You can't always get what you want - The Rolling Stones

I saw her today at a reception
A glass of wine in her hand
I knew she was gonna meet her connection
At her feet was her footloose man

No, you can't always get what you want
You can't always get what you want
You can't always get what you want
And if you try sometime you find
You get what you need

Det är söndag idag, till min stora förtret. Himlen är full av döda pixlar och världen är arketypiskt grå, och jag har hittills distraherats från mina CAS-reflektioner av bland annat artiklar om Art Noveau och nygotisk arkitektur på brittiska öarna. I och för sig tog jag mig också an en övningskörningstur ut på landet, via Sövdeborg, Snogeholm och Knickarp, så jag har åtminstone inte suttit som en mumie i mitt mausoleum som jag brukar göra på dessa gudsförgätna dagar.

Jag vet inte riktigt vad det är med söndagar, men jag har några års samlade söndagsreflektioner på bloggen att vittna om att det knappast är något nytt fenomen. Det blir väl till att göra avbön när jag väl tar mig in till Den Stora Staden -- då kan jag spendera söndagarna med gym, bakfylla, eller måhända kyrkvisit. Det har visserligen bara blivit en gång hittills och mina spirituella reflektioner håller jag för mig själv ett tag till -- det är komplicerat -- men det var trevligt att besöka kôrkan, likaså var det ett bra sätt att tillbringa en söndag morgon.

Utan att jag är säker på hur så har idag varit en Stones-dag. Det intressanta med det är att jag vanligtvis bara lyssnar på dem sporadiskt, och då bara några få låtar. Idag har de stått på repeat sedan lunchtid. Så kan det gå.

Jag tycker låttiteln är rätt talande egentligen. Du kan inte alltid få det du vill ha, lev med det MF. Livet, eller snarare livet till denna stund, har vid någon eftertanke haft rätt mycket av den varan -- diverse begär som av den ena eller andra anledningen inte har kunnat uppfyllas, eller aldrig var möjliga att förverkliga till att börja med.

*

Även om man, eller åtminstone jag, kände det som att världen låg för mina fötter när jag var fjorton och ett halvt så kändes det ganska naturligt att bli fälld till marken igen i gymnasial ålder. Det där med ära och berömmelse var väl inte särskilt realistiskt till att börja med.

Just det, det där high school-året, ja. Som jag planerade för det, men det blev ju aldrig något av heller -- ej heller med min ansökan till UWC. Men jag undrar om det egentligen inte hade kunnat gå på andra håller också; det som gjorde det omöjligt för mig, då, var ju att jag helt plötsligt trivdes med tillvaron och mitt sällskap, och såg det som lite för plågsamt att lämna dem.

Ett tag, åtminstone precis innan en stockholmsk räddningsängel och en lång tankestund på en sten i septembersol, tycktes själva tanken på att vara nöjd med livet som en omöjlighet. Men det gick ju till slut, trots allt.

Jag tänker tillbaka på L. ibland -- det var också en omöjlighet, oavsett hur mycket vi (eller åtminstone jag, så mycket är jag säker på) ville. Som vi pratade, och vad vi pratade om... Det var när vi gled ifrån varandra som sommaren 2006 började få de konnotationerna jag har till den idag. Jag undrar hur det är med henne, hur det gick med den där killen hon hittade och om allt annat också löste sig till slut. Jag undrar om hennes leende fortfarande får mina knän att skaka -- jag undrar om hon minns mig. Jag undrar om hon menade allvar när hon sa att hon önskade vi bodde närmre varandra.

Och så var det de där veckorna på ÖP, när jag vandrade som en osalig ande genom gråa 70-talskorridorer med röda branddörrar och tycktes sjunka djupare genom golvet för varje dag som gick. Jag hade verkligen viljat ha en plats där, eller i stan rent allmänt, men jag hörde inte hemma där. Varför vet jag inte, men flytten -- flykten? -- var nödvändig.

Två och ett halvt år på bussen är ingen höjdare heller -- att leva i vad som tycks vara en isolerad satellit, till vilken få rör sig om de kan undvika det, är inte eftersträvansvärt om man inte eftersträvar ett liv som eremit. Men egentligen finns ingen lösning, annat än att sluta ta bussen och istället försöka återstarta ett liv i sagda satellit.

Listan kan göras väldigt lång, men börjar nu närma sig en sådan markering på tidsaxeln att det börjar bli svårt att prata helt från hjärtat. Streck i debatten.

*

You can't always get what you want... Det är väl kanske det livet handlar om. Eller snarare, att försöka hitta lösningar på vad man kan göra istället, så att man tar sig igenom det och långt senare kan titta tillbaka på allt man ville, men som aldrig gick. Som ett high school-år; som en plats i staden där man växt upp; som L. Vad är väl mer mänskligt än det?

/wellington.

The Don - The View

Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight-clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He'd wander with pride to sell and keep visions to his self
Visions to his self

Pondering times of sanctuary
He was sitting taking his piano lessons, we were on half an E
Invested life in medicine, had so much shit going on
Convinced he'd never win,
Convinced he was a sin

The Don är inte en maffiareferens, det är en flod söder om Aberdeen. Och en annan i Ryssland, men de använder ganska säkert inte "the" där. Vart låten egentligen placerar sig på munterhetsskalan är väl också lite svårt att avgöra, men eftersom jag och Meng har kommit fram till att muntra låtar är väldigt, väldigt svåra att hitta så handlar den här säkert om något väldigt tragiskt.

Hursom, i jämförelse med gårdagen -- även om det nu är passé så är gårdagens inlägg en rätt träffande beskrivning av mitt humör åtminstone halva dagen -- så har idag varit, åtminstone hitintills, utan några större aber. Körningen gick väl relativt käpprätt åt underjorden -- återigen har jag fått föreläsningen om exakt hur mycket och plågsamt jag kommer att dö om jag gör så och så och inte varvar motorn till 6000 varv när jag kör ut på 90-väg -- men en två timmars-promenad i hamnen och stan därefter lyckades dra upp mitt humör en del. Varför vet jag inte, men jag gillar hamnen. Kanske jag borde fly både vardag, skola och liv och gå till sjöss? Note to self: ring Ostindiska Compagniet.

Trots att jag borde vara gravt upptagen med att söka jobb och/eller göra läxor så fastnade jag dessutom vid Gimp. Ystad är en turiststad med gigantisk omsättning, den svenska rivierans pärla och högst idyllisk. Jag tänker därmed ta mitt ansvar som medborgare och utöka "Ja, i Ystad!"-kampanjen.

Vad vore världen utan folk som tar ett aktivt ansvar för sitt samhälle! o>

*

Jag har just sökt jobb på McDonalds. Nu vet jag att jag är i botten av näringskedjan.

*

För övrigt: fredagsöl på Ariman/fredagsfika, någon eller några?

/wellington.

Hyper-Insomnia-Para-Condrioid - Sum 41

Silence is ringing in my head
stuck on repeat
No much longer I'll be dead,
so just forget me
I'm losing my mind,
and I don't think you could save me this time

And it goes
on and on
and I just feel helpless
How long will this take to wear off?
On and on, how will I get through this?
Welcome to my down and out

Sum 41 -- come anger, screams and heavy bass riffs.

At times I get the strong, undeniable urge to gauge out a few select inner organs with a spoon, throwing it away as biowaste and thereby ridding myself of everything from aching hearts to queasy stomachs. It's tiring, too fucking tiring.

If God created humans, shouldn't that mean there's maintenance to be had somewhere? What say you Jehova, point me the direction?

But that is a part of life, right? Enforcing the inalienable right to fuck your mind up since the dawn of humanity. La vie en bleu, no?

It's just... fuck it. Of the two, anger is better than melancholy. That can't be denied. Anger implies that the dance is still on -- you've got until the orchestra stops playing to convince the lady to stay by your arm.

Sometimes I'm more tired of myself than I'm fully comfortable with. Where's the need to make it all so fucking complex...?

I guess stability is overrated. Whatever, I need lunch.

/wellington.

Here's Looking At You, Kid - The Gaslight Anthem

But boys will be boys and girls have those eyes
that will cut you to ribbons sometimes
And all you can do is just wait by the moon,
and bleed if it's what she says you oughta do

Blogging sure is a funny thing. A short post not intended for much more than whining can get some four-five comments, whereas one you feel you've put thought into doesn't receive any attention at all.

But hey, what can you do?

*

It's March 8 today -- the International Women's Day. I read somewhere that it has its origins in Soviet-era and -style propaganda events celebrating the hard-working Socialist woman, but luckily, that's a far cry from today's version. Partially in the sense that not too many, save demonstrators at Möllan, appear to notice it.

Now, by virtue of my sex and age I am now supposed to start ranting about discrimination of males and how feminists not only want to enslave all men, but also use them as foodstuffs in times of need. What do you think actually is in the dubiously named meal "järpar" in school?

That would feel a bit juvenile though, not to mention unnecessary -- nothing good or bad will come out of it.

So what instead of bitterness or arguing?

Why, love of course.

So to all girls that I know, and even more to those I know well: I love you. I really do. The world would be pointless without you, and so would life.

I could go on like that for ages, but I would appear a wanker and I've said what I want to say -- this is your day, and therefore also a day when I want to express my gratitude at your mere existence. Thank you.

/wellington.

When the Sun Goes Down - Arctic Monkeys

Look here comes a Ford Mondeo
Isn't he Mister Inconspicuous?
And he don't even have to say 'owt
She's in the stance ready to get picked up

Bet she's delighted when she sees him
Pulling in and giving her the eye
Because she must be fucking freezing
Scantily clad beneath the clear night sky
it doesn't stop in the winter, no

They said it changes when the sun goes down
Yeah, they said it changes when the sun goes down
They said it changes when the sun goes down
Around here

Jag har alltid gillat Arctic Monkeys, inte bara för att de sjunger på dialekt och har rent poetiska texter, utan även för att de har en frontfigur kapabel att skriva låtar som When the Sun Goes Down. Det var ett tag sedan jag lyssnade på dem, så när jag plötsligt märkte att de dukit upp på Spotify så satte jag mig och lyssnade.

Det trevliga med When the Sun Goes Down är att den lyckas framkalla en känsla som varit nästan sorgligt avsomnad de senaste åren, alltsedan jag började i Lund, nämligen den gnagande envisa indignation och frustration som en värld av ojämlikhet och kyla har kunnat framkalla i mig sedan jag som tolvåring indignerad bevittnade hur USA invaderade Irak. Då var det nog mer magkänsla än någonting annat som framkallade känslan, men min indignation var äkta och jag kunde inte för mitt liv förstå hur sådana saker fick pågå. Fanns ingen som kunde slå näven i bordet och med hotfull blick och myndigt tonfall säga åt allsköns aktörer att skärpa sig och tänka efter innan de sade eller gjorde något?

Nå, Alex Turner lyckas få mig indignerad återigen, till min blandade munterhet, frustration och, ja, indignation. Bilden av en flicka, "scantily clad beneath the clear night sky", har alltid varit lätt för mig att visualisera, från höga klackar via bara ben i nätstrumpor och för kort kjol till åtsittande linne med för djup urringning, tjockt läppstift och färgat hår. Det är mörkt, det snöar och hon är sannolikt inte mycket mer än 18 år. Det är mörkt och det snöar och hon är glad att hon får hoppa in i en varm Ford Mondeo för lite motion, och den enda detalj i tavlan som jag aldrig lyckats märka ut är varför hon hamnade där hon gjorde.

Det undrar Alex Turner också, och frågar sig "what went wrong, so that she had to roam the streets". Frågan är mer av en elegisk suck än ett engagerat stridsrop, men en undran likväl. Han bryr sig, och det gör jag också.

Ja, jag bryr mig om en fiktiv prostituerad ifrån Sheffields mindre glamorösa områden, för det finns fler som henne. Det finns fler flickor i samma utförande, från höga klackar via bara ben, ända upp till tjockt läppstift och färgat hår, och inte i något av fallen vet jag varför de går där under stjärnor och fallande flingor av frost, både i Sheffield och London och Moskva och Philadelphia och Köpenhamn. Jag känner ingen, och har aldrig talat med en av dem, men jag har sett deras uppenbarelser och blickar. Det är inga lyckliga ögon -- de är antingen tomma eller desperata.

Samtidigt som de vandrar nattliga bakgator likt Cantervilskt osaliga andar för att kunna tjäna sitt uppehälle finns det män som kör Ford Mondeo och har tillräckligt med pengar och tid att låta sagda flickor tjäna sitt uppehälle. Det är här indignationen kommer in.

Den där jävla Mondeo-ägaren ser samma tomma ögon som jag har gjort och låter sina händer utforska det lilla av de trasiga kropparna som inte dols av den nödtorftiga klädseln. Ändå gör han det, och säkerligen mer än en gång.

Han kanske till och med har en favorit.

Hans ögon kan inte skilja sig mycket från mina. Så vart går det fel? Finns det sådant som empatiskt brytningsfel?

På nattliga gator vandrar flickor med trasiga blickar, från höga klackar via bara ben i nätstrumpor och för kort kjol till åtsittande linne med för djup urringning, tjockt läppstift, färgat hår och brustna blickar. Så länge det finns män som han i Ford Mondeon som motiverar deras existens, visar det att någonting är helt orättvist.

För om de har pengar till att använda nattens stelfrusna madamer, så har de för mycket pengar. Och innan den dag madamerna har fått de pengar som spenderas på att utnyttja dem så har jag all anledning att även i fortsättningen vara indignerad, frustrerad och beklämd. För inte fan är det rätt, och inte fan ska det så förbli, och sympatin är engagemangets starkaste drivkraft.

"Men strunt är strunt och snus är snus
om än i gyllene dosor
Och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor"

För övrigt har jag inget personligt emot Ford Mondeo-ägare.

/wellington.

Livet Är En Fest - Nationalteatern

På fredagskvällen bubblar det i blodet, man är kåt
Vi skulle gå på vågen och dansa oss en låt
Vi grundade med groggen greven, plast och jag
Och fredagsdrömmen växte om en flicka, varm och glad

Livet är en fest
Håll med om det, folk och fä
Och om livet är pest
Fyllan värmer bäst

Sen stängde dom och vi gick hem
Vår fredagsdröm var slut
Jag spydde i en rännsten,
Blev utskälld av en snut

Men glöm din värk i hjärtat, ah!
Och glöm ditt kneg, min vän
För snart så är det fredag,
Då försöker vi igen!

Jag har nog inte skrivit två svenska inlägg på raken på något år -- det är rätt sällsynt att jag skriver på svenska överhuvudtaget nuförtiden. Men ovanligheter ska helst komma i par, så därmed talar vi nordgermanska snarare än anglosachsiska idag.

Då den gudsförgätna mockveckan äntligen är över så kände jag att jag behövde ett vettigt slut -- ungefär som när man bränner bål på Valborgsmässoafton för att skrämma bort onda andar. På grund av att mitt tilltänkta sällskap för "aftermock" på Ariman var antingen trötta eller upptagna så tidigarelades dock arrangemanget, och blev istället en fika på Mikai.

Inget ont om trevliga fikor, men det blev inte mycket till bål och bortdrivande av andar såsom jag hade tänkt mig.

Döm då av min förvåning när jag helt plötsligt, online på min skakiga trådlösa uppkoppling på en instabil webmessenger på en lika skakig och instabil regionsbuss fick ett meddelande från en gammal -- väldigt gammal, så mycket som fjärde klass-gammal -- bekantskap ifrån Den Gamla Staden. Ödesmatch i hockeyn ikväll, sa han, och undrade om jag ville komma ner till King's Head och titta på den tillsammans med mina gamla högstadiekamrater.

Till min stora förvåning, då jag nu varit sysselsatt i två och ett halvt år med att distansiera mig från Ystad och det mesta som har med staden att göra, så hade jag ingen tvekan om att jag ville ner. Allting har sin rätta tid, så även att återuppliva en liten gnista av liv i en stad man gett upp hoppet för: den här gången var det både, hockey, rätt klientel och ett prima bål för att driva bort de onda andar som hemsökt mig hela veckan.

Sagt och gjort -- hemom för att äta, därefter fadrens cykel ner till Österportstorg, och därifrån till King's Head.

Stället hade trämöbler; träpaneler på väggarna; och MFF-tröjor i taket. Innan rökförbudet kan jag tänka mig att de himmelsblå skruderna skymdes av en tjock dimma, det kändes och såg ut som ett sådant ställe. Och rakt fram satt hela högen, med Björk, Wendel, Andersson, Lundh samt Lundhs farsa och en snubbe jag inte träffat tidigare, vid namn Hannes.

De hade inte Hof på King's Head, så jag fick dricka Staropramen. Tvärtom Alex åsikt i frågan tycker jag den var högst prisvärd.

Matchen gick väl sisådär -- vinst, om så endast på straffar, skulle skicka Malmö in i playoff till Elitserien. Nå, det blev ju istället förlust på straffar och Troja gick vidare istället, men de vek aldrig ner sig och de kvitterade två gånger. Det var en bra match och det har varit en bra avslutning på säsongen. Ett visst minus med att titta på hockey på pub är ju såklart att man är hes dagen efter.

Någon: Gie maj itt em!
Alla: Em!!!!!
N: Gie maj itt ij!
A: Ij!!!!!
N: Gie maj itt eff!
A: Eff!!!!!
N: Vao bler dé?
A: Em-ij-eff!!!!!
N: Jao hör ente!
A: EM-IJ-EFF!!!!!

Ni förstår konceptet.

Nu skulle det ju vara märkligt att gå hem bara för att matchen var över, speciellt om man som vissa dysfunktionella karaktärer -- hrm. -- har spenderat många kvällar och nätter med att klaga över bristen på social aktivitet och influx av folk i ens liv. Så jag stannade kvar -- pratade med de andra som om vi fortfarande gick i nionde klass, köpte öl, drack öl och blev bjuden på mer öl, och hade högeligen roligt åt en gammal, nyligen pensionerad självtitulerad handbollslegend som raglade över till vårt bord för att berätta skrönor emellanåt. Då handbollslegendaren i fråga redan hade haft sig ett antal groggar, saknade tänder och säkerligen inte hade för vana att artikulera ens när nykter så hade det varit väldigt svårt att hänga med i svängarna om det inte vore för att han upprepade sig hela tiden. Och när han höjde rösten citerade han något bra han hade sagt, och avslutade han mer "...kar'!" så hade någon gjort bort sig och då skulle man skratta.

Handbollslegendarens främsta bravad var dock i början när han stod bredvid Lundhs farsa -- som han kände -- och lade en hand på hans axel och började föreläsa för oss ungdomar om att denne man har en son som "...spejlar ij Ij-Eff-Kåe" och är jädrans duktig.

Bredvid Lundh den äldre satt Lundh den yngre och flinade förnöjt. Jag tror aldrig gubben begrep varför.

Allt eftersom kvällen led så kom mer folk till puben. Intressant nog tycktes alla, med undantag för några byggare, gå Media -- inget ont om det dock. En hel del bekanta, och några endast igenkända ansikten gled förbi: Freddy ska in i lumpen och jag såg Emil Axelsson cykla över torget. Trots att tröttheten över trenne nätter med dålig sömn -- delvis tack vare min och Mengs olägliga tendens att fastna på MSN tills det lider framåt midnatt -- började göra sig påmind bibehöll kvällen sin trevliga stämning också, och när han kommit över traumat som Malmös uttåg innebar bjöd Björk mig på en öl.

En halvtimme senare begav vi oss dock hemåt, så den Staron fick klunkas i ganska snabbt, och sedan var det ju lite hej och hå med att gå spikrakt. Ännu roligare var det att cykla.

Andersson gick med Terry in mot stan, jag, Björk och Hannes ner mot stationen. Björk kände sig lat så han lämnade cykeln vid Continental, liftade med Hannes efter att ha tackat för en trevlig kväll och fått mig att lova att jag ska dyka upp fler gånger.

Nå, det ska jag, tänkte jag när jag vinglade hem längs Österleden. Jag har för mycket tid på mina händer och kan omöjligt vara i Lund hela tiden, och det är inte ofta som jag har funnit tillfälle att sitta och titta på sport, dricka öl, spissa på flickor -- det är inte så illa som det låter, tro mig -- och sedan vingla hem vid egenhändigt vald tid snarare än när tjugiårsgränsen förvisar mig.

Om någon liten del av Ystads för mig sedan länge rostiga och slitna kaross kan piffas upp, så ska den kromas på ett manér värdigt en Cadillac. Jag somnade gott när jag kom hem, och känner mig trots en raspig hals och nätt huvudvärk efter en illa tajmad Staropramen tillfreds med tillvaron.

Det är inte ofta det händer här på sydkusten för min del. Det var länge sedan jag var Sjölle, men igår var jag det igen och för första gången på väldigt länge kom jag fram till att det inte var helt fel. Faktiskt.

Ikväll, tillbaka till mitt reguljära persona för sleepover och försenat födelsedagsfirande hos Meng, som jag just nu överför ytterligare Gaslight-sånger till.

Det artar sig till en väldigt bra helg, det här.

/wellington.

Ifrån Mig Själv - Dundertåget

En gång är ingen gång,
sa apan på min axel, sjöng en sång
en sång jag sjunger varje gång
som världen börjar kännas lite trång

Det är före detta Thunder Express, nuvarande Dundertåget som går i högtalarna ikväll så därmed skrivs det på modersmålet ikväll -- det blir ganska korta reflektioner i vilket fall. Jag vet även att jag frångår min vanliga två-verser-i-början-standard, men det är helt enkelt för att Dundertåget är så obskyra för tillfället att deras texter inte är på internätet, så jag får mer eller mindre gissa mig till vad de sjunger.

Men jo, han har faktiskt en apa på sin axel. Den delen är inte oklar.

Det har varit en dag där jag har fått visa många talanger -- först har jag visat en talang för att svamla, för att ta mig igenom historiaprovet; därefter en talang som inte är talang utan ren bondtur när det första biologiprovet råkade gå bra, då frågorna faktiskt var begripliga även för en lekman som jag; en viss talang för att hålla mig lugn även på prov där jag inte har någon aning om vad jag egentligen skriver om eller ska besvara; slutligen en talang för att ha panik över ekonomi utblandat med min anmärkningsvärda färdighet i att slå knut på mig själv över tankar angående en framtid som ännu får räknas som relativt avlägsen.

Just det sista är jag en djävel på.

Innan ett konkret beslut om universitetsstudier och -liv ska tas ska jag bland annat överleva en exam, ruinera mig själv och i förlängningen åka till Kroatien, ta studenten och få mina betyg någon gång framåt hösten och sedan vänta tills framåt våren 2010 innan de ärevördiga lärdomsinstitutionerna bemödar sig med att besvara min ansökan.

Så varför, varför måste jag vara så dysfunktionell att jag går omkring och grubblar och grämer mig om det just nu? Val av utbildning, land och kombination med raskt uppskissad karriär för att undvika ekonomisk och spirituell härdsmälta; den molande känslan att klassen endast har några månader ytterligare på scenen innan ridån går ner och detta från någon som aldrig lipat på skolavslutningar, och insikten hur mycket man faktiskt kommer sakna varenda en till den milda grad att man försöker planera in universitet efter vart flest kommer hamna; ekonomiska kalkulationer som bara slutar med att jag inser att det antagligen lär gå åt helvete på lånefronten ändå och att jag kommer vara skuldsatt tills jag blir åttio; och därefter följer existentiella resonemang som jag verkligen inte orkar redogöra för vid lite innan elva på en torsdag när jag har en inbokad mock exam att kugga imorgon bitti.

Det är mycket att tänka på, och jag tänker på allt av det alldeles för mycket. Jag är dysfunktionell på det sättet, och det finns inte någon damm som håller mina tankar i schack.

Det har det nog aldrig funnits.

/wellington.

You're Gonna Go Far, Kid - The Offspring

Now dance, fucker, dance
man he never ever had a chance
And no one even knew
It was really only you

And now you lead the way
show the light of day
nice work you did
You’re gonna go far, kid

Trust deceived!

With a thousand lies
And a good disguise
Hit em' right between the eyes
Hit em' right between the eyes

I turned 18 almost half a year ago so why in the name of all that's holy, cherished and furry am I listening to skatepunk that I adored when I was 13? Admitting to liking The Offspring costs you some 500 grown up-points, just like that.

The Mocks are on and this far I've survived with some merit -- I've gotten through both English, psychology and Swedish with at least decent results. Now there's only history left, then I will fail mathematics and biology, and then the pain is over.

Or, schoolwise at least. More about that later.

Managed to get to the morning mocks in proper time and spent some time in the basement, talking Croatia, before going to the assembly hall. And on the note of the Croatia trip I have now entered another level of panic, as it seems like the tickets are getting more expensive by the day. Bugger. Sent another e-mail to Cimber asking why-the-hell it is that way.

A few months ago I made a vow to the moon and stars (anyone that gets the reference gets a cookie) that I would not take the place of head organiser for the Croatia trip. And even then, I am now in some kind of Obergruppenführer position, sending e-mails right and left and talking to my co-organisers up and down. How did this happen?

At the same time... I think I like it. At least a bit.

Met Alex -- although not the "regular" Alex, so this one will henceforth be called Alx -- on the bus today. Apparently he's got an English teacher with a hot ass. What can you expect from a school where every teacher appears to be below 30?

*

D-day, as in driving theory test-day, at Forum Ystad down by old Lv4 14:30. Driving has made me feel like a bloody failure or a hopeless case more times than I want to remember, but now the finish is within sight.

Yes, I am quite very nervous about the test tomorrow. I never feel sure of myself before things like that, and this one is of extra importance as a failure will lead to lost money and re-booking and whoop-dee-doo, I'll have a driving test in the middle of the exam week. It's bound to happen.

But I don't care if I'm nervous. I don't care if I don't really believe in my capability there for the moment, because I do not want this thing to hunt me any longer. When I biked home from the driving school today the sky in west was tangerine with steel-grey clouds and Dexter Holland gave words to my feelings.

Dance fucker, dance. I'm coming for you.

Dance fucker, dance.

Tomorrow we'll know who danced, and who fucked who.

Wish me luck.

(And good luck, all you lost souls taking the Chemistry exam -- when not shitting bricks over my own test, I'll hold my thumbs for you.)

/wellington.

The Circle - Blackmore's Night

I've been here for a million years
through the joy, through the tears
But when I am gone this will go on and the circle starts again

I've watched the mountains rise from dust
saw the gold return to rust
I have cried when the oceans died and the circle starts again

I was here when the world began to turn
kissed the sun as it started to burn
The whispering at the reckoning said "The circle starts again"

Ritchie Blackmore is a funny bugger. The odds that Deep Purple's lead guitarist -- one out of what, 23? -- would turn to renaissance-inspired folk music feel rather high. But that's what he did with his bonnie lass and now they are churning out albums that tend to be as mystical as they are magical. The Circle is in a league of its own. I've listened to that piece many times, but nothing is music-wise as special as when you find the right element for a song -- you find its true environment, the milieu in which it flourishes into something more than just mere tones and lyrics and gets a life of its own.

I managed to find The Circle's element yesterday.

It was sometime around five in the afternoon, i.e. a few hours after I spontaneously decided to revive this gathering of thoughts and adjective-barfing. I had spent my day in the company of the vile driving theory -- which I will avoid talking about today as it only makes me want to crawl into phaetus position in a corner -- and was feeling less than excellent. A day of sitting inside with written material and a computer does that to you, both the regress in mood and the faint, mildly throbbing headache. After finally completing one of the online tests -- I failed -- I decided that I needed something else to do for a while. Hence I dressed for a wintery walk to the water.

Most of you -- not that you are many, if any -- have seen me in real life. Few are the people that would call me posh, and my only true concern tends to be how my hair looks.

All of you would still laugh your shiny behinds off if you saw me in my forest garb.

I could not care less whether I looked proper or not though. It would be rather vain to do so, seeing as that no-one else is present save my family, and they look even worse. At least I try to adapt some uniform colour-scheme of brown and swampy green.

It was silent when I went out -- it's always silent here unless someone's riding a tractor. I did not feel like a longer walk, and I knew that the clearing where I once sat and decided my future is rather overgrown by now, so I decided to go down to the stream. One day when spring has come I will utilise it for rowing around in a boat with a silly grin on my lips, pretending there is no such thing as UCAS or final exams. At this time of year, the stream is frozen though.

While walking down I was silently singing Way Over Yonder In The Minor Key. I do actually sing now and then, but only when I am alone. That's the unexpected piece of honesty for the day.

Generally I just tend to sit next to the stream and look at the water's motion and the occasional bird flying over it. It's always had me thinking of Canada for some reason. But now when I got there, noticing the thickness of the ice, I decided that the bank was not sufficient.

I stepped out on the ice, and I am actually fairly paranoid about things like being alone down by a large mass of water where no-one would hear me if I fell in and screamingly froze to death, so I took it carefully. After a while I noticed that iit would hold though -- the stream did not even seem to recognize my presence. I was of the same importance as a fly's turd in a pile of manure, so why would the mighty, flowing water bother with swallowing me? The Horse of the Brook takes a vacation during winter.

I noticed that I stood in the middle of the stream, with some 20-30 meters to each bank. In one direction the snow was untouched and in the other the jet black ice shone through the white poweder where I had walked and disturbed its peace. A bird the size of a goose flew above me without making a sound.

This is where The Circle started playing. There, out on the ice that theoretically could swallow me as it damn well pleased, accompanied by only trees and deep-frozen fish under the ice, Candice Night started lecturing me on the eternal circle, and that when I am gone it will all go on.

I raised the volume a bit.

The cacaphony of sounds in my ears was a fitting soundtrack to the desolate scenery and I fely myself shrinking. Minimising to the size of a trout, a sparrow, and an ant. Feeling my position as a peer among the dominating species of the world diminishing until I was just another piece of the puzzle, another tiny part of the arc in the eternal wheel of time.

I raised the volume further. Normally my ears tend to start hurting at this point, but I did not notice or I did not care. I was immersed.

As the music grew louder the snow started to fall again after a hiatus since the preceding evening. At this point I was viewing myself frmo a third-person perspective: I could see myself standing on the ice, surrounded by nothing but the sickly symmetric and flat, snow-covered ice and with a frozen meadow on the Western bank and tall firs on the other. I could see myself, a tiny, miniscule molecular dot on the face of the universe, looking up towards the fervently falling flakes with wide-open eyes. I could see myself on some metaphysical level, as part of the bigger picture and my place in the pyramid of life. I could see myself dancing alone across the ice in large boots and an oversized coat, waving one hand in the sky to the beat of the drums and keeping the balance with the other as I skidded back and forth on frozen H2O.

I saw myself, a lonely figure on an empty painting becoming immersed with nature, if only for a few short moments.

I don't see myself very often.

And that's when I found not only The Circle's element, but to a tiny part my own.

/wellington.

Film Noir - The Gaslight Anthem

See for 10 long years I've been hustling around.
Tryin' to wash the sins and sweat from my brow.
Just trying to find a better life for me and my own.
Just some rest for these tired working fingers.

But nobody's ever going to tear you away.
You gotta figure it out boys.
It's all for the rain, and the fools in the night, and the heat in the day.
When all you ever really wanted was someone to understand.

I can't say that I know why I am writing here. It's not like anyone is likely to read it anyway, least I once again play the advertise-and-resurrect-your-blog-via-your-MSN-display-name card. Not that I can, as I don't have MSN installed here anyway.

So, for an update on kronos and topos, where the fuck am I. I am in the middle of the dark, desolate forests of North-Eastern Scania where I once grew up to be me, (who knows, maybe I was even made here...) or at least a beta-version of me. That also means that I don't have a landline for neither phone nor internet -- I am instead banished to the inhospitable land of wireless dial-up and mobile phones.

I remember the time when holidays meant fun and games and aimless fooling around. This time I am busy thinking of all the things I should have studied rather than pondering the meaning of their existence, when I am not having bile spewn on me by a vehement book of driving theory.

I don't even know what vehement means, but it sounds evil. Last night I dreamt that I failed the driving theory -- TWICE durigng the same bloody night. No wonder I am giddily wielding an itchy trigger finger and with a shaking hand sipping on things as healthy as Jägermeister and Grant's Family Reserve. I better pass that test -- Wednesday, humans, Wednesday -- or I'll be awfully miserable. I can't remember anything that's made me feel like such a failure so often as this bloody driving. It's right up there on the top of the list, together with my love life in Junior High. I'm destructively close to speaking my mind and saying exactly what I feel about the whole shebang, but if I do I would likely scare away the few readers I might be able to attract in the first place. I'll settle with calling it vehement again. Vehement bloody driving and the theory that comes with it! Curse, curse on you, and your Elvis hair!

All doesn't suck these days. Some mornings I get the feeling it does and that all there is to it is the monotonous, ear-shredding sound of tedious work and boredom, and those mornings life in Ystad, the town I once, proudly, boastingly, called the Pearl of the Swedish Riviera, feels as appealing as having rusty rail spikes driven into your ears and nostrils by a sadistic railway company-version of Jigsaw. Now I once again sound like it all sucks, but it really doesn't. In many ways it is better than before, whatever before was and how you actually define better. But to take a small thing, The Gaslight Anthem. The fucking Gaslight Anthem. The Gaslight fucking Anthem. The Gas-fucking Light Anthem. The Ant-fucking Gaslighthem.

The Gaslight Anthem.

It is not often that I get that hooked to something musical in that short a span of time, often it is a love that burns out fast or one that grows over time: an example of the former would be Skid Row (American hair metal rockers that only ever released one good record; then their drama queen singer left, and they turned shit) and Gary Moore (that is very inspirational until you realise that he is only singing the same bloody thing all the time); an example of the latter Bruce Springsteen, my presently resident house-god, or The Pogues. But Gaslight got me hooked. They're Bruce, but rawer. They're The Ramones, but they can sing. They're Dylan, but they're better and play better music, becuse frankly most artists are better than Dylan.

In short, I need that LP.

What else is good --
Well. There is a reason my bar tab has increased exponentially, and in difference to Billy Joel's tragic heroes I am not drinking alone. Turns out a good way of being dragged out was to start dragging others out. I've never been this happy to be broke as it is hard to miss the money very much when considering the context, the goods and the company.

Dammit, driving theory. Shitshitshit.

I still haven't got a clue why I'm writing, but I like doing it. Now I feel the ever familiar panic over driving theory and a host of unheeded tasks taking over, so I'd better leave. If I don't, my shaky connection will probably crash anyway, rendering all this typing pointless.

This laptop might be a sob in some senses, but I really love the sound you get when typing on it.

Yes, I'll leave now.

But listen to Gaslight, seriously.

/wellington.