Tony The Beat - The Sounds

Hey, let's kick it
Stop, just lick it
Let you start it
'Cause 'cause it's so easy
You like it my way
And I know it
So let's do it
Do it, do it real good
Ha, it's sweaty
Now, I'm ready
Just take it off
'Cause cause you tease me
I like it that way
And you know it
So let's do it, do it, do it real good

Lund visade sig runt lunchtid igår från sin absolut bästa sida. Solen lyste utan attvärma för mycket och septembervinden hade äntligen hittat till västra Skåne; trädens grönska var endast delvis fläckad av bruna löv, som för att påminna om de mörkare årstidernas ankomst. Luften kändes fräsch att andas, även om dess kyla antagligen bara förvärrade min och andras förkylningar.

Det hade gjort en vacker tavla. Sommarens sista skälvande andetag när hon vilar i den anländande höstens famn, och den efterföljande blandningen av grönt och brunt; levande och dött; värme och kyla när deras läppar möts i skiftet mellan årstider.

Mitt i denna reverie cyklade jag i riktning mot AF-borgen med The Sounds i mina trumhinnor och kom till någon sorts insikt att livet per definition, med såväl som utan riktig konkret aktivitet, kan vara rent fantastiskt härligt.

Därefter följde inköp av hängslen, inhalator och stark hostmedicin med påföljande cykeltur i uppförsbacke hem till Delphi, efter vilken mina lungor brände. Detta kan mycket väl ha lagt grunden till min infernaliska hosta senare under kvällen.

En historieföreläsning avklarades i all hast, så även påklädning inför kvällens festligheter. Attiren bestod av svart linnekostym, vit skjorta, svarta lackskor, samt hängslen, strumpor och slips i rött. Jag tror aldrig att jag har känt mig så stiligt uppklädd i hela mitt liv.

*

Det kanske bara är ren glömska, men jag tror inte jag hade någon konkret uppfattning om vad jag förväntade mig av kvällen. Efter fördrink på Sydskånska och att ha köat en stund kom vi in, och efter en del mingel i det väldigt trånga rummet bredvid Stora Salen, vid baren, släpptes vi in. Av någon anledning hade mitt namn dock fallit ur rullorna, och jag fick således nöja mig med att vara listad som "Okänd (men omtyckt!)". Att jag dessutom hamnade uppe vid scenens vänstra hörn med en gigantisk bashögtalare som min vänstra bordsgranne gjorde inte min upplevelse av bordsplacering något mer positiv. Mina övriga bordsgrannar var dock trevliga, även om det återigen visade sig att det verkar vara mördande få nittior och nittioettor på Lunds universitet, åtminstone jämfört med andra åldersgrupper. Detta är ju såklart inte negativt i sig, men nog krymper åtminstone jag lite när jag pratar en stund med någon och därefter får veta att hon är 24 år gammal. Det är inte lönt att göra sig illusioner: jag är en pojkspoling i det här sammanhanget, och det är antagligen bara att vänja sig.

*

Förrätten var liten, huvudrätten var salt och efterrätten var helt okej. Ölen var av låg standard och jag har ett konfliktfyllt förhållande till snapsen, men vinet gjorde sig bra i ansenliga mängder.

Tal avnjöts också. Krischanstas inspektor nämnde bland annat att "Verkligheten är en illusion orsakad av brist på alkohol", något som av okänd anledning resonerade ganska ordentligt i mig. Lite olustig drack jag ett glas vatten och undrade vart i hela världen jag var på väg, om jag skulle bli ytterligare en av alla dessa män som drar en suddig slöja över sina hornhinnor gråa dagar, eller när saker inte går ens egen väg. Eller, för den delen, när man endast har tråkigt. Det värsta är att jag kan föreställa mig själv i rollen väldigt enkelt: tomma dagar, sorgsna kvällar, och dagar när ett eller annat socialt mål inte har uppfyllts hade det varit lätt att, om tillgång finnes, klubba sig själv och sina problem med starka drycker. Nedstämdhet och alkohol har en obehagligt stark koppling som jag drar mig för att utforska alldeles för ingående, men det märkliga skimmer som århundraden av populärkultur har lagt över rusdrycker och deras effekt är svårt att stå emot.

Ytterligare ett hjärnspöke tycks ha fötts. De börjar bli en illuster samling vid det här laget.

*

Vid middagens slut får dock sägas att dörren till en helt ny värld hade öppnats och passerats och sittning, med allt vad det innebär i traditioner, sång och dryckesförtäring. När jag och alla övriga från Sydskånska nationen stod på våra stolar och drog igång nationssången, genial i all sin enkelhet, kände jag om inte samhörighet -- ty sådan är svår att känna helt innan man närmre har lärt känna människorna i samhörigheten -- så åtminstone att året kommer bli rikt på händelser, upplevelser och minnen. Det är ett rymligt kärl man har att ösa ur, och det enda som, i teorin, sätter gränser för hur mycket du kan uppleva och hur många du kan träffa och lära känna är dina studier och din energi.

På vissa sätt känns det dock som att lite väl många valmöjligheter presenterar sig, till den grad att man känner sig hotad och i sammanhanget djävligt liten. Likaså mängden människor och alla bekantskaper som kan komma därav känns överväldigande på så sätt att jag automatiskt börjar fundera på hur exakt jag ska jobba för att lära känna folk på djupet, snarare än att skapa en milsvid cirkel av bekantskaper; något jag i och för sig lär få oavsett vad jag gör eller inte gör. Likväl så är kärnan i mitt sociala liv ändå några få som känner mig i stort sett utan och innan, och det är den cirkeln som är både svårare och mer givande att utveckla.

Det är lite som med kindpussar och kyssar. Jag kan samla på mig säkert trettio kindpussar på en kväll om jag skulle vilja; hundra, på Hultsfred. Men även om de är trevliga på sitt sätt så är de ingenting emot en riktig kyss, "riktig" som i att den är mer än att bara slicka varandra runt munnen i fyllan och villan. Den kräver betydligt mer jobb att uppnå, du genomlider säkerligen en del besvikelser på vägen, men i slutändan är det ändå värt mödan såvida inte din kysspartner har munherpes, men det passar dåligt in i liknelsen.

Många tankar kan röra sig i huvudet under endast några minuters tid, och strax efter Sydskånska nationens sångbrölande var middagen slut och Stora Salen skulle raskt omformateras från gästabudssal till nattklubbslokal. Under tiden var baren av okänd anledning stängd, vilket ledde till mingel i trapphallen, toalettkön, vid bankomaten och utanför, hos rökarna. Matias var vid det här laget, för att använda ett av hans uttryck, helt söndertaggad. Även mina andra kompanjoner tycktes njuta av kvällen och stämningen var god. Till denna stämning bidrog säkerligen både kostymerna och alkoholen med betoning på det senare. Själv hade jag åtnjutit några extra glas vin vid slutet av middagen då jag och mina bordsgrannar lyckades sno åt oss en extra flaska av det fruktade Drostdy Hof, vinet som nästan kostade mig livet. Men det är en annan historia, som jag kan berätta när jag blir påmind.

Klubben öppnade, och så även baren. Osäker på varför började jag redan då att tona ner alla casanovska ambitioner och, än mer, förväntningar. Antagligen så var det faktumet att jag nyss spenderat tre timmars middag med att ursäkta mig och därefter hosta upp hals och lungor i mitt vänstra armveck.Inte för att jag har eller hade hybris nog att antaga en sådan utveckling på kvällen, men blotta tanken på en kyss avbruten av hostattack orsakade både huvudvärk och bendaller. Utan att reflektera alldeles för mycket över mina tankar kring alkohol tidigare under kvällen bestämde jag mig för en rejäl fylla istället, om inte annat för att fira studiebidraget.

Timmarna därefter är svåra att sammanfatta, då de höll sig i ungefär samma upptrampade spår. Än dansade man lite med Matias, sedan gick man och drack lite, sedan träffade man förman Johannes från Krischan-sittningen och pratade en stund, sedan gick man in i danssalen igen och blev meddragen av en arbetskamrat från Foxen, sedan drack man igen, sedan dansade man med Meng, Alex och Isabella, sedan hamnade man på något sätt åter med arbetskamraten från Foxen, sedan träffade man oväntat Filip uppe i den andra baren och höll en kort, vrålande diskussion för att övermanna sinande röstresurser och musikvolym, och i slutändan drack man nog igen. Man får mycket dricka för 200;-, även om deras gin var billig och medelmåttig. G&T smakade dock helt okej i sammanhanget, och cirka tre konsumerades under kvällen.

Dansandet förtjänar nästan ett kapitel för sig, måhända ett avslutande kapitel i denna groteskt långa utläggning som jag nu jobbat med från och till i nästan fem timmar. Det är egentligen ett väldigt avancerat koncept: genom kroppsrörelser, karisma och attraktion försöker man väcka ett intresse och om man lyckas finns ingen gräns eller regel för vilka konsekvenserna blir, och hur långt de når. Kanske stannar det vid en kram eller kyss som tack, kanske leder det till en svettigt passionerad natt med tidigare nystrukna kläder i oordning på golvet och en brinnande lust att tillfredsställa det begär efter närhet som smugit sig på andra nätter. Måhända kan till och med en långvarig romans födas, och så även en lång och sorglig historia om längtan efter ouppnåeliga mål och gudar eller gudinnor långt över ens egen rang och förmåga. Önskvärda eller ej så är de alla konsekvenser och konkreta händelser, om än abstrakta i sitt format. De allra flesta dansanta eskapader stannar dock innan dess och mynnar ut i ett hav av ingenting alls. Måhända bestämde sig den ena av, eller båda parterna att den andre inte var så önskvärd trots allt. Kanske kunde han eller hon inte dansa tillräckligt bra för att uppfylla danspartnerns krav. Eller, och det är här det blir svårtolkat på riktigt, kanske den ene eller andre inte var ute efter något annat än just dans, att planlöst hoppa omkring; blinka förföriskt; massera hårbotten; gnugga rumpan emot oanande mäns skrev, allt till dunkande musik. Existensen av sådana människor är självklart problematisk, men kan samtidigt erbjuda en hel del tröst och tillförlit: om hon slutar dansa med dig så kanske det inte alls var dig det var fel på, trots att du saknat både takt och stil. Hon kanske helt enkelt kom för att dansa, och inte något mer.

Likväl, men G&T i plastglas stadigt i ena handen hoppade jag omkring i publikhavet i omgångar, emellanåt endast genom att studsa upp och ner och slå hål i luften och vid andra tillfällen genom en sorts improviserad buggliknande dans med en av flickorna i mitt sällskap. Och oavsett vad jag kan tycka om dans ibland så var det sistnämnda, igår som tidigare, fantastiskt roligt.

Aktiviteten avtar dock allt eftersom natten blir äldre, halveringstiden brukar ligga cirka två timmar innan stängningsdags. Vid det laget har hoppandet till stor del upphört och ersatts av pardans av alla dess sorter: från de som sorglöst buggar vidare oavsett vilken musik som spelas; till de som tycks hålla i varandra likt en drunknande man håller en livboj och kysser varandra på ett sätt som verkar både desperat och passionerat; till de som dansar tätt intill, den kortare med armarna om den längres hals, och tittar varandra djupt i ögonen i flera minuter för att sedan börja kyssas njutningsfullt, lugnt och metodiskt; till de som sitter i en hörna med någon väl utvald och, gärna onyktert, hånglar för glatta livet; till de som är helt förlorade i sin egen värld och fortfarande dansar en intensiv parningsdans. Även om de sistnämnda inte manifesterar någon konstant fysisk kontakt är det uppenbart att det är deras åtrå som lyser starkast i rummet.

Det är en väldigt mänsklig scen. Det är åtrå, kärlek och sorg, kyssar, kramar och säkerligen sex i någon mörk hörna. Det är det vackra i att finna en famn, om så bara för en natt, sluta ögonen och låtsas att det är på riktigt och permanent. Man uppskattar att någon annan finns just där och då och får själv uppskattning och bekräftelse i utbyte. Om det görs på rätt sätt kan det vara något av de underbaraste kvällsnöjen som finns.

Och medan stjärnorna visade sig på himlen ute och de dansande permanenta såväl som temporära paren fortsatte vad som åtminstone kan kallas kärlek i light-version, framkallad av inramningen, den andres utseende, situationen och ens egen lust, så stod jag lutad mot den bortre långväggen, full och ensam och med en hals som började kännas som ett skrubbsår på sommarknä. Exakt hur mycket jag hade druckit vid det här laget är jag inte helt säker på och det är irrelevant i sammanhanget, men G&T:n var min tredje och den fick hålla mig sällskap när jag omväxlande längtande, bittert och sorgset blickade ut över den scen jag nyss hyllat, och som jag gärna skulle ha varit en del av. På vissa sätt var det som att befinna sig i ett rum fullt med människor som alla talar samma språk, ett språk som du tyvärr endast har grundläggande lexikal förmåga i. Grammatiken har du inte förstått ännu och ditt uttal är hopplöst nybörjaraktigt. Jag tog ytterligare en stor klunk ur mitt glas och tänkte att så hopplös är jag väl inte, och trots cortisonframkallade finnar och förtvinade muskler ser jag väl inte alltför djävlig ut heller. Jag tog en till och lade, med en obekväm känsla i magen, till ett "Eller?" efter tankegången. Glaset var tomt, mitt humör sjönk sakta men säkert och i slutändan kom jag fram till att drickande är en aktivitet, i alla fall. En aktivitet som dessutom tillåter mig att lättare sjunka in i mina egna tankar, och göra mitt bästa för att ignorera skådespelet omkring mig. Att se hur vänner, bekanta och okända -- nästan -- alla hittade en famn och partner medan jag själv bara var full och förkyld kändes som att gång på gång gå på audition och bli nekad en plats i pjäsen som annat än träd eller sten.

Jag fick tag på en öl till innan baren stängde, och drog därefter hemåt i sällskap med dem som skulle åt samma håll. Delvis på grund av att jag var förlorad i funderingar -- och, för att illustrera hur illa åtgången jag var, citerade Fröding för mig själv -- och delvis på grund av att min hals tycktes bli värre för var minut som gick, något som inte gjordes bättre av den kalla nattluften höll jag mig tyst största delen av vägen. Tröttheten spelade sin roll också. I slutändan kom jag dock hem och somnade, men utan det leende jag hade haft under större delen av kvällen. Gnagande tankar om kärlek, attraktion och samspelet mellan människor höll mig vaken en liten stund innan jag somnade efter en rejäl dos Lepethon för att mildra kakafonin av hostningar.

Jag minns inte vad jag drömde annat än att det handlade om åtrå och avund, den vidriga känsla som kommer av att inse att alla -- åtminstone enligt din rationaliserande hjärna -- har något som du själv också vill ha, men som av en eller annan anledning tycks utom räckhåll

*

Kvällen är över men minnena, trevliga som värda att falla i glömska, består. I slutändan har nog de efterföljande tankarna likväl exorcerat fler hjärnspöken än de har skapat, något som i alla händelser får ses som ett framsteg.