Järnvägsspår - Lars Winnerbäck

Jag är inte sjuk, fast lite blek i hyn
När dagarna gick framåt var jag kvar nån annanstans
Och du tog mig in i cirkeln, du bedövade min syn
Med sövande narkotika och vaken stimulans

Du säger väl till om jag ska gå?
Du säger till, men följ mig till
De gråa, höga husen bakom järnvägsspåren
Om du vet vad du vill,
Om du vet, har du ingenting att hämta
Har du ingenting att hämta här

Lika hastigt som det steg till oroväckande nivåer sjönk det med hälften över en natt, mitt CRP. Enligt senaste rapport är det nere på 90, vilket endast är 85 enheter över rekommenderat värde. Jag börjar alltmer betvivla detta mätvärdes mening då min kropp inte tycks reagera när det stiget till groteska höjder och då det tycks studsa likt den mest ostadiga burskörva i finanskrisens tidevarv. Från normalvärde förrförra fredagen, till 56 nu i fredags, till 187 i söndags, till 90 igår känns inte på något vis som en logisk utveckling.

Oavsett vad så fortsätter ett liv av regelbundna provtagningar, än i Ystad, än i Lund. Kontrasten är väldigt talande: i Ystad hälsar far min på alla på avdelningen, vilket inte är särskilt konstigt då han trots allt jobbar där, och medan vi väntar på provsvar får vi tillgång till personalens fikarum. USiL är en annan femma, man känner sig liten när man går uppför lasarettsbacken och den dystert gråa borgen tornar upp sig emot himlen med helikopterplattan på taket som en markör för att det är en viktig plats. Väl där inne följer navigation i långa korridorer och väntan i alldeles för många hisshallar. Även om jag inte har någon anledning till det så går jag mina ärenden med taggarna utåt och långa, bestämda steg. Det finns ingen anledning att stanna upp och tänka på att det kan finnas död bakom varje dörr och att det vindlande komplexet åter kan bli mitt hem i en handvändning. Jag går in, letar mig till rätt avdelning, lämnar det prov de vill ha och går därefter lika raskt som jag kom. Just i det avseendet är väl jag och mitt CRP lika.

Vid det här laget känns det som att klippkort snart skulle kunna införskaffas på USiL för min del. Med anledning av min kropps tecken på sjukdom tittade jag inom både igår och idag: igår för att lämna ett blodprov, idag för att lämna in ett prov av ändtarmsproduktsrelaterad karaktär som jag helst varken till tala om eller tänka på. Jag har förlikat mig med min sjukdom, måhända till större grad än vad som kan anses vara helt och hållet hälsosamt och genomtänkt. Detta innebär dock inte att jag inte emellanåt känner att varför, varför, varför skulle inte just min kroniska freak-sjukdom ha att göra med något annat än just tjocktarmen? Det är trots allt, och har alltid varit, en kroppsdel vars funktion jag har försökt tänka så lite som möjligt på.

Likväl, so lays the land. Det är inte mycket att göra åt det, och det är inget att gnälla över. Ett schizofrent CRP och en benägenhet till infektion är också en ny del av vardagen som man vackert får svälja och vänja sig vid. So it goes.

*

Jag minns ganska tydligt vad jag tänkte när jag tog blodprovet i söndags. Eftersom jag hade haft 38.9 graders feber när jag kom hem i lördags natt hade mina föräldrar gemensamt kommenderat in mig för provtagning och jag satt i en stol i ett rum på akutavdelningen. Sjuksköterskan Paul hade just tagit ett blodprov på mig och vi väntade in resultatet i någon liten, röd apparat som plötsligt pep. Paul tittade på displayen och meddelade att CRP låg runt 180.

Mamma såg orolig ut. Pappa rynkade pannan och såg klädsamt bekymrad ut på det sättet doktorer gärna gör. Själv ville jag först bara avfärda det då jag visserligen knappast kände mig frisk, men med tanke på att mina problem alla var relaterade till en envis hosta som fortfarande hänger i så tycktes det absurt att mitt CRP åter skulle ligga på en nivå vid vilken de flesta personer inte skulle orka stå. Åtminstone är det vad jag har fått höra.

Den påföljande känslan var desto starkare, och fullt spontan: "180... Kom igen, jag har tagit mer än dubbelt så mycket stående. Ge mig vad du har, du knäcker mig aldrig, din djävel."

Du knäcker mig aldrig...

Vem jag riktade tanken till är jag inte säker på. Det enda jag visste då och fortfarande känner är att oavsett vad så står jag, går och andas, jag lever och skrattar och älskar som alltid. Han knäcker mig aldrig och det är därför jag fortfarande går med rak rygg när sjukborgen på backen blir större allt eftersom jag närmar mig den, och även när solen så småningom skyms av byggnadens krön och jag omsluts av en konstruktion vars syfte revolverar kring allt som dödar och gör ont.

Tony The Beat - The Sounds

Hey, let's kick it
Stop, just lick it
Let you start it
'Cause 'cause it's so easy
You like it my way
And I know it
So let's do it
Do it, do it real good
Ha, it's sweaty
Now, I'm ready
Just take it off
'Cause cause you tease me
I like it that way
And you know it
So let's do it, do it, do it real good

Lund visade sig runt lunchtid igår från sin absolut bästa sida. Solen lyste utan attvärma för mycket och septembervinden hade äntligen hittat till västra Skåne; trädens grönska var endast delvis fläckad av bruna löv, som för att påminna om de mörkare årstidernas ankomst. Luften kändes fräsch att andas, även om dess kyla antagligen bara förvärrade min och andras förkylningar.

Det hade gjort en vacker tavla. Sommarens sista skälvande andetag när hon vilar i den anländande höstens famn, och den efterföljande blandningen av grönt och brunt; levande och dött; värme och kyla när deras läppar möts i skiftet mellan årstider.

Mitt i denna reverie cyklade jag i riktning mot AF-borgen med The Sounds i mina trumhinnor och kom till någon sorts insikt att livet per definition, med såväl som utan riktig konkret aktivitet, kan vara rent fantastiskt härligt.

Därefter följde inköp av hängslen, inhalator och stark hostmedicin med påföljande cykeltur i uppförsbacke hem till Delphi, efter vilken mina lungor brände. Detta kan mycket väl ha lagt grunden till min infernaliska hosta senare under kvällen.

En historieföreläsning avklarades i all hast, så även påklädning inför kvällens festligheter. Attiren bestod av svart linnekostym, vit skjorta, svarta lackskor, samt hängslen, strumpor och slips i rött. Jag tror aldrig att jag har känt mig så stiligt uppklädd i hela mitt liv.

*

Det kanske bara är ren glömska, men jag tror inte jag hade någon konkret uppfattning om vad jag förväntade mig av kvällen. Efter fördrink på Sydskånska och att ha köat en stund kom vi in, och efter en del mingel i det väldigt trånga rummet bredvid Stora Salen, vid baren, släpptes vi in. Av någon anledning hade mitt namn dock fallit ur rullorna, och jag fick således nöja mig med att vara listad som "Okänd (men omtyckt!)". Att jag dessutom hamnade uppe vid scenens vänstra hörn med en gigantisk bashögtalare som min vänstra bordsgranne gjorde inte min upplevelse av bordsplacering något mer positiv. Mina övriga bordsgrannar var dock trevliga, även om det återigen visade sig att det verkar vara mördande få nittior och nittioettor på Lunds universitet, åtminstone jämfört med andra åldersgrupper. Detta är ju såklart inte negativt i sig, men nog krymper åtminstone jag lite när jag pratar en stund med någon och därefter får veta att hon är 24 år gammal. Det är inte lönt att göra sig illusioner: jag är en pojkspoling i det här sammanhanget, och det är antagligen bara att vänja sig.

*

Förrätten var liten, huvudrätten var salt och efterrätten var helt okej. Ölen var av låg standard och jag har ett konfliktfyllt förhållande till snapsen, men vinet gjorde sig bra i ansenliga mängder.

Tal avnjöts också. Krischanstas inspektor nämnde bland annat att "Verkligheten är en illusion orsakad av brist på alkohol", något som av okänd anledning resonerade ganska ordentligt i mig. Lite olustig drack jag ett glas vatten och undrade vart i hela världen jag var på väg, om jag skulle bli ytterligare en av alla dessa män som drar en suddig slöja över sina hornhinnor gråa dagar, eller när saker inte går ens egen väg. Eller, för den delen, när man endast har tråkigt. Det värsta är att jag kan föreställa mig själv i rollen väldigt enkelt: tomma dagar, sorgsna kvällar, och dagar när ett eller annat socialt mål inte har uppfyllts hade det varit lätt att, om tillgång finnes, klubba sig själv och sina problem med starka drycker. Nedstämdhet och alkohol har en obehagligt stark koppling som jag drar mig för att utforska alldeles för ingående, men det märkliga skimmer som århundraden av populärkultur har lagt över rusdrycker och deras effekt är svårt att stå emot.

Ytterligare ett hjärnspöke tycks ha fötts. De börjar bli en illuster samling vid det här laget.

*

Vid middagens slut får dock sägas att dörren till en helt ny värld hade öppnats och passerats och sittning, med allt vad det innebär i traditioner, sång och dryckesförtäring. När jag och alla övriga från Sydskånska nationen stod på våra stolar och drog igång nationssången, genial i all sin enkelhet, kände jag om inte samhörighet -- ty sådan är svår att känna helt innan man närmre har lärt känna människorna i samhörigheten -- så åtminstone att året kommer bli rikt på händelser, upplevelser och minnen. Det är ett rymligt kärl man har att ösa ur, och det enda som, i teorin, sätter gränser för hur mycket du kan uppleva och hur många du kan träffa och lära känna är dina studier och din energi.

På vissa sätt känns det dock som att lite väl många valmöjligheter presenterar sig, till den grad att man känner sig hotad och i sammanhanget djävligt liten. Likaså mängden människor och alla bekantskaper som kan komma därav känns överväldigande på så sätt att jag automatiskt börjar fundera på hur exakt jag ska jobba för att lära känna folk på djupet, snarare än att skapa en milsvid cirkel av bekantskaper; något jag i och för sig lär få oavsett vad jag gör eller inte gör. Likväl så är kärnan i mitt sociala liv ändå några få som känner mig i stort sett utan och innan, och det är den cirkeln som är både svårare och mer givande att utveckla.

Det är lite som med kindpussar och kyssar. Jag kan samla på mig säkert trettio kindpussar på en kväll om jag skulle vilja; hundra, på Hultsfred. Men även om de är trevliga på sitt sätt så är de ingenting emot en riktig kyss, "riktig" som i att den är mer än att bara slicka varandra runt munnen i fyllan och villan. Den kräver betydligt mer jobb att uppnå, du genomlider säkerligen en del besvikelser på vägen, men i slutändan är det ändå värt mödan såvida inte din kysspartner har munherpes, men det passar dåligt in i liknelsen.

Många tankar kan röra sig i huvudet under endast några minuters tid, och strax efter Sydskånska nationens sångbrölande var middagen slut och Stora Salen skulle raskt omformateras från gästabudssal till nattklubbslokal. Under tiden var baren av okänd anledning stängd, vilket ledde till mingel i trapphallen, toalettkön, vid bankomaten och utanför, hos rökarna. Matias var vid det här laget, för att använda ett av hans uttryck, helt söndertaggad. Även mina andra kompanjoner tycktes njuta av kvällen och stämningen var god. Till denna stämning bidrog säkerligen både kostymerna och alkoholen med betoning på det senare. Själv hade jag åtnjutit några extra glas vin vid slutet av middagen då jag och mina bordsgrannar lyckades sno åt oss en extra flaska av det fruktade Drostdy Hof, vinet som nästan kostade mig livet. Men det är en annan historia, som jag kan berätta när jag blir påmind.

Klubben öppnade, och så även baren. Osäker på varför började jag redan då att tona ner alla casanovska ambitioner och, än mer, förväntningar. Antagligen så var det faktumet att jag nyss spenderat tre timmars middag med att ursäkta mig och därefter hosta upp hals och lungor i mitt vänstra armveck.Inte för att jag har eller hade hybris nog att antaga en sådan utveckling på kvällen, men blotta tanken på en kyss avbruten av hostattack orsakade både huvudvärk och bendaller. Utan att reflektera alldeles för mycket över mina tankar kring alkohol tidigare under kvällen bestämde jag mig för en rejäl fylla istället, om inte annat för att fira studiebidraget.

Timmarna därefter är svåra att sammanfatta, då de höll sig i ungefär samma upptrampade spår. Än dansade man lite med Matias, sedan gick man och drack lite, sedan träffade man förman Johannes från Krischan-sittningen och pratade en stund, sedan gick man in i danssalen igen och blev meddragen av en arbetskamrat från Foxen, sedan drack man igen, sedan dansade man med Meng, Alex och Isabella, sedan hamnade man på något sätt åter med arbetskamraten från Foxen, sedan träffade man oväntat Filip uppe i den andra baren och höll en kort, vrålande diskussion för att övermanna sinande röstresurser och musikvolym, och i slutändan drack man nog igen. Man får mycket dricka för 200;-, även om deras gin var billig och medelmåttig. G&T smakade dock helt okej i sammanhanget, och cirka tre konsumerades under kvällen.

Dansandet förtjänar nästan ett kapitel för sig, måhända ett avslutande kapitel i denna groteskt långa utläggning som jag nu jobbat med från och till i nästan fem timmar. Det är egentligen ett väldigt avancerat koncept: genom kroppsrörelser, karisma och attraktion försöker man väcka ett intresse och om man lyckas finns ingen gräns eller regel för vilka konsekvenserna blir, och hur långt de når. Kanske stannar det vid en kram eller kyss som tack, kanske leder det till en svettigt passionerad natt med tidigare nystrukna kläder i oordning på golvet och en brinnande lust att tillfredsställa det begär efter närhet som smugit sig på andra nätter. Måhända kan till och med en långvarig romans födas, och så även en lång och sorglig historia om längtan efter ouppnåeliga mål och gudar eller gudinnor långt över ens egen rang och förmåga. Önskvärda eller ej så är de alla konsekvenser och konkreta händelser, om än abstrakta i sitt format. De allra flesta dansanta eskapader stannar dock innan dess och mynnar ut i ett hav av ingenting alls. Måhända bestämde sig den ena av, eller båda parterna att den andre inte var så önskvärd trots allt. Kanske kunde han eller hon inte dansa tillräckligt bra för att uppfylla danspartnerns krav. Eller, och det är här det blir svårtolkat på riktigt, kanske den ene eller andre inte var ute efter något annat än just dans, att planlöst hoppa omkring; blinka förföriskt; massera hårbotten; gnugga rumpan emot oanande mäns skrev, allt till dunkande musik. Existensen av sådana människor är självklart problematisk, men kan samtidigt erbjuda en hel del tröst och tillförlit: om hon slutar dansa med dig så kanske det inte alls var dig det var fel på, trots att du saknat både takt och stil. Hon kanske helt enkelt kom för att dansa, och inte något mer.

Likväl, men G&T i plastglas stadigt i ena handen hoppade jag omkring i publikhavet i omgångar, emellanåt endast genom att studsa upp och ner och slå hål i luften och vid andra tillfällen genom en sorts improviserad buggliknande dans med en av flickorna i mitt sällskap. Och oavsett vad jag kan tycka om dans ibland så var det sistnämnda, igår som tidigare, fantastiskt roligt.

Aktiviteten avtar dock allt eftersom natten blir äldre, halveringstiden brukar ligga cirka två timmar innan stängningsdags. Vid det laget har hoppandet till stor del upphört och ersatts av pardans av alla dess sorter: från de som sorglöst buggar vidare oavsett vilken musik som spelas; till de som tycks hålla i varandra likt en drunknande man håller en livboj och kysser varandra på ett sätt som verkar både desperat och passionerat; till de som dansar tätt intill, den kortare med armarna om den längres hals, och tittar varandra djupt i ögonen i flera minuter för att sedan börja kyssas njutningsfullt, lugnt och metodiskt; till de som sitter i en hörna med någon väl utvald och, gärna onyktert, hånglar för glatta livet; till de som är helt förlorade i sin egen värld och fortfarande dansar en intensiv parningsdans. Även om de sistnämnda inte manifesterar någon konstant fysisk kontakt är det uppenbart att det är deras åtrå som lyser starkast i rummet.

Det är en väldigt mänsklig scen. Det är åtrå, kärlek och sorg, kyssar, kramar och säkerligen sex i någon mörk hörna. Det är det vackra i att finna en famn, om så bara för en natt, sluta ögonen och låtsas att det är på riktigt och permanent. Man uppskattar att någon annan finns just där och då och får själv uppskattning och bekräftelse i utbyte. Om det görs på rätt sätt kan det vara något av de underbaraste kvällsnöjen som finns.

Och medan stjärnorna visade sig på himlen ute och de dansande permanenta såväl som temporära paren fortsatte vad som åtminstone kan kallas kärlek i light-version, framkallad av inramningen, den andres utseende, situationen och ens egen lust, så stod jag lutad mot den bortre långväggen, full och ensam och med en hals som började kännas som ett skrubbsår på sommarknä. Exakt hur mycket jag hade druckit vid det här laget är jag inte helt säker på och det är irrelevant i sammanhanget, men G&T:n var min tredje och den fick hålla mig sällskap när jag omväxlande längtande, bittert och sorgset blickade ut över den scen jag nyss hyllat, och som jag gärna skulle ha varit en del av. På vissa sätt var det som att befinna sig i ett rum fullt med människor som alla talar samma språk, ett språk som du tyvärr endast har grundläggande lexikal förmåga i. Grammatiken har du inte förstått ännu och ditt uttal är hopplöst nybörjaraktigt. Jag tog ytterligare en stor klunk ur mitt glas och tänkte att så hopplös är jag väl inte, och trots cortisonframkallade finnar och förtvinade muskler ser jag väl inte alltför djävlig ut heller. Jag tog en till och lade, med en obekväm känsla i magen, till ett "Eller?" efter tankegången. Glaset var tomt, mitt humör sjönk sakta men säkert och i slutändan kom jag fram till att drickande är en aktivitet, i alla fall. En aktivitet som dessutom tillåter mig att lättare sjunka in i mina egna tankar, och göra mitt bästa för att ignorera skådespelet omkring mig. Att se hur vänner, bekanta och okända -- nästan -- alla hittade en famn och partner medan jag själv bara var full och förkyld kändes som att gång på gång gå på audition och bli nekad en plats i pjäsen som annat än träd eller sten.

Jag fick tag på en öl till innan baren stängde, och drog därefter hemåt i sällskap med dem som skulle åt samma håll. Delvis på grund av att jag var förlorad i funderingar -- och, för att illustrera hur illa åtgången jag var, citerade Fröding för mig själv -- och delvis på grund av att min hals tycktes bli värre för var minut som gick, något som inte gjordes bättre av den kalla nattluften höll jag mig tyst största delen av vägen. Tröttheten spelade sin roll också. I slutändan kom jag dock hem och somnade, men utan det leende jag hade haft under större delen av kvällen. Gnagande tankar om kärlek, attraktion och samspelet mellan människor höll mig vaken en liten stund innan jag somnade efter en rejäl dos Lepethon för att mildra kakafonin av hostningar.

Jag minns inte vad jag drömde annat än att det handlade om åtrå och avund, den vidriga känsla som kommer av att inse att alla -- åtminstone enligt din rationaliserande hjärna -- har något som du själv också vill ha, men som av en eller annan anledning tycks utom räckhåll

*

Kvällen är över men minnena, trevliga som värda att falla i glömska, består. I slutändan har nog de efterföljande tankarna likväl exorcerat fler hjärnspöken än de har skapat, något som i alla händelser får ses som ett framsteg.

Boat Behind - Kings of Convenience

So we meet again after several years
Several years of separation
Moving on, moving around
'Tillwe spend this time
Chasing the other's tail

Whooo oh-oh I could never belong to you
Whooo oh-oh I could never belong to you

Ah, fiol.

Fiol, för fan!

Så romantiskt, så vackert ödestyngt och förebådande. Jag vet inte vad det är med ljuden som kommer från de intrikat snidade trämojuckerna, men de kan med lätthet transportera mig både i tid och rum. I detta fallet till rurala nordvästra USA av någon aning. Närmare bestämt glider jag fram på en flod i kanot -- jag är i kanoten, inte floden (i kanoten, alltså) -- med stråhatt och endast en tillgänglig paddel.

Allt på grund av en förbannad fiol.

*

Efter en intensiv vecka väntar en desto lugnare, och förhoppningsvis mer sympatisk vecka rent ekonomiskt. Imorgon väntar firande hemma i Ystad, på onsdag följer Tornaspelen och efter det ett födelsedagsfirande med få gäster och näst intill ingen pompa och ståt alls, och tack gode Gud för det. På torsdag tror jag inte att något händer överhuvudtaget, på fredag är det batalj på riktigt ty då är det Novischfest i AF-borgen med påföljande eftersläpp, vilket torde vara en bra startpunkt för planerade casanovska bravader, eller åtminstone försök till sådana. På lördag är det dags för mitt andra jobbtillfälle på Sydskånska Nationen, på rockklubben Dirty Frank. Förhoppningsvis väntar en riktig efterfest den här gången.

Visst känns det lite paradoxalt att kalla den här häxbrygden av aktiviteter för 'lugn och ro', men jämfört med förra veckans ekonomiskt och sömnmässigt katastrofala fyra utgångskvällar på raken är det en klar och önskvärd förbättring. Förra veckans kakafoni avslutades dock förhållandevis milt med spex i AF-borgen, Nebuchadnezzar -- vilket min galne broder planerar att döpa sin förstfödde till; jag hoppas på att han får en dominant fru som inte låter honom delta i namngivningsprocessen -- vilket var av en kvalité långt över mina förväntningar. De flesta av sångerna var visserligen ganska så meningslösa, men som en känd musikalfiende är min åsikt i den frågan varken överraskande eller intressant för någon. Det jag istället väljer att lägga emfas på är att det trots allt fanns en hel del sånger som till och med en miserabelt omusikalistiskt ointresserad kulturfascist som jag själv tyckte var rent briljanta. De flesta framfördes av de två kungarna Medos och Motos och gav mig kära associationer till Karl Gerhards revyer snarare än en del av de plumpa och framförallt ointressanta spexfragment jag tidigare sett. Briljans, hån av lokala celebriteter, projekt och politiker och framför allt, två underhållare av rang. Det är synd att de båda lär sluta som kärnfysiker eller civilingenjörer eller något liknande ointressant.

För övrigt vill jag poängtera att ovanstående paragraf inte någonstans är ironisk. Jag är precis så pompös i mina åsikter gällande teater som texten gör gällande.

*

Det är märkligt hur vissa dagar tycks vara mycket längre än de egentligen gör. Det känns exempelvis som att det var betydligt mer än fjorton timmar sedan jag vaknade i Ystad och åt frukost, för att därefter köra in till Lund. Jag har dock inte haft någon tid att ha tråkigt, vilket såklart är väldigt positivt; snarare har det hela tiden funnits någon aktivitet, stor eller liten.

På aktivitetsfronten skulle kvällen egentligen ha spenderats med promenad, te och god konversation med Alex, efter väl beprövat recept. Stackarn har dock gått och blivit sjuk, sannolikt av oro över ej utskickade tackkort. Tillsammans med ett "krya på dig" skickar jag nu även viss förtröstan: Var glad att du inte lever på medeltiden! Inte nog med att du, om du bodde i en socken i nordvästra Attundaland i Uppland på trettonhundratalet, skulle kunna ha upplevt en potentiell agral kris. Din läkare skulle också sannolikt ha varit munk, fransos och rekommenderat åderlåtning och/eller iglar.

Med denna aktivitet inställd blev det till slut som så att jag gav Matias en tur i Lund, en tur som bland annat involverade att peka ut platser av intresse såväl som en rent fabulös kulturkrock när den stackars Södertäljaren köpte pölse och förhöll sig totalt oförstående till varför korven inte låg i brödet, utan bredvid. Kvällen avslutades med Earl Grey utanför Ariman.

Hade jag bott i Ystad hade minsta ändring av planer lett till oundviklig inaktivitet på grund av planeringsproblem. Skillnaden är markant och ljuvt smakande.

Nästa gång jag plågar mig igenom den förenklade HTML-redigering som är att posta ett blogginlägg är jag sannolikt nitton år gammal, och lär inte känna mig ett uns annorlunda i någon riktning.

Cambodia - Kim Wilde

Well, he was Thailand-based
She was an airforce wife
He used to fly weekends
It was the easy life
But then it turned around
And he began to change
She didn't wonder then
She didn't think it strange
But then he got a call
He had to leave that night
He couldn't say too much
But it would be alright
He didn't need to pack
They'd meet the next night
He had a job to do
Flying to Cambodia

Spencer left this morning, first going with Gedis to Copenhagen and then, via Germany, to Bangkok. From there, to Cambodia. It's a pity really, that one of the most interesting persons I've ever met only stuck around in my life for a few weeks -- his self-deprecating stories and lovely humour will be sorely missed in the corridor. Whoever moves into 102 has got one large pair of shoes to fill, and there will be no shame on him -- or her -- if he -- or she -- fails. Try succeeding Lincoln.

If you would happen to stumble by here, Spencer, then here is a reminder: keep in touch. Enjoy Asia and give it a taste of the SSKK spirit, be it through playing pornography through loudspeakers in order to keep the whole building awake; or to wrestle a toy-snake in the jungle when you are hunting the Khmer Rogue; or simply discussing intercourse in trees. Have a good one, mate.

*

Eftersom jag aldrig riktigt konstaterade det på bloggen känns det värt att göra det nu: jag har flyttat och lämnat Ystad bakom mig, förhoppningsvis för evigt. Detta framgick i och för sig ganska så tydligt genom den förra posten, men för framtida generationer -- och det framtida jag som kommer läsa de här orden och minnas sitt första år på universitetet -- är det ändå värt att konstatera i klartext. Om inte annat så ger det kronologisk klarhet, åtminstone.

För övrigt bor jag just nu i rum 112. När jag blev inlagd på lasarettet i Ystad låg jag på rum 12. Ni kan själva gissa vilket nummer mitt rum hade på min första avdelning på USiL -- med tanke på att jag nämner det är det sannolikt att det också var ett dussinrum. Slump, eller har världseliten blivit lat och inte orkat programmera in detaljer? Vad vet jag.

De senaste veckorna har varit intensiva, och de senaste dagarna har spelat i en egen division. Tisdagskvällen spenderades i Kalmar nations trädgård med öl och Matias; onsdagen på pubrunda med gamla vänner, först på Krischan och därefter Hallands; gårdagen på novischpub på Sydskånska nationen; och kvällen först med jobb, därefter fest, därefter klubb på Krischan. Med tanke på de föregående kvällarna hade jag planerat en vit helg men den började istället närmast mörkgrått, om än inte svart. Att döma av hur min tarm för tillfället protesterar högljutt -- och regelbundet -- kommer jag att hata mig själv imorgon, och det säger jag utan vare sig skämtsamhet ellet lättja. Det här var långt ifrån mitt smartaste drag.

Alla dessa aktiviteter har dock bättrat på kontot med erfarenheter ganska markant. Underbara kvällar har varvats av mörka och trånga med för hög volym, och god musik har avlösts av skräp för att ersättas av örongodis igen. Frekvensen på utekvällarna kommer garanterat att mildras med tiden, men för tillfället njuter jag av det, mestadels åtminstone. Kanske hade jag behövt en eller två tråkiga slödagar i Ystad för att vila upp mig.

Vid närmare eftertanke kan man nog stryka "kanske" i den meningen. Det hade varit nyttigt för mig.

I övrigt har det varit en förhållandevis händelserik dag som har inkluderat blodprov; letande efter Gastromottagningen på Kirurgens Öppenvårdsenhet på USiL; lunch på gräsmatta framför AF; hälsningsgille; en ovilja att gå på föreläsning, logiskt nog följd av transport till påföljande föreläsning som visade sig vara lika tråkig som förväntat; iltransport till Krischansta nation för jobb; och därefter det som formade kvällen. Värt att notera är dock att en viss melankoli har studsat upp och ner under dagen, för första gången sedan jag flyttade hit. Vid närmare eftertanke kan det vara första gången sedan en ganska vidrig natt och morgon på sjukhuset. Varför vet jag inte och lösningar är jag osäker på, men så länge det inte blir permanent är jag föga berörd.

Kvällen i sig var även den ganska omvälvande. Den började arbetssamt, fortsatte gott och slutade lite under medelmåttigt, vilket är ett ganska vitt spektrum. Några timmars potatishackande följdes av pizza, som följdes av mer potatishackande. Timmarna därefter är suddiga, och kan sammanfattas med att ytterst lite lugn fanns att få. Dukning, avdukning, diskplockning, disk, matlagning, matuppläggning, svabbning av golv, skrubbande av gratängformar -- allt avverkades det, och plötsligt var sittningen slut och det var dags att röja undan. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort då alla bord och stolar skulle plockas undan, efter att först ha röjts på disk och skräp. Därefter skulle de stuvas in i en container, och sedan väntade ett oheligt diskberg. Det vore hyckleri att hävda att tiden flög fram, men så här i efterhand tycktes slutet ändå komma förhållandevis fort. Då slutet följdes av middag, sång och drickande -- eller, för semantiknazisten, supande -- i källaren var det högst välkommet. Faktum är att det var så trevligt att jag stannade långt senare än planerat. Sådana eftersittningar är i sig nästan ett argument för att jobba på riktiga sittningar, precis som förväntat.

När klockan blev allt senare kom även insikten om hur sur i buken jag skulle komma att vara påföljande morgon, men eftersom skadan redan var skedd var det föga lönt att bemöda min stackars hjärna med. Istället letade jag upp vänner och dansade ett tag -- jag är ingen dansmänniska, och musiken var ofta betydligt sämre än medelmåttig, men det var likväl ett helt acceptabelt sätt att spendera slutet på kvällen. Åtminstone för ett tag -- alla erfarenheter är erfarenheter, och erfarenheten av att helt plötsligt stå ensam på ett dansgolv, i meningen att jag var utan sällskap, och på detta lyssnade på musik som jag aldrig skulle ha betalt ett öre för, var sannerligen en erfarenhet. Dock knappast en särskilt behaglig, vilket gjorde att det kändes logiskt att plocka upp jacka och väska och lämna lokalen, snarare än att vänta in klubbens slut. Luften utomhus var trots allt behagligare, och situationen inte fullt lika nedslående.

Kvällar är kvällar och alla slutar dem. Delar av den här vill jag upprepa -- andra delar är jag glad om jag slipper igen. Nu är klockan nästan fyra, ett faktum som i sig självt motiverar sänggång.

I Knew The Bride Bride - Dave Edmunds

Well, the bride looked a picture in the gown that her mama wore
When she was married herself nearly twenty-seven years before
She had to change the style a little but it looked just fine,
They stayed up all night, but they got it finished just in time
Now on the arm of her daddy, she's a-walkin' down the aisle
And she catches my eye and she gives me a secret smile
Maybe it's too old-fashioned, but we once were close friends
Oh but the way that she looks today, she never could have then

Well I can see her now in the tight blue jeans
Pumpin' all the money in the record machine
Spinnin' like a top, you shoulda seen her go
I knew the bride when she used to rock and roll

At times, the ideal analogy of life is that of a record on a table-top player. It spins, sometimes fast which causes the voice of the singer to turn from whatever famous characteristic it's got into a version of Donald Duck at the circus. Sometimes it spins slower, making it more akin to funeral basoons in the Tibetan mountains. At other occasions, it just spins, indefinitely and indeterminably. Round, round, round, but not stopping until you turn the player off. I guess that termination of movement signifies sleep in this analogy, or possibly death.

Likewise, the analogy has never been as suitable for my life as it has been the past days, more accurately since this Tuesday. Impressions, persons, responsibilities and possibilites take turns occupying my attention span and for the first time in ages, I feel that I almost have too little spare time to be entirely functional -- at least on a basic level, such as when it comes to keeping your room in order, taking your meds on time or go grocery shopping. The evenings have instead been filled with talking to the pleasant oddities populating my corridor; going out to, for our part, newly-opened establishments with dear old as well as new friends; or partying, either through enjoying what I must now consider commodities or through partying for real. As I weite this I've just gotten goodnightkisses from two slightly bearded corridormates -- one of whom fate cruely will take away from us within a week, damn it into eternity -- and have spent the evening talking, laughing, drinking and crashing another corridor.

It might also be worth noting that the conversations held in the sofa in the SSKK -- more about that on another occasion -- kitchen were of such a kind that I would hardly be able to repeat it to any earlier acquaintance without either blushing or being slightly embarassed. I blame alcohol and the fact that the small gathering consisted exclusively of guys. With that said, this will be an enjoyable year if it continues as it started.

It's hard to fathom, but I've actually moved away from home. I live on my own, even if I'm not alone, and my nights have gotten increasingly longer ever since I moved. All in all, the past days have witnessed a change in my life that is irreversible as well as welcome, daunting yet tempting. A change that I believe I've been waiting for, whether I knew it or not. The possibility to call a friend and ask her to pop over for a cup of tea makes for a humongous change in itself, the need for grocery shopping and cooking on my own complements it.

It's getting late, and I should get up early tomorrow to return to Ystad, leave things and fetch things, receive blessings and food packages, and return to the Klondike of my life. What irks me slightly and pleases me in a masochistic way is that tonight's sleep most likely will be ridden with thoughts, hopes and the memory of crushed dreams considering lands left unconquered, no matter how strategic the decision in itself was. I wonder if there are some things that people, no matter their outcome, will curse for the entirity of their lives? A lost opportunity, or the fact that there never was one to start with. Is it something that is forgotten, or can it only be exorcised through the realisation of a naïve dream or hope? Or, even better, is it something that might always be there in fragments but likewise should be pushed out of your mind by your own virtue and resolve?

I speak in tongues, that is a reason as good as any to lay down the pen -- disconnect the keyboard? -- for the night. But likewise, life is good, despite there being some urges that might haunt me forever if I'm unlucky.

I'm still lucky though, in the context that the urges aren't of such magnitude that anyone should or would need to care. Life's good and lost fruit's lost and that is the way the record will keep rotating 'til you cut the power. Sleep tight.