Tom Traubert's Blues - Tom Waits

Wasted and wounded, it ain't what the moon did
Got what I paid for now
See ya tomorrow, hey Frank can I borrow
A couple of bucks from you?
To go waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

Now I lost my Saint Christopher now that I've kissed her
And the one-armed bandit knows
And the maverick Chinaman and the cold-blooded signs
And the girls down by the strip-tease shows
Go, waltzing Matilda, waltzing Matilda
You'll go a waltzing Matilda with me

För att ha frågan ur världen så var jag nära att köra över en fotgängare vid ett övergångsställe i morse. Hade det varit uppkörningen så hade den blivit ungefär två minuter lång.

Jag ser inte fram emot morgondagen. Önska mig lycka till.

Vissa morgnar är helt enkelt inte till för att man ska bemöda sig med att kravla ur sängen, dra på vardagsstassen och gå ut i världen, käck och redo att vara mänskligheten till gagn. Ej heller är de till för att studsa upp med ett leende på läpparna och därefter äta frukost med humöret lysande som solen -- och äggulan, eftersom du vill ha dina ägg "sunny side up" -- och uppfylld med en glädje över att vara vid liv och få bevittna världen, naturen, och alla under de hyser. I förlängningen är vissa morgnar inte till för att ta sig upp ur sängen överhuvudtaget: lakanen är svettiga och luften i rummet berövad på all renhet och syrehalt, men det är varmare än huset, staden och världen utanför. Ditt ben gör ont för att du har legat på ett konstigt vis, men det kommer göra mer ont om du börjar gå.

Dina tankar vandrar osaltade gator utan gatlampor, men när du går upp avviker de från den asfalterade stigen och prövar sin lycka i terrängen, men de kan lika gärna trampa i en mörk tjärn som slå sig ner för picknick i en solig glänta.

Givet terrängen finns det nog fler tjärnar än gläntor.

Men klockan tickar och tiden går, och slutligen blir du tvungen att dra dig ur kokongen och på vingliga steg inleda dagen -- du har åtaganden, pojk, och plikter och måsten. Även om du helst skulle vilja så kan du inte förbli i sängen tills dagen har passerat och du får en chans att vakna på rätt sida igen. Även om det borde svepas iväg så förblir humöret en tryckande, våt ullfilt som kväver dig timme efter timme.

Även om du egentligen borde ta dig i kragen och se till det goda i livet så ligger du hjälplös likt en nyligen uppvaknad Gregor Samsa, utan fäste för dina fötter eller ambitioner.

Sådana morgnar ligger du istället stilla, tittar upp i taket och lyssnar på klickandet var sextionde sekund när klockans visare faller framåt. I en bättre situation hade du haft något problem som gnagde eller en faktiskt orsak till bryderier, men istället möts du av tomhet och tystnadens dövande dån. Du kan inte definiera problemet, kanske för att det inte ens finns något. men likväl vaknar du en sådan morgon med ett hjärta som tycks ha tröttnat och en själ som ligger avsomnad på en trottoar efter att inte ha kunnat betala för sin lager och viskar till dig själv: "Vad är egentligen poängen?" Och efter den första viskningen upprepar du det omedvetet, ett destruktivt mantra som biter sig fast. Sådana morgnar önskar jag att livet hade en snabbspolningsfunktion. Sådana morgnar undrar jag om det finns någon egentlig poäng med existens...

Sådana morgnar uppvägs bara av morgnarna som vanligtvis kommer efter, när man inser -- eller under dagen handgripligen får demonstrerat av en ovetande själ i din omgivning -- varför ens hjärta bultade till att börja med, och att det faktiskt finns de som kan sparka lite liv i din själ på den spruckna trottoaren, betala hans krognota och följa honom hem.

Men sådana morgnar fortsätter att komma, den ena gången mer beslutsamma än den andra. Och sådana morgnar undrar jag hur vettig jag egentligen är. Hur svårt kan det egentligen vara att bara hålla sig livsglad?

/wellington.

P.S. Det här artade sig från början som ett privat dagboksinlägg, men allt eftersom språkets krumbukter mildrade -- eller snarare tillförde liv åt -- mitt humör så gillade jag hur det artade sig, och med tanke på min begränsade läsarskara och att den endast innefattar personer jag känner förtroende för så publicerade jag det ändå. That said, om inläggets karaktär inte lämnar mycket att kommentera, lägg gärna en stilistisk istället. D.S.

You can't always get what you want - The Rolling Stones

I saw her today at a reception
A glass of wine in her hand
I knew she was gonna meet her connection
At her feet was her footloose man

No, you can't always get what you want
You can't always get what you want
You can't always get what you want
And if you try sometime you find
You get what you need

Det är söndag idag, till min stora förtret. Himlen är full av döda pixlar och världen är arketypiskt grå, och jag har hittills distraherats från mina CAS-reflektioner av bland annat artiklar om Art Noveau och nygotisk arkitektur på brittiska öarna. I och för sig tog jag mig också an en övningskörningstur ut på landet, via Sövdeborg, Snogeholm och Knickarp, så jag har åtminstone inte suttit som en mumie i mitt mausoleum som jag brukar göra på dessa gudsförgätna dagar.

Jag vet inte riktigt vad det är med söndagar, men jag har några års samlade söndagsreflektioner på bloggen att vittna om att det knappast är något nytt fenomen. Det blir väl till att göra avbön när jag väl tar mig in till Den Stora Staden -- då kan jag spendera söndagarna med gym, bakfylla, eller måhända kyrkvisit. Det har visserligen bara blivit en gång hittills och mina spirituella reflektioner håller jag för mig själv ett tag till -- det är komplicerat -- men det var trevligt att besöka kôrkan, likaså var det ett bra sätt att tillbringa en söndag morgon.

Utan att jag är säker på hur så har idag varit en Stones-dag. Det intressanta med det är att jag vanligtvis bara lyssnar på dem sporadiskt, och då bara några få låtar. Idag har de stått på repeat sedan lunchtid. Så kan det gå.

Jag tycker låttiteln är rätt talande egentligen. Du kan inte alltid få det du vill ha, lev med det MF. Livet, eller snarare livet till denna stund, har vid någon eftertanke haft rätt mycket av den varan -- diverse begär som av den ena eller andra anledningen inte har kunnat uppfyllas, eller aldrig var möjliga att förverkliga till att börja med.

*

Även om man, eller åtminstone jag, kände det som att världen låg för mina fötter när jag var fjorton och ett halvt så kändes det ganska naturligt att bli fälld till marken igen i gymnasial ålder. Det där med ära och berömmelse var väl inte särskilt realistiskt till att börja med.

Just det, det där high school-året, ja. Som jag planerade för det, men det blev ju aldrig något av heller -- ej heller med min ansökan till UWC. Men jag undrar om det egentligen inte hade kunnat gå på andra håller också; det som gjorde det omöjligt för mig, då, var ju att jag helt plötsligt trivdes med tillvaron och mitt sällskap, och såg det som lite för plågsamt att lämna dem.

Ett tag, åtminstone precis innan en stockholmsk räddningsängel och en lång tankestund på en sten i septembersol, tycktes själva tanken på att vara nöjd med livet som en omöjlighet. Men det gick ju till slut, trots allt.

Jag tänker tillbaka på L. ibland -- det var också en omöjlighet, oavsett hur mycket vi (eller åtminstone jag, så mycket är jag säker på) ville. Som vi pratade, och vad vi pratade om... Det var när vi gled ifrån varandra som sommaren 2006 började få de konnotationerna jag har till den idag. Jag undrar hur det är med henne, hur det gick med den där killen hon hittade och om allt annat också löste sig till slut. Jag undrar om hennes leende fortfarande får mina knän att skaka -- jag undrar om hon minns mig. Jag undrar om hon menade allvar när hon sa att hon önskade vi bodde närmre varandra.

Och så var det de där veckorna på ÖP, när jag vandrade som en osalig ande genom gråa 70-talskorridorer med röda branddörrar och tycktes sjunka djupare genom golvet för varje dag som gick. Jag hade verkligen viljat ha en plats där, eller i stan rent allmänt, men jag hörde inte hemma där. Varför vet jag inte, men flytten -- flykten? -- var nödvändig.

Två och ett halvt år på bussen är ingen höjdare heller -- att leva i vad som tycks vara en isolerad satellit, till vilken få rör sig om de kan undvika det, är inte eftersträvansvärt om man inte eftersträvar ett liv som eremit. Men egentligen finns ingen lösning, annat än att sluta ta bussen och istället försöka återstarta ett liv i sagda satellit.

Listan kan göras väldigt lång, men börjar nu närma sig en sådan markering på tidsaxeln att det börjar bli svårt att prata helt från hjärtat. Streck i debatten.

*

You can't always get what you want... Det är väl kanske det livet handlar om. Eller snarare, att försöka hitta lösningar på vad man kan göra istället, så att man tar sig igenom det och långt senare kan titta tillbaka på allt man ville, men som aldrig gick. Som ett high school-år; som en plats i staden där man växt upp; som L. Vad är väl mer mänskligt än det?

/wellington.

The Don - The View

Thinking of poems of poverty
Sitting with a tight-clenched wrist, thinking how to gain authority
Oh what a soft touch of a boy
He'd wander with pride to sell and keep visions to his self
Visions to his self

Pondering times of sanctuary
He was sitting taking his piano lessons, we were on half an E
Invested life in medicine, had so much shit going on
Convinced he'd never win,
Convinced he was a sin

The Don är inte en maffiareferens, det är en flod söder om Aberdeen. Och en annan i Ryssland, men de använder ganska säkert inte "the" där. Vart låten egentligen placerar sig på munterhetsskalan är väl också lite svårt att avgöra, men eftersom jag och Meng har kommit fram till att muntra låtar är väldigt, väldigt svåra att hitta så handlar den här säkert om något väldigt tragiskt.

Hursom, i jämförelse med gårdagen -- även om det nu är passé så är gårdagens inlägg en rätt träffande beskrivning av mitt humör åtminstone halva dagen -- så har idag varit, åtminstone hitintills, utan några större aber. Körningen gick väl relativt käpprätt åt underjorden -- återigen har jag fått föreläsningen om exakt hur mycket och plågsamt jag kommer att dö om jag gör så och så och inte varvar motorn till 6000 varv när jag kör ut på 90-väg -- men en två timmars-promenad i hamnen och stan därefter lyckades dra upp mitt humör en del. Varför vet jag inte, men jag gillar hamnen. Kanske jag borde fly både vardag, skola och liv och gå till sjöss? Note to self: ring Ostindiska Compagniet.

Trots att jag borde vara gravt upptagen med att söka jobb och/eller göra läxor så fastnade jag dessutom vid Gimp. Ystad är en turiststad med gigantisk omsättning, den svenska rivierans pärla och högst idyllisk. Jag tänker därmed ta mitt ansvar som medborgare och utöka "Ja, i Ystad!"-kampanjen.

Vad vore världen utan folk som tar ett aktivt ansvar för sitt samhälle! o>

*

Jag har just sökt jobb på McDonalds. Nu vet jag att jag är i botten av näringskedjan.

*

För övrigt: fredagsöl på Ariman/fredagsfika, någon eller några?

/wellington.

Hyper-Insomnia-Para-Condrioid - Sum 41

Silence is ringing in my head
stuck on repeat
No much longer I'll be dead,
so just forget me
I'm losing my mind,
and I don't think you could save me this time

And it goes
on and on
and I just feel helpless
How long will this take to wear off?
On and on, how will I get through this?
Welcome to my down and out

Sum 41 -- come anger, screams and heavy bass riffs.

At times I get the strong, undeniable urge to gauge out a few select inner organs with a spoon, throwing it away as biowaste and thereby ridding myself of everything from aching hearts to queasy stomachs. It's tiring, too fucking tiring.

If God created humans, shouldn't that mean there's maintenance to be had somewhere? What say you Jehova, point me the direction?

But that is a part of life, right? Enforcing the inalienable right to fuck your mind up since the dawn of humanity. La vie en bleu, no?

It's just... fuck it. Of the two, anger is better than melancholy. That can't be denied. Anger implies that the dance is still on -- you've got until the orchestra stops playing to convince the lady to stay by your arm.

Sometimes I'm more tired of myself than I'm fully comfortable with. Where's the need to make it all so fucking complex...?

I guess stability is overrated. Whatever, I need lunch.

/wellington.

Here's Looking At You, Kid - The Gaslight Anthem

But boys will be boys and girls have those eyes
that will cut you to ribbons sometimes
And all you can do is just wait by the moon,
and bleed if it's what she says you oughta do

Blogging sure is a funny thing. A short post not intended for much more than whining can get some four-five comments, whereas one you feel you've put thought into doesn't receive any attention at all.

But hey, what can you do?

*

It's March 8 today -- the International Women's Day. I read somewhere that it has its origins in Soviet-era and -style propaganda events celebrating the hard-working Socialist woman, but luckily, that's a far cry from today's version. Partially in the sense that not too many, save demonstrators at Möllan, appear to notice it.

Now, by virtue of my sex and age I am now supposed to start ranting about discrimination of males and how feminists not only want to enslave all men, but also use them as foodstuffs in times of need. What do you think actually is in the dubiously named meal "järpar" in school?

That would feel a bit juvenile though, not to mention unnecessary -- nothing good or bad will come out of it.

So what instead of bitterness or arguing?

Why, love of course.

So to all girls that I know, and even more to those I know well: I love you. I really do. The world would be pointless without you, and so would life.

I could go on like that for ages, but I would appear a wanker and I've said what I want to say -- this is your day, and therefore also a day when I want to express my gratitude at your mere existence. Thank you.

/wellington.

When the Sun Goes Down - Arctic Monkeys

Look here comes a Ford Mondeo
Isn't he Mister Inconspicuous?
And he don't even have to say 'owt
She's in the stance ready to get picked up

Bet she's delighted when she sees him
Pulling in and giving her the eye
Because she must be fucking freezing
Scantily clad beneath the clear night sky
it doesn't stop in the winter, no

They said it changes when the sun goes down
Yeah, they said it changes when the sun goes down
They said it changes when the sun goes down
Around here

Jag har alltid gillat Arctic Monkeys, inte bara för att de sjunger på dialekt och har rent poetiska texter, utan även för att de har en frontfigur kapabel att skriva låtar som When the Sun Goes Down. Det var ett tag sedan jag lyssnade på dem, så när jag plötsligt märkte att de dukit upp på Spotify så satte jag mig och lyssnade.

Det trevliga med When the Sun Goes Down är att den lyckas framkalla en känsla som varit nästan sorgligt avsomnad de senaste åren, alltsedan jag började i Lund, nämligen den gnagande envisa indignation och frustration som en värld av ojämlikhet och kyla har kunnat framkalla i mig sedan jag som tolvåring indignerad bevittnade hur USA invaderade Irak. Då var det nog mer magkänsla än någonting annat som framkallade känslan, men min indignation var äkta och jag kunde inte för mitt liv förstå hur sådana saker fick pågå. Fanns ingen som kunde slå näven i bordet och med hotfull blick och myndigt tonfall säga åt allsköns aktörer att skärpa sig och tänka efter innan de sade eller gjorde något?

Nå, Alex Turner lyckas få mig indignerad återigen, till min blandade munterhet, frustration och, ja, indignation. Bilden av en flicka, "scantily clad beneath the clear night sky", har alltid varit lätt för mig att visualisera, från höga klackar via bara ben i nätstrumpor och för kort kjol till åtsittande linne med för djup urringning, tjockt läppstift och färgat hår. Det är mörkt, det snöar och hon är sannolikt inte mycket mer än 18 år. Det är mörkt och det snöar och hon är glad att hon får hoppa in i en varm Ford Mondeo för lite motion, och den enda detalj i tavlan som jag aldrig lyckats märka ut är varför hon hamnade där hon gjorde.

Det undrar Alex Turner också, och frågar sig "what went wrong, so that she had to roam the streets". Frågan är mer av en elegisk suck än ett engagerat stridsrop, men en undran likväl. Han bryr sig, och det gör jag också.

Ja, jag bryr mig om en fiktiv prostituerad ifrån Sheffields mindre glamorösa områden, för det finns fler som henne. Det finns fler flickor i samma utförande, från höga klackar via bara ben, ända upp till tjockt läppstift och färgat hår, och inte i något av fallen vet jag varför de går där under stjärnor och fallande flingor av frost, både i Sheffield och London och Moskva och Philadelphia och Köpenhamn. Jag känner ingen, och har aldrig talat med en av dem, men jag har sett deras uppenbarelser och blickar. Det är inga lyckliga ögon -- de är antingen tomma eller desperata.

Samtidigt som de vandrar nattliga bakgator likt Cantervilskt osaliga andar för att kunna tjäna sitt uppehälle finns det män som kör Ford Mondeo och har tillräckligt med pengar och tid att låta sagda flickor tjäna sitt uppehälle. Det är här indignationen kommer in.

Den där jävla Mondeo-ägaren ser samma tomma ögon som jag har gjort och låter sina händer utforska det lilla av de trasiga kropparna som inte dols av den nödtorftiga klädseln. Ändå gör han det, och säkerligen mer än en gång.

Han kanske till och med har en favorit.

Hans ögon kan inte skilja sig mycket från mina. Så vart går det fel? Finns det sådant som empatiskt brytningsfel?

På nattliga gator vandrar flickor med trasiga blickar, från höga klackar via bara ben i nätstrumpor och för kort kjol till åtsittande linne med för djup urringning, tjockt läppstift, färgat hår och brustna blickar. Så länge det finns män som han i Ford Mondeon som motiverar deras existens, visar det att någonting är helt orättvist.

För om de har pengar till att använda nattens stelfrusna madamer, så har de för mycket pengar. Och innan den dag madamerna har fått de pengar som spenderas på att utnyttja dem så har jag all anledning att även i fortsättningen vara indignerad, frustrerad och beklämd. För inte fan är det rätt, och inte fan ska det så förbli, och sympatin är engagemangets starkaste drivkraft.

"Men strunt är strunt och snus är snus
om än i gyllene dosor
Och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor"

För övrigt har jag inget personligt emot Ford Mondeo-ägare.

/wellington.