Medan Bomberna Faller - Björn Afzelius, el. "Sakpolitiska insikter"

Kom säg mej nå't om skökorna som alla trampar ner,

men som bara tar betalt för vad dom ger

Och vad tycks om moralisterna som skräpper med sin dygd,

och själva lägger sej för ställning och manér?

Skall slinkan gå med näsan i backen i sin skam?

Det finns ju värre slampor än hon känner till:

Ja, en förfinad socitetsmadame är ett kostsamt värmekrus

för hon förväntar sej ett drönarliv i lyx

Och när glöden har falnat, och basarerna tar vid,

får försörjarn gå till horan för en kyss

Kom ni som ockuperar fabriker och kontor

när dom sliter själva brödet ur er hand.

Och kom ni som vågar fjättra er längs järnvägsrälsarna,

för att stoppa Homoslyrbesprutarna

Kom ni som demonstrerar för nedrustning och fred,

kom ni som slåss för daghemsplatserna.

Och kom ni som orkar kämpa för dom som ska ta vid

i en tid då man är rädd att skaffa barn

Ja, till er vill jag säga: Denna sången är till er!

För ni är dom enda hjältarna vi har

En helg i en Mälardal som vida överträffade förväntningar såväl som minnen har återladdat mina batterier till en nivå som torde tillåta mig att vara lugn och fin likt en inavlad utställningshund under den månad som återstår till avfärden mot Alba. Gott det. Det gör till och med att jag kan ignorera de ekonomiska trångmål som tycks förfölja mig på exakt det sätt som fina damer inte gör: sprit är dyrt, och CSN djävlas efter att min horiska institution på Lunds Universitet underlåtit sig att registrera en av mina delkurser. För det kommer de någon gång, på något sätt, få lida. Hur, när och huruvida jag kommer komma ihåg det är en framtida fråga.

Snabbvisiter i hålan på sydkusten där min kära familj har sitt uppehälle brukar innebära ganska så händelselösa nätter, och efter en vecka med ihärdigt resande, drickande och bakfyllekurerande känns det ganska så behagligt. Om inte annat gav det mig tillfälle att helt oförhappandes börja läsa politiska anekdoter och lyssna på allmänt arg musik. Så skall en slipsten dras, och så kanaliserar man arga, prepubertala pojkars ilska på världen.

Till dess och mitt försvar bör dock sägas att jag för första gången på länge kan tänka i politiska termer utan avståndstagande, avsky, eller den där långvarigt obehagliga känslan i ryggraden som infinner sig efter en välriktad pungspark. Detta får för den allmäna fridens skull ses som en förbättring.

Jag knarkar Palmevideor på Youtube och drömmer märkliga drömmar där jag talar inför publik. Det genomgående temat i drömmarna är att jag tycks skita i vad publiken tycker. Narcissismen är brutal. Kanske jag funnit en riktig guldåder i mitt val av fyra års politikstudier.

Kanske jag är Palme om trettio år. Eller Hitler, för den delen. Eller bara okänd. Det får jag sova på.

Bad Religion - Punk Rock Song, el. "Valårssommar och flyttbestyr"

Have you visited the graveyard?
Have you swam in the shit?
The party conventions and the real politics
The faces always different, the rhetoric the same
But we swallow it all, and we see nothing change;
Nothing has changed...

This is just a punk rock song
Written for the people who can see something's wrong
Like workers in a factory we do our share
But there's so many other fuckin' robots out there
And this is just a punk rock song

Solen steker solbrända skåningar, och själv gör jag vad jag kan för att garantera smooth passage till Skottland om lite, lite mer än en månad. Någonting inom mig -- sannolikt en huvudsäkring för självbehärskning eller lugnt tänkande -- dör totalt när jag inser att tiden för avfärd ligger just en månad och lite till bort. Följden är att jag ömsom stirrar förfärat på röran i mitt rum, ömsom fnittrar som en liten flicka med veckopeng.

Andra nyheter gällande Glasgow är att jag slipper studentvisa men måste anmäla mig hos Strathclydepolisen vid ankomst, och att man får en för Glasgowstudenter specialskriven guidebok från Lonely Planet i välkomstpaketet. Detta kan jämföras med välkomnandet från Lunds Universitets humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter, från vilka man skulle vara övermåttan nöjd om man fick veta var och när man borde infinna sig första dagen. Nackdelen är att ett händelselöst Ystad känns än mer själsdödande när man hela tiden matas med universitetspropaganda.

Jag börjar också närma mig den sorgliga insikten att datorn nog får bli hemma. Renoveringsbehovet är överhängande och packningsplatsen begränsad. Fördelen är att det ger mig en god anledning att till hösten önska mig en laptop som är aningen mer funktionell än genomsnittet.

Vidare är det tydligen ett val på väg. Jag minns lite hur jag var förra gången det begav sig: minderårig, entusiastisk och borgerlig. Nu är jag myndig, desillusionerad och vänster. Det är vida svängar i livets vals. Likväl, entusiasmen saknar jag en hel del; det skulle vara trevligt att veta att åtminstone en valutgång hade fått mig att hoppa och skutta av glädje, och i mitt framtida hemland gå ut och bli karatefull mitt i veckan för att fira. Som det ser ut nu finns det inget firande, endast olika grader av deppfylla.

Hade det inte varit för Sverigedemokraterna hade jag inte orkat bry mig överhuvudtaget. Som det är nu kan man åtminstone identifiera sitt nättrakasserande som politisk kampanj för att hindra de aporna för att komma in i Riksdagen.

Vore det för övrigt inte övermåttan lustigt att kasta kebab på Jimmie Åkessons residens? Alla gör det överallt, men just i det läget hade det fått en ytterligare demonstration. Vi vill inte ha deras jävla kebab här, sade en gång en sverigedemokrat jag är vagt bekant med.

Go fuck yourself. Du har inte förstått någonting.

Vi vill visst ha kebaben. Vi dyrkar kebabdjäveln, den har tagit över pizzans roll som världens bästa fulkäk. Det man inte inser om man har den åsikten är att en stor del av Sveriges unga befolkning hade fått svårt att överleva lunchtimmar, festkvällar och -nätter. Liken hade staplats på gatorna och Röda Korset hade fått slå upp tält på Gustaf Adolfs Torg i Malmö, Stortorget i Lund och Knutpunkten i Helsingborg för att stävja den plötsligt uppkomna hungersnöden. Regeringen hade varit upptagen med att käbbla om avgångsvederlag, nya paradbyggnader i Hufvudstaden och den av de nya vågmästarna -- för min tro på mänskligheten är så pass hög att jag ärligt tror att vi aldrig kommer tillåta islamofobtomtarna att nå reell regeringsposition -- uppbragda frågan om moskéförbud.

Muslimer, eller mer vagt uttryckt "islam", är enligt Jimmie Åkesson Sveriges största fiende sedan Andra Världskriget. Föreställ er, och försök undvika att kräka i munnen när ni gör det, att Jimmie Åkesson blir statsminister. Kurder skickas till Turkiet och Irak, homosexuella somalier och sudaner till sina hemländer, och några få av de alla ersätts med invandrare från arabvärldens kristna minoriteter.

Föreställ er det.

Påminn er sedan om vilka som bemannar våra kebabstånd. Jimmie Åkesson förklarar indirekt krig mot kebaben, och detta allena torde vara skäl nog för folk att fjärta i partiets allmäna riktning.

...som sagt, vore det inte för de kebabfientliga så hade jag inte haft mycket att bry mig om i valrörelsen. Miljöpartiet är tilltalande men inte det minsta verklighetsförankrade i kollektivtrafiksfrågan; Socialdemokraterna har stagnerat; Vänsterpartiet är som de alltid har varit; och borgarna är borgare. På ett sätt antar jag väl att jag borde tacka Åkesson, Söder och de andra. De är trots allt den enda garanten att mitt politiska intresse inte förtvinar och dör en plågsam död ej olik en felplacerad arab i en amerikansk bombräd.

De må vara idioter, men de bryter åtminstone tristessen.

Papa Was A Rodeo - The Magnetic Fields, el. "Exodus"

The light reflecting off the mirror ball

Looks like a thousand swirling eyes

They make me think I shouldn't be here at all,

You know, every minute someone dies

What are we doing in this dive bar,

How can you live in a place like thid?

Why don't you just get into my car

And I'll take you away, I'll take that kiss now

Det regnar, nej!: det öser ner. Skåne får en dusch så rejäl som något, och alla allergiker drar en lättnadens suck över förlängd respit på lidandet. Av någon anledning får regn mig just nu att tänka på Kivikstrakten och Österlen, som dock milt förvridits i min hjärna till något som åtminstone delvis liknar Tolkiens Shire. Fråga mig inte hur det gick till; det torde närmast vara ett tecken på att det var alldeles för länge sedan jag utforskade Österlen.

Skåne töms långsamt på studenter som om någon vecka kommer ersättas av familjer i fullpackade kombibilar; politiker med skånsk sommarstuga; och tyskar med en fäbless för Wallander och älgar. Det är lite som att börja äta burkmat med ICA-läsk efter att ha vant sig vid entrecôte med fint rödvin. Säga vad man vill om lundastudenternas hedonistiska helg- och vardagssupande, deras smuggelbärs och deras brist på sammanhängande tal förmåga efter klockan ett på natten, men när man är biten av det är man fast. Att gå ner i aktivitet och ta en sommar i Ystad blir därmed lite som att hugga av en lem du haft mycket nöje av det senaste året.

Det är ändå något speciellt med Lund, även om man skulle ha varit full mer eller mindre hela året. Klubbmiljön är hjärtlig snarare än fientlig och ytterst få är, efter några öl, tveksamma till att initiera kontakt. Fyllediskussionerna rör förvirrade resonemang kring politik och filosofi, jämte de klassiska konstaterandena om ens egna överdrivna fylla och vilka av det motsatta könet som kan tänkas vara "villiga". Ölen kostar en tjuga, och Jägerbombarna alldeles för lite för att garantera ens säkerhet, väl och ve.

Jämför detta med Ystad där det bara finns en klubb (som man dessutom önskar lägga ner), eller Malmö där jag skulle behöva sälja mig på gatan i en vecka för att ha råd med en riktigt lundagrisig utekväll.

Onsdagssupandet på VG:s, torsdagspubarna på Sydskånska, klubben i samma kära nationshus på lördagar, och bakishänget på söndagar var en gudomligt inspirerad rutin som borde tillkomma var och en. Det blir svårt att vänja sig bort med det, och försöka hitta något att fylla tomrummet med. Förra sommaren spenderade jag andra halvan sjuk och sängliggande, och dylik aktivitet kan jag med statistisk sannolikhet inte vänta mig det här året.

Vad i dess ställe?

Nå, jag har en anteckningstavla, pennor och ett flertal alldeles för tomma skrivblock. Det kanske är dags att faktiskt göra något kreativt igen, och spendera Lunds studenters samlade exodus skrivande. Tiden och latheten har inga gränser, och får därmed visa utgången.

Over 'Fore It Started - Caesars, el. varför parallella verkligheter gör den verkliga verkligheten verkligt viktig

The summer is here, but I'm just sitting in my room
I'm sitting wondering if you think of me as I think of you
I'm lost without you, you don't know what I'm gonna do

When I had you, well I won't ever realize
Know I blew it, and I'll never get another chance
Now the summer is here, and you're with somebody else

Now that you're gone, I don't know if I can carry on
Sorry 'bout the things that I've done
I know that it was over 'fore it started

Jag ber å all världens amatörförfattares vägnar så mycket om ursäkt för det här inläggets horribla titel.

Den mördande allitterationen till trots vill jag sträcka på mig lite i min söndersuttna skrivbordsstol, och inte endast för att jag har ont i ryggen: en idé som har legat och gnagt på de mer undangömda delarna av min hjärna har äntligen börjat anta fysisk form, även om det än så länge endast är på planeringsstadiet. Att jag egentligen borde skriva kompletteringsuppgifter ignorerar jag för tillfället, det är trevligt att skapa och det var länge sedan jag gjorde det på stor skala.

Faktum är att det enda andra projekt jag har liggande är en novell som jag endast skrivet på när jag är full. Detta betyder även att jag inte läser den när jag är nykter: jag vill se till vilken grad jag gynnas, eller stjälps, av kemisk dopning. Hittills är resultatet positivt, och en gammal novell som aldrig färdigställdes omarbetas med Bacchus hjälpande hand.

Egentligen är det själve fan att ens främsta intresse inte är något mer konkret. Medicin, fysik och matematik, eller den vidrigt själlösa ekonomin -- det är sådana saker som ger möjlighet till konkret utbildning, för att inte tala om att det drastiskt ökar en chanser att få ett vettigt jobb i framtiden. Aspirerande författare är dime a dozen och hur du än gör finns det alltid någon nitisk jävel som är lite mer taggad, eller lite mer i fas med nuvarande trender, eller bara har lite mer tur än du har. Att hävda sig med sin ädla talang är svårt då litterär kvalitet är lika subjektiv som musiksmak eller valet av ketchupsort. Är du bra på matematik kan du märka det på dina resultat: rätt är alltid rätt (även om motsatsen säkert gäller i de mer metafysiska delarna av matermatik, men det är mer än vad en stackars humanist kan veta). Samma kvalitetskontroll finns inte för litterärt skapande; du får inhämta kritik från goda källor då och då, och övriga tiden helt enkelt låtsas om att du vet vad du håller på med.

I drömmen sitter jag om femton år i en vindslägenhet i Berlins Kaiserdamm eller Prenzlauer Berg, eller för den delen någonstans på Montmartre i Paris, och gör litet annat än att skriva och leva. Då Arbetsförmedlingen dock inte är så villiga att assistera i förverkligandet av den framtidsvisionen får det dock förbli en dröm tills dess att jag har flyt och blir publicerad, någon gång i en avlägsen framtid.

Drömmar, drömmar.

Om femton år sitter jag säkert i en administrativ EU-byggnad i Belgien och undrar vart min ungdoms ambition tog vägen, men det tar vi då. Att skapa parallella verkligheter för att fylla de luckor du har i din vardag är en god överlevnadsmekanism, och en jag ämnar bruka för en lång tid framöver. Om ingen annan läser det, så läser man själv i alla fall.

Man In The Long Black Coat - Mark Lanegan, el. "Re-boot i rock och hatt"

Somebody's seen him hangin' around

At the old dance hall on the ourskirts of town

He looked into her eyes when she stopped him to ask

If he wanted to dance, he had a face like a mask

Somebody said from the Bible he'd quote,

There was dust on the man in the long black coat

Det är svårt att vara taggad hela tiden. Man kan med fog hävda att det är omöjligt. Varje kulle måste följas av en sluttning, och med det i åtanke torde det vara både normalt och allmängiltigt att känna sig mentalt sliten på en söndag efter en lång vecka.

Söndagar har varit något av ett koncept i större delen av mitt liv: i Ystad tycktes allting lite, lite tråkigare och kadaveraktigt än vanligtvis, och i Lund sker brottningsmatchen med diverse postfestiva konsekvenser, må vara bakfylla, ångest eller en missriktad omdefinition av livet. Här finns dock en klausul som tillåter flykt från mönstret emellanåt: vissa söndagar känns så pass hanterbara att man utan vidare dubier spenderar dem med bakishäng på väl vald plats med likaledes lämpligt sällskap. Den trevligheten har gjort att söndagar har gått från ett konstant ont, till ett endast emellanåt ont. Dags dato får ses som åtminstone förhållandevis ont, även om ingen aktiv djävelskap -- med undantag för en riktad stöld mot den kära Xboxen -- stör just nu. Det är snarare småsaker som samlar sig i falang och gör taktiska utfall.

Rummet är fullt av skräp. Mer pengar behövs till sommaren; mer möjlighet till rent generell aktivitet kommer behövas till sommaren, då de flesta bra människor åker till platser de kallar hem. Att ha gemensamt kök tröttar ut mig med allt vad det innebär i koordinerat matlagande, trängsel, disk och allmänt griseri. Vädret är piss, i bemärkelsen att det är intetsägande. Jag är fortfarande singel. En månad återstår av det jag i framtiden kommer se tillbaka på som mitt Lundaäventyr. Xboxen är som sagt knyckt. Min Baileysflaska är slut och kreativiteten är därmed grovt hämmad. Kylen är halvtom och jag saknar inspiration för att laga käk, och kommer därmed sannolikt falla till föga för snabbmatsfällan ytterligare en gång den här veckan. Runda av med att jag just insåg hur länge sedan jag satte min fot på gymmet, oaktat att det ligger trettio meter från min djävla köksdörr, och dagen kunde ha varit bra mycket bättre.

Missförstå mig inte, det här är inget gnällinlägg. Jag kan sådana, jag var väldigt bra på dem en gång i tiden. Jag är sämre nu, tack och lov: livet har stabiliserats avsevärt sedan dess, vilket har lett till att livets goda går lättare att hitta blåa dagar. Dagen må vara skräp, men i sammanhanget är det en väldig tur att det är söndag.

Hur så?

Det betyder nämligen att en ny vecka börjar imorgon, om sisådär fyra och en halv timme. Vad problem som finns just nu får då antingen skjutas på framtiden eller ses som för evigt förpassade till imperfekt tal. Måndagar suger på sitt eget sätt men erbjuder ändå en total omstart från den gångna veckan, på gott och ont.

Imorgon startar jag om och tar veckan för vad det är. Stadens finaste klubb -- Svartklubben får ursäkta -- kör på fredag, och det som väl då får ses som stadens näst finaste klubb kör på lördag. Dessförinnan kanske jag går ut i det som bör vara en varm torsdagseftermiddag för wakeboardfest i sjön Sjön. Det finns mycket att se fram emot, även om varje dag, varje fest och varje njutning egentligen är en permanent påminnelse om sakers förgängliga natur. Om fyra månader, fyra satans månader, vandrar jag längs floden Clyde i ett helt nytt liv. På tal om omstarter och sådär. Men det tar vi då: ännu har jag inte schappat.

Vädret må vara tråkigt men temperaturen är behaglig. Det får bli en promenad till lämpligt snabbmatshak, följd av en planlös odyssé på fälten mot Odarslövhållet. Musiken får gå i moll tills natten faller, så det känns lämpligt att iklä sig rock och hatt.

Imorgon börjar vi om.

Mayhem - Lorentz & M.Sakarias, el. varför julafton inträffar i april

Tiden är inne, bror vi är sena
Solbrillor på, yep tonerna är rena
Musiken är som gjord för en stor arena
När dom jublar och skriker
Drar upp mina repliker
Stjärnorna lyser
I tanken är jag redan där, här och jag ryser
Har du någonsin sett eller hört nåt flyta såhär förut, nu är det kört
Jag är tyngdlös, svävar på moln
Tro mig, jag kan se hela stan härifrån

Hype och hauss har en tendens att motverka sitt eget syfte och snarare än att höja förväntningar, göra en besviken på att händelsen eller objektet ifråga inte levde upp till den mentala bild man målat upp under månader av längtan och förväntan. Ett obekvämt antal av livets måsten och upplevelser verkar i efterhand överskattade; den synvinkeln byggs dock över med de ohälsosamma mängder spackel som nostalgi och minnen erbjuder under tiden som man blir äldre, gråare och undrar varför ungarna aldrig ringer. Ett fåtal saker överlever förväntningarnas gatlopp och kommer ut på andra sidan med blåmärken, rivmärken och öppna sår, men med stolt uppsyn och rak rygg.

Lund har hittills erbjudit ett antal bottennapp -- vissa karnevalsfester; historiekursen; bostadssökande -- men även toppar i massor. Huruvida något, med undantag för hedonistiskt nationsliv, lika berömvärt stått upp emot förväntningarna som Siste April 2010 gjorde är dock högst tveksamt, för sällan har livet känts bättre än när jag rullade hem klockan fem på första majs morgon med Norra Fäladens silhuett framför en annalkande solnedgång.

Människans minne bleknar snabbare än man inser, och förvrängs med tiden i allt större utsträckning än vi inser. Än är det dock färskt, och det vore då synd på så rara ärtor att inte summera det hela i kort:

• Så kallad sillafrukost på nationen halv nio. Onykterhet från kvällen innan fortfarande märkbar. Bacon, öl och morgonens första Piraten förtärs och planer smids.
• Avfärd med öl och solstol i hand, och med regndroppar drippande på huvudet. Siste Aprilyran i Lund tycks tillfälligt ha hamnat på efterkälke på grund av det vädermässiga handikappet, men det vore ju illa att ge upp för lite vatten.
• AF-borgen passeras, och med den SSKK:s högtalarvagn. Paraplyer inhandlas och parken intas.
• Mycket blöthet ett tag, därefter progressivt bättre väder och i takt med förbättringen förtärs allt mer öl, rödvin och vitt vin. Korv grillas, fästningar byggs och mänskligheten hatas och älskas nära nog lika intensivt i trängseln framför stolta Stadsparkens scen, på vilken den studentikosa dekadensen når nya höjder.
• Stadsparken överges vid eftermiddag. Pizza äts på Mikael Hansen och energi återuppbyggs.
• Förfest varar på Mikael Hansen långt in på kvällen och består till största delen av öl, Captain Morgan med Coca Cola och skitsnack på en balkong med östlig utsikt.
• Husfest i nationshus avverkas kvickt, och klubb på annat nationshus nästan lika kvickt. Räddning finnes vid en gräsmatta mellan Hallands och VG:s, på vilket det dansas och skrålas in på småtimmarna.
• En dag av episka proportioner avslutas på helsingkronsk efterfest med överdrivet intensiv dans och Explorer-shots.

Mycket mer hade kunnat skrivas, som vanligt. Vissa minnesbilder är dock goda att hålla för sig själv, för att bevara dem så som de var från början. I mångt och mycket är de som vissa socialt besvärliga känslor: så länge de förblir odefinierade och utan allmänintresse består de endast i en abstrakt form, och förskonas så ifrån de skavanker, brister och konstruktionsfel som skoningslöst tycks självlysande så fort konceptet behöver konkretiseras, beskrivas, analyseras och dömas. Så länge det hela förblir just en mental representation av ett minne så är det orört av såväl socialt pressande faktorer som det själsdödande värv som är att sätta ord på det onämnbara.

Siste April Tjugotio förblir med andra ord en känsla snarare än en tavla för min del, och med den har jag insett hur mycket jag kommer sakna det underbara studentlivet; de fantastiska individer jag kan räkna som mina vänner; och Lunds silhuett mot natthimlen en vårmorgon i maj.

Umbrella - The Baseballs

When the sun shines, we'll shine together

Told you I'll be here forever

That I'll always be your friend

Took an oath, I'm-a stick it out 'till the end

Now it's raining more than ever,

Know that we still have each other

You can stand under my umbrella

Om man frivilligt rubricerar sig själv som patologiskt sentimental romantiker är det kutym att emellanåt ta en lång kväll med självrannsakan, överdrivet analytiska tankar och planer endast marginellt rimligare än Unternehmen Seelöwe. Det är så det är och det är så det ska vara: it ain't a living, but it's a lifestyle. Sålunda spenderade jag för en vecka sedan, för första gången på väldigt länge, en lördag kväll med dessa aktiviteter, snarare än att bejaka Tullbergs invit till festligheter och röj. Det ska inte förnekas att en långdragen bakfylla, orsakad av en jobbarresa efter vilken endast jag i hela Lillsjödal tycktes må apa, hade en del i beslutet men det var inte den ensamt bidragande orsaken.

Jag blir väl käring bara genom att säga det, men det enda som egentligen intogs efter middagsdags var glass och ohälsosamma mängder alkoholfri cider. Viss debatt råder i min skalle om den samlade sockermängden kan vara mer destruktiv för min hälsa än den kopiösa mängden mellanöl som konsumerades förra fredagen, men likt så många andra av livets hälsorelaterade frågor lämnas det bäst osagt. Vad finns att vinna på ett svar? Antingen bekräftas dina misstankar om att din livsstil sakta tar kål på dig, i vilket fall du sannolikt får isolera dig för meditation i några veckor, eller så får du veta att den är helt ofarlig. Om så är fallet så har du oroat dig i onödan hela tiden, i vilket fall du framstår som smått löjlig.

Så länge man fortfarande är ung och dum kan man komma undan med att köra för fort längs motorvägen, snarare än att observera vettigare avfarter.

Vissa saker är lättare, för att inte tala om betydligt behagligare, att ignorera än andra. Människan väljer därmed av ren nödvändighet att använda sin tankekraft på de mer framträdande och oundvikliga problem som oundvikligen slår ner i ens liv emellanåt. Uppehälle, framtid, pengar, kärlek -- alla blir tvungna att ta ställning till dem förr eller senare. Ett flertal gånger lär det gå åt helvete, men förhoppningsvis löser det sig slutgiltigt så småningom. Det är tron på möjlig framgång som får dig att trampa snabbare.

Jag yrar och minns inte vad jag började skriva om. Jag gissar på att bristen på lunch är orsaken. Men solen skiner förföriskt utanför fönstret, och vilka bryderier jag än må ha så känner jag för att dränka dem i från kosmos anländande gammastrålar. Så får det bli.

A Pot in Which to Piss - Titus Andronicus, el. "Att ta tag i sitt liv"

Let them see you struggle and they're going to tear you apart
You ain't never been no virgin, kid, you were fucked from the start
They're all going to be laughing at you

You can't make it on merit, not on merit and merit alone
Dan McGee tried to tell me, "There ain't no more Rolling Stones"
They're all going to be laughing at you

I've been called out, cuckolded, castrated, but I survived
I am covered in urine and excrement but I'm alive
And there's a white flag in my pocket never to be unfurled
Though with their hands 'round my ankles, they bring me down for another swirl
And they tell me, "Take it easy buddy - it's not the end of the world"

Ibland har du sådana morgnar då du vaknar, sätter dig upp med knakande leder och tar en djup klunk vatten. Du kliar dig i skäggstubben och låter ögonen svepa över högar med kläder, tallrikar, glas och ölburkar. Några smala strimmor solljus skiner in från sidorna av persiennerna för att fästa uppmärksamheten vid olika skönhetsfläckar runtom i rummet du, storlek och brist på eget kök till trots, kallar ditt hem.

Klockan är nästan lunchtid. Du har ingen energi och hittar inget i kylen som kan ändra på faktumet. I sådana fall är det enklast att lyda universalreceptet och beställa en kebabtallrik med sås vars fetthalt vida överstiger dess smak. För enkelhets skull gör du just det. Övriga dagen, fram till den nära nog schemalagda fyllan, gå enligt väl invant mönster och innehåller inget som skulle få en biografiskrivare att jubla. Nästa morgon upprepas samma mönster.

Vid något annat tillfälle i ditt liv har hosta hållit dig vaken halva natten. Du har spenderat några dagar med goda vänner i en vacker stad full av vackra kvinnor och billig öl och även om din syn på livet och världen inte har förändrats så har du åtminstone brutit mönstret. Du blinkar mot strålarna från persiennerna i fönstret: ljuset är skarpare än vanligt. Mars har blivit april. Det kliar i hårbottnen och din frisyr ser löjlig ut. Efter att ha tänkt något förvirrat om att boka klipptid går du till duschen och låter halvkyligt vatten skölja bort svett, trötthet och natten. Minnen från den gångna veckan avlöser varandra långsamt: ett stearinljus framför ett gardinbeklätt fönster i dystra före detta judiska kvarter; en underskön receptionist med ett leende från himlarna; platsen på vilken en man vid namn Tadeusz tog en ed att befria sitt hemland och dess folk från nationellt och klassmässigt förtryck. Intrycken blandas och bleknar efter ett tag. Du går ur duschen.

Istället för att se ditt rum som du brukar så fäller du persiennerna. Solen belyser nu alla skönhetsfläckar istället för några få. En matta som en gång i tiden var vit -- men visserligen hade antagit en gråbeigeaktig färg vid tidpunkten du lade beslag på den -- är betydligt mörkare och dessutom täckt av damm och ludd. Totalt 12 ölburkar står på diverse horisontella ytor, detta utan att räkna återvinnigshögen bredvid och bakom amerikakofferten en vagt identifierad förfader tog med sig över Atlanten i en mörkare tid för länge sedan, när varken CSN eller socialbidrag fanns. Fem tallrikar; tre par bestick. En soffa med kläder och dammråttor i varje hörn. På ett mer metafysiskt plan lurar fem kompletteringsuppgifter och en omtenta utan vilkas framgångsrika genomförande framtida studiemedel -- och med det, framtiden i sig -- revideras till något betydligt mindre glamoröst än brittiska universitetsstudier.

Du kan svära, gå och lägga dig igen och glömma allt. Alternativt kan du gå ut, ringa en vän och skratta resten av dagen, för att sedan bli full på kvällen och inte överhuvudtaget märka av röran när du ramlar in någon gång efter midnatt, vid den tiden då den produktiva delen av befolkningen sover.

Allt det kan du göra, och allt det gör du. Du gör det regelbundet, vecka efter vecka. Varför inte nu? Det är enkelt, smärtfritt och kräver varken ansvar eller mognad. Av omärklig anledning, och sannolikt i ett kort slag av hybris, går dina tankar till minnestavlan på Rynek Główny vid vilken Kościuszko startade sitt uppror 1794. Han förde revolutionära krig på två kontinenter; själv kan du inte ens hålla ditt eget jävla rum rent. Vad säger det om dig?

Om man bara lade manken till, vart hade man då hamnat?

Två dagar i märklig fokus senare är kylskåpet välfyllt, rummet städat och avbetningsplan av kompletteringsuppgifter färdigställt. Du sitter en torsdagmorgon med överkryddad hamburgare, The Pacific och Titus Andronicus i högtalarna. Solen skiner ännu mer än två dagar tidigare.

Kanske du trots allt lyckas få lite rätsida på det inferno av slarv, fylla och oansvarighet som är ditt liv och din vardag. Kanske du tog ett litet steg närmre att växa upp. Tiden får utvisa; tills dess ska livet njutas som tidigare, fast med lite, lite mindre dåligt samvete.

Farewell to the Fairground - White Lies, el. "En spelares försvarstal"

The light's still in our eyes

We're leaving this old fairground behind

It's a dream that's going cold

The circus never dies

The act forever haunts these skies

I know we cannot stay

Alla Hjärtans Dag innebär sannolikt mer pina än faktisk glädje för mänskligheten. För många är det ytterligare en kommersialismens högtid som de för allt i världen inte vill stödja, och för minst lika många är det en nagel i ögat, en ohövlig påminnelse om att de på just hjärtefronten har det ganska så ensamt.

Själv valde jag efter en vild natt att ta fasta på devisen "Tur i spel, otur i kärlek" och stängde in mig med en hemtrevligt surrande Xbox 360 och Mass Effect 2. Under dagen hann jag nå slutet av rymdsagan, efter totalt >30 speltimmar. Den här vita grunkan kan vara både mitt bästa och mitt sämsta köp på väldigt, väldigt länge.

Några timmar senare sitter jag och dricker cider och funderar på livet: vi förflyttar oss nu in i presens. The Notebook, snyftarfilmernas titan, visas på Sydskånskas filmcafé och jag är följaktligen glad att jag är på behörigt avstånd. Film är en värdig sorts eskapism, men mediumet är underordnat såväl en god bok som ett välgjort spel.

Ni hörde mig.

escapism:

Pronunciation: \is-ˈkā-ˌpi-zəm\

Function: noun

Date: 1933

: habitual diversion of the mind to purely imaginative activity or entertainment as an escape from reality or routine

Eskapism, att fly från nuet och häret till annan tid och plats, kan genomföras på olika nivåer. Det ultimata sättet torde vara att klä sig i medeltida rustning, kleta lera i ansiktet och följaktligen lajva i en vecka; du ikläder dig en annan skrud och förflyttar dig mentalt. Att se en film innebär att du bevittnar någon annans öde. Du kan engageras av det, du kan empatisera och sitta på nålar, men det du hör berättas är en historia där du är föga mer än en inaktiv CCTV-kamera.

Att läsa en bok skiljer sig en hel del från att se en film. Du får en inblick i karaktärernas tankar, får beskrivningar med vilka du själv målar upp en bild, snarare än blir matad med James Camerons -- alternativt en annan välbetald regissörs. Med en bok kan du i mycket större grad drömma dig bort än med en film, men du har fortfarande ingen flykt från faktumet att du åter är en passiv åskådare. Berättelsen är deras och du kommer aldrig att bli en hobbit, hur fängslande du än finner Tolkiens tröttsamma rabblande.

Det är här spel kommer in i bilden. Jag må ha läst Marco Foggs berättelse i Moon Palace med omätligt intresse och engagemang, men jag levde under några veckor som Tommy Vercetti på Miamis neonbelysta 80-talsgator i GTA: Vice City.

Alla trogna spelare kan rada upp ett antal karaktärer vars skinn de iklädit sig själva, om det så bara är Nintendos sköldpaddshatande rörmokare. Jag har varit Tommy Vercetti, den stumme Claude Speed och gangbangern Carl Johnson i GTA-serien. Jag har varit alla demoners fara i rollen som den ståtlige riddar Ålarens i Oblivion. Jag har som Tommy Angelo gått camorrans ärenden i Mafia och räddat planeten otaliga gånger i rollen som Master Chief i Halo. Jag har även varit den trattigt hjältemodiga -- ty sådant blir hjältemod lätt i Star Wars-universumet -- jedin Lord Lealös i Knights of the Old Republic.

Alla dessa karaktärer rörde sig efter mina tummars och pekfingrars kommando. Mina val var deras och ansvaret för deras handlingar mitt. Jag har spelat sekvenser så utmanande att jag har svettats, jag har skrattat högt mer än en gång och jag har tjutit både av förtvivlad överraskning och av glädje när en livlös polygonfigur av en eller annan anledning har tagits av daga. Så stark blir din emotionella koppling till karaktärerna efter mer än ett dygn av speltimmar. Officer Tenpenny fälldes slutligen, rättvist, till marken av mina kulor. Andra karaktärer har jag sörjt hela dagar, som om det vore en vän som gått bort.

Idag, på Alla Hjärtans Förbannade Dag, avslutade jag alltså Mass Effect 2. Upplevelsen ledde mig in på de här tankenbanorna i allmänhet, och i synnerhet mot vad jag egentligen uppskattar med spel. Detta har jag nyss beskrivit ovanför. Mass Effect 2 gav mig alla dessa positiva upplevelser på en nivå jag inte tidigare anat var tillgänglig. Jag har levt med karaktärerna flera timmar om dagen och lärt mig älska deras positiva sidor lika noggrant som jag lärt mig hantera deras dåliga. Tillsammans har vi övervunnit legosoldater, nära på räddat galaxen, och sett världar bortom fantasins gränser. När det var över kände jag inte att det hade varit ett jävla jäftigt spel; jag kände att jag behövde komma tillbaka, att jag var tvungen att uppleva det igen. Framför allt började jag sakna karaktärerna, från krigshistorier med turianen Garrus; till den snabbpratande, genialiske och högst stridsduglige salarianen Mordin Solus; till den dystra lönnmördaren Thane; till Tali. Ah, Tali. Man kan bli kär i mindre.

Att ikläda sig en annans kläder, liv och upplevelser är en känsla som få saker matchar. Det är sådana andhål som inspirerar en till att se det vackra i vår egen värld även efter det att man kommer förbi de tidiga tonåren och en gång för alla insett att man aldrig kommer bli den där hjälten, eller Författaren med stort f.

Många kallar fortfarande spel för barnsligheter och slöseri med tid. För några år sedan protesterade jag; nu väljer jag hellre att tycka synd om dem, för de är utelåsta från en värld så vacker och fantasikittlande att det gör ont att tänka på det.

Jag heter Linus, och jag är en spelare. Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt.

Once Upon A Time - The Gaslight Anthem, el. "Vinnarlivet"

Once upon a time, when I was in high school
I was in love with you, lady, and you treated me so cool
I was drivin' a Chevy '72 had 4 on the floor, girl,
one hundred 20 it would do

I remember Marvin Gaye, singin',
What's goin on

There was a war, baby, somewhere across the sea
I didn't wanna go and fight, girl, but you were really lovin' me
I remember Martin Luther King,
Lord he was the man, baby, that gave us all a dream

Det är svårt för mig att försöka minnas vad jag gjorde vid den här tiden för ett år sedan. Sannolikt satt jag och deppade över ett avslutat förhållande och surade över skolarbete -- det kan ha varit att jag just i dagarna var i Skottland, jag är dålig på att minnas datum. I vilket fall kunde kontrasten mellan då och nu knappast ha varit starkare lysande: då, apatisk pendling. Nu, party tre dagar i veckan.

Det var någonting som gjorde att gårdagen var mer eller mindre perfekt från det att jag vaknade; vad har jag ingen aning om, för jag gjorde inget på morgonen som jag inte brukar göra. Livslusten hade dock fått ved på sin brasa och brann furiöst, och slösurfandet på internet tycktes plötsligt vara en relativt trevlig och få förunnad syssla, snarare än ett slöseri med tid som jag ägnar mig åt dagligen. Efter ett tag fick jag dessutom beslutsamhet nog att åta mig 100-meterspromenaden ner till gymmet för att lägga upp ny träningsplan.

Mina armar har fortfarande inte återhämtat sig. Endorfinerna susade dock med ökad fart i kroppen.

Jag vacklar tllbaka till Delphis C-hus och steker ett halvt kilo köttfärs -- jag äter dock inte det, utan värmer det senare till kvällsmat. Däremellan ser jag till att åter få igång adrenalinet genom att i GTA: San Andreas vandra omkring i gimp-dräkt och basker med mini-gun och skjuta alla människor med hatt och/eller polisuniform.

Middag. Tacofärs och torra pitabröd från Eldorado. Inga tillbehör; effektiv matplanering är inte min staka sida.

Bashögtalarna får dunka på lite extra och till det ackompanjerande ljudet av skallrande glas förbereder jag mig för kvällens huvuduppgift, nämligen att jobba på Svartklubben för vänner förmän och -kvinnor. På nationen möts jag av en hög nya ansikten i form av jobbarlaget. Barerna roddas, novischerna skolas in, och slutligen öppnas dörrarna.

Klubben är full på en timme. Jag har aldrig varit med om liknande intensitet i garderoben. Likväl så var det som en sorts fortsättning på träningspasset tidigare under dagen: att springa fram och tillbaka med jackor, väskor, skor och fan vet vad kräver ändå ett visst mått av energi. Mitt i röran springer färska förmän fram och tillbaka och undrar vart de kan göra mest nytta. Just den delen gjorde jobbet ytterligare lite förnöjsamt.

Halva kvällen tillbringas i Lilla Baren, i vilken träningspasset når sitt klimax. Öl langas ut i sådan fart att kassaapparaten glöder och kylen fylls på i nära nog tillräcklig utsträckning. Det här är inte jobb, det är inte nöje, det är rent adrenalin och ju snabbare en öl serveras, desto snabbare vill jag langa ut nästa. Bristen på rast, ro och -- tack, Gud -- tristess gör att timmarna flyger förbi.

Klubben stänger. Barerna töms, golvet städas; lokalerna återställs till pre-nattklubbstandard. Pan pizza intages i köket, och jag noterar att dylik mat är min huvudföda i det här stadiet av livet.

Öl kånkas fram. Öl dricks. Efterfest firas och vi blir progressivt mer dragna allt eftersom tiden går och burkar och flaskor töms. Bättre inskolning för nya jobbare får man leta efter, såvida vi inte lyckades skrämma bort dem i vår druckna dekadens.

Halv åtta stapplar jag in genom dörren och ramlar i säng. Sju timmar senare vaknar jag och ler när jag minns morgondagen, och inser att det här är mitt liv snarare än utopisk fiktion.

Det här är slå-dig-för-bröstet-känsla.