Järnvägsspår - Lars Winnerbäck

Jag är inte sjuk, fast lite blek i hyn
När dagarna gick framåt var jag kvar nån annanstans
Och du tog mig in i cirkeln, du bedövade min syn
Med sövande narkotika och vaken stimulans

Du säger väl till om jag ska gå?
Du säger till, men följ mig till
De gråa, höga husen bakom järnvägsspåren
Om du vet vad du vill,
Om du vet, har du ingenting att hämta
Har du ingenting att hämta här

Lika hastigt som det steg till oroväckande nivåer sjönk det med hälften över en natt, mitt CRP. Enligt senaste rapport är det nere på 90, vilket endast är 85 enheter över rekommenderat värde. Jag börjar alltmer betvivla detta mätvärdes mening då min kropp inte tycks reagera när det stiget till groteska höjder och då det tycks studsa likt den mest ostadiga burskörva i finanskrisens tidevarv. Från normalvärde förrförra fredagen, till 56 nu i fredags, till 187 i söndags, till 90 igår känns inte på något vis som en logisk utveckling.

Oavsett vad så fortsätter ett liv av regelbundna provtagningar, än i Ystad, än i Lund. Kontrasten är väldigt talande: i Ystad hälsar far min på alla på avdelningen, vilket inte är särskilt konstigt då han trots allt jobbar där, och medan vi väntar på provsvar får vi tillgång till personalens fikarum. USiL är en annan femma, man känner sig liten när man går uppför lasarettsbacken och den dystert gråa borgen tornar upp sig emot himlen med helikopterplattan på taket som en markör för att det är en viktig plats. Väl där inne följer navigation i långa korridorer och väntan i alldeles för många hisshallar. Även om jag inte har någon anledning till det så går jag mina ärenden med taggarna utåt och långa, bestämda steg. Det finns ingen anledning att stanna upp och tänka på att det kan finnas död bakom varje dörr och att det vindlande komplexet åter kan bli mitt hem i en handvändning. Jag går in, letar mig till rätt avdelning, lämnar det prov de vill ha och går därefter lika raskt som jag kom. Just i det avseendet är väl jag och mitt CRP lika.

Vid det här laget känns det som att klippkort snart skulle kunna införskaffas på USiL för min del. Med anledning av min kropps tecken på sjukdom tittade jag inom både igår och idag: igår för att lämna ett blodprov, idag för att lämna in ett prov av ändtarmsproduktsrelaterad karaktär som jag helst varken till tala om eller tänka på. Jag har förlikat mig med min sjukdom, måhända till större grad än vad som kan anses vara helt och hållet hälsosamt och genomtänkt. Detta innebär dock inte att jag inte emellanåt känner att varför, varför, varför skulle inte just min kroniska freak-sjukdom ha att göra med något annat än just tjocktarmen? Det är trots allt, och har alltid varit, en kroppsdel vars funktion jag har försökt tänka så lite som möjligt på.

Likväl, so lays the land. Det är inte mycket att göra åt det, och det är inget att gnälla över. Ett schizofrent CRP och en benägenhet till infektion är också en ny del av vardagen som man vackert får svälja och vänja sig vid. So it goes.

*

Jag minns ganska tydligt vad jag tänkte när jag tog blodprovet i söndags. Eftersom jag hade haft 38.9 graders feber när jag kom hem i lördags natt hade mina föräldrar gemensamt kommenderat in mig för provtagning och jag satt i en stol i ett rum på akutavdelningen. Sjuksköterskan Paul hade just tagit ett blodprov på mig och vi väntade in resultatet i någon liten, röd apparat som plötsligt pep. Paul tittade på displayen och meddelade att CRP låg runt 180.

Mamma såg orolig ut. Pappa rynkade pannan och såg klädsamt bekymrad ut på det sättet doktorer gärna gör. Själv ville jag först bara avfärda det då jag visserligen knappast kände mig frisk, men med tanke på att mina problem alla var relaterade till en envis hosta som fortfarande hänger i så tycktes det absurt att mitt CRP åter skulle ligga på en nivå vid vilken de flesta personer inte skulle orka stå. Åtminstone är det vad jag har fått höra.

Den påföljande känslan var desto starkare, och fullt spontan: "180... Kom igen, jag har tagit mer än dubbelt så mycket stående. Ge mig vad du har, du knäcker mig aldrig, din djävel."

Du knäcker mig aldrig...

Vem jag riktade tanken till är jag inte säker på. Det enda jag visste då och fortfarande känner är att oavsett vad så står jag, går och andas, jag lever och skrattar och älskar som alltid. Han knäcker mig aldrig och det är därför jag fortfarande går med rak rygg när sjukborgen på backen blir större allt eftersom jag närmar mig den, och även när solen så småningom skyms av byggnadens krön och jag omsluts av en konstruktion vars syfte revolverar kring allt som dödar och gör ont.