Mayhem - Lorentz & M.Sakarias, el. varför julafton inträffar i april

Tiden är inne, bror vi är sena
Solbrillor på, yep tonerna är rena
Musiken är som gjord för en stor arena
När dom jublar och skriker
Drar upp mina repliker
Stjärnorna lyser
I tanken är jag redan där, här och jag ryser
Har du någonsin sett eller hört nåt flyta såhär förut, nu är det kört
Jag är tyngdlös, svävar på moln
Tro mig, jag kan se hela stan härifrån

Hype och hauss har en tendens att motverka sitt eget syfte och snarare än att höja förväntningar, göra en besviken på att händelsen eller objektet ifråga inte levde upp till den mentala bild man målat upp under månader av längtan och förväntan. Ett obekvämt antal av livets måsten och upplevelser verkar i efterhand överskattade; den synvinkeln byggs dock över med de ohälsosamma mängder spackel som nostalgi och minnen erbjuder under tiden som man blir äldre, gråare och undrar varför ungarna aldrig ringer. Ett fåtal saker överlever förväntningarnas gatlopp och kommer ut på andra sidan med blåmärken, rivmärken och öppna sår, men med stolt uppsyn och rak rygg.

Lund har hittills erbjudit ett antal bottennapp -- vissa karnevalsfester; historiekursen; bostadssökande -- men även toppar i massor. Huruvida något, med undantag för hedonistiskt nationsliv, lika berömvärt stått upp emot förväntningarna som Siste April 2010 gjorde är dock högst tveksamt, för sällan har livet känts bättre än när jag rullade hem klockan fem på första majs morgon med Norra Fäladens silhuett framför en annalkande solnedgång.

Människans minne bleknar snabbare än man inser, och förvrängs med tiden i allt större utsträckning än vi inser. Än är det dock färskt, och det vore då synd på så rara ärtor att inte summera det hela i kort:

• Så kallad sillafrukost på nationen halv nio. Onykterhet från kvällen innan fortfarande märkbar. Bacon, öl och morgonens första Piraten förtärs och planer smids.
• Avfärd med öl och solstol i hand, och med regndroppar drippande på huvudet. Siste Aprilyran i Lund tycks tillfälligt ha hamnat på efterkälke på grund av det vädermässiga handikappet, men det vore ju illa att ge upp för lite vatten.
• AF-borgen passeras, och med den SSKK:s högtalarvagn. Paraplyer inhandlas och parken intas.
• Mycket blöthet ett tag, därefter progressivt bättre väder och i takt med förbättringen förtärs allt mer öl, rödvin och vitt vin. Korv grillas, fästningar byggs och mänskligheten hatas och älskas nära nog lika intensivt i trängseln framför stolta Stadsparkens scen, på vilken den studentikosa dekadensen når nya höjder.
• Stadsparken överges vid eftermiddag. Pizza äts på Mikael Hansen och energi återuppbyggs.
• Förfest varar på Mikael Hansen långt in på kvällen och består till största delen av öl, Captain Morgan med Coca Cola och skitsnack på en balkong med östlig utsikt.
• Husfest i nationshus avverkas kvickt, och klubb på annat nationshus nästan lika kvickt. Räddning finnes vid en gräsmatta mellan Hallands och VG:s, på vilket det dansas och skrålas in på småtimmarna.
• En dag av episka proportioner avslutas på helsingkronsk efterfest med överdrivet intensiv dans och Explorer-shots.

Mycket mer hade kunnat skrivas, som vanligt. Vissa minnesbilder är dock goda att hålla för sig själv, för att bevara dem så som de var från början. I mångt och mycket är de som vissa socialt besvärliga känslor: så länge de förblir odefinierade och utan allmänintresse består de endast i en abstrakt form, och förskonas så ifrån de skavanker, brister och konstruktionsfel som skoningslöst tycks självlysande så fort konceptet behöver konkretiseras, beskrivas, analyseras och dömas. Så länge det hela förblir just en mental representation av ett minne så är det orört av såväl socialt pressande faktorer som det själsdödande värv som är att sätta ord på det onämnbara.

Siste April Tjugotio förblir med andra ord en känsla snarare än en tavla för min del, och med den har jag insett hur mycket jag kommer sakna det underbara studentlivet; de fantastiska individer jag kan räkna som mina vänner; och Lunds silhuett mot natthimlen en vårmorgon i maj.