Efter månget tänkande och funderande med stjärnhimlen och en Loka Päron som enda sällskap så känns det som att jag har en teori färdig, en teori på åtminstone ett av mysterierna i universum, mysteriet om kärlek. Och än bättre, i vilken mån kärlek kallas kärlek, och i vilken mån det kallas omöjligt och onaturligt.I en värld styrd av heterosexuella kristna män så har det mer eller mindre blivit den stereotypa bilden av den rätta människan. Stark, auktoritär och rent levande, och hela tiden med respekt för Gud.I en värld av gruppindelningar och moralpoliser leder detta till att det annorlunda, det som kommer utanför denna bild, ses ner på och himlas med ögonen åt.
Först var det trälar i forn-Europa, på senare tid har det varit svarta och latinamerikanska människor i "vita länder" och religiöst oliktänkande. Det som måste sägas vara det huvudsakliga nuförtiden är enligt min åsikt just bi- och homosexualitet.
Så i mina ensamma funderingar har jag för mig själv börjat ta upp de olika sidornas argument, och då huvudsakligen sidan som är "emot", bi- och homosexualitet. "Det är onaturligt" är det kanske vanligaste. "Kvinnor i manskroppar" är ett till synes vanligt bedömningssätt mot bögar.
Många, speciellt ur den vuxna populationen, tycks ha åsikten att visst, alla är lika värda, och det är inget fel med bögar eller lebbar, MEN de får närmast panik vid tanken av att deras egen dotter/son skulle vara det. "Vad har vi gjort för fel, hur kommer det här sig", och liknande.
Efter att ha gått igenom allting, nu är jag i och för sig ingen van skribent av psykiatriska artiklar eller liknande, så har jag kommit fram till en del. Bland annat så faller ju påståendet om "onaturligt" bort ganska direkt i och med de homosexuella pingvinerna på Bremerhaven Zoo i Berlin, som trots att man flög in fyra attraktiva (?) svenska pingvinskor stayed gay. Samma "incident" har rapporterats från ett mindre zoo i Osaka, Japan. Och de där lesbiska svanarna i norra Sverige.
Det visar ganska tydligt att vad som är "naturligt" och "onaturligt", inte har något större begrepp i djurens värld. Jag ser det somn osannolikt att dessa skulle avra de enda tillfällena i historien.
Sen om påståendet att det är mer eller mindre en modern fluga, det där med homosexualitet. Redan de gamla grekerna var gay, om vi vill uttrycka oss så. Grekerna gav oss astronomi, matematik och demokrati, och största delen av de högt stående grekiska männen hade manliga älskare. Alexander den Store hade manliga älskare, detta är inte ett påhitt av Oliver Stone som regisserade "Alexander".
Därmed kan vi stryka påståendet att sånt inte förekom förr.
Mycket kan härledas till de abrahamitiska religionernas intåg i världen. Judendom och kristendom åtminstone, islam är jag inte säker på, omfamnar knappast homosexuella. (För övrigt, bara att "sodomiterna", eller manlgit älskande, omnämns i Bibel och Torarullar och Koran intetgör påståendet om att det inte är historiskt korrekt.)
Gud är ingen bögälskare, om man ska uttrycka sig både grovt och milt på samma gång. Kristna kyrkan har i århundraden stämplat det som ogudaktigt beteende och i stort sett bannlyst det. Och nu är vi mitt uppe i debatten om huruvida homosexuella ska ha rätt att gifta sig i kyrkan eller inte, en fråga som självklart är tudelad. För det första så är det självklart att man i ett fritt samhälle ska kunna göra som man vill. För det andra är det lite paradoxalt att viga sig genom en Gud som ser ner på en. Men det är inget jag vill eller tänker moralisera över, det är ett val man bör få göra själv.
Min slutsats, i sådana fall;Det finns inget sådant som hetero- eller homosexualitet. Nu har jag redan trampat i klaveret, så jag fortsätter.
Med alla saker som tydligt påvisar att det finns av båda sorterna i världen, återigen, bögpingviner och lebbsvanar, så känns det fel med en bedömning att man antingen är det ena eller det andra.Båda benämningarna, och även bisexualitet, är egentligen bara ett försök och en önskan att dela in folk i grupper, och bedöma dem utifrån det. Något som på många sätt torde vara fel, eftersom till exempel Iahve oavsett inställning till sodomiter hela tiden fört fram ett budskap om att älska alla och omfamna sin fiende.
Jag tror inte att människor föds som det ena eller det andra, man föds som ett mellanting. Det som sedan sker är att man endast utvecklar något man föredrar, att föredra man framför kvinna är inte konstigare än att föredra ett par fina bröst framför en fin rumpa. Hela den stereotypa bilden av homosexuella män som rosa fjollor som skuttar omkring och pratar konstigt, det tror jag snarare är personlig smak. I ett fritt samhälle får du se ut som du vill, oavsett om du är rosa eller gothare.
Människor (den enda arten jag känner mig berättigad att tala om) föds som bisexuella, men sedan kan man säga att man är bisexuell på en skala. I mitten av skalan råder total bisexualitet, där man kan falla för oavsett kön utan problem. Ju längre åt ena hållet, desto mer gillar man kvinnor, ju mer åt andra hållet, desto mer gillar man män.
I och med detta slipper man på alla sätt att behöva titulera sig som det ena eller det andra, och man har inte på något sätt rätt att se snett åt någon annan.
Detta är min högst personliga teori och åsikt, och jag förstår fullständigt om folk inte håller med, men jag är öppen för debatt. Nu är det meningen att jag inom parentes ska skriva (men jag har aldrig gillat en kille, bara så ni vet!). Det gör jag inte, då sådant totalt skulle underminera min teori och närmast ge mig ett homofobiskt sken. Nej, jag har inte varit kär i en kille någon gång, och så tänker garanterat många av er andra också. Men då jag heller aldrig varit kär i en tjej, så är det mycket möjligt att jag faller för det ena eller det andra eller båda närsomhelst.
I jukeboxen just nu; Martin - Mitt namn är Klaustro
