The Foggy Dew - The Chieftains feat. Sinéad O'Connor

The bravest fell and the requiem bell
rang mournfully and clear

For those who died that Eastertide
in the springing of the year

And the world did gaze with deep amaze

at those fearless men, but few

Who bore the fight that freedom's light

might shine through the foggy dew


Av någon anledning går jag, trots att jag leder min rostiga gamla cykel bredvid mig. Huvudet, om än inte sinnelaget, känns tungt efter en natt med för lite sömn och takten i min gång vittnar knappast om energisk ungdom; snarare om sliten sjukpensionär. Jag rör mig förbi sjön Sjøn och anar M-sektionens silhuett när jag går upp för backen och kort stannar till vid korsningen där en väg går rakt framåt mot Delphi, och en annan går österut mot Sparta. Förutom de närmaste omgivande träden är det svårt att urskilja annat än skuggor som skyndar förbi, samt Tekniska Högskolans rätvinkliga kolosser i fjärran.

Jag står stilla vid korsningen och känner behagligt tankarna flyta iväg. Vinden drar dimman tätare kring mig och gör att det lilla som tidigare synts nu är oidentifierbart. Jag sluter ögonen till ljudet av kanoner i fjärran.

Jag öppnar ögonen igen, och asfalten har blivit lerig. Kanonerna mullrar ihärdigare än tidigare någonstans norrifrån och kommandon ryts på diverse oidentifierbara tyska dialekter. Det första jag noterar är att dimman vid Lützen är tjockare än jag först trodde -- tjock nog att avskräcka ens den mest dåraktiga general från anfall. Mina pseudometereologiska observationer kommer dock på skam när dimman plötsligt börjar skingras av en oväntad vind. Larm hörs i bak- och förgrunden. Därefter, på betydligt närmre håll, hörs en röst som ryter attack åt det småländska rytteriet på sjungande fornsvenska; strax därefter rider en ensam ryttare förbi i full karriär. Han är småfet och närsynt -- och just därför är han väl inte medveten om att Smålands ryttare inte alls är bakom honom -- men svänger sin värja med god vigör och blixtrande ögon. Han försvinner i dimman lika snabbt som han kom, och kort därefter hörs en knall.

Dimman tätnar igen.

*

När den lättar har den tyska leran bytts mot illa medfarna kullerstenar och tio meter framför mig blockerar en vägspärr av taggtråd och sandsäckar vägen norrut. Bakom den sitter sju unga män i keps och slitna rockar och kramar med varierande grad av tillförsikt långa Mausergevär. Bredvid dem, invid en husvägg som inte på någon nivå kan tillhöra LTH-komplexet då den är i grå granit och faktiskt tycks ha ornament, står en kraftig man med buskig mustasch och ryter om att besvara eldgivningen. Först nu inser jag att kulor viner både kring mina, pojkarnas och mustaschens öron. Brittiska kulor, och byggnaden mustaschen lutar sig mot är Dublins postkontor i vilket påskupprorets Dáil har installerat sig själva. Året är 1916 och på mustaschen, James Connollys, order spelar de irländska pojkarna sweet Mauser music på en redan sönderskjuten Dublingata.

Åter bleknar scenen och larmet bort.

*

Många platser passerar revy i den sista scenen: Agincourt, Hastings, Stamford Bridge, Tours, Bannockburn, Lund, Narva och Lepanto. När jag slutligen öppnar ögonen igen står jag i samma korsning som innan och kom fram till att jag måste ha tappat fokus någonstans efter Irland, sannolikt på grund av att jag inte orkade äta frukost innan morgonens tidiga uppgång.

Jag börjar gå igen, förbi Väg- och Vattensektionen. Dimman kan med fantasi transportera en så långt ens fantasi räcker, även om man står i ett område som har föga att göra med slagfält och stadsstrider -- under dess täcke blir allt suddigt, och du kan skicka dig själv och dit medvetande varhelst du önskar om det så är Karl V:s Valladolid eller da Vincis Florens. Sådana resor, för att bryta det skandinaviska 2000-talets monotoni, gör under för ens sinnesfrid och kreativitet. Det är väl just därför jag gillar historia: lite gynnsamt väder är allt du behöver för att, om än tillfälligt, försvinna.

0 kommentar(er).:

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates