She was an airforce wife
He used to fly weekends
It was the easy life
But then it turned around
And he began to change
She didn't wonder then
She didn't think it strange
But then he got a call
He had to leave that night
He couldn't say too much
But it would be alright
He didn't need to pack
They'd meet the next night
He had a job to do
Flying to Cambodia
Spencer left this morning, first going with Gedis to Copenhagen and then, via Germany, to Bangkok. From there, to Cambodia. It's a pity really, that one of the most interesting persons I've ever met only stuck around in my life for a few weeks -- his self-deprecating stories and lovely humour will be sorely missed in the corridor. Whoever moves into 102 has got one large pair of shoes to fill, and there will be no shame on him -- or her -- if he -- or she -- fails. Try succeeding Lincoln.If you would happen to stumble by here, Spencer, then here is a reminder: keep in touch. Enjoy Asia and give it a taste of the SSKK spirit, be it through playing pornography through loudspeakers in order to keep the whole building awake; or to wrestle a toy-snake in the jungle when you are hunting the Khmer Rogue; or simply discussing intercourse in trees. Have a good one, mate.
*
Eftersom jag aldrig riktigt konstaterade det på bloggen känns det värt att göra det nu: jag har flyttat och lämnat Ystad bakom mig, förhoppningsvis för evigt. Detta framgick i och för sig ganska så tydligt genom den förra posten, men för framtida generationer -- och det framtida jag som kommer läsa de här orden och minnas sitt första år på universitetet -- är det ändå värt att konstatera i klartext. Om inte annat så ger det kronologisk klarhet, åtminstone.
För övrigt bor jag just nu i rum 112. När jag blev inlagd på lasarettet i Ystad låg jag på rum 12. Ni kan själva gissa vilket nummer mitt rum hade på min första avdelning på USiL -- med tanke på att jag nämner det är det sannolikt att det också var ett dussinrum. Slump, eller har världseliten blivit lat och inte orkat programmera in detaljer? Vad vet jag.
De senaste veckorna har varit intensiva, och de senaste dagarna har spelat i en egen division. Tisdagskvällen spenderades i Kalmar nations trädgård med öl och Matias; onsdagen på pubrunda med gamla vänner, först på Krischan och därefter Hallands; gårdagen på novischpub på Sydskånska nationen; och kvällen först med jobb, därefter fest, därefter klubb på Krischan. Med tanke på de föregående kvällarna hade jag planerat en vit helg men den började istället närmast mörkgrått, om än inte svart. Att döma av hur min tarm för tillfället protesterar högljutt -- och regelbundet -- kommer jag att hata mig själv imorgon, och det säger jag utan vare sig skämtsamhet ellet lättja. Det här var långt ifrån mitt smartaste drag.
Alla dessa aktiviteter har dock bättrat på kontot med erfarenheter ganska markant. Underbara kvällar har varvats av mörka och trånga med för hög volym, och god musik har avlösts av skräp för att ersättas av örongodis igen. Frekvensen på utekvällarna kommer garanterat att mildras med tiden, men för tillfället njuter jag av det, mestadels åtminstone. Kanske hade jag behövt en eller två tråkiga slödagar i Ystad för att vila upp mig.
Vid närmare eftertanke kan man nog stryka "kanske" i den meningen. Det hade varit nyttigt för mig.
I övrigt har det varit en förhållandevis händelserik dag som har inkluderat blodprov; letande efter Gastromottagningen på Kirurgens Öppenvårdsenhet på USiL; lunch på gräsmatta framför AF; hälsningsgille; en ovilja att gå på föreläsning, logiskt nog följd av transport till påföljande föreläsning som visade sig vara lika tråkig som förväntat; iltransport till Krischansta nation för jobb; och därefter det som formade kvällen. Värt att notera är dock att en viss melankoli har studsat upp och ner under dagen, för första gången sedan jag flyttade hit. Vid närmare eftertanke kan det vara första gången sedan en ganska vidrig natt och morgon på sjukhuset. Varför vet jag inte och lösningar är jag osäker på, men så länge det inte blir permanent är jag föga berörd.
Kvällen i sig var även den ganska omvälvande. Den började arbetssamt, fortsatte gott och slutade lite under medelmåttigt, vilket är ett ganska vitt spektrum. Några timmars potatishackande följdes av pizza, som följdes av mer potatishackande. Timmarna därefter är suddiga, och kan sammanfattas med att ytterst lite lugn fanns att få. Dukning, avdukning, diskplockning, disk, matlagning, matuppläggning, svabbning av golv, skrubbande av gratängformar -- allt avverkades det, och plötsligt var sittningen slut och det var dags att röja undan. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort då alla bord och stolar skulle plockas undan, efter att först ha röjts på disk och skräp. Därefter skulle de stuvas in i en container, och sedan väntade ett oheligt diskberg. Det vore hyckleri att hävda att tiden flög fram, men så här i efterhand tycktes slutet ändå komma förhållandevis fort. Då slutet följdes av middag, sång och drickande -- eller, för semantiknazisten, supande -- i källaren var det högst välkommet. Faktum är att det var så trevligt att jag stannade långt senare än planerat. Sådana eftersittningar är i sig nästan ett argument för att jobba på riktiga sittningar, precis som förväntat.
När klockan blev allt senare kom även insikten om hur sur i buken jag skulle komma att vara påföljande morgon, men eftersom skadan redan var skedd var det föga lönt att bemöda min stackars hjärna med. Istället letade jag upp vänner och dansade ett tag -- jag är ingen dansmänniska, och musiken var ofta betydligt sämre än medelmåttig, men det var likväl ett helt acceptabelt sätt att spendera slutet på kvällen. Åtminstone för ett tag -- alla erfarenheter är erfarenheter, och erfarenheten av att helt plötsligt stå ensam på ett dansgolv, i meningen att jag var utan sällskap, och på detta lyssnade på musik som jag aldrig skulle ha betalt ett öre för, var sannerligen en erfarenhet. Dock knappast en särskilt behaglig, vilket gjorde att det kändes logiskt att plocka upp jacka och väska och lämna lokalen, snarare än att vänta in klubbens slut. Luften utomhus var trots allt behagligare, och situationen inte fullt lika nedslående.
Kvällar är kvällar och alla slutar dem. Delar av den här vill jag upprepa -- andra delar är jag glad om jag slipper igen. Nu är klockan nästan fyra, ett faktum som i sig självt motiverar sänggång.
För övrigt bor jag just nu i rum 112. När jag blev inlagd på lasarettet i Ystad låg jag på rum 12. Ni kan själva gissa vilket nummer mitt rum hade på min första avdelning på USiL -- med tanke på att jag nämner det är det sannolikt att det också var ett dussinrum. Slump, eller har världseliten blivit lat och inte orkat programmera in detaljer? Vad vet jag.
De senaste veckorna har varit intensiva, och de senaste dagarna har spelat i en egen division. Tisdagskvällen spenderades i Kalmar nations trädgård med öl och Matias; onsdagen på pubrunda med gamla vänner, först på Krischan och därefter Hallands; gårdagen på novischpub på Sydskånska nationen; och kvällen först med jobb, därefter fest, därefter klubb på Krischan. Med tanke på de föregående kvällarna hade jag planerat en vit helg men den började istället närmast mörkgrått, om än inte svart. Att döma av hur min tarm för tillfället protesterar högljutt -- och regelbundet -- kommer jag att hata mig själv imorgon, och det säger jag utan vare sig skämtsamhet ellet lättja. Det här var långt ifrån mitt smartaste drag.
Alla dessa aktiviteter har dock bättrat på kontot med erfarenheter ganska markant. Underbara kvällar har varvats av mörka och trånga med för hög volym, och god musik har avlösts av skräp för att ersättas av örongodis igen. Frekvensen på utekvällarna kommer garanterat att mildras med tiden, men för tillfället njuter jag av det, mestadels åtminstone. Kanske hade jag behövt en eller två tråkiga slödagar i Ystad för att vila upp mig.
Vid närmare eftertanke kan man nog stryka "kanske" i den meningen. Det hade varit nyttigt för mig.
I övrigt har det varit en förhållandevis händelserik dag som har inkluderat blodprov; letande efter Gastromottagningen på Kirurgens Öppenvårdsenhet på USiL; lunch på gräsmatta framför AF; hälsningsgille; en ovilja att gå på föreläsning, logiskt nog följd av transport till påföljande föreläsning som visade sig vara lika tråkig som förväntat; iltransport till Krischansta nation för jobb; och därefter det som formade kvällen. Värt att notera är dock att en viss melankoli har studsat upp och ner under dagen, för första gången sedan jag flyttade hit. Vid närmare eftertanke kan det vara första gången sedan en ganska vidrig natt och morgon på sjukhuset. Varför vet jag inte och lösningar är jag osäker på, men så länge det inte blir permanent är jag föga berörd.
Kvällen i sig var även den ganska omvälvande. Den började arbetssamt, fortsatte gott och slutade lite under medelmåttigt, vilket är ett ganska vitt spektrum. Några timmars potatishackande följdes av pizza, som följdes av mer potatishackande. Timmarna därefter är suddiga, och kan sammanfattas med att ytterst lite lugn fanns att få. Dukning, avdukning, diskplockning, disk, matlagning, matuppläggning, svabbning av golv, skrubbande av gratängformar -- allt avverkades det, och plötsligt var sittningen slut och det var dags att röja undan. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort då alla bord och stolar skulle plockas undan, efter att först ha röjts på disk och skräp. Därefter skulle de stuvas in i en container, och sedan väntade ett oheligt diskberg. Det vore hyckleri att hävda att tiden flög fram, men så här i efterhand tycktes slutet ändå komma förhållandevis fort. Då slutet följdes av middag, sång och drickande -- eller, för semantiknazisten, supande -- i källaren var det högst välkommet. Faktum är att det var så trevligt att jag stannade långt senare än planerat. Sådana eftersittningar är i sig nästan ett argument för att jobba på riktiga sittningar, precis som förväntat.
När klockan blev allt senare kom även insikten om hur sur i buken jag skulle komma att vara påföljande morgon, men eftersom skadan redan var skedd var det föga lönt att bemöda min stackars hjärna med. Istället letade jag upp vänner och dansade ett tag -- jag är ingen dansmänniska, och musiken var ofta betydligt sämre än medelmåttig, men det var likväl ett helt acceptabelt sätt att spendera slutet på kvällen. Åtminstone för ett tag -- alla erfarenheter är erfarenheter, och erfarenheten av att helt plötsligt stå ensam på ett dansgolv, i meningen att jag var utan sällskap, och på detta lyssnade på musik som jag aldrig skulle ha betalt ett öre för, var sannerligen en erfarenhet. Dock knappast en särskilt behaglig, vilket gjorde att det kändes logiskt att plocka upp jacka och väska och lämna lokalen, snarare än att vänta in klubbens slut. Luften utomhus var trots allt behagligare, och situationen inte fullt lika nedslående.
Kvällar är kvällar och alla slutar dem. Delar av den här vill jag upprepa -- andra delar är jag glad om jag slipper igen. Nu är klockan nästan fyra, ett faktum som i sig självt motiverar sänggång.
0 kommentar(er).:
Post a Comment