Once Upon A Time - The Gaslight Anthem, el. "Vinnarlivet"

Once upon a time, when I was in high school
I was in love with you, lady, and you treated me so cool
I was drivin' a Chevy '72 had 4 on the floor, girl,
one hundred 20 it would do

I remember Marvin Gaye, singin',
What's goin on

There was a war, baby, somewhere across the sea
I didn't wanna go and fight, girl, but you were really lovin' me
I remember Martin Luther King,
Lord he was the man, baby, that gave us all a dream

Det är svårt för mig att försöka minnas vad jag gjorde vid den här tiden för ett år sedan. Sannolikt satt jag och deppade över ett avslutat förhållande och surade över skolarbete -- det kan ha varit att jag just i dagarna var i Skottland, jag är dålig på att minnas datum. I vilket fall kunde kontrasten mellan då och nu knappast ha varit starkare lysande: då, apatisk pendling. Nu, party tre dagar i veckan.

Det var någonting som gjorde att gårdagen var mer eller mindre perfekt från det att jag vaknade; vad har jag ingen aning om, för jag gjorde inget på morgonen som jag inte brukar göra. Livslusten hade dock fått ved på sin brasa och brann furiöst, och slösurfandet på internet tycktes plötsligt vara en relativt trevlig och få förunnad syssla, snarare än ett slöseri med tid som jag ägnar mig åt dagligen. Efter ett tag fick jag dessutom beslutsamhet nog att åta mig 100-meterspromenaden ner till gymmet för att lägga upp ny träningsplan.

Mina armar har fortfarande inte återhämtat sig. Endorfinerna susade dock med ökad fart i kroppen.

Jag vacklar tllbaka till Delphis C-hus och steker ett halvt kilo köttfärs -- jag äter dock inte det, utan värmer det senare till kvällsmat. Däremellan ser jag till att åter få igång adrenalinet genom att i GTA: San Andreas vandra omkring i gimp-dräkt och basker med mini-gun och skjuta alla människor med hatt och/eller polisuniform.

Middag. Tacofärs och torra pitabröd från Eldorado. Inga tillbehör; effektiv matplanering är inte min staka sida.

Bashögtalarna får dunka på lite extra och till det ackompanjerande ljudet av skallrande glas förbereder jag mig för kvällens huvuduppgift, nämligen att jobba på Svartklubben för vänner förmän och -kvinnor. På nationen möts jag av en hög nya ansikten i form av jobbarlaget. Barerna roddas, novischerna skolas in, och slutligen öppnas dörrarna.

Klubben är full på en timme. Jag har aldrig varit med om liknande intensitet i garderoben. Likväl så var det som en sorts fortsättning på träningspasset tidigare under dagen: att springa fram och tillbaka med jackor, väskor, skor och fan vet vad kräver ändå ett visst mått av energi. Mitt i röran springer färska förmän fram och tillbaka och undrar vart de kan göra mest nytta. Just den delen gjorde jobbet ytterligare lite förnöjsamt.

Halva kvällen tillbringas i Lilla Baren, i vilken träningspasset når sitt klimax. Öl langas ut i sådan fart att kassaapparaten glöder och kylen fylls på i nära nog tillräcklig utsträckning. Det här är inte jobb, det är inte nöje, det är rent adrenalin och ju snabbare en öl serveras, desto snabbare vill jag langa ut nästa. Bristen på rast, ro och -- tack, Gud -- tristess gör att timmarna flyger förbi.

Klubben stänger. Barerna töms, golvet städas; lokalerna återställs till pre-nattklubbstandard. Pan pizza intages i köket, och jag noterar att dylik mat är min huvudföda i det här stadiet av livet.

Öl kånkas fram. Öl dricks. Efterfest firas och vi blir progressivt mer dragna allt eftersom tiden går och burkar och flaskor töms. Bättre inskolning för nya jobbare får man leta efter, såvida vi inte lyckades skrämma bort dem i vår druckna dekadens.

Halv åtta stapplar jag in genom dörren och ramlar i säng. Sju timmar senare vaknar jag och ler när jag minns morgondagen, och inser att det här är mitt liv snarare än utopisk fiktion.

Det här är slå-dig-för-bröstet-känsla.

0 kommentar(er).:

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates