Är det för att man i duschen fysiskt sett är naken och utan någon av de skyddande barriärer man vanligtvis bär, på samma sätt som man mentalt är naken och utan försvarsrutiner i sällskap av någon man älskar? Jag vet inte, men tankarna återvänder var gång och hänger kvar ett tag efteråt.

Det är väl klart att de flesta längtar efter just kärlek, och att vissa gör det mer än andra, men varför i hela tiden ska det uppstå i duschen vareviga gång? Det är ett faktum som går mig förbi, även om jag får erkänna att dylika tankar dyker upp oftare även till vardags på sistone. Det hade varit underbart att veta på förhand precis när vägen kommer kröka sig, snarare än att behöva vänta, vänta, vänta och se.

What's Your Number - Cypress Hill

What's your name and what's your number?
I would like to get to know you,
Can we start a conversation?
The night is young, girl give me a chance

"Vilket djävla röj."

Det känns skönt att den tanken för tillfället resonerar i min skalle, med tanke på hur meningslös större delen av den gångna veckan har varit. Det är ett löst givet löfte, men fan, jag ska aldrig läsa in en kurs under sista veckan igen. Sådant slit kan sparas åt folk med mindre att göra än mig; visserligen överarbetas jag inte studiemässigt, men livet som student i Lund är som en lång vandring i en godisbutik. Så mycket att göra, så mycket att pröva, så många att träffa och så mycket att dricka. Att sitta inomhus dag efter dag och lära sig om kulturella mönster i Indusdalen för 3000 år sedan, de kinesiska kejsardynastiernas kronologi eller utmärkande drag för afrikanska kungadömen eller kulturer i Mesoamerika är inte riktigt på samma nivå som att vingla fram och tillbaka över ett dansgolv, eller avnjuta kombinationen öl och hamburgare på valfri nationspub.

What's your name and what's your number?
I would like to get to know you,
Can we start a conversation?
The night is young, girl give me a chance

Gårdagen, som sagt, "Vilket djävla röj". Sällan har en uteplats sett så party ut som när där ligger en vält grill, ett likaledes vält partytält, sopsäckar och mitt i kaoset en bunt stolar, bord och en soffa. När det under en del av morgonen dessutom satt två stycken nyligen uppstigna SSKK:are, den ena i jeans och korridortröja och den andra i skjorta och träningsbyxor, måste det ha varit ännu bättre. Ett slagfält för att minna om gårdagens bravader, och mitt i det två överlevare; den ena med havregrynsgröt, den andra med en juiceförpackning. Det är synd att det inte togs en bild på det.

Det var glädje att höra hur folk, när de vinglade vidare för efterfest; McDonalds eller hemmets lugna vrå, upprepade gånger konstaterade det grymma i att SSKK fortfarande levde. Jo, visst lever vi, och visst lever viljan att bjuda folk på en god kväll.

Huvudsaken är att det ska djävligt mycket till för att den skulle dö. En dag sitter jag i ett kontor någonstans och tänker tillbaka på mina dagar i den här korridoren med nostalgi.