Alla Vill Till Himlen - Thåström

Jesus gick på vattnet, det är nåt visst med den idén
med två tomma händer byggde han sin månraket

en enkel man som du och jag, fast med något bättre manér


Jag vill,
Du vill


Alla vill till himlen
och
åka limousin förstås

Alla vill till himlen, till himlen, till himlen

Thåström känns höst och vinter på rätt många sätt, huvudsakligen på grund av den allmäna bristen på ljus i de flesta saker han är inblandad i. När jag går på Lunds gator -- för min cykel är fastlåst på Botulfsplatsen och jag letar fortfarande efter nyckeln -- i bitande vintervind blir jag mest bara lite irriterad om någon med sommaren starkt förknippad sång (Tony The Beat; Kom Ihåg Mig; Famous For Nothing; The Light From Your Mac; Resistansen) börjar spela, för det påminner mig om hur djävla varmt och skönt det var då och hur djävla kallt det är nu. Detta leder i sin tur till att jag påminns om att en hopplöshet nu är dömd att bli djupare, med tanke på att det kommer att bli betydligt kallare vad det lider.

Det fanns en tid när jag längtade efter det svenska höst- och vintermörkret. Det var en passande rock att svepa om sig på långa promenader i Ystads hamn eller på backarna kring vattentornen, när det ändå inte fanns mycket mer att göra än att tänka på livet och lyssna på spionromaner. Nu börjar det kännas som ett ok att bära mer än något annat: du fryser röven av dig både innan- och utanför hemmets väggar; det regnar stup i kvarten vilket gör allting lerigt, blött eller både och; mörkret lägger sig som en våt filt över ditt synfält långt innan kvällsmat.

Vanligtvis brukar jag överleva det med den vane svenskens genomsnittliga dos av höstdepression. Det är året har det fått mig att drömma om Korsika. Jag vet inte varför just Korsika, men det ligger vid Medelhavet och det tycks vara en vacker liten ö; efter 20 år i Sverige och minst fyra i Skottland kanske frestelsen kommer vara kraftig nog att motivera mig att prata grodska och fly till sydligare, varmare breddgrader? För tillfället kan jag ärligt säga att jag inte ser någon faktor som talar emot det. Jag är så trött på mörker, kyla och regn att det inte är sant. Visserligen sätter detta med tanke på min förestående emigration till Skottland mitt omdöme i högst tveksamt ljus, men det är inget beslut som kommer att ändras. Jag har sett Glasgow i solljus och det är tillräckligt för att motivera mig. Om inte annat torde det vara en mer filmisk stad att vandra i regnet i, än alla delar av Lund som ligger utanför centrum och Tornavägen -- den senare mindre för stämning, och mer på grund av personlig koppling och kärlek till dess liv.

Men ärligt, Korsika. Det låter väl inte helt uppåt väggarna?




Fan, jag behöver vin och en sollampa.

0 kommentar(er).:

 

© Copyright Lucidor Larssons läroverk. . All Rights Reserved.

Designed by TemplateWorld and sponsored by SmashingMagazine

Blogger Template created by Deluxe Templates